Jag hade förmodligen inte sett The Proposition om filmen inte hade saluförts med Nick Caves välkända namn. The Proposition är en action/drama-film som utspelar sig i den australiensiska öknen under kolonialtiden. Sheriffen, tillika ledaren för den inhyrda brittiska polisstyrkan, Stanley tillfångatar två av de avskyvärda bröderna Burns. Samtidigt nöjer han sig inte utan ger brodern Charlie (Guy Pearce) ett ultimatum; ge mig din äldre bror Arthur eller så hänger jag Mike. Charlie rider ut i öknen för att finna sin bror och gör på sätt ett försök till att lämna brottets bana bakom sig.

Filmen är en fantastiskt vacker men samtidigt en väldigt rå och brutal visualisering av Nick Caves våtaste drömmar. Det är uppfriskande att det inte finns någon karaktär som är rakt igenom god, utan alla har en mörkare sida. Främst gillar jag hur Cave har målat upp sina två antagonisters karaktärsutveckling. Vi har på ena sidan den laglöse Charlie som representerar oustidern och står emellan sina bröder, där han tvingas svika den ena för att rädda den andre. På andra sidan finner vi Stanley som representerar lag och ordning i form av poliskapten. Stanley är den som har svårast att följa sin egna moraliska syn då han måste göra markägaren och befolkningen till lags, samtidigt som hans fru inte delar hans värderingar.

Jag skulle kunna avslöja mer av handlingen men väljer att inte göra det utan säger istället att jag gillade filmen, och att den helt klart är sevärd.

Andra bloggar om: Film, The Proposition

Gårdagens besök på filmfestivalen och filmen Suffocation (Zhixi) gick ganska lugnt till. Nu var det inte direkt som så att jag förväntade mig något upplopp eller en gigantisk publikstorming till Folkteaterns visning av Suffocation, men som ovan filmfestivalbesökare så visste jag egentligen inte vad jag hade att vänta mig. Snopet nog kändes det inte direkt speciellt utan jag påmindes lite om gången då jag såg Spider på den forna porrfilmsbiografen Capitol vid Skanstorget. Ni känner säkert till den där lite cinematekskänslan som brukar krypa längs ryggraden då ni ensamma verkar vara den ende som uppskattar att skratta till Ben Stillers filmer. Riktigt så illa var det inte igår utan det kändes mer som att de flesta, även jag, dykt upp bara för att det finns en ganska stor hype kring asiatisk skräckfilm för tillfället.

Själva filmen lämnade inte några betydligt större spår hos mig men som så i mycket annan kinesisk film så var fotot väldigt vackert samtidigt som ljudet och musiken spelade en stor roll i filmens känslospel. När jag och mitt sällskap tagit oss ut från teaterlokalen så var vi inte direkt lyriska över filmen som helhet utan kommenterade mest hur fantastisk just fotot var och hur väl ljudet lyckades med att öka spänningsgraden. Samtidigt uppkom filmcensuren i Kina i vårat samtal. Det var inte förrän vi satt i bilen på väg hem som vi började med att försöka förstå oss på den något obegripliga handlingen (som säkerligen är lite enklare för en kines att förstå då de har en lite annorlunda andlig kultur än vad vi i västvärlden är vana vid). Filmens handling är något styltig men knyts samman genom att vi får ta del av händelseförloppet genom de olika karaktärnas synsätt. En referens till Pulp Fiction är nog inte helt galen när man tänker på hur vi som åskådare får ta del av berättelsen.

(Läs mer…)

Det blev varken The Constant Gardener eller Good Night, And Good Luck utan istället blev det den något äldre In Good Company med Dennis Quiad och Topher Grace i huvudrollerna.

Filmen handlar om den karriärhungrige Carter Duryea (Topher Grace) som efter att hans tidigare företag köper upp ett annat får en ordentligt befodran och blir avdelningschef på det uppköpta företages reklamavdelning. Väl där får han möta en mängd gamla rävar som inte gillar hans stil med att göra snabba pengar. Den förre avdelningschefen Dan Foreman (Dennis Quaid) är kanske den som har mest emot Carter till en början då han inte har någon erfarenhet alls och saknar empati för de andra anställda på avdelningen. Dan blir Carters ”wingman” och de två bildar ett par om än något motvilligt sådant från Dans sida. Framför allt får vänskapen en liten törn då Carter får ihop det med Dans äldsta dotter Alex (Scarlett Johansson).

Filmen var en ganska skön lättsam komedi utan att någon av aktörerna briljerar. Sensmoralen i filmen är att företag drivs bäst då man är snäll mot sina anställda och driver företag med humana avsikter istället för rak kurs mot ekonomisk vinning (vilket även filmens titel påtalar). Samtidigt får vi frågan om karriären verkligen är det viktigaste i livet. Hur tar familjen skada om en av parterna jobbar konstant?

En helt okej söndagsrulle men inget direkt att hurra över trots att jag gillar filmens sensmoral.

Andra bloggar om: Film, In Good Company

Hade tänkt se Saw II igår men jag vågade helt enkelt inte utan la mig för att läsa istället. Därför såg jag filmen alldeles nyss istället för att kunna se den innan jag åker iväg till föräldrarna för att fira jul. Första filmen var suverän, en psykologisk thriller som testade människans vidrigare sida, men samtidigt hennes allra innersta väsen. Andra filmen spelar vidare på samma tema, men lämnar ett djupare spår i mig. Vad det handlar om är helt enkelt en sjuk individ, vid namn Jigsaw, som kidnappar personer som inte verkar uppskatta livet, och bör därmed inte heller få leva enligt Jigsaw. Så den här klart störde personen gillrar fällor för dessa personer samtidigt som han ger dem ett sätt att överleva. Visserligen innebär dessa lösningar någon form av självstympning. Ett exempel är öppningsscenen i Saw II där en person bär en så kallad ”Death mask” och för att han skall få loss den här masken utan att spikarna på vardera sida ska krossa hans huvud (tänk en Iron Maiden men för huvudet) så måste han hitta en nyckel som opererats in bakom hans öga. Jigsaw ställer därmed frågan, är du villig att skära ut ditt öga för att fortsätta leva? Det är sådana här livsbejakande frågor som ställs under båda filmernas gång, framför allt under den andra filmen. Även om filmen i sig var ganska sjuk och framför allt bisarr så ställer den även människans medfödda överlevnadsinstinkt i dager, och Darwinismen gör sig påmind.

Klarar man av blod och riktigt ”sjuka” tortyrobjekt (eller fällor, välj själva) så ska man se den här filmen. Gillade man ettan så ska man även se uppföljaren. Gillade man inte första filmen så ska man se den andra ändå eftersom den inbjuder till en mer psykologisk tolkning av filmens huvudtema. Eftersom jag inte riktigt hinner att skriva en lite djupare analys av filmen så tycker jag att in får ta och se den istället så återkommer jag med en djupare analys efter julhelgen.

God jul!