Som jag har väntat på den här skivan. Vänner har följt Europes filmfestival och avslöjat vissa detaljar, men jag har försökt hålla mig borta från det för att inte färga min första upplevelse. Efter en snabb första genomlyssning är jag återigen positivt inställd. Mer lyssning blir det ikväll. Kanske med en god IPA i handen. Underbart!

Jag har i hela mitt liv sagt till mig själv att jag inte skall gifta mig. Inte för att jag inte skulle finna någon att älska, utan av andra anledningar.

Således har jag aldrig tänkt på vilken låt jag skulle vilja höra/spela/dansa till på ett eventuellt bröllop. Men under påskhelgen har jag lyssnat en del på fantastisk progressiv rock signerad Marillion. När det gäller Marillion så gillar jag nästan enbart de skivor som bandet spelade in med sin sångare Fish (Season’s End och Brave är undantagen). I Fishs röst finns det en passion och desperation som Steve Hogarth saknar. Hogarth känns för tillrättalagd i Marillion.

Men skulle jag nu av någon anledning få för mig att gifta mig så skulle jag vilja att man spelar Cliché av forne Marillionsångaren Fish. Den passar av många anledningar. Främst kanske för att det är en ballad och bröllopslåtar tenderar att vara ballader. Men personligen håller jag den som en av de bästa kärlekslåtarna som skrivits. Jag gillar verkligen hur Fish beskriver svårigheten med att försöka vara unik i sina kärleksförklaringar men alltid återkommer till klichéerna. Igenkänningsfaktorn är hög.

Thåström var i Göteborg för någon vecka sedan. Jag var inte där. Anledningen till det var att jag inte riktigt fastnat för Beväpna er med vingar. Men så när jag under kvällen lyssnat på diverse musik på svenska var det svårt att inte youtuba honom. När jag ser på livefilmer från tjugohundratalet så reser sig armhåren och jag förstår inte hur jag aldrig brytt mig om att besöka en konsert. Därför hade jag ikväll en liten egen Youtubekonsert.

Det började med en stökig version av Från himlen sänt, fortsatte med en energisk Ungefär såhär, varefter tempot togs ner och ljuset släcktes så att Ingen neråtsång skulle upplevas på bästa vis. För att rycka upp publiken drog Thåström igång En vacker död stad. Sedan var dags att runda av kvällen med en radda hits: en fantastisk Miss Huddinge -72 inleder kavalkaden.

Därefter var det slut med sololåtar och koncentrationen lades på flertalet klassiker från tiden då Thåström spelade i annat namn. Imperiet-klassikern Du ska va president inledde, följd av Ebba Gröns Die Mauer (om du ska lyssna på en av alla dessa liveklipp, låt det bli denna eller Miss Huddinge -72) och Flyktsoda.

Som avslutning av konserten spelade han en cover på Hoola Bandoola Bands Keops Pyramid.