Efter att ha lusläst Daniel Ekeroths fantastiska svenska dödsmetallbibel, Swedish Death Metal, under julen så har jag fått mig en gedigen genomgång av hur de tidiga åren såg ut för dödsmetallscenen i Sverige. De skillnader som fanns banden emellan var att de bestod av olika personer. Alla band repade i högstadieskolans musiksalar, spelade in kassettdemon, spred dem på spelningar och drack kopiösa mängder folköl. I vissa fall dracks det så mycket folköl att man inte kom in på de arrangerade spelningarna, men vad spelade det för roll om man fick ut sin demokassett? Att hela scenen bestod av tonåringar innebar att det fanns en ungdomlig naivitet kring banden och deras musik. Allting skulle vara rått, hårt och brutalt, annars fick det vara. Det enda man ville göra var att lira dödsmetall, spela in låtar och dricka folköl.

At the Gates byggdes upp på resterna av Tomas Lindberg och Alf Svenssons fantastiska band, Grotesque. Under de sista åren av 1980-talet var det ett av ytterst få västkustband som gjorde väsen ifrån sig i ett klimat mest bestående av Stockholmsband. Med sin otroligt brutalt primitiva dödsmetall var Grotesque absolut ett av de bästa banden från det tidiga 1990-talet. Låtar som Blood Runs From the Altar och Incantation står sig fortfarande med enkelhet vid jämförelse mot mer välkända band som Nihilist eller Dismember. Redan innan Grotesque lades ner av Kristian Wåhlin så hade Tompa hunnit gå med i Infestation där bröderna Björler ingick. Så när Grotesque inte längre fanns rekryterades Alf Svensson, och At the Gates var ett band.

Även om dokumentärfilmen koncentrerar sig på At the Gates karriär så är det samtidigt ett tidsdokument om hur det faktiskt var att lira dödsmetall i dess ungdom. Det At the Gates gjorde, gjorde även de andra banden (kan jag tänka mig) varför dokumentären fungerar bra som ett komplement till Ekeroths Swedish Death Metal. Filmen ger även en inblick i hur Göteborgscenen såg ut för den som tyckte att huvudstadskoncentrationen i nämnda bok tog lite för mycket plats.

Även om dokumentären inte är en lika bra dokumentär som Anvil! The Story of Anvil så är det väldigt kul att de alltid haft med sig en videokamera för att dokumentera bandets karriär. Det är också här som styrkan i filmen ligger: kombinationen av gammalt arkivmaterial och kommentarer av inflytelserika karaktärer. I slutändan når filmen sitt mål och ger en bra och tydlig bild av bandets karriär, även om jag hade velat veta mer om pressens reaktioner kring Slaughter of the Soul när den kom ut. En Earache-anställd nämner i förbifarten att succén inte var omedelbar men jag hade gärna höra mer om hur detta, numera, legendariska verk emottogs när det kom. Hur som helst, en rolig dokumentär om ett fantastiskt band!

Slutligen en Spotifylista: Swedish Death Metal (1989-1993).

Några dagar efter det jag hörde talas om dokumentären googlade jag fram ett par klipp från filmens officiella hemsida, och insåg redan där att detta skulle vara en guldklimp. Det är inte svårt att förtjusas av den glöd, kärlek och hängivenhet som framför att “Lips” känner för att spela heavy metal. Trots att jag än så länge bara sett, säg kanske, två minuter av filmen så känner jag att det här bandet verkligen är ett band som kuskar runt i slitna minibussar för att de verkligen älskar det de gör. Inte för att det är guld och gröna skogar.

Så när jag såg att filmen visas på Göteborgs Internationella Filmfestival såg jag till att boka två biljetter till morgondagens visning på Pustervik. Anteckningsblocket följer med, men midjeväskan lämnar jag dock hemma.

“Are we gonna do Stonehenge tomorrow? NO, we’re not gonna fucking do Stonehenge! “

Det pågår en ganska stor kulturdebatt i Sverige just nu. Det är författaren Marcus Birro som står bakom något som han kallar för “Kulturmanifestet”. Som jag tolkar det så står Manifestet för ett motstånd mot ett kultur-Sverige där endast marknadsekonomin får styra vilken kultur som skall produceras. Helt klart en viktig diskussion som bör tas upp tycker jag.

