Men när jag då ramlar över något så oerhört vackert som, Bookshelf Porn, så är det bara att kapitulera. Här är det omöjligt att känna och bläddra på böckerna så istället låter jag ögonen ta intryck. Jag stänger igen dörren till arbetsrummet, slänger på lite John Coltrane i iTunes och bläddrar igenom varenda bokhyllebild.

Jag får aldrig någon inblick i om ägarna sorterat sina böcker alfabetiskt, efter inköpsdatum, genre, språk eller litterär period men jag förstår att samtliga älskar sina böcker. Att de lagt ner möda och besvär i att böckerna ska få ett fint hem samtidigt som de böcker som utgör respektive bibliotek berättar en historia om ägaren eller ägarna. Men framför allt är dessa bilder inredningsporr för bokälskare.

Vår bokhylla:

Jag har själv aldrig varit lika intresserad av att sortera mina böcker som min skivor. Skivorna har jag alltid haft en pedantisk kontroll på och de har sorterats i följande ordning:

1. Alfabetiskt
2. Utgivningsår
3. Format (singel och EP före album)

Men böckerna har jag ända sedan jag fick mina första böcker sorterat efter storlek och därefter efter författarens efternamn (pseudonymer sorterats efter efternamn, inte tillsammans med hans/hennes riktiga namn). Efter att jag blev sambo och vi satt upp våra vita hyllor hade vi inte rum nog att sortera efter efternamn, utan valde att sortera inbundna böcker på en hylla och de mindre pocketböckerna på sin egna hylla. Som ni ser på bilden ovan så behövs det organiseras på hyllorna, framför allt på pockethyllorna där det finns två rader med böcker. Böckerna fick helt enkelt sin plats där det fanns utrymme för dom.

Det är också just utrymmet som är det allra största problemet med det privata biblioteket. Jag har aldrig riktigt gillat tomrum i mina hyllor, oavsett om det gäller för mina böcker eller för mina cd- och vinylskivor. Det är anledningen till varför jag ställt mina single malt-flaskor i tomrummet till höger, eller att jag ställt de bokstavsklossar som mina syskonbarn leker med då de är på besök på den nedersta hyllan. Det finns helt enkelt ingen stringens bland böckerna och jag har emellanåt, precis som hos mina vänner, svårt att hitta den bok jag för just det tillfället söker.

Hur sorterar ni era bibliotek och hur ser de ut?

Några favoriter från Bookshelf Porn:

Stockholmsnatt är en seriestrip som Stefan Thungren och Pelle Forshed står bakom. Förkortat skulle man kunna säga att det är en odyssé i Stockholms hipsterindievärld där elitism, facebook, myspace och den just nu hetaste indiemusiken porträtteras utifrån ett par personers liv. Även om jag varken bor i Stockholm eller tillhör den kultur som allting kretsar kring så känner jag igen, både mig själv, men även mina vänner i det som berörs i serien. Byt ut den tyska nu-technon, electron, funken eller indiepopen mot tysk kraut, NWOBHM, göteborgsdöds eller doom metal så handlar serien helt plötsligt om ett par hårdrockare.

Även om det finns både stora skillnader rent utseendemässigt och mindre skillnader i subkulturernas beteende så är det generella ganska likartat oavsett vilken subkultur man känner sig hemma i. Ta t ex den här diskussionen om image respektive djup när det gäller huruvida ett band är bra. Eller den här som behandlar temat stammisar på krogen. Varför inte denna om handbollspungen?

Allting går att tolka ur ett annat perspektiv helt enkelt. Stockholmsnatt är en spegling av samhället utifrån ett par indiepopkaraktärers ögon, men fungerar minst lika bra ur en hårdrockares livsstil. Det är elitistiskt men även genialt!

Skaffa albumet du också!

I vissa fall har den litteratur som funnits på litteraturlistan lockat till djupare läsning, bland annat vill jag läsa mer av William Gibson, Jules Verne (vuxenversionerna) och Raymond Chandler. Utöver denna läsning så har jag först nu insett att H.G. Wells inte är sci-fi utan fantasy (lite förenklat kan man säga att eftersom hans marsvarelser inte finns i verkligheten, så är hans verk fantasy så som fallet är med J.R.R. Tolkien).

Nu är det dags för sömn så att jag orkar med morgondagen. God natt!

