• Musik

    30 låtar – En låt du lyssnar på när du är ledsen

    av  • 5 Feb 2012 • Musik, Personligt • Inga kommentarer

     Detta inlägg är del 23 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    Det är inte ofta jag är ledsen nu för tiden. Jag lever ett gott liv, har sådant jag behöver och omger mig med bra människor. Visst är jag emellanåt besviken och cynisk men det varar inte längre än någon dag. Trots det har jag inte kunnat lyssna på så mycket annat än Tom Waits de senaste veckorna. Förr krävde hans musik full koncentration. Det var inte något som jag hade på i bakgrunden när jag diskade. Det var musik jag lyssnade på när jag var ledsen och då jag ville vara för mig själv.

    Senast jag hade en Tom Waits-period var månaden innan jag träffade min nuvarande sambo. Den var även hårt påverkad av Elliott Smith. Man kan säga att det inte var den bästa av tider.

    För mig berör båda artisterna livet. Waits mer kring samhället och individerna i det utan att aldrig sluta vara personlig. Smith mer själen och det personliga planet. För det mesta träffsäker.

    Men för inte så länge sedan kom denna känsla tillbaka. En kompis beskrev en händelse på stan där hon, en alkoholist och ett gäng ungdomar var involverade. Kompisen hade varit på Systembolaget vilket alkoholisten uppmärksammat och då frågat efter en cigarett (”eftersom det är så gott till drickat”). Hon hade tyvärr inga cigaretter att bjuda på. Något senare ser hon hur samme alkoholist ramlar omkull på spårvagnen. Vid det här läget har han kissat på sig. Det tillsammans med vurpan får ett gäng ungdomar att vildsint skratta och håna mannen.

    Jag är så klart inte förvånad. Så här rullar ungdomar idag. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera kring vilka personer dessa personer kommer att utvecklas till. En sak är klar, förmodligen blir de inte socialarbetare. Men detta är inte något nytt utan folk har skrattat åt varandra i alla tider, fulla eller inte. Ändå blir jag ledsen när jag hör liknande historier från vänner. Speciellt när en majoritet agerar mot en minoritet. Jag blir svag och önskar nästan att jag var där när de själva upptäcker att livet inte alltid är så lätt.

    Tom Waits är en av de bästa sångförfattarna när det handlar om människor som inte haft så mycket tur i livet, hamnat på sned eller bara valt att inte tillhöra samhället längre. I Christmas Card From a Hooker in Minneapolis (baserad på Bukowskis dikt Charlie, I’m pregnant från The Roominghouse Madrigals) berättar han om den nyfunna lyckan en prostituerad för första gången fått erfara.

    Andra bloggare om: , ,

    Video: King Giant – Appomattox

    av  • 22 Jan 2012 • Musik • Inga kommentarer

    King Giant släpper i slutet av januari en ny skiva titulerad Dismal Hollow. Lagom till det har bandet släppt en video till första singeln Appomattox. För den som inte har koll på det amerikanska inbördeskriget så är Appomattox platsen där de sista stora slagen utspelade sig och varpå Amerikas konfedererade stater tvingades ge upp. Har ni inte koll på King Giant handlar det om svängig och tung träskrock.

    King Giants video handlar visserligen den också om överlevnad men i det här fallet är de tre huvudpersonerna hotade av zombies och inte nordstatare.

    Musiktipset: Dethrone

    av  • 20 Jan 2012 • Musik • 2 Kommentarer

    Dethrone är inte ett uns revolutionerande. Dethrone är inte heller det bästa jag hört i år. Inte ens på flera år. Dock finns det något som intresserar mig för stunden, vilket är så gott som något. Bandet spelar Death/Thrash så som den lät i slutet av 90-talet och under de första åren av det nya årtusendet. The Haunted under Marco Aro-eran är förmodligen något som man lyssnat på i repan. Det bästa på bandets egenfinansierade demo är sången.

    Dethrone har sin hemvist på Facebook men finns även på Bandcamp.

    Andra bloggare om: , , ,

    History of Black Metal

    av  • 19 Jan 2012 • Musik • 2 Kommentarer

    På SVT visas en dokumentärserie om Hårdrockens historia. Hyllad av de flesta och dissad av ett fåtal. Själv har jag inte sett det ännu. Så många projekt, så lite tid. Som tur är finns det väl på SVT Play åtminstone över helgen.

