A fair judgement » Film

Swedish Death Metal

Jarno — Sat, 20 Feb 2010 15:33:58 +0000

I torsdags var det som tidigare nämnt biovisning av Under A Serpent Sun – The Story of At the Gates som är första skivan av tre i den kommande DVD-box som skall agera karriärbokslut för At the Gates. Att bandet är det främsta som någonsin kommit från Göteborg är inte en underdrift utan något som borde anses vara fakta.

Efter att ha lusläst Daniel Ekeroths fantastiska svenska dödsmetallbibel, Swedish Death Metal, under julen så har jag fått mig en gedigen genomgång av hur de tidiga åren såg ut för dödsmetallscenen i Sverige. De skillnader som fanns banden emellan var att de bestod av olika personer. Alla band repade i högstadieskolans musiksalar, spelade in kassettdemon, spred dem på spelningar och drack kopiösa mängder folköl. I vissa fall dracks det så mycket folköl att man inte kom in på de arrangerade spelningarna, men vad spelade det för roll om man fick ut sin demokassett? Att hela scenen bestod av tonåringar innebar att det fanns en ungdomlig naivitet kring banden och deras musik. Allting skulle vara rått, hårt och brutalt, annars fick det vara. Det enda man ville göra var att lira dödsmetall, spela in låtar och dricka folköl.

At the Gates byggdes upp på resterna av Tomas Lindberg och Alf Svenssons fantastiska band, Grotesque. Under de sista åren av 1980-talet var det ett av ytterst få västkustband som gjorde väsen ifrån sig i ett klimat mest bestående av Stockholmsband. Med sin otroligt brutalt primitiva dödsmetall var Grotesque absolut ett av de bästa banden från det tidiga 1990-talet. Låtar som Blood Runs From the Altar och Incantation står sig fortfarande med enkelhet vid jämförelse mot mer välkända band som Nihilist eller Dismember. Redan innan Grotesque lades ner av Kristian Wåhlin så hade Tompa hunnit gå med i Infestation där bröderna Björler ingick. Så när Grotesque inte längre fanns rekryterades Alf Svensson, och At the Gates var ett band.

Även om dokumentärfilmen koncentrerar sig på At the Gates karriär så är det samtidigt ett tidsdokument om hur det faktiskt var att lira dödsmetall i dess ungdom. Det At the Gates gjorde, gjorde även de andra banden (kan jag tänka mig) varför dokumentären fungerar bra som ett komplement till Ekeroths Swedish Death Metal. Filmen ger även en inblick i hur Göteborgscenen såg ut för den som tyckte att huvudstadskoncentrationen i nämnda bok tog lite för mycket plats.

Även om dokumentären inte är en lika bra dokumentär som Anvil! The Story of Anvil så är det väldigt kul att de alltid haft med sig en videokamera för att dokumentera bandets karriär. Det är också här som styrkan i filmen ligger: kombinationen av gammalt arkivmaterial och kommentarer av inflytelserika karaktärer. I slutändan når filmen sitt mål och ger en bra och tydlig bild av bandets karriär, även om jag hade velat veta mer om pressens reaktioner kring Slaughter of the Soul när den kom ut. En Earache-anställd nämner i förbifarten att succén inte var omedelbar men jag hade gärna höra mer om hur detta, numera, legendariska verk emottogs när det kom. Hur som helst, en rolig dokumentär om ett fantastiskt band!

Slutligen en Spotifylista: Swedish Death Metal (1989-1993).

Andra bloggar om: Musik, Death Metal, At the Gates, Flames of the End

City of Screaming Statues

Jarno — Thu, 18 Feb 2010 10:24:35 +0000

Jag har sedan i söndags börjat de sedvanliga konsertförberedelserna med att spela ett bands samlade diskografi om och om igen. Den här gången har det dock inte varit inför en konsert utan för ett smakprov ur den kommande At the Gates-DVDn The Flames Of The End. Det är Close-Up Magazine och Earache som bjuder sina läsare på metalbio i form av dokumentären Under A Serpent Sun – The story of At the Gates. Stockholmarna fick redan se den i måndags, och vi göteborgare (däribland jag) får se den ikväll på Bio Roy.

