-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Färdigstuderat för denna gång
Jag har nu spenderat en hel helg till att tentaplugga populärlitterär text och teori. Som det känns nu så borde jag i alla fall klara av att få godkänt på kursen, möjligtvis ett betyg i form av väl godkänd. Allting handlar om hur lottdragningen går. Det är nämligen en muntlig tentamen i två steg där man ska redogöra för den under kursen använda terminologi och sedan författarskap som berör den berörda terminologi. Det har varit en ganska intressant kurs trots att den behandlat populärlitteratur. Vi har läst allting från det mest triviala (Allers succéromaner och kategoriböcker) till äldre populärlitteratur som kolportageromaner och folkboken.
I vissa fall har den litteratur som funnits på litteraturlistan lockat till djupare läsning, bland annat vill jag läsa mer av William Gibson, Jules Verne (vuxenversionerna) och Raymond Chandler. Utöver denna läsning så har jag först nu insett att H.G. Wells inte är sci-fi utan fantasy (lite förenklat kan man säga att eftersom hans marsvarelser inte finns i verkligheten, så är hans verk fantasy så som fallet är med J.R.R. Tolkien).
Nu är det dags för sömn så att jag orkar med morgondagen. God natt!
Andra bloggar om: Litteratur, utbildning, populärlitteratur, fantasy, cyberpunk
Internationella poesi- och sömndagen
I dag är dagen två dagar. Vi har både den internationella poesidagen men även en lika internationell sömndag. Det är tänkt att man i dag skall aktualisera debatter om sömnrelaterad forskning och problematik. Själv sover jag bättre än på flera månader och är inte alls lika morgontrött längre, kanske beror det på ljuset som får mig att le då jag stiger upp omkring klockan åtta. Under hösten och den sena vintern har jag istället motvilligt stigit upp efter klockan tio med en bitterhet i ansiktet.
Nej, förmiddagen har jag istället ägnat åt poesins vackra värld. Oavsett om dikten är ledsam eller kärleksfull är den alltid lika vacker. Även om förruttnelsens smutsiga fingrar lagt beslag på den så finner jag alltid diktkonsten som vacker. I de bokstäver som bildar ord samlas liv och trots att jag inte skrivit en enda av dessa dikter jag läser finner jag mitt liv samlat där. Mitt liv i vackra formuleringar, ibland alldeles för vackra formuleringar. Men det ger tröst samtidigt som det också sätter ord på det personliga man känner. För tro inte att du är ensam av att känna kärlek eller vara i behov utav tröst, du är inte ett unikum i det avseendet. Känslor är universella. Du är lika emo som tonårsflickan som skär sig i armen eftersom att det är enklare att förstå sig på ett blödande sår än en ny oidentifierad känsla inombords.
Jag hade tänkt avsluta det här inlägget med en av mina favoritdikter, men väljer att avstå. Istället skall jag ut i vårsolen, lyssna på Smiths och kanske avnjuta en god glass. Det blir dock ingen promenad på Ramberget för när jag tog min pre-frukostpromenad där uppe i förmiddags blåste det ganska kyligt. Det blir istället en längre promenad på plan mark. Jag vill även önska Joakim Thåström grattis i efterskott, Sveriges enda rockstjärna, fyllde 50 år i går! Grattis!
Andra bloggar om: Poesi, Emo, Internationella dagar, Sömn, Thåström
Kulturmanifestet och Before the Music Dies
Jag är väldigt trött just nu och har inte någon riktig koll på orden och formuleringarna, men jag gör ett försök ändå. Du har blivit varnad.
Det pågår en ganska stor kulturdebatt i Sverige just nu. Det är författaren Marcus Birro som står bakom något som han kallar för “Kulturmanifestet”. Som jag tolkar det så står Manifestet för ett motstånd mot ett kultur-Sverige där endast marknadsekonomin får styra vilken kultur som skall produceras. Helt klart en viktig diskussion som bör tas upp tycker jag.