    Tidigare ikväll lyckades jag dock att klämma in nedanstående två videos. Fenriz berättar, någon gång omkring år 2000, om hur vår black metal-historia hänger ihop. Helt klart värt 40 minuter för alla er som känner att ni har kunskapsluckor kring black metal-åren 1986-1990.

    Andra bloggare om: , , , ,

    30 låtar – En låt du lyssnar på när du är lycklig

    av  • 17 Jan 2012 • Musik • Inga kommentarer

     Detta inlägg är del 22 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    Jag lyssnar på musik oavsett sinnesstämning. Sällan är det någon speciell typ av musik utan dagsformen styr. Istället är det oftast årstiden som styr vad som är lämpligt. Höst och vinter domineras av långsammare musik, våren handlar om snabbare musik och sommaren brukar domineras av hitlåtar. När jag är lycklig så lyssnar jag på den musik som jag tycker om.

    Svårare än så är det inte.

    Masshysteri är det band som jag oftast återvänt till då jag känt mig lycklig det senaste året. Ytterst få, särskilt svenska, band lyckas få mig att lyssna på deras skivor om och om igen, men Masshysteri lyckas. Skivan är precis som Def Leppards Hysteria knökfull av hitlåtar. Jag räknar till sex hitlåtar och två av dessa finner du nedanför. Många av mina vänner har problem med att det sjungs på svenska men själv älskar jag det. Om du gillar melodistark gitarrmusik i sann DIY-anda och sång på svenska så måste du lyssna på Masshysteri.
    Andra bloggare om: , , ,

    2011 års bästa skivor enligt Patrik

    av  • 15 Jan 2012 • Musik • Inga kommentarer

     Detta inlägg är del 3 av 3 i artikelserien Det bästa från 2011.

    Sedan en tid har jag funderat kring hur jag skall utveckla den här bloggen och den tanke jag oftast återkommit till är att utveckla en viss typ av artiklar där jag kan involvera ytterligare en röst. Konceptet är absolut inget nytt tag utan kan kanske efterliknas med en traditionell fanzine-mentalitet (samt hos Metallbibliotekarierna). Den stora utmaningen blir att bibehålla den personliga känslan i bloggen.

    Så för att detta skall gå vägen bjöd jag in min vän Patrik Kastinen till A fair judgement. Patrik har sedan tidigare en erfarenhet av att skriva om musik även om det var länge sedan han publicerades. Att ha en åsikt om musik är dock inga problem för honom och kanske kan man säga att det är aningen kontroversiella åsikter som yttras.

    Innan han presenterar sig själv med sitt första inlägg sig så publicerar jag här hans favoritskivor från 2011. Som ni kan se så är det inte några större skillnader mellan vår musiksmak även om våra listor nämner vitt skilda akter (man kan lugnt säga att Patrik missat att 2011 var riffrockens år). Samtidigt är det klart att man som en frisk människa frågar sig vad Sepultura har att göra på en årsbästalista år 2011.

    1. Machine Head Unto the Locust
    2. Opeth Heritage
    3. The Black Dahlia Murder Ritual
    4. Autopsy Macabre Eternal
    5. Djevel Dødssanger
    6. Foo Fighters Wasting Light
    7. Graveyard Hisingen Blues
    8. Vallenfyre A Fragile King
    9. Vildhjärta Måsstaden
    10. Craft Void
    11. In Flames Sounds of A Fading Playground
    12. Vader Welcome to the Morbid Reich
    13. Necros Christos Doom of the Occult
    14. Primordial Redemption at the Puritans Hand
    15. Skogen Svitjod
    16. Iced Earth Dystopia
    17. Sepultura Kairos
    18. Exhumed All Guts, No Glory
    19. Taake Noregs Vaapen
    20. Decapitated Carnal Is Forever
    Andra bloggare om: , , ,

    Fast as a shark

    av  • 14 Jan 2012 • Musik • Inga kommentarer


    Förra fredagen var jag och såg Pyramido, Gadget och Lock Up trots att jag egentligen inte är någon större grind core-kännare. Men när man får biljetter till skänks så missar man inte chansen att se Pyramido.

    Nu blev det ändå som så att jag missade merparten av Pyramidos gig pga egna felbeslut gällande kollektivtrafiken, men hann med att se sista låten samt deras cover på amerikanska Judges Fed Up. Gadget var verkligen ingenting för mig så jag drack en öl i baren istället.