Andra bloggar om: Musik, Film, At the Gates, Flames of the end

Anvil! The Story of Anvil

Jarno — Thu, 22 Jan 2009 22:41:10 +0000

När en polare under sensommaren pratade lite lätt lyriskt om Anvil-dokumentären Anvil! The Story of Anvil var det lite svårt att ta honom på allvar. Inte av den anledningen att Anvil skulle vara ett dåligt band, utan snarare av den anledningen att han är det största Anvil-fan jag någonsin träffat (vilket i och för sig inte är så många). Jag själv har inte lyssnat på bandet sedan det släppte skivan Plenty of Power, men kan snabbt rekommendera skivorna Metal on Metal, Forged in fire och Pound for pound.

Några dagar efter det jag hörde talas om dokumentären googlade jag fram ett par klipp från filmens officiella hemsida, och insåg redan där att detta skulle vara en guldklimp. Det är inte svårt att förtjusas av den glöd, kärlek och hängivenhet som framför att ”Lips” känner för att spela heavy metal. Trots att jag än så länge bara sett, säg kanske, två minuter av filmen så känner jag att det här bandet verkligen är ett band som kuskar runt i slitna minibussar för att de verkligen älskar det de gör. Inte för att det är guld och gröna skogar.

Så när jag såg att filmen visas på Göteborgs Internationella Filmfestival såg jag till att boka två biljetter till morgondagens visning på Pustervik. Anteckningsblocket följer med, men midjeväskan lämnar jag dock hemma.

”Are we gonna do Stonehenge tomorrow? NO, we’re not gonna fucking do Stonehenge! ”

Andra bloggar om: Musik, Film, Anvil, The story of Anvil, Göteborgs filmfestival

Kulturmanifestet och Before the Music Dies

Jarno — Thu, 14 Dec 2006 22:57:03 +0000

Jag är väldigt trött just nu och har inte någon riktig koll på orden och formuleringarna, men jag gör ett försök ändå. Du har blivit varnad.

Det pågår en ganska stor kulturdebatt i Sverige just nu. Det är författaren Marcus Birro som står bakom något som han kallar för ”Kulturmanifestet”. Som jag tolkar det så står Manifestet för ett motstånd mot ett kultur-Sverige där endast marknadsekonomin får styra vilken kultur som skall produceras. Helt klart en viktig diskussion som bör tas upp tycker jag.

Det Birro, och de andra som skrivit på Manifestet, är rädda för är att den kultur som inte betalar igen sig i form av kronor och ören kommer att försvinna. Att alternativen försvinner och att vi endast får en kultur kvar, oavsett om den är hög eller låg. Det viktigaste är att man skall kunna erbjudas alternativ. Samtidigt undrar Birro vilket pris sätter man på tröst, igenkänning, tolerans och självspegling?. Som det är nu så känns det som att det råder en ”slit och släng”-mentalitet kring kulturen i Sverige. Allting måste konsumeras i hiskelig takt för att man skall vara någon. För att vara någon ska man ha koll på vem som vann årets upplaga av Idol, vem bonden väljer som fru eller vilken dokusåpatjej som pryder senaste Caféomslaget. Även om det är kultur för en del av befolkningen så känns det som att den kulturen saknar ett meningsbärande uttryck. För mig alltså. Och då vill jag ha alternativ, men det måste inte betyda att dessa ska bestå av Strindberg eller annan högt ansedd kultur.

Ungefär samma debatt, men med inriktning mot musik, lyfter skaparna bakom dokumentären Before the music dies. Det är en dokumentär som två herrar har gjort utifrån intervjuer med fans, branschfolk och artister. Dokumentären, som den framställs i trailern, lyfter fram hur musiken kommersialiseras och allting handlar om att tjäna pengar.

Det verkar inte vara endast i Sverige som vi upplever en degradering av kulturens betydelse, utan detsamma sker i andra delar av västvärlden. Hur kan man inte veta vem Bob Dylan är? En oerhört betydelsefull popsångare för flera generationer. Kommer vi att få se någon hälfen så betydelsefull för vår generation? Kommer vi att se ett nytt Joy Division?

Det personerna bakom B4MD (de förkortar filmen så) undrar är ”why mainstream music seems so packaged and repetitive, and whether corporations really had the power to silence musical innovation.” Det som binder samman Birro med Before the music dies är att de styrs av samma agenda. De vill ifrågasätta kommersialiseringen av kulturen och menar på att det måste finnas alternativ.

