Det här med headbanging är ju inte så jävla fräckt faktiskt. Man får bara ont i nacken, ibland i flera dagar efter det att man svängt på håret. Så är det för mig just nu även om det börjar släppa allt mer. Därför skyller jag de senaste dagarnas power metal-konsumtion på min onda nacke. Ingen frisk man lyssnar på power metal frivilligt (i alla fall då Kiske inte är med i leken).
I en krönika från den 20:e februari skriver Fredrik Strage om hur han är ”nervgasad av nostalgin” som råder i musikvärlden i dag. I artikeln talar han om Mojo, Uncut och Hultsfredsfestivalen. Konstigt nog nämner han inte nostalgifestivalen #1, Sweden Rock Festival, men det beror väl på att han försöker bilda sig lite hårdrockskredd. Årets upplaga av festivalen får tiotusentals rockkonsumenter att utveckla Cotards syndrom och yttra följande ord: ”Aerosmith, Heaven and Hell, Meat Loaf (!), REO Speedwagon och Motörhead är inget vidare men det kan vara kul att ha sett dem live.”
Sweden Rock Festival är nostalgins högborg, i hela världen. Ingen annan plats på jorden symboliserar nostalgi och övervintrighet på ett lika mossigt sätt som Sweden Rock Festival. Vad är det i ölen som serveras på festivalen som får folk att godta denna blasfemi? Var är återväxten inom hårdrocken? Var är black metal-banden, de enda banden som (för tillfället) kan utveckla sig på ett artistiskt och värdigt sätt? Var är dödsmetallbanden? Är legendarerna inom dessa scener fortfarande för unga? Vi såg visserligen Venom där förra året, betyder det att Morbid Angel inte syns i Norje förrän om fem år? Eller är det bara som så att det är marknadskrafterna som styr hur mossig årets upplaga blir?
Nu är det inte min mening att sänka SRF till den dunkla havsbottnen, men det är något som stinker. Att festivalen i folkmun kallas ”Gubbrocksfestivalen” är inte något som arrangörerna egentligen kan beskyllas för, utan det handlar egentligen om hur stagnerad hårdrocksmarknaden av i dag är. Hårdrockskonsumenten är en nostalgiker och svettstanken (eller den ölkonsumtion) som råder på SRF fungerar för den gemene besökaren likt en Madeleinekaka för Marcel Proust. Med hjälp av antingen svettstanken eller ölen är festivalbesökaren tillbaka i en förgången tid där ifrågasättandet inte existerar. För många av besökarna är det minnena som är det centrala, precis som för Proust, men för de flesta är det väl egentligen ett slag av Cotards syndrom.
Tyvärr är ingen säker från detta helvete. Jag vet att jag drabbas av eländet när jag hör saker som detta eller får nys om att Testament ska spela på Musikens Hus i Göteborg.
[...]
”Dr Cotard. Söker dr Cotard.”
Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, SRF, Festival, Cotards syndrom, Fredrik Strage
Det var tänkt att det skulle vara en vit helg denna helgen eftersom jag fortfarande har en hel del studiematerial att plöja. Men så blir det självklart inte. Jag klarade hålla mig inne i gårkväll, men inomhus en hel helg verkar inte fungera för mig. Trots att jag hatar att vara bakfull på söndagar. Nu är det iofs ytterst sällan jag blir bakfull, men skall jag göra en bedömning i förväg så lär väl oturen jag far med just nu göra sitt och sänka mig totalt i morgon.
Trots att det ”släppts” en hel del fina skivor det senaste så börjar jag ändå gräva bakåt i tiden. Masterplans nya ”MKII” fick mig att återvända till den enda bra power metal-releasen efter 2000, första Avantasia-skivan. Jag kommer ihåg hur hela SRM-redaktionen blev eld och lågor när den skivan anlände och ingen, verkligen ingen, kunde sluta prata om hur fantastisk Kiske var. Det var i och för sig även Avantasias Metal Opera Part I som fick hela den melodiösa hårdrocksvärlden att återigen lyfta upp Kiske på en gigantisk piedestal, vilken han sedermera föll ner i från 2003 (Supared). Nu verkar det istället vara som så att Kiske (skäms på dig om du inte kan hans hårdrockshistoria), Kai Hansen (Gamma Ray, ex-Helloween) och Roland Grapow (Masterplan, ex-Helloween) bestämt sig för ett projekt, som inte får vara alldeles för ”negativt” (källa).
För att återgå till Avantasia så är det på något sätt skrämmande hur väl man kan låtarna trots att man inte lyssnat på skivan på flera år. Reach out for the light satt som en smäck och lufttrummorna smattrad, likaså den falska allsången. Bäst var det dock när det var dags för Breaking Free då det visade sig att jag kunde hela texten i huvudet, utan några direkta misstag. Sådant här skrämmer mig. Verkligen. Jag har rejäla svårigheter med att memorera olika litteraturteoretiska flöden genom europa under de senaste hundra åren, men en sketen text från en låt som jag inte lyssnat på sedan 2004 sitter som klister. Vad är det för fel på mig?
Nåja, jag sitter i alla här framför datorn och skriver detta inlägg för att få tiden att gå samtidigt som jag lyssnar på King Diamonds magnum opus Abigail. Emellanåt hajjar jag till och kollar bakom ryggen för att se vem det är som står bakom axeln och flinar, men det står aldrig någon där. Nej, Abigail är väl inte direkt en platta man ska slänga på när det är dags att festa trots att det är otroligt bra skiva. Den ger en kalla kårar.