    Lock Up kändes musikmässigt som en blandning mellan kvällens två tidigare band. Det var inte lika långsamt som Pyramido men inte heller riktigt lika fartfyllt och trist som Gadget. Omkring millenieskiftet hade jag en vän som var väldigt förtjust i det mesta som Peter Tägtgren gjorde och således även Lock Ups första skiva Pleasures Pave Sewers. Jag fattade dock inte tycke för det då och har än idag svårt för bandets musik. Bandet är bäst då det sänker hastigheten en aning och Nick Baker lyckas med att spela något som, om man är snäll, skulle kunna kallas sväng.

    Det bästa med kvällen var att jag lyckades fånga bilden ovanför.

    Andra bloggare om: , , , , ,

    Summering 2011: Skivorna på årsbästalistan

    av  • 12 Jan 2012 • Musik • 4 Kommentarer

    Innelistan 2011
     Detta inlägg är del 2 av 3 i artikelserien Det bästa från 2011.

    Innelistan 2011
    När jag tittar på bildkollaget ovan så slår det mig att jag borde ha placerat var klok som placerade bilderna i den ordningen som de till slut rangordnades på årsbästalistan (bäst högst upp till vänster och minst bäst längst ner till höger). I den här texten är det istället tvärtom, från minst bäst till allra bäst. Varning! Extremt mycket text.

    Burzum Fallen
    Mer organisk än Belus om än fortfarande aningen monoton i sin framtoning och av de två återkommer jag oftast till Fallen. Gitarrljudet är tunt och monotont samtidigt som melodierna sjuder av känsla och etsar sig fast på ett lofi-sätt som få förmår åstadkomma. Årets mest hypnotiska black metal-release. Lyssna via Spotify!

    Skraeckoedlan Äppleträdet
    Tjock svensk ökenrock med influenser av lika svenska Truckfighters och amerikanska Kyuss. Likt Horisont väljer man att sjunga på både svenska och engelska vilket är trevligt men något som man kanske inte lyckas med lika bra som nämnda band. Bättre går det då med musiken som svänger något makalöst.  Jag måste uppleva det här på scen under 2012, där lär det bli ännu mer gung och dans! Lyssna via Spotify!

    Antichrist Forbidden World
    Det är inte lätt att ta sig an debutskivan av ett band som man sett live flertalet gånger och golvats vareviga gång. Jag hade förväntat mig stordåd av grandiosa mått och förmodligen är det därför jag känner mig besviken. Men detta är trots det fantastisk thrash metal med lysande tysk old school-nerv . Inledande trion Dark Sorcery, Militia of Death och Torment in Hell blåser sönder kalufsen på vem som helst.

    Roffe Ruff Barrabas
    Det började som terapi men slutade närmare avgrunden för Roffe. Fyllt av socialrealism, politik, kärlek, snuthat och existentialism är Barrabas det sista album vi fick av Majornabon innan uppståndelsen kring hans person blev för tung att bära. På Fröken Anderberg är jag nära lipen då det blir för nära men biter ihop och lyssnar vidare. Ladda ner via Stila dig!

    The Flying Eyes Done So Wrong
    Jag upptäckte det här bandet sommaren 2011 och just då kändes det så fullkomligt rätt. Det var en fantastisk sommardag: molnen var fåtaliga, solen gassade och folkölen var kall där vi satt på kompisens veranda. När jag nu lyssnar på det i januari 2012 så minns jag tillbaka till den där sommardagen och hur trevligt det var. Transcendent och långsam psykadelisk bluesbaserad rock är inget för vinterhalvåret så om du inte upptäckt detta ännu så kanske det är bättre att vänta till kanske slutet av april i alla fall? Men är du otålig så lyssna på Poison the Well.
    (Läs mer…)

    Summering 2011: Skivorna utanför årsbästalistan

    av  • 3 Jan 2012 • Musik • 7 Kommentarer

    Skivorna som inte platsade på årsbästalistan.
     Detta inlägg är del 1 av 3 i artikelserien Det bästa från 2011.

    Skivorna som inte platsade på årsbästalistan.

    Det tog mig ett tag att sammanställa årsbästalistan för 2011. Den största anledningen berodde på trasig elektronik då både skivspelaren och förstärkaren varit inne på reparation. Förstärkaren var borta i nästan två månader och då var det endast telefonen och datorn som stod för musiken. Helt klart inte optimalt för mig.

    Resultatet av denna motgången är att jag de senaste tre veckorna fått lyssna igenom en otrolig mängd musik. Kul syssla kan det tyckas men när passionen blir ett jobb är det inte lika kul längre. Och då det i december dessutom varit en hel del jobb så har jag inte riktigt kunnat lyssna på den musik som jag kanske velat.