Som sagt, en diskussion mycket väl värd att tas på allvar. Nu ska jag sova, god natt!

Andra bloggar om: Kultur, Musik, Manifest, Marcus Birro, Before the music dies

100 filmer

Jarno — Thu, 25 May 2006 10:18:24 +0000

Jag har förstört mestadelen av min morgon med att försöka hitta de hundra filmerna som gömmer sig i bilden intill. Än så länge har jag bara hittat ~~45 filmer~~ 79 filmer, men ~~fler kommer förmodligen efter att jag sett nattens Lost-avsnitt~~ jag måste hitta alla innan dagen är över.

Eftersom jag ordnat upp filmtitlarna i bokstavsordning så gör vi som så att den som vill se vilka filmer som finns (och för att inte förstöra leken) så döljer jag titlarna bakom ett extra klick. Filmerna är ordnade i bokstavsordning och utan A eller The i titlarna. Nyheter markerade i fetstil.

De filmerna jag har hittat är följande:
12 Monkeys
21 Gram
Alien
American Graffitti
Anchorman
Barb wire
Beethoven
Bend it like Beckham
Big fish
Birds
Blade
Blazing Saddles
Boomerang
Broken arrow
Bullet
Casino
Castle in the sky
Chocolat
Clockwork Orange
Cocktail
Crash
Crouch Tiger, Hidden Dragon
Crow
Dances with Wolves
Dark Star
Dobermann
Domino
Dragonfly
Dune
Eagle has landed
Elephant
Flipper
Fly
Four Weddings and a funeral
Ghost
Golden Eye
Green Card
Hand that rocks the cradle
Hills Have Eyes
Hole
Hook
Jarhead
Layer Cake
Lock, Stock And Two Smoking Barrells
Man on the moon
Mask of Zorro
Matador
Mona Lisa smile
Money Pit
Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe
One Hour Photo
Pacifier
Pete’s Dragon
Phone Booth
Pink Panther
Pulp fiction
Raging Bull
Red Balloon
Red Dragon
Red eye
Revolver
Ring
SAW
Saw 2
Scorpion King
Se7en
Shark Tale
Snake Eyes
Sneakers
Stealth
Taxi Driver
Tears of the sun
Thin Red Line
Thirteen
Toy Soldiers
Tuxedo
Twister
XXX
Volcano

Andra bloggar om: Film, Filmlek, 100 filmer och Frågesport.

Inlämning

Jarno — Wed, 29 Mar 2006 10:39:34 +0000

Idag är det dagen D, hemtentainlämning. Visserligen är jag klar men jag känner att jag ska läsa igenom min hemtenta en gång till innan jag lämnar in den. Det blev förresten Ghost World jag valde att analysera utifrån dess berättarperspektiv. Jag förstår verkligen inte er som inte gillar filmen. Det är en underbar film om att vara ung och att ta steget in i vuxenvärlden samtidigt som man känner sig utanför världen. Den lyfter många olika diskussionsfrågor som kan vara intressanta att prata om.

Nej, jag ska ta en kopp kaffe och läsa igenom det jag skrivit.
Tatá!

Andra bloggar om: Film, Ghost World

Dagens planering

Jarno — Thu, 23 Mar 2006 10:57:52 +0000

Struntade i att gå på dagens föreläsning. Jag kände att en lektion klockan nio var lite väl tidigt för mig idag och dessutom har föreläsaren för det filmpedagogiska segmentet inte varit speciellt bra. Jag har däremot en plan för dagen och hoppas att jag kommer att följa den så gott som möjligt. Jag har ungefär en kvart kvar av det senaste Lost-avsnittet och det ska jag avnjuta tillsammans med en kopp kaffe, därefter hade jag tänkt avsluta hemtentafråga 3b för att därefter bege mig ut på en timmeslång promenad på Ramberget. Det känns som att jag måste ha lite frisk luft eftersom jag skippade dagens lektion och eftersom det är lite sol ute så blir det fina fisken med en promenad.

Efter promenaden så tror jag nog att jag ska börja på hemtentafråga 2b, men enda nackdelen med den är att jag måste se en film som skall analyseras utifrån dess berättar- och genrestruktur. Jag har funderingar på att analysera Ghost World för att visa att jag fortfarande har lite indiecred kvar i kroppen. Dessutom är det en ganska lätt film att genrebestämma. Har ni något annat tips på en bra film som är lätt att analysera ur berättar- och genreperspektiv?