Nej, nu är det dags att dra på sig skorna och fluffa till håret så att man inte missar bussen och tvingas vänta en halvtimma extra.
Jag är dock fortfarande en dålig människa som inte stannar hemma.
Hade egentligen ett möte tidigt i morse men som tur var hann jag boka om det under gårdagseftermiddagen. Annars hade utan tvekan varit en av de där tröttsamma människorna som utan någon anledning svär och förbannar snön som under natten belägrat och lamslagit Göteborg. Men värre blir det tydligen under natten. Jag måste nog påstå att snövädret kommer i precis rätt tid eftersom jag inte har något annat för mig än att läsa den kurslitteratur som ingår i den populärlitterärakurs jag just nu läser. Massvis med té, min favoritläseposition på sängen och med färdiglagad mat i kylen innebär att jag inte har något egentligt behov av att lämna lägenheten förrän på fredag.
Hade jag inte haft en så intensiv period av studier just nu så jag hade bara irriterat mig över snön och ödslat energi på något som jag inte har någon möjlighet att påverka. Så snön kom lägligt kan man säga.
Annars är årets black metal-hype Watain det enda jag lyssnar på i musikväg när jag inte begraver mig i kurslitteraturen. När jag läser är det post-rock och Explosions in the sky som gäller, på lagom låg ljudnivå så klart. Samtidigt borde det vara dags för Shining att släppa sitt femte album V – Halmstad, det behövs lite fler förargelseväckande black metal-band innan Dimmu Borgir-anhanget tar över hela scenen. Även om Watain inte låter sin agenda lysa igenom i musiken så är de ett band som behövs. Precis som det legendariska Dissection behövdes under början av 90-talet.
Andra bloggar om: Snö, black metal, watain, shining, studier
Det visade sig i förra veckan att jag åkt på halsfluss så jag käkar penicillin för tillfället. Men det är inte den enda anledningen till att jag inte skrivit något, utan jag helt enkelt inte haft någon inspiration samtidigt som det varit lite trubbel med webbhotellet (som nu dock är fixat).
Vad gäller min musikkonsumtion den senaste tiden så har den bestått av en hel del svensk old school-metal. Kanske är det Daniel Ekeroths bok ”Swedish Death Metal” som smittat av sig och fått mig att återvända till sent 80-tal och tidigt 90-tal när det gäller min metal. Visst har jag spelat annat också, som Andrew Birds Armchair Apocrypha, en mycket skön skiva. Jag har lyssnat väldigt mycket på Karin Ströms En saga om en sten i situationer då jag velat varva ner (den är perfekt för mina kalla kvällspromenader på Hisingen). Karin har fått en hel del bra press sedan hon släppte skivan i slutet på januari, vilket hon helt klart är värd. Mer om skivan kommer i en framtida recension (är inte riktigt klar med den ännu).
Men tillbaka till old school-dödsen nu:
Mourning
Slumber
The Awakening of
Tre svinbra Nirvana 2002-låtar från ”Swedish Death Metal”-releasefesten på Kafé 44.
Andra bloggar om: Musik, Nirvana 2002, Karin Ström, Swedish Death Metal, old school metal, Andrew Bird
Förra årets vann ”monsterrockarna” Lordi finska melodifestivalen och sedermera hela det europeiska spektaklet. Självklart måste något annat finskt pajasgäng följa Nightwishs och Lordis exempel att ställa upp i den finska galenskapsfestivalen. I år är det power metal-medelmåttorna i Thunderstone som får bära töntstämpeln i år (visserligen har Thunderstone varit otroligt töntiga ända sedan starten 2000).
Det här fick jag reda på i dag då jag besökte föräldrarna i samband med ett återbesök på min gamla högstadieskola. Farsan var jättestolt och jag fnös bara åt idiotin. Thunderstone lär säkert vinna den inhemska festivalen då finnarna älskar kvalitetsfattig power metal signerad finnar. Skulle Thunderstone gå vidare lär de inte ha en chans eftersom de är alldeles för ”hårda” och har lite väl komplicerade låtar. Själv dömer jag ut bandet redan i förhand eftersom de är ungefär lika bra som svenska Morifade, typ bajsbra.
Andra bloggar om: Musik, Melodifestival, Finland, Thunderstone, power metal, bajs
Satt någon timma på VC i morse och fick slutligen diagnosen bakteriell halsfluss (vilket jag även anade att jag hade) och blev även tillskriven en liten penicillinkur på fem dagar. Gillar inte riktigt vårdcentraler eller sjukhus, de ger mig en något obehaglig känsla av sjukdom, ångest och död (då framför allt sjukhus). Känner mig trots allt något piggare i dag och har fått i mig lite ordentlig mat för första gången på länge.
Nu ska jag slå mig ner och försöka läsa lite litteraturteori innan jag blir alldeles för trött och inte längre orkar koncentrera mig. Samtidigt kan jag lova att det kommer lite roligare blogginlägg snart, har påbörjat en del lite intressant material i form av några pretentiösa skivrecensioner.
