Pur briljans!

Det var hos spelbloggaren EmmyZ som jag först uppmärksammade debatten om huruvida spelbloggare är köpta eller inte. Att traditionell media får recensionsexemplar eller bjuds på lanseringsevent är inget konstigt. När nu bloggare börjar nå samma status på vissa områden så anklagas dessa för att ha sålt sig om de accepterar dessa erbjudanden. Det EmmyZ lyfter fram och som jag anser vara bland det viktigaste en framgångsrik bloggare bör leva efter är transparens inför läsarna. Att traditionell media eller större testsajter får ta del av detta material gratis är förmodligen för de flesta välkänt, men att detta även skulle gälla enskilda bloggare än kanske inte det. Att då vara ärlig mot sina läsare generar inte bara good will mot dem utan även mot eventuella samarbetspartners.

När jag sedan börjar göra research för mitt inlägg i debatten hittar jag en liknande diskussion hos mediesajten Same Same But Different. Debatten har sin början hos bloggaren Therésia (Tea) på Söta Saker där hon frågar sina läsare vad de tycker om annonser på bloggen eftersom hon nu som en av Sveriges största matbloggare börjat få alltmer mail från diverse PR-byråer. Tea resonerar enligt följande:

Genom att ta in annonsörer och sponsorer på bloggen kan jag lägga ner mer tid på den och få utrymme att göra fler och roligare saker på den. Det tror jag att både ni och jag har glädje av. [...] Men för att det ska fungera måste jag få vara kräsen när det gäller vilka företag som får annonsera här. Det ska vara produkter eller tjänster som ni kan tänkas gilla och vara intresserade av och som jag tror på och kan stå för. Det måste också ske öppet och tydligt, så att vi alla vet vad det handlar om: ‘Det här företaget har fått sponsra, annonsera eller samarbeta med Söta saker därför att…’.

Hon är inne på samma tankegånger som EmmyZ men lägger även en tanke på det varumärke som hennes blogg representerar. En bloggare sätter sin trovärdighet på spel i och med varje inlägg denne skriver och att då inte kunna stå bakom innehållet i det som publiceras kan vara ödesdigert för bloggaren. För jag misstänker att de flesta bloggare är stolta över att ha nått dit de kommit med sin blogg, och att då misskreditera sitt rykte tjänar inget till. Föga förvånande var merparten av de kommenterande läsarna på Therésias blogg positiva kring hennes resonemang och tyckte att hon själv skulle välja vilka företag som skulle synas på bloggen. Framför allt att hon ska få betalt från de företag som premieras på bloggen.

Men jag finner debattartikeln hon skrivit på Same same but different mer intressant eftersom den genom att involvera PR-byrån belyser relationen mellan PR-byråer och bloggare. Kanske är det kommentarerna som är mest intressanta eftersom PR-folk deltar och diskuterar deras arbetsområde. I just det diskuterade fallet ville ett företag skänka bort en glassmaskin till en av bloggens läsare i en tävling som skulle anordnas enligt vissa kriterier samt att tävlingen skulle exponeras i två veckors tid. De flesta är förvånade över Teas reaktion eftersom detta arbetssätt länge varit kotym i branschen, men frågan är om dessa personer uppmärksammat kraven från PR-byrån.

Min kunskap kring reklambranschen är bristfällig och inställningen mot den är att annonsering, produktplacering och direktreklam är oönskat. Däremot har jag genom tidiga skribenterfarenheter både på webben och i tryckt media alltid tolkat PR (public relations) som en överenskommelse mellan publicist och PR-byrå där pengar inte byter ägare just för att publicisten ska kunna ge ett ärligt utlåtande. Det här inget unikt för bloggare utan det fungerar likadant för tidningar och har alltid gjort det då någon med viss auktoritet haft möjlighet att nå ut. Men vad som är viktigt att poängtera är att PR-byrån inte kan ställa en massa krav till skribenten för att denne skall få ta del av del produkten eller tjänsten i fråga. Doktor Spinn skriver initierat om relationen mellan bloggare och PR-konsult och bjuder på bra läsning för den som funderar kring dessa frågor. Framför allt är följande mycket intressant:

The key rule here is, that if you’re going for the editorial content, then by no means can you place any demands whatsoever on whether or not the blog should publish something or not. And if they publish, then it’s entirely up to them whether they write positively or negatively about it. If they like the content idea and publish, then you write back to them saying thank you. If they write something negative, then you write back to them saying thank you for the feedback and learn something from that experience. So if your looking for PR publicity in the blogosphere:

• Never tell a blogger how long a story “must” be visible
• Never tell them they “must” publish your logo
• Never impose NDA and embargoes on non-professional bloggers

Vad är er syn kring detta? Blir en blogg sämre om den är reklamfinansierad? Om man efter hårt arbete lyckats med att nå en stor läsekrets, hur ska man agera när det kommer till dessa frågor? Kortfattat är mina egna åsikter följande: reklam (t ex annonsering, produktplacering) är fult, transparens är av yttersta vikt och en såpass stor blogg borde ha en tydlig policy kring dessa frågor.