Det Birro, och de andra som skrivit på Manifestet, är rädda för är att den kultur som inte betalar igen sig i form av kronor och ören kommer att försvinna. Att alternativen försvinner och att vi endast får en kultur kvar, oavsett om den är hög eller låg. Det viktigaste är att man skall kunna erbjudas alternativ. Samtidigt undrar Birro vilket pris sätter man på tröst, igenkänning, tolerans och självspegling?. Som det är nu så känns det som att det råder en “slit och släng”-mentalitet kring kulturen i Sverige. Allting måste konsumeras i hiskelig takt för att man skall vara någon. För att vara någon ska man ha koll på vem som vann årets upplaga av Idol, vem bonden väljer som fru eller vilken dokusåpatjej som pryder senaste Caféomslaget. Även om det är kultur för en del av befolkningen så känns det som att den kulturen saknar ett meningsbärande uttryck. För mig alltså. Och då vill jag ha alternativ, men det måste inte betyda att dessa ska bestå av Strindberg eller annan högt ansedd kultur.
Ungefär samma debatt, men med inriktning mot musik, lyfter skaparna bakom dokumentären Before the music dies. Det är en dokumentär som två herrar har gjort utifrån intervjuer med fans, branschfolk och artister. Dokumentären, som den framställs i trailern, lyfter fram hur musiken kommersialiseras och allting handlar om att tjäna pengar.
Det verkar inte vara endast i Sverige som vi upplever en degradering av kulturens betydelse, utan detsamma sker i andra delar av västvärlden. Hur kan man inte veta vem Bob Dylan är? En oerhört betydelsefull popsångare för flera generationer. Kommer vi att få se någon hälfen så betydelsefull för vår generation? Kommer vi att se ett nytt Joy Division?
Det personerna bakom B4MD (de förkortar filmen så) undrar är “why mainstream music seems so packaged and repetitive, and whether corporations really had the power to silence musical innovation.” Det som binder samman Birro med Before the music dies är att de styrs av samma agenda. De vill ifrågasätta kommersialiseringen av kulturen och menar på att det måste finnas alternativ.
Som sagt, en diskussion mycket väl värd att tas på allvar. Nu ska jag sova, god natt!
Andra bloggar om: Kultur, Musik, Manifest, Marcus Birro, Before the music dies
Person- och miljöbeskrivningar
Jag ska hålla en svensklektion i morgon där jag ska arbeta med person- och miljöbeskrivningar. Att skriva fångande beskrivningar är inte alltid så lätt och jag fick tidigare idag reda på att eleverna har jobbat med det ganska mycket men deras progression inom området är väldigt låg. Hur ska man egentligen förklara vad en bra person- eller miljöbeskrivning är?
De flesta anser att en miljöbeskrivning likt Strindbergs inledande fågelperspektiv över Stockholm i Röda Rummet mycket väl kan vara det bästa som har skrivits inom svensk litteratur. Andra, däribland jag, tycker att den är otroligt träig och ointressant. Istället finner jag Émile Zolas miljöbeskrivningar i Therese Raquin som något utav det vackraste jag läst. Det måste vara något i hans naturalistiska och detaljerade dekadens som tilltalar mig på ett alldeles speciellt vis.
När det gäller personbeskrivningar så finns det mycket mer att hämta. En av de mest exotiska karaktärerna inom svensk lyrik är i mina ögon Carl Jonas Love Almqvists androgyna Tintomara ur Drottningens Juvelsmycke. En annan favorit är Dvärgen ur Pär Lagerkvists roman vid samma namn. Kanske är det hans ondska och komplexa personlighet som får mig att fastna så otroligt i hans karaktär. Hur kan man inte fastna för en person som i korthet beskrivs enligt följande:
Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart som andras utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan. Mitt ansikte är skägglöst, men annars precis likadant som andra mäns. Ögonbrynen är hopväxta. Mina krafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet.
Nu återstår frågan; hur ska jag göra för att få eleverna inse vikten av karaktärs- och miljöbeskrivningar? Skall jag tillämpa ett teoretiskt och syntaktiskt tillvägagångssätt (för att de ska förstå vad de skriver) eller skall jag låta eleverna använda sina sinnen för att beskriva sitt klassrum, sitt rum eller en närstående person? För att jag på så sätt ska slippa använda mig av, för gruppen, svåra grammatiska termer. Jag lägger mina pengar på sistnämnda tillvägagångssätt men med rekommendationen om att de ska använda sig av TSR-adverbialens förklarande frågor - när, var och hur - för att få mer levande beskrivningar.
Andra bloggar om: Skrivkunskap, svenska, beskrivningar, Strinberg, Lagerkvist, Zola, litteratur, böcker, språk