Om ni undrar varför det inte händer så mycket här så beror det på att jag varit sängliggande den senaste veckan pga väldigt hög feber. Är på bättringsväg men har fortfarande lite problem med halsen som jag tänkte kolla upp på VC i morgon. Jag antar att det är någon form av halsfluss, bakteriell eller virusartad, men är inte säker. Kan jag inte äta ordentligt i morgon så tror jag nog att det är bäst att jag ber något proffs ta ett halsprov.
Biverkningarna av den här sjukdomsperioden är att jag börjat glo på skidskytte.
(Morbid Angel-passningen var nästan obligatorisk kände jag, även om den inte alls passar in).
Blizzard är en av de klassiska speltillverkarna med spelserier som Warcraft, Starcraft och Diablo bakom sig. Det i dag mest framgångsrika spelet från Blizzard Entertainment är utan tvekan World of Warcraft. Innan världen Warcraft blev ett MMORPG så kunde vi ta del av den världen genom strategispelet Warcraft. Det allra första spelet i Warcraft-serien, Warcraft: Orcs & Humans, släpptes 1994 till PC. Två år tidigare hade en annan klassisk spelstudio, Westwood Studios, haft enorma framgångar med Dune II: Battle for Arrakis, för att 1995 släppa Command & Conquer: Tiberian Dawn. Samma år släppte Blizzard Warcraft II: Tides of Darkness, den första uppflöjaren i Warcraft-serien.
Jag har en ganska god relation till de tidiga RTS-spelen (Real-Time Strategy) och föredrar helt klart Blizzards Warcraft-serie framför Starcraft och Westwoods Command & Conquer-serie. Även om jag föredrar Warcraft-spelen framför de andra så är inte det några direkt dåliga spelserier, ibland är det faktiskt ganska skönt att slå sig ner med Command & Conquer-serien och samordna krigsföring med något mer verkliga enheter.
Anledningen med den här bloggposten var egentligen inte att ta det här steget längs minnenas allé utan jag ville göra lite smygreklam för ett otroligt beroendeframkallande flashspel baserat på Tower Defense i Warcraft 3: Reign of Chaos och Warcraft 3: Frozen Throne. Spelet handlar helt enkelt om att försvara sig mot olika monster med enbart torn. Spelet heter Flash Element TD och är, som sagt, fruktansvärt beroendeframkallande (helt i tradtition med de flesta RTS-spel).
Jag har inte klarat spelet men har nått sista nivån (level 39) och totalt fått ~4800 poäng. Inte i närheten av leaderboarden alltså. Hur går det för er?
Andra bloggar om: Spel, Warcraft, RTS, Tower Defense, Flash Element TD
Det var ett tag sedan jag skrev något och då utlovade jag ett gäng listor om musikåret 2006. Jag har försökt att samla ihop en lista över de bästa låtarna från förra året, men det har inte gått speciellt bra. Det har helt enkelt varit förbannat svårt att samla 15 låtar och organsiera dessa efter olika parametrar som förtäljer hur bra de egentligen är. Jag satt i förra veckan och försökte få ihop en sådan lista, men efter att ha gått genom allting som släpptes förra året så fick jag till slut beslutsångest och gick ut på krogen istället. För att inte supa sönder mig så kommer det inte att bli någon sådan lista istället, koncentrerar jag mig på en mycket enklare lista, nämligen förra årets fem bästa skivor. Det kommer inte att bli en enkel upprepning av titlar utan något mer ingående recensioner av de skivor som förtjänar uppmärksammas. Mer om det under veckan som kommer, då jag även kommer att publicera skivan som hamnade på plats nummer fem.
Annars så kan jag säga att 2007 kommer att bli ett fantastiskt konsertår. Redan nu kan jag avslöja att jag kommer att befinna mig på Trägårn den 1 april då Celtic Frost och Watain skall föra in Göteborg i ett sataniskt mörker tillsammans med det något mindre onda Kreator. Frågan är om det kommer att finnas kvar något av Göteborg för Shooter Jennings att demolera med sin stenhårda country när han spelar på Pustervik den 2 maj. En sak är dock säker, och det är att jag måste se Andrew Bird på samma ställe när han kommer hit den 24 mars innan något av de andra banden förstör staden. Och som om alla spelningar under våren inte vore nog så kommer det annordnas en helt ny tvådagarsfestival i Slottsskogen den 10-11 augusti. Samtidigt ryktas det om att Arcade Fire ska spela, vilket helt klart är intressant.
Nu ska jag ta och äta lite av mitt nybakade bröd. Dagens ord: datapostadress.
Jag låter 2006 års sista inlägg bära titeln av Kentas otroligt fina sång. En sång där han säger sig ha tron på sig själv på sin sida, precis som jag. 2006 har varit ett av de år som jag kommer att minnas starkast och mycket tack vare den fantastiska sommaren som jag hade tillsammans med min bror och gemensamma vänner. Hisingen och Göteborg var verkligen den perfekta platsen för det skådespel som jag var huvudpersonen i.
Mycket har hänt som sagt, kärleken har kommit och gått samtidigt som jag lärt mig mycket genom livets hårda skola. Även om jag i stridens hetta velat göra saker på ett annat sätt så tror jag dock att blev bäst som det blev. När det gäller musiken, mitt livs elixir, har det skett stora grundläggande förändringar. Från att ha varit en väldigt bångstyrig hårdrockare så har jag blivit ett popsnöre som verkligen älskar Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg. Jag skyller på kärleken som kom där en tidig majmorgon.
