"I'd rather have a bottle in front of me, than a frontal lobotomy" - Tom Waits

Recension: När sanningar tränger sig på

När sanningar tränger sig på Det var någon gång i somras som jag hamnade framför en dokumentär om en vissångare och hans demoner. Under programmets gång fastnade jag för mannen och hans historia, men kanske framför allt för det han uttryckte i sin musik. Sångerna om den lilla människan, den utslagne men även om honom själv berörde mig på ett sätt som avväpnade mig. Muren föll och jag stod där paralyserad och naken, ingenstans att gömma mig. Starkast intryck gjorde Wiehe-besökta Balladen om vem som helst, en sång om en gammal gubbe på en bänk. Det gjorde ont att lyssna, det gjorde ont att läsa och det gjorde ont att stapla ut i verkligheten och se. Caj Karlsson & Världens Bästa Band släppte Gud straffar somliga med en gång för två år sedan och i november kom uppföljaren När sanningar tränger sig på.

Där förra skivan stilmässigt inte gjorde några större avkall på den politiska vistradition som finns i Sverige, stegar nya skivan mot något nytt och blir någon gubbig form av svensk pop. Det låter inte länge lika revolutionärt som det ibland kunde låta på förra skivan, istället låter det lite väl mycket svensktopp. Ett stort jävla anti-klimax kan man säga. Men Caj lämnar dock inte helt och hållet ifrån sig sångerna om samhället, men klart är att han på När sanningar tränger sig på lagt fokus på sig själv och sina egna känslor. Bäst är Caj dock då han sjunger om att vara “Den nya tidens slav” och hur media (då främst Aftonbladet, som även tillsammans med Per Bjurman tackas för inspiration i texthäftet) har centraliserat mycket av sin rapportering kring trivial nöjesjournalistik. Storslagen humor (blandat med allvar) och en fantastisk låt där Caj är i storform, och en Caj i storform rycker upp en, man glädjs och berörs. I samma form är han även på öppningsspåret och den suveräna poplåten Silverfat och amerikanska missiler.

Tyvärr hamnar jag sällan där den här gången. Ja, det finns egentligen inte en enda låt som berör lika mycket som ett par av guldkornen från förra skivan. De enda låtarna som jag känner av Cajs sorg är på Resan når sitt slut, Eldar i svart del 1 och Själar på drift. Även om jag vill beröras av En sång för livet så är det något jag inte gör eftersom det låter så otroligt mycket svensktopp, likadant känner jag inför En liten visa om döden. Och just döden och sorg känns som ett genomgripande tema för skivan. Vilket man lätt kan räkna ut via omslagets Ingmar Bergman-passning med Caj spelandes schack mot Döden.

Nej, sexton spår är alldeles för mycket. Kanske är det här mellanplattan för Caj som han gör för att hela sig själv och sin själ, för att återvända med en stark tredje platta någon gång nästa år? Då önskar jag mig fler upptempolåtar och färre borgerliga svensktopphits.

Andra bloggar om: , , , ,

december 19, 2006 | Kategoriserat under Musik, Recensioner 

Kommentarer

Lämna en kommentar