    Då jag numera jobbar som programmerare och front-end-utvecklare så blir det en hel del stirrande på datorskärmar dagligen. Det har gjort att mycket av det jag lyssnat på varit instrumental musik eftersom jag vill ha något snurrande i bakgrunden men som samtidigt inte stör. Om det var bra vet jag inte men jag vet att jag inte kommer att lyssna på det vid några andra tillfällen än då jag antingen är mysfull eller jobbar. Så därför är de utom tävlan. The Caretaker förtjänar dock ett hedersomnämnande och vill ni veta varför så lyssna här.

    Skivorna utanför årsbästalistan har annars de flesta en sak gemensamt och det är att jag inte hunnit med att lyssna på dem ordentligt. Den största anledningen till det är att skivan upptäcktes under perioden då jag saknade stereo. Nu märker jag också att jag missat att ta med Tyranex på den här listan. Stockholmsbandet spelar klassisk thrash metal med inriktning mot den mer smutsiga tyska skolan. Linnea Lindstedt är den lysande stjärnan i bandet och verkar, enligt Encyclopedia Metallum, vara den enda kvarvarande originalmedlemmen. Rå, förbannad, kantig och grym är hennes sångstil och det passar in för jävla bra känner jag nu när jag sitter på tåget på väg mot nyårsfirande. Så kan det gå när man inte är uppmärksam.

    De stora skrällarna på just den här listan är annars två trotjänare: Opeth och Wolves in the throne room. Sistnämnda har jag knappt hunnit med att lyssna på och Heritage var väl ganska tråkig ändå? Och även om Åkerfeldt sjunger bra så tröttnar jag ganska på hans röst några låtar in på skivan. Jag orkar inte hålla mig vaken.

    Jag tror att jag räknade ihop sex skivor av dessa 18 som jag förmodligen skulle placera på en årsbästalista om jag bara lyssnat på dom ordentligt. Jag börjar med skivan högst till vänster: Midnight Satanic Royalty. Vass black metal-influerad och thrashig heavy metal med rå garageproduktion skulle man kunna säga. Fantastiska riff och perfekt tempo mest hela tiden på den här skivan. För alla dom som tycker att det är för lite R’n'B dagens heavy metal. Rip this hell!

    Mournful Congregation The Book of Kings tar med sin musik vara på livet och skyndar sig verkligen inte fram. Fyra låtar och närmare 80 minuter stämningsfull begravningsmusik. Det finns en anledning till varför jag inte hann med den här under 2011 men något måste man väl spara till nästa år? Tydligen tillåter YouTube långa låtar numera.

    Det var inte så länge sedan som jag köpte Welcome to the Morbid Reich med Vader men trots det har jag hunnit med att lyssna på den åtminstone ett par gånger. Jag tappade bort bandet strax efter att de släppte Revelations 2002 och även om vänner spelat upp låtar från efterföljandet skivor så har jag inte fattat tycke. Men nu! Det är inte något vansinnestempo och de riff jag hör är melodiska och sköna, men än låtarna har inte satt sig. Ett par lyssningar till så borde det vara löst. Ibland är det stämningsfullt med intron.

    Jag har bara lyssnat på Execrations Odes of the Occult en gång i sin helhet men det känns som att jag gjorde fel när jag placerade den på den här listan. Det är fantastiskt stämningsfull doomig dödsmetall i samma anda som det man hör på Dismas Towards the Megalith men med mer stämningsfull doom. Ni kan bedöma själva.

    Krux är Leif Edling. Leif Edling är riffkung. Riff av en kung brukar vara bra men jag har faktiskt inte hunnit med att lyssna på fler låtar än Prince Azaar and the Invisible Pagoda och den är helt fantastisk. Så jag misstänker att resten av materialet är i närheten och således skulle skivan säkerligen kunna platsa på en årsbästa lista men jag har som sagt ingen aning. Nämnas bör den, och provlyssna du i alla fall!