Jag önskar mina läsare ett gott nytt 2007, och att ni fortsätter läsa även nästa år. Det kommer garanterat bli fler inlägg i framtiden än de senaste två månaderna. Nu ska jag slänga mig i duschen och sedan hoppa in i bilen som tar mig på årets nyårsfest.
Gott nytt år!
Andra bloggar om: gott nytt år, 2007
Det är otroligt mycket som ställer till med otyg just nu och det är därför det är sparsamt med nya, vettiga tankar här på bloggen. Hösten brukar ofta vara min favoritårstid men i år har jag inte upplevt hösten alls. Det känns som att jag tagit på mig en rustning för att skyla mig mot intrycken, kärleken och taggarna. Trycket blev för ett tag sedan alldeles för tungt vilket gjort att fasaden sprack, att själen gått på grund och höljet börjat läcka. Jag jobbar på det så gott jag kan. Nya lösningar utarbetas och förhoppningsvis kommer jag att ro i land även den här gången, trots att stormarna ökar i styrka.
Först och främst kommer jag att lägga mest kraft på mitt examensarbete som skall vara klart den nionde januari. Det känns motigt men jag tror, jag vet att jag kan, få klart det även om jag inte fått ihop mycket mer än en tredje del av den slutliga uppsatsen. Mer kommer stormarna minskat i styrka, när jag känner att jag återigen står stadigt och känner att jag kan formulera mig mer vettigt.
Förmodligen kommer det ske förändringar både på utseende och uttryckssätt när jag återkommer. Jag vill att bloggen ska bli mer Jarno, mer äkta och mer tr00, än vad den egentligen är nu. Betoningen kommer fortfarande ligga på kultur, men det kommer garanterat bli mer emo än vad det är nu. Kanske kommer jag att stiga ut ur mörkret och publicera sådant som jag tidigare inte velat avslöja om mig själv. Men dit är det fortfarande länge kvar, tills dess:
God jul…
och ett gott nytt år!
Jag är väldigt trött just nu och har inte någon riktig koll på orden och formuleringarna, men jag gör ett försök ändå. Du har blivit varnad.
Det pågår en ganska stor kulturdebatt i Sverige just nu. Det är författaren Marcus Birro som står bakom något som han kallar för ”Kulturmanifestet”. Som jag tolkar det så står Manifestet för ett motstånd mot ett kultur-Sverige där endast marknadsekonomin får styra vilken kultur som skall produceras. Helt klart en viktig diskussion som bör tas upp tycker jag.
Det Birro, och de andra som skrivit på Manifestet, är rädda för är att den kultur som inte betalar igen sig i form av kronor och ören kommer att försvinna. Att alternativen försvinner och att vi endast får en kultur kvar, oavsett om den är hög eller låg. Det viktigaste är att man skall kunna erbjudas alternativ. Samtidigt undrar Birro vilket pris sätter man på tröst, igenkänning, tolerans och självspegling?. Som det är nu så känns det som att det råder en ”slit och släng”-mentalitet kring kulturen i Sverige. Allting måste konsumeras i hiskelig takt för att man skall vara någon. För att vara någon ska man ha koll på vem som vann årets upplaga av Idol, vem bonden väljer som fru eller vilken dokusåpatjej som pryder senaste Caféomslaget. Även om det är kultur för en del av befolkningen så känns det som att den kulturen saknar ett meningsbärande uttryck. För mig alltså. Och då vill jag ha alternativ, men det måste inte betyda att dessa ska bestå av Strindberg eller annan högt ansedd kultur.
Ungefär samma debatt, men med inriktning mot musik, lyfter skaparna bakom dokumentären Before the music dies. Det är en dokumentär som två herrar har gjort utifrån intervjuer med fans, branschfolk och artister. Dokumentären, som den framställs i trailern, lyfter fram hur musiken kommersialiseras och allting handlar om att tjäna pengar.
Det verkar inte vara endast i Sverige som vi upplever en degradering av kulturens betydelse, utan detsamma sker i andra delar av västvärlden. Hur kan man inte veta vem Bob Dylan är? En oerhört betydelsefull popsångare för flera generationer. Kommer vi att få se någon hälfen så betydelsefull för vår generation? Kommer vi att se ett nytt Joy Division?
Det personerna bakom B4MD (de förkortar filmen så) undrar är ”why mainstream music seems so packaged and repetitive, and whether corporations really had the power to silence musical innovation.” Det som binder samman Birro med Before the music dies är att de styrs av samma agenda. De vill ifrågasätta kommersialiseringen av kulturen och menar på att det måste finnas alternativ.
Som sagt, en diskussion mycket väl värd att tas på allvar. Nu ska jag sova, god natt!
Andra bloggar om: Kultur, Musik, Manifest, Marcus Birro, Before the music dies
Jag har valt att återgå till den gamla designen eftersom det var en hel del problem med den nya designen. Bland annat ville inte Lightbox fungera samtidigt som det var lite trubbel med ett par designlösningar. Får se om jag hittar något annat fint tema efter nyår, innan dess lär jag nog inte ha tid att sätta mig ner och gömma mig i designarbetet.
Annars försöker jag få ordning på mitt examensarbete samt en omtenta i norska, men det går otroligt segt. Jag är otroligt seg och inte ens havregrynsgröten eller kaffet verkar ge mig en kickstart på dagen längre. Ny vecka i morgon och då måste jag verkligen lägga manken till, annars blir det inget examensarbete gjort.