Mer att läsa:
Graylingbloggen ”Att betala eller icke betala”
MW Communications ”Intressant diskussion om PR och bloggar”
Tabloism 2.0 ”Det är i bloggosfären den nya annonsmodellen blir tydlig”

photo credit: nothing to hide

För några dagar sedan skrev ex-göteborgaren Marcus Birro en text om hur Göteborg förändrats från det att han bodde och blev ung vuxen i staden. Det var tidigt 1990-tal, kanske sent 1980-tal, och han och hans vänner gjorde exakt allt det som alla andra ungdomar gör då de är unga – hade kul. ”Hela staden var som en kram”, de ockuperade hus, drack vin i i stora fönster och åt mat hos Frälsningsarmén och allt de gjorde var framåtskridande.

Vi ville bli något. Vi ville finnas till på egna premisser. Vi ville egentligen bara bli älskade för de vi var. Under de där åren var Göteborg Sveriges bästa stad på alla sätt. Varken Stockholm eller Malmö kom i närheten av ett lika solidariskt nöjesliv där svartklubbar och inrökta, urgröpta hål i väggen blev magiska festlokaler, där ställen som Draupner, Soul Kitchen D-Note, Mickes, Karnevalsföreningen, Magasinet, Kåren, Valvet, Franska Klubben, Gambianska och tusen blommor till, var nycklar till möten och samförstånd.
- Marcus Birro Staden jag älskade har blivit en skitig brottsplats

Idag har Göteborg blivit en gangsterstad. En skitig brottsplats med ond bråd död, kommunala skumraskaffärer och mystiska försvinnanden, enligt Birro.

Tyvärr gör Birro det alldeles för enkelt för sig och de som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Han lyfter fram fördomen om förorten som en enda stor brottsplats så att rasisterna lätt kan fortsätta debatten och göra enkla poänger. Han nämner inget om den värme människorna i förorten visar varandra. Ja, inte förrän då han själv känner den i Angered.

Våldet är trots den senaste tidens händelser inget nytt i Göteborg och stämningen i Birros Göteborg var nog inte så fantastisk som han vill få oss att tro. Han har glömt diskoteksbranden vid Backaplan, den skenande spårvagnen vid Aschebergsgatan eller Lasermannen (som visserligen härjade i Stockholmsområdet). Det jag är på spåren här är att förändringen inte skett idag, utan för en lång tid sedan. Innan jag ens blivit tonåring eller Internet fanns i var mans hem lekte äldre ungdomar med hemmagjorda bomber i min uppväxtort och jag kommer även ihåg ett mord med nazistanknytning. Några mil därifrån mördades John Hron 1995.

Kriminalitet och våld är ett ”enkelt” ämnesområde att diskutera när man vill diskutera samhällsutveckling eftersom ingen är för våld. Vi vet alla vad som är rätt eller fel, men när det gäller våldshandlingar blir det personligare då det skapar rädsla och otrygghet hos människan. Men trots det har vi blivit mer våldsfixerade. Kriminallitteraturen och tv-deckarna lockar som aldrig förr och erbjuder underhållning för stunden utan någon vidare problematisering. Kanske beror den ökade våldscentreringen på att många andra hotbilder eliminerats medan våldet fortfarande är påtagligt.

Så även om det är en smakfråga, och något som jag ställer mig tveksam till, så är det kanske bara musiken som var bättre då än idag. Att diskutera samhällsförändringar i vuxen ålder och att hänvisa till en tid då man var ungdom är otroligt riskabelt. Att man mytologiserar sin egen uppväxt är ett misstag som görs alldeles för ofta:

Marcus Birro har tyvärr inte kommit över det att han ratades bland Göteborgs kulturinstitutioner och det lämnar tyvärr en fadd eftersmak i hans kommentarer om en stad där han inte längre bor i. Han har flyttat och vuxit upp, blivit far och påbörjat ett nytt kapitel i boken om hans liv. Problemet som jag ser det är att han vill ha sin syn på Göteborg som sanning. Jag vill inte gå med på det.

