När någon frågar mig om jag lägger något värde i en sångtext brukar jag säga att det är självklart. Men det är att förvränga sanningen en aning. De senaste åren har jag försummat sångtexten mer och mer. Trots det blir jag irriterad varje gång jag köper en skiva som inte bifogar sångtexterna i konvolutet. För jag vill läsa texterna. Jag vill veta vad ett band önskar förmedla. Men det är sällan det första jag fastnar för.

När jag i januari snubblade över Wildlife med La Dispute så var det inte texterna som nådde mig först. Av någon konstig (konstig eftersom jag aldrig varit intresserad av varken screamo eller emo) så upplevde jag för första gången på länge musik som gav mig gåshud. Jag vet inte vad som hände när jag hörde Edit your hometown första gången. Det är en ganska snäll låt. Inte speciellt hård och sången är mer tal än sång. Den är hyfsat snabb, direkt och okomplicerad.

Men den handlar om hur livet drar isär barndomens vänner. Om hur kontakterna med dem blir allt mer sällsynta. Om hur minnena, det enda som finns kvar, blir suddigare för var dag som går. Så var det även för oss i några år då vi skapade oss våra karriärer. De flesta flyttade från staden. Andra flyttade till landet. Vi sågs nästan enbart på varandras födelsedagar. En gång undrade en av oss om vi fortfarande var vänner. När vi nu ses, nästan en gång i månaden, är det som att vi aldrig varit ifrån varandra.

St. Paul Missionary Baptist Chruch Blues ställer frågan om var livets stora frågor numera diskuteras när den gamla kyrkan står öde och är igenväxt. Michigan är en av de amerikanska delstater som de senaste decennierna visat på de högsta arbetslöshetssiffrorna, vilka bara blivit högre i och med svårigheterna i den amerikanska ekonomin. Safer in the Forest/Love Song for Poor Michigan är ett brev till staden Grand Rapids från en som fått nog.

Som allra bäst blir det med kvartetten som utgör sida A på andra LP-skiva: a Poem, King Park, Edward Benz, 27 times och I see everything. Höjdpunkten är den verklighetsbaserade King Park vilken behandlar en gängmedlems vånda efter att av misstag råkat skjuta en oskyldig pojke till döds. Eller den om hur en schizofren son knivhugger sin far 27 gånger i Edward Benz, 27 times. Det går inte heller att avfärda I see everything, en sång om hur huvudpersonens lärare förlorar sin enda son till cancer. Vanligtvis hade jag inte brytt mig nämnvärt, men det är något med hur Jordan Dreyer (text och sång) lyckas med att få låten att vara naken och ärlig. Speciellt när man läser texten samtidigt som låten har sin gång.

Någonstans läste jag att Wildlife är ett exempel på en tjugonåntings sökande efter mening i livet. Det låter krystat och förmodligen är det också det. Men vilken tjugonånting har inte erfarit ett brustet hjärta, en förlorad vän, arbetslöshetens svarta hål eller filosofiska dilemman?

När jag numera lyssnar på Wildlife är jag inte så intresserad av själva musiken. Det är texterna jag är ute efter.
Läs mer →