Nu ska jag nog ta och lägga mig så att jag kan börja veckan på ett bra sätt.
Mina vänner brukar alltid kalla mig så himla patriotisk, men det lär väl ändras när de får reda att jag glömde av Finlands självständighetsdag. Bättre sent än aldrig, hoppas jag.
Nu ska jag sova. God natt!
Efter en längre tids frånvaro från skrivandet på bloggen så känns det som att det är dags att återvända nu. Som jag skrev i det senaste inlägget, daterat 15 november, så höll jag på att leka med en ny design för bloggen. Nu blev det inte någon egen design, inte heller gjorde jag några större ändringar av den befintliga designen heller utan designen är nästan i orignalversion. Det finns några skavanker i designen och jag håller på att hitta lösningar för dessa. Ni kan väl kommentera designen i inlägget också, så får jag fixat alla eventuella buggar asap.
Så direkt mycket arbete med designen har det inte varit, desto mer tid har jag lagt ner på mitt examensarbetet på Lärarhögskolan. Skriver just nu ett arbete om lärares och elevers syn på populärkultur i skolan, ett ganska intressant forskningsområde faktiskt. Men inte mer om det ikväll, det här inlägget skriver jag mest för att visa mitt återtåg in i bloggandet igen. Samt för att uppdatera designen, så klart. Ska försöka publicera lite längre texter nu i dagarna, bland annat Europerecensionen från Lisebergshallen och en liten summering av musikåret 2006.
Hoppas ni hänger på!
Jag har varit upptagen med att läsa litteratur inför examensarbetet den här veckan så jag har inte orkat skriva så mycket i bloggen. Istället har jag suttit och pillat lite på en ny design. Småsakerna är fixade nu men ska prova lite andra färgval innan jag gör den officiell.
Nu är det dags att sova, ny dag i morgon. Jag tror att jag ska somna till Borknagars The Olden Domain, bandets nästbästa skiva efter Archaic Course. Allt efter Quintessence är ganska värdelöst eftersom Vintersorg (han kan endast sjunga på svenska och suger på growl) hanterar sången.
Godnatt!
Jag älskar verkligen fredagsmornar. Nu var det visserligen länge sedan jag hade en sådan där riktigt bra fredagsmorgon, men i dag är det en sådan. Jag tror att mycket av mitt sinnesro (för det handlar om sinnesro) beror på att jag den här gången tagit tag i de obehagliga saker som kommit i min väg istället för att skita i dom. Eller så är det något så enkelt som en natts god sömn. Jag la mig i sängen innan 23 igår, det har liksom inte hänt på säkerligen ett år eller något i den stilen. Jag brukar dessutom sova bra när jag lyssnar på Anathema innan jag somnar vilket jag också gjorde igår. Det är något med bröderna Cavanaughs musik som vaggar in mig i en skyddad tillvaro och frigör sinnet från ondska, låter lite pretto men så är det faktiskt.
Så när jag vaknade idag runt nio så fixade jag mig en stor skål havregrynsgröt, en kopp kaffe och ett glas apelsinjos. Jag har nämligen bestämt mig för att få rutin i mitt leverne nu när jag ska skriva mitt examensarbete, själv dessutom. Jag vet att jag skriver allra bäst runt 10-15 och då känns det som att det är bäst att se till att jag arbetar runt den tidpunkten på dygnet så att det inte blir sena kvällar som innebär att man inte kan göra andra roligare saker.
Jag börjar även bli klar med min Europerecension som jag tänkt publicera senare i eftermiddag då jag är hos mina föräldrar och tvättar. Nu ska jag slänga mig i duschen så att jag blir ren och fin. Glöm nu inte att checka in årets svenskar i Memfis.
Det är änna mycket just nu. I helgen reviderade jag min uppsats för förra kursen och i måndags började exjobbet och sedan dess har jag utformat mitt PM för hur det är tänkt att arbetet skall utformas osv. Utöver det så är det mycket personliga saker som håller på, både hos mig men även hos vänner så jag känner att bloggen får ta ett steg bakåt för tillfället. Jag har mycket att säga om förra veckans Europe-konsert i Lisebergshallen och det bör väl synas snart. Ge mig några dagar så bör jag vara på fötterna igen.
Men så länge kan ni checka in Memfis, tuffast i Sverige i år!
Kommer ni ihåg reklamfilmen där en stor mängd färgade bollar studsade omkring på San Fransiscos gator och José Gonzalez cover på Knifes Heartbeats spelades? Jag tycker att det var en av de vackraste och mest själsliga reklamfilmerna jag någonsin sett. Det var en reklamfilm på två och en halv minut som jag gärna såg flera gånger i rad bara för att hänföras av dess fantastiska bildspråk.
Nu har Sony gjort ytterligare en ny reklamfilm för sin TV-modell BRAVIA, och även denna gången är temat ”colour like no other”. Den här gången verkar man ha tagit över ett bostadsområde och lekt med målarfärg istället. Reklamfilmen är visserligen tuff, men inte i närheten av föregångarens känslomässiga kvalitet. Jag blir bara ledsen över att jag sett filmen och att jag smutsat ner mina BRAVIA-reklamfilmsminnen med en undermålig och faktiskt ganska tråkig filmsnutt. Den nya reklamfilmen kan ni se här.