Trots det våld som medier rapporterar om så är Göteborg minst lika fantastiskt nu som det var när han levde här. Även om jag ibland tänker tillbaka på många av de fantastiska kvällarna jag och mina vänner hade under hårdrockskvällarna på Kompaniet så var det då. Idag finns det så många fler mötesplatser att man sällan hinner med allt, det anordnas kulturkvällar i rivningslokaler, i industrilokaler långt utanför staden, i gömda källarrum och ute på öar. Det spelar ingen roll vad man vill vara med om, om det är att vaska champagne på Avenyns klubbar, dricka öl på långgatorna, lyssna på death metal i rivningskåkar, pogodansa på nykterhetsföreningar eller lyssna på konstmusik vid Röda Sten. Jag har minst lika kul idag som jag hade då även om baksmällan kanske varar längre idag.

Istället för att beskylla samtliga förändringar på invandringen eller förorten som en skrämmande stor del av debatten vill göra så borde vi även lyfta upp andra samhällsfrågor. En av dessa är bostadspolitiken och då menar jag inte specifika ägandeformer, utan själva stadsplaneringen och vilken syn som de som bygger har på Göteborg.

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk som vill vara delaktigt i diskussionen om hur Göteborg skall se ut i framtiden. Det är ett renodlat medborgarinitiativ som diskuterar stadsplaneringsprojekt. Fruktansvärt tråkigt kan tyckas men med tanke på den förortsdiskussion som förs så är kopplingen fullkomligt rimlig då Göteborg är oerhört segregerat och inte endast befolkningsmässigt, utan även i tanke på sådant som kultur, nöjen och restauranger.

I en ny diskussion kring att Göteborg behöver fler attraktiva stadsdelar kommer det upp en diskussion om ”City living” och då kring Porslinsfabriken. I artikeln diskuteras vad som gör en stadsdel attraktiv att bo och besöka, och hur det kommer sig att PEAB använder sig av uttrycket ”City living” då området knappast är stadsmässigt utformat. Det är istället närheten till staden man syftar på. Om vi tar en titt på vilka av Göteborgs bostadsområden som är populärast att bo i så är områden kring Majorna och Linnéstaden de som oftast toppar listorna. Att då istället influeras av dessa områden vid nybyggnation eller renovering av förorten borde höja statusen.

Att då koncentrera byggandet på att det är nära de attraktiva områden eller centrum är aningen fegt om man vill skapa ny attraktiva bostadsområden. Att koncentrera allting på närheten till de befintliga arenorna för kultur, nöjen eller restauranger är felaktigt och skapar inte någon levande stadsdel. Resultatet blir precis det omvända mot det som Marcus Birro en gång i tiden älskade Göteborg för. Istället för att ha hela staden för sitt sociala liv så blir idag som så att man bor i sin lägenhet i förorten och åker in till centrum för sitt sociala liv med kultur, nöjen och annat. PEAB skriver följande i sin pdf-broschyr om Porslinsfabriken:

I centrum möts alla. Ingen annanstans i staden kan man uppleva samma blandning av människor. Här möts personer med olika stil, ålder, yrke och intressen. Man shoppar, arbetar, roar sig, umgås eller bara strövar omkring. Gatorna är fyllda av liv och rörelse och för den som slår sig ner på ett café krävs sällan någon annan underhållning än den som pågår direkt utanför fönstren.

För att förorten skall få en höjd status behöver det ske en förändring så att den mer liknar centrumbeskrivningen ovan. Samt ha verksamheter som går 24/7. Men för att det ska fungera så måste vi vilja genomföra förändringar.

Slutligen: att Birro kritiserar förorten gör honom inte till Sverigedemokrat, men sättet han skriver det på gör att Sverigedemokrater kan använda sig av hans texter för att styrka sin egna åsikter.

Och Göteborg är inte Chicago.

Utöver den nyheten så bjuder jag på lite ögonblick från våren 2010.

photo credit: AndyWilson

Jag gillar tåg.

Framför allt gillar jag att åka tåg trots att det var knappt två år sedan jag åkte tåg för andra gången i mitt liv. Mycket av min tågromantisering kommer från första scenen i filmen Before Sunrise. Redan innan jag såg filmen hade jag en önskan av att resa på den Transsibiriska järnvägen och jag har alltid sett på transportmedlet som något bohemiskt vackert.