Det Birro, och de andra som skrivit på Manifestet, är rädda för är att den kultur som inte betalar igen sig i form av kronor och ören kommer att försvinna. Att alternativen försvinner och att vi endast får en kultur kvar, oavsett om den är hög eller låg. Det viktigaste är att man skall kunna erbjudas alternativ. Samtidigt undrar Birro vilket pris sätter man på tröst, igenkänning, tolerans och självspegling?. Som det är nu så känns det som att det råder en “slit och släng”-mentalitet kring kulturen i Sverige. Allting måste konsumeras i hiskelig takt för att man skall vara någon. För att vara någon ska man ha koll på vem som vann årets upplaga av Idol, vem bonden väljer som fru eller vilken dokusåpatjej som pryder senaste Caféomslaget. Även om det är kultur för en del av befolkningen så känns det som att den kulturen saknar ett meningsbärande uttryck. För mig alltså. Och då vill jag ha alternativ, men det måste inte betyda att dessa ska bestå av Strindberg eller annan högt ansedd kultur.

Ungefär samma debatt, men med inriktning mot musik, lyfter skaparna bakom dokumentären Before the music dies. Det är en dokumentär som två herrar har gjort utifrån intervjuer med fans, branschfolk och artister. Dokumentären, som den framställs i trailern, lyfter fram hur musiken kommersialiseras och allting handlar om att tjäna pengar.

Det verkar inte vara endast i Sverige som vi upplever en degradering av kulturens betydelse, utan detsamma sker i andra delar av västvärlden. Hur kan man inte veta vem Bob Dylan är? En oerhört betydelsefull popsångare för flera generationer. Kommer vi att få se någon hälfen så betydelsefull för vår generation? Kommer vi att se ett nytt Joy Division?

Det personerna bakom B4MD (de förkortar filmen så) undrar är “why mainstream music seems so packaged and repetitive, and whether corporations really had the power to silence musical innovation.” Det som binder samman Birro med Before the music dies är att de styrs av samma agenda. De vill ifrågasätta kommersialiseringen av kulturen och menar på att det måste finnas alternativ.

Som sagt, en diskussion mycket väl värd att tas på allvar. Nu ska jag sova, god natt!

Andra bloggar om: Kultur, Musik, Manifest, Marcus Birro, Before the music dies

Eftersom jag ordnat upp filmtitlarna i bokstavsordning så gör vi som så att den som vill se vilka filmer som finns (och för att inte förstöra leken) så döljer jag titlarna bakom ett extra klick. Filmerna är ordnade i bokstavsordning och utan A eller The i titlarna. Nyheter markerade i fetstil.

De filmerna jag har hittat är följande:
12 Monkeys
21 Gram
Alien
American Graffitti
Anchorman
Barb wire
Beethoven
Bend it like Beckham
Big fish
Birds
Blade
Blazing Saddles
Boomerang
Broken arrow
Bullet
Casino
Castle in the sky
Chocolat
Clockwork Orange
Cocktail
Crash
Crouch Tiger, Hidden Dragon
Crow
Dances with Wolves
Dark Star
Dobermann
Domino
Dragonfly
Dune
Eagle has landed
Elephant
Flipper
Fly
Four Weddings and a funeral
Ghost
Golden Eye
Green Card
Hand that rocks the cradle
Hills Have Eyes
Hole
Hook
Jarhead
Layer Cake
Lock, Stock And Two Smoking Barrells
Man on the moon
Mask of Zorro
Matador
Mona Lisa smile
Money Pit
Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe
One Hour Photo
Pacifier
Pete’s Dragon
Phone Booth
Pink Panther
Pulp fiction
Raging Bull
Red Balloon
Red Dragon
Red eye
Revolver
Ring
SAW
Saw 2
Scorpion King
Se7en
Shark Tale
Snake Eyes
Sneakers
Stealth
Taxi Driver
Tears of the sun
Thin Red Line
Thirteen
Toy Soldiers
Tuxedo
Twister
XXX
Volcano

Andra bloggar om: Film, Filmlek, 100 filmer och Frågesport.