Andra bloggar om: Reklamfilm, Reklam, TV, Sony, Bravia, Jose Gonzalez
På torsdag spelar Europe i Lisebergshallen och vi är ett ganska stort gäng, både gamla och nya vänner som ska se bandet. Det är tänkt att vi ska samlas på Rockbaren för att avnjuta några kalla öl innan konsertdags. För min del så är inte förbandet Stereolith något som jag måste se och ärligt talat låter smakproven på MySpace inte speciellt bra.
Är det någon annan som ska se de forna hårrockarna i Göteborg?
Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Europe, Lisebergshallen, Göteborg
De senaste veckorna har jag inte haft tid för något annat än att vara på praktik, sova, äta, läsa och surfa på ebay. Den sistnämnda aktiviteten har resulterat i att jag har införskaffat mig en hel del nya skivor och vinyler med lite olika artister som för mig är intressanta. Den här gången har fokus helt klart legat på att få en komplett Martin Grech-samling och de få Fish-singlar jag fortfarande saknar. Som det verkar nu så är min Martin Grech-samling nu komplett så när som på Rest In Peace EP, ett släpp som jag inte kan hitta någonstans.
Utöver Grech och Fish så finns det en hel del annat mysigt i högen med cd-skivor. Några av de andra skivorna är Kenta ”Guldkorn”, Audioslave ”Revelations”, Deep Purple ”In Rock – 25th Anniversary Edition”, Darkness-singeln ”Girlfriend” och en limiterad version av Queensrÿches singel ”I am i” med tillhörande idolkort och 3d-glasögon.
Det här med att samla på skivor är något som verkar vara sällsynt i dag. Men jag är av den gamla skolan som vill ha den fysiska förpackningen i min hand och inte en digital datafil på hårddisken. Kanske är det därför jag ännu inte provat att köpa digitala musikfiler, men det känns lite sterilt att köpa digitala musikfiler. Det är ingen upplevelse i att köpa musikfiler. Å andra sidan är det ungefär lika tråkigt att handla via ebay, men fördelen här är att man får hem en fysisk produkt. Bäst och roligast är det att gå omkring i Göteborg och leta efter vinyler i de olika skivbörsarna som finns i stan. Jag brukar oftast bara handla vinyler när jag är ute på stan och letar skivor och detta av den enda anledningen att vinylerna tar så mycket stryk när de fraktas av vårdslösa postanställda.
Och ja, jag måste visa er vad mer jag fick från CDON idag.
Jag förstår mig inte riktigt på omslaget trots att grabbarna sa att man skulle förstå sig på konceptet när man hade skivan i sin hand. Snyggt är det dock och rent designmässigt är Secret Society bandets snyggaste skiva. Däremot gillar jag inte riktigt det att man har valt att frångå sin klassiska logotyp. Visserligen passar den nya logotypen bättre i designkonceptet men jag är lite bångstyrig när det gäller ändringar av klassiska logotyper. Klassiska logotyper är helt enkelt stora varumärken.
Andra bloggar om: Musik, Skivsamling, Fish, Martin Grech, Europe, Skivbörsar
Det har varit mycket den senaste tiden vilket har gjort att bloggandet har fått ta ett steg neråt på prioriteringslistan. Praktiken är över och det är återigen dags att återvända till den högskoleförlagda utbildningen. Det är dock inte det enda som ligger på agendan utan även en utvecklingsrapport baserad utifrån det jag gjort på min praktik skall skrivas klart. Samtidigt har jag lagt ner lite tid på att få ordning på lägenheten eftersom det fortfarande finns småsaker jag inte fixat sedan jag flyttade in hit och det är snart ett år sedan. Det är saker som måste fixas innan jubileumsfesten hålls någon gång i början av december.
Det verkar trots allt bli ett bra hårdrocksår till slut. Egentligen så har det inte skett några större överraskningar och jag har ännu inte stött på några nya förmågor. Den enda artist som skulle kunna räknas som en överraskning är Kiss-veteranen Paul Stanley som i dagarna släpper en ny soloskiva vid namn Live to win. Det lilla jag hört från den låter som om det vore en klassisk platta med Kiss och det är inte något annat än kanon!
Amazon bjuder på korta smakprov och i South Parks World of Warcraft-avsnitt spelades titelspåret Live to win. Själv tycker jag att Bulletproof är bäst av de låtar jag än så länge har hört.
Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Kiss, Paul Stanley, Live to win, South Park
Här kommer en bit ur en fin allsångslåt:
Vad fan är det för stövlar? Tror du vi är miljonärer?!
Här har man jobbat över för å få’t å gå ihop!!
Sen springer du och slösar i sta’ns alla affärer,
ja, då går jag på krogen, jag ger fan i alltihop!!
- Dan Berglund, Johan & Johanna (En järnarbetares visor, 1975, Proletärkultur)
Nu blir det fan kalas för hela slanten!
Andra bloggar om: Musik, Dan Berglund, Proletärkultur
Eftersom jag ligger hemma med influensen så har det inte skett så mycket i aktivitetsväg den senaste tiden. Och eftersom jag inte orkar göra något av det jag egentligen borde så slänger jag in en musikutmaning som jag helt enkelt stulit från thmz. Hoppas att det är okej.
Var hittade du denna utmaning?
Hos thmz.
Vad lyssnar du på för sorts musik?