Men tyvärr är verkligheten nästan aldrig lika vacker som drömmen, varför jag alltid brukar plocka ihop en spellista som klockar in på min exakta restid.

Själva tanken är beundransvärd. Eftersom jag på något sätt vill att musiken ska passa transportmedlet så brukar jag alltid inleda spellistan med långsam musik. Den här gången är de tre första artisterna Cult of Luna, Reverend Bizarre och Neurosis. Men jag brukar tröttna på det och istället hoppa mellan olika skivor som känner ett sug efter just där på tåget. Det brukar sluta med att jag sätter på Altars of Madness för att slippa lyssna på personerna runt omkring mig.

Trots det gillar jag att färdas med tåg.

Men att behöva lämna Göteborg i morgon kommer vara något mer ledsamt än vad det brukar då jag vet att jag kommer att missa norska Obliteration som spelar på Truckstop. Om ni missat det, kolla upp Nekropsalms.

Men vad gör man inte för vänner egentligen? En kompis har blivit med ny lägenhet och den måste invigas. Det blir ett besök på kulturinstutionen Klasses skivor och jag ska provsmaka den legendariska kebabsåsen från Jönköping. Och på lördag spelar Portrait på stans rockbar.

Men åter till spellistan. In med låtar av bland annat Black Flag, Invasionen, Final Exit, Minor Threat, Venom, Bathory, Gates of Slumber, Black Breath, Masshysteri, Aloha och Darkthrone för lite fart.

Men köpfesten slutar nog inte där utan jag tar förmodligen spårvagnen in till Majorna på lördag för att se vad skivbutikerna där har för trevliga arrangemang dagen till ära.

Ikväll lirar Sveriges bästa heavy metalband Wolf på rockklubben Belsepub som ligger i Henriksbergs lokaler. Förband är lokala Disdain.

På bilden från vänster till höger:
St Peter’s Winter Ale
Anchor Christmas Ale
Underlig Jul, Nögne Ö
Hibernation Ale, Great Divide
Norwegian Wood Dark force, Haandbryggeriet
Mysingen, Nynäshamns Ångbryggeri
MNM (Midvinternattens Mörker), Sigtuna Brygghus
Dark force Norwegian wood, Haandbryggeriet

Tillställningen som annonserades var av musiknördskaraktär och i hårdrockens tecken. Flera vänner ute i landet har tidigare nämnt om hur de samlat ihop några vänner och lyssnat på musik där varje deltagare har fått bidra med låtar utifrån vissa fasta kategorier. Då jag bor alldeles för långt ifrån eller varit upptagen med annat då kvällarna anordnats så fick jag helt enkelt ta tag i saken själv. Jag är således ikväll värd för Metal Night 2010. Förhoppningsvis blir det succé och en årlig återkommande temakväll.

De direktiv deltagarna fick inför kvällen var att de var och en skulle nominera fyra stycken metal/hårdrockslåtar i fyra olika kategorier. Utöver det fick de även lite förhållningsregler för hur de skulle göra sina låturval. För partylåten godkändes vissa undantag.

Kategorierna

1. Krig.
2. Guilty pleasures – Låt som du älskar men skäms för att erkänna för omvärlden.
3. Låten/Bandet som fick dig att börja älska metal.
4. Partylåten. Den där låten som får dig att vråla sönder stämbanden när du är aspackad.

Regler

1. Endast en låt per artist.
2. Metal, or no metal at all.
3. Maxlängd på låt 6 minuter. Vi kör låten, men byter till nästa låt efter 6 minuter.

Från början var det även tänkt att det hela skulle bli en heldag med ett besök på Porterfestivalen som idag anordnas på Novotel i Göteborg, men den idé föll bort relativt fort efter utannonseringen av evenemanget.

Mina låtar

1. Death – Left to Die
2. Mr. Big – Daddy, Brother, Lover, Little Boy
3. Blind Guardian – Lost in The Twilight Hall
4.The Crown – The Speed of Darkness (nyinspelningen med Johan Lindstrand på sång).

Till detta kommer jag och förmodligen även alla andra att dricka god öl, äta snacks och bli berusade. Själv kommer jag att dricka öl som går i hårdrockens tecken, dock inte Saxon-öl ikväll utan kör på Abbath-öl.

Abbath-öl aka Slottskällans Imperial Stout 2009