Andra bloggar om: Litteratur, utbildning, populärlitteratur, fantasy, cyberpunk

Nej, förmiddagen har jag istället ägnat åt poesins vackra värld. Oavsett om dikten är ledsam eller kärleksfull är den alltid lika vacker. Även om förruttnelsens smutsiga fingrar lagt beslag på den så finner jag alltid diktkonsten som vacker. I de bokstäver som bildar ord samlas liv och trots att jag inte skrivit en enda av dessa dikter jag läser finner jag mitt liv samlat där. Mitt liv i vackra formuleringar, ibland alldeles för vackra formuleringar. Men det ger tröst samtidigt som det också sätter ord på det personliga man känner. För tro inte att du är ensam av att känna kärlek eller vara i behov utav tröst, du är inte ett unikum i det avseendet. Känslor är universella. Du är lika emo som tonårsflickan som skär sig i armen eftersom att det är enklare att förstå sig på ett blödande sår än en ny oidentifierad känsla inombords.

Jag hade tänkt avsluta det här inlägget med en av mina favoritdikter, men väljer att avstå. Istället skall jag ut i vårsolen, lyssna på Smiths och kanske avnjuta en god glass. Det blir dock ingen promenad på Ramberget för när jag tog min pre-frukostpromenad där uppe i förmiddags blåste det ganska kyligt. Det blir istället en längre promenad på plan mark. Jag vill även önska Joakim Thåström grattis i efterskott, Sveriges enda rockstjärna, fyllde 50 år i går! Grattis!

Andra bloggar om: Poesi, Emo, Internationella dagar, Sömn, Thåström

Det pågår en ganska stor kulturdebatt i Sverige just nu. Det är författaren Marcus Birro som står bakom något som han kallar för “Kulturmanifestet”. Som jag tolkar det så står Manifestet för ett motstånd mot ett kultur-Sverige där endast marknadsekonomin får styra vilken kultur som skall produceras. Helt klart en viktig diskussion som bör tas upp tycker jag.

Det Birro, och de andra som skrivit på Manifestet, är rädda för är att den kultur som inte betalar igen sig i form av kronor och ören kommer att försvinna. Att alternativen försvinner och att vi endast får en kultur kvar, oavsett om den är hög eller låg. Det viktigaste är att man skall kunna erbjudas alternativ. Samtidigt undrar Birro vilket pris sätter man på tröst, igenkänning, tolerans och självspegling?. Som det är nu så känns det som att det råder en “slit och släng”-mentalitet kring kulturen i Sverige. Allting måste konsumeras i hiskelig takt för att man skall vara någon. För att vara någon ska man ha koll på vem som vann årets upplaga av Idol, vem bonden väljer som fru eller vilken dokusåpatjej som pryder senaste Caféomslaget. Även om det är kultur för en del av befolkningen så känns det som att den kulturen saknar ett meningsbärande uttryck. För mig alltså. Och då vill jag ha alternativ, men det måste inte betyda att dessa ska bestå av Strindberg eller annan högt ansedd kultur.

Ungefär samma debatt, men med inriktning mot musik, lyfter skaparna bakom dokumentären Before the music dies. Det är en dokumentär som två herrar har gjort utifrån intervjuer med fans, branschfolk och artister. Dokumentären, som den framställs i trailern, lyfter fram hur musiken kommersialiseras och allting handlar om att tjäna pengar.

Det verkar inte vara endast i Sverige som vi upplever en degradering av kulturens betydelse, utan detsamma sker i andra delar av västvärlden. Hur kan man inte veta vem Bob Dylan är? En oerhört betydelsefull popsångare för flera generationer. Kommer vi att få se någon hälfen så betydelsefull för vår generation? Kommer vi att se ett nytt Joy Division?

Det personerna bakom B4MD (de förkortar filmen så) undrar är “why mainstream music seems so packaged and repetitive, and whether corporations really had the power to silence musical innovation.” Det som binder samman Birro med Before the music dies är att de styrs av samma agenda. De vill ifrågasätta kommersialiseringen av kulturen och menar på att det måste finnas alternativ.

Som sagt, en diskussion mycket väl värd att tas på allvar. Nu ska jag sova, god natt!

Andra bloggar om: Kultur, Musik, Manifest, Marcus Birro, Before the music dies