Jag har alltid haft en hyffsat bred musiksmak även om den största delen av min skivsamling består av hårdrock och dess subgenres. Annars är jag en sucker för mörk svärtfylld country, somrig popmusik och sexig indie. Men i rätt sinnestillstånd fungerar det mesta hyffsat bra. Och just ja, vänsterideologisk musik brukar vara trevligt det med.
Vad heter favoritartisten/artisterna?
Jag har haft många favoritband i mina dagar. Jag har fotgrafiskt bevis på att jag diggade Europe stenhårt någonstans i femårsåldern. Därefter någon i femte eller sjätte klass när musik först egentligen började betyda något så diggade jag så klart det finniga Metallica. Ungefär två år senare så fann jag Dream Theater och avgudade bandets andra och tredje skiva som bröd och vatten. Även Blind Guardian var ett stort band för mig under högstadie- och gymnasietiden. Idag är favoritbandet något helt annat och bra mycket brutalare (i de stunder det vill vara brutalt alltså, annars är det vackrare än en älva i månljuset) och heter Opeth. Det riktigt stora intresset för detta bandet togs upp någon gång under sista året i gymnasiet även om jag hade hört flera gånger tidigare.
Och just det; självklart lever Europe kvar än i dag.
Låt som gör dig glad:
Jag tror inte att jag har någon direkt låt som gör mig glad, men däremot kan jag lyssna på vissa skivor (jag lyssnar skivmässigt, inte låtmässigt) och minnas vissa tider. Självklart gäller detta både bra och dåliga minnen. Men om jag ska plocka endast en låt som får mig att må bra så får jag nog välja Libertines suveräna Last post on the bugle.
Det finns också ett par Håkan Hellström-låtar som fick mig att bli glad i våras, samtidigt som det fanns ett par som gav mig en motsatt känsla.
Bästa låten:
Black Rose Immortal med Opeth eller Learning to live med Dream Theater. Det finns en mängd suveräna låtar ute i musikvärlden men de nämnda är två låtar som jag gärna återvänder till när det är lite blåser lite hårdare än vanligt.
Sämsta låten:
Valfri låt med Stratovarius eller en massa dåliga screamogäng från Amerika. Om jag måste specifiera mig så får jag välja Triviums senaste singel Anthem (We Are The Fire).
Bästa partyhiten:
Kickstart my heart med Mötley Crüe.
I min iPod:
Väldigt mycket. Har en iPod G4 40GB och just nu innehåller den ungefär 32GB musik. Det jag lyssnat på mest enligt statistiken är Fishs Vigil in a wilderness of mirrors och Marillions Misplaced Childhood. Annars så finns det en bred blandning av hårdrock, pop, rock och ”Yann Tiersen”-musik lagrat på den.
Andra bloggar om: Musik, Musikutmaning, Opeth, Europe
Mig veterligen hade jag inte beställt väckning kl 07.57 av en slagborr. Vem är det som vill jävlas?
Andra bloggar om: Väckning, slagborr, irritation
Som jag nämnde i går så var jag i lördags på ett ”Europe fan meet” i Tuve arrangerat av några medlemmar från Europes officiella forum. Jag var dock inte medlem på forumet innan jag tillsammans med en polare (som är medlem) besökte denna tillställning. Det är jag nu. Om jag ska vara ärlig så måste jag säga att jag faktiskt var lite skeptisk till hela grejen från början, men ibland får man chansa för att vinna och det gjorde jag sannerligen den här kvällen. För att klargöra vad ett ”fan meet” är så kan man säga att det är en sammankomst av Europefans och den här helgen samlades fans från hela Europa vilket gjorde det hela till en internationell träff.
Trots att det skulle serveras mat på tillställningen så beslöt jag och min vän oss för att sluka varsin pizza och dricka en öl innan vi drog iväg. Det här med att äta en pizza innan visade sig vara ett ganska smart drag eftersom det dröjde någon timma innan buffén öppnades. Och vilken buffé det var! Massvis med god och färsk frukt tillsammans med vegetariska tacowraps, kungligt ordnat Tompa! Efter att ha hälsat på några av deltagarna så var dags för lite Europe-trivia. Självklart kände jag på mig att jag skulle åka på pisk av alla dessa Euroholics (som de tydligen kallar sig), men icke! Jag och polaren visade var skåpet skulle stå och plockade 22 poäng av 34 möjliga och hamnade således i topp fyra. Jag vann en promoversion av Secret Society (den är fantastisk!) och en butikspromodekor för förra dvd-släppet.
Även om mina bordskamrater var riktigt trevliga (speciellt den tokroliga britten Jem) så kände jag mig fortfarande något reserverad. Det tar ett tag för mig att känna av läget i en lokal och eftersom det här var första gången jag träffade alla (utom polaren) så kände jag att det var bäst att få koll på de flesta innan dimman skulle äntras. Konstigt nog kände jag inte av dimman det minsta utan minns hela kvällen som ett enda stort glädjerus. Och det här med att hålla mig reserverad, ja, det höll i ungefär fem minuter. Tokigheterna började flyga efter att jag varit på plats i mindre än en kvart. Tur att de andra deltagarna hade en minst lika dålig humor som mig och Uffe.