Andra bloggar om: Film

Recension: The Proposition

Jarno — Thu, 16 Mar 2006 21:32:44 +0000

Jag hade förmodligen inte sett The Proposition om filmen inte hade saluförts med Nick Caves välkända namn. The Proposition är en action/drama-film som utspelar sig i den australiensiska öknen under kolonialtiden. Sheriffen, tillika ledaren för den inhyrda brittiska polisstyrkan, Stanley tillfångatar två av de avskyvärda bröderna Burns. Samtidigt nöjer han sig inte utan ger brodern Charlie (Guy Pearce) ett ultimatum; ge mig din äldre bror Arthur eller så hänger jag Mike. Charlie rider ut i öknen för att finna sin bror och gör på sätt ett försök till att lämna brottets bana bakom sig.

Filmen är en fantastiskt vacker men samtidigt en väldigt rå och brutal visualisering av Nick Caves våtaste drömmar. Det är uppfriskande att det inte finns någon karaktär som är rakt igenom god, utan alla har en mörkare sida. Främst gillar jag hur Cave har målat upp sina två antagonisters karaktärsutveckling. Vi har på ena sidan den laglöse Charlie som representerar oustidern och står emellan sina bröder, där han tvingas svika den ena för att rädda den andre. På andra sidan finner vi Stanley som representerar lag och ordning i form av poliskapten. Stanley är den som har svårast att följa sin egna moraliska syn då han måste göra markägaren och befolkningen till lags, samtidigt som hans fru inte delar hans värderingar.

Jag skulle kunna avslöja mer av handlingen men väljer att inte göra det utan säger istället att jag gillade filmen, och att den helt klart är sevärd.

Andra bloggar om: Film, The Proposition

A trip down memory lane

Jarno — Mon, 13 Mar 2006 23:05:47 +0000

När jag kom till skolan idag så var jag ganska säker på att det skulle diskuteras musik trots att det var film som stod på schemat. Anledningen till det var Idealfestivalen som gick av stapeln på Atalante och Nefertiti i helgen. Jag var inte där men det var däremot några klasskamrater och trots att Sunn0))) och Earth spelade så var jag inte så intresserad av att besöka spektaklet. I skolan kände jag mest att jag ville mest få ut en stabil puls kring Massive Attack. Snacket kring Massive Attack ledde oss vidare in på Portishead och direkt slogs jag av minnen från gymnasiet då jag tokdiggade deras självbetitlade skiva. Man kan säga att det var en ganska lugn dag med ett lugn och faktiskt så var lektionen någorlunda intressant idag.

I morgon är det en fortsättning på dagens filmberättandelektion då vi pratade lite om hur man analyserar film och vilkade teorier man utgår ifrån när man analyserar film. Vi fick bland annat se ett kort filmklipp från filmen Sleep with me där Quentin Tarantino har en liten cameo och gör en djupanalys av Top Gun.

Annars så får vi hemtentan imorgon så det ska bli intressant att se vad vi ska skriva om de närmsta två veckorna. Jag har för övrigt börjat skissa på några av de där musikartiklarna som jag nämnde tidigare. Är man musikintresserad så kanske det kan vara något att vänta på. Nu ska jag försöka sova trots att jag är tokförkyld, eftersom ett av fönstrena i sovrummet inte är riktigt tätat. Får nog hälsa på hos värden imorgon bitti. Nu ska jag sova, god natt!

Andra bloggar om: Musik, Film, Tarantino, Portishead

Citizen Kane

Jarno — Thu, 09 Mar 2006 10:27:37 +0000

Jag såg halva Citizen Kane igår när jag tvättade och resten av filmen nu på morgonen. Jag förstår varför den tituleras ”världens bästa film” men eftersom jag inte såg den när den anlände 1941 så tycker inte jag att det är världens bästa film. Nu är det dags för mig att smita till universitetet och diskutera filmen. Jag gillar verkligen den nya kursen och ska snart förklara för er i ett inlägg vad det är jag gör på dagarna nu för tiden. Jag har svinkul kan jag avslöja nu i alla fall!

Andra bloggar om: Film, Citizen Kane