Hela gänget som var där var helt underbart och det var länge sedan jag hade så grymt roligt som jag hade i lördags. Alla bjöd verkligen på sig själva, var genomsnälla samtidigt som de var positiva och skrattade. Ibland åt varandra och ibland med varandra. Jag trodde verkligen inte att det här gänget skulle göra ett så starkt intryck på mig som de lyckades med. Utan det känns faktiskt lite småtrist att helgen är över och att verkligheten återigen gör sig påmind. För att inte tårarna ska börja rinna så får jag sammanfatta det hela som en fantastisk kväll, många nya vänner träffades (trots att jag inte vet vad alla heter på forumet) och förhoppningsvis ses vi någon gång igen. Kanske inför Göteborgskonserten?
Andra bloggar om: Musik, Europe, Europe fan meet, 2006, hårdrock, göteborg
Var på ett fan meet för Europeforumets deltagare i lördags. Men mer om det i ett längre inlägg som jag har tänkt plublicera i morgon. Kul som fan var det i alla fall!
Har mått lite så krassligt idag och jag tror att det beror på sömnbrist. Har verkligen sovit alldeles för lite den senaste tiden så jag åkte hem efter halva dagen i dag då jag kände mig redigt kraftlös. Nu är det mycket bättre nu när jag fått i mig näring och fått sova ikapp några timmar. I morgon är det friluftsdag för eleverna och min klass skall befinna sig på en riktig friidrottsstadion och prova på friidrott med riktiga redskap. Eftersom resvägen blir ungefär två mil kortare och jag kan ta en direktbus inte alltför långt ifrån stadion så får jag en timmes sovmorgon, det känns skönt.
Så nu ska jag lägga mig så att jag får lite mer än åtta timmars sömn.
NP: Kenta ”Just idag känner jag mig stark”
Jag ska hålla en svensklektion i morgon där jag ska arbeta med person- och miljöbeskrivningar. Att skriva fångande beskrivningar är inte alltid så lätt och jag fick tidigare idag reda på att eleverna har jobbat med det ganska mycket men deras progression inom området är väldigt låg. Hur ska man egentligen förklara vad en bra person- eller miljöbeskrivning är?
De flesta anser att en miljöbeskrivning likt Strindbergs inledande fågelperspektiv över Stockholm i Röda Rummet mycket väl kan vara det bästa som har skrivits inom svensk litteratur. Andra, däribland jag, tycker att den är otroligt träig och ointressant. Istället finner jag Émile Zolas miljöbeskrivningar i Therese Raquin som något utav det vackraste jag läst. Det måste vara något i hans naturalistiska och detaljerade dekadens som tilltalar mig på ett alldeles speciellt vis.
När det gäller personbeskrivningar så finns det mycket mer att hämta. En av de mest exotiska karaktärerna inom svensk lyrik är i mina ögon Carl Jonas Love Almqvists androgyna Tintomara ur Drottningens Juvelsmycke. En annan favorit är Dvärgen ur Pär Lagerkvists roman vid samma namn. Kanske är det hans ondska och komplexa personlighet som får mig att fastna så otroligt i hans karaktär. Hur kan man inte fastna för en person som i korthet beskrivs enligt följande:
Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart som andras utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan. Mitt ansikte är skägglöst, men annars precis likadant som andra mäns. Ögonbrynen är hopväxta. Mina krafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet.
Nu återstår frågan; hur ska jag göra för att få eleverna inse vikten av karaktärs- och miljöbeskrivningar? Skall jag tillämpa ett teoretiskt och syntaktiskt tillvägagångssätt (för att de ska förstå vad de skriver) eller skall jag låta eleverna använda sina sinnen för att beskriva sitt klassrum, sitt rum eller en närstående person? För att jag på så sätt ska slippa använda mig av, för gruppen, svåra grammatiska termer. Jag lägger mina pengar på sistnämnda tillvägagångssätt men med rekommendationen om att de ska använda sig av TSR-adverbialens förklarande frågor – när, var och hur – för att få mer levande beskrivningar.
Andra bloggar om: Skrivkunskap, svenska, beskrivningar, Strinberg, Lagerkvist, Zola, litteratur, böcker, språk
Jag kom alldeles nyss ihåg att det i dag är exakt 20 år sedan Metallicas legendariske basist Cliff Burton miste livet i en turnébussolycka utanför lilla Ljungby i Småland. Cliff anses av många kännare vara en av hårdrocksvärldens bästa basister och hans spelstil är väldigt uppskattad bland musiker i genren.
Själv tycker jag att Cliff har bidragit en hel del till Metallicas sound. Bäst är förmodligen det riktigt fräcka bassolot i Anesthesia (Pulling Teeth), introt till For whom the bell tolls eller den fantastiska Orion. Men främst ska Cliff förmodligen tackas för att han tryckte på resterande medlemmar för en mer episk inriktning. För hur hade hårdrocksvärlden egentligen sett ut om vi inte hade haft Ride the lightning eller Master of puppets? Hade jag ens varit hårdrockare utan att Ride the lightning är som vi känner igen den i dag? Jag tror faktiskt inte det eftersom det var just titelspåret som gjorde mig förälskad i vad som i dag är en gigantisk och oigenkännbar best.
Nu på lördag (den 30/9) kommer det att anordnas en minnesceremoni för Metallica-basisten utanför restaurangen där han miste livet. Det kommer dessutom att resas en minnessten utanför Gyllene Rasten för att hedra Cliffs minne samtidigt som det anordnas livespelningar. Mer information om tillställningen finns på Gyllene Rastens hemsida.
Fortsätt att vila i frid Cliff!
Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Metallica, Cliff Burton, Minnesceremoni, Död, Orion