    Resterande skivor är följande (i ordning från översta raden och från vänster):

    • Trap Them – Darker Handcraft (Trots att den släpptes lös fann jag den inte förrän någon gång i augusti. Hade jag sett skivan på Bengans hade jag förmodligen köpt den baserat på omslaget.) Lyssna här!
    • Ghoul – Transmission Zero (Trevlig crossover/thrash metal. Helt enligt traditionerna är det ös och sköj som gäller.) Lyssna här!
    • Heretoir – s/t (Shoegaze-influerad black metal, vilket verkar vara en ny trend, som är rätt stämningsfullt. Hade jag köpt skivan enbart baserat på det snygga omslaget hade jag förmodligen blivit aningen besviken. Perfekt programmeringsmusik i den hårdare skolan.) Lyssna här!
    • Black Tusk – Set the Dial (Tillsammans med Baroness och Kylesa utgör Black Tusk en sludge-trio från Savannah, Georgia, USA. Punkigast av de tre sägs det vara gamla-Mastodons yngre lillebror.) Lyssna här!
    • Necros Christos – Doom of the Occult (Jag har väldigt svårt för intron och outron på skivor. När Necros Christos kissar på sin fantastiska doomdödsmetall med fruktansvärt irriterande mellanspel måste man markera. Hade det inte varit för dom så misstänker jag att den här skivan inte medverkat på den här listan.) Lyssna här!
    • Bastard Priest – Ghouls of the endless night (Mer d-takt men fortfarande bra ös och korrekt produktion. Inte hunnit lyssna tillräckligt mycket ännu. Är otroligt lovande.) Lyssna här!
    • Skogen – Svitjod (Låt inte de Vintersorg-minnande låttitlarna lura er. Det här, trots spexkänslorna, riktigt trevlig black metal som den lät i Sverige på mitten av 1990-talet. Lite Ulver omkring Kveldssanger också.) Lyssna här!
    • Negative Plane – Stained Glass Revelations (Underbar gitarrkoncentrerad black metal som jag lyssnade en hel del på under första halvan av 2011. Därefter föll bandet i glömska och jag återfann det i början av december. Underbart spöklik atmosfär!) Lyssna här!
    • Morbus Chron – Sleepers in the Rift (Egentligen borde jag placera det här högre än vad jag gör men jag lyckas inte att omfamna materialet riktigt. Utsökt dödsmetall är det i alla fall!) Lyssna här!
    • Hedon Cries – The End of the Path is Nigh (Det låter väldigt mycket My Dying Bride över det här bandet, eller ja, mycket engelsk 90-talsdoom rent av. Inte lyssnat tillräckligt mycket på skivan men den har en hel del bra riff som jag gillar.) Lyssna här! och ladda ner gratis här!
    Andra bloggare om: , , ,

    30 låtar – En låt du lyssnar på när du är arg

    av  • 29 Dec 2011 • Musik • 2 Kommentarer

    hate
     Detta inlägg är del 21 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    Det känns lite väl uppenbart att välja en thrash metal-låt i det här inlägget men det är dit jag oftast vänder mig när jag är förbannad. Jag skulle förmodligen kunna lyssna på någon form av hardcore eller punk också, men jag är så sällan arg att jag inte kommer ihåg vad jag faktiskt lyssnar på när jag är arg.

    Vad jag vet är dock att jag vill ha min vansinnesmusik smutsig, kantig och ful. Därför lyssnar jag ofta på tidig thrash- eller death metal. Det behöver inte gå fort så länge volymen är hög.

    Det senaste fantastiska thrash metal-bandet jag upptäckt är italienska Noia.

    Bandet är perfekt i all sin enkelhet. Ljudet är precis så bra som ett rått black metal-influerat thrashljud skall vara, gitarrerna elaka och sångaren drar till med Tom G. Warrior-inspirerade stönanden då och då. För pessimisten är även texterna en guldgruva. Låten ovan, Boycott this world, är en perfekt thrash metal-låt och ett bra exempel på hur Noia låter och vad jag vill lyssna på när jag är arg.

    Du köper ditt exemplar hos Plague Island. På vinyl eller CD.

    Thrash!

    Andra bloggare om: , , ,

    30 låtar – En låt från din favoritskiva

    av  • 18 Dec 2011 • Musik, Personligt • Inga kommentarer

    space-dyevest
     Detta inlägg är del 20 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    När jag hörde den här låten för första gången hade jag aldrig varit med om att ett förhållande tagit slut. Vid den tiden förstod jag inte vad det innebar att vara i ett riktigt förhållande. Det är nu närmare femton år sedan och jag är några erfarenheter starkare sedan dess.

    När Kevin Moore skrev låten hade han nyligen varit med om att en kärleksrelation tagit slut. Enligt James LaBrie bar Kevin konstant omkring på en tidning vari han förälskat sig i en kvinna som bar en Space-dye vest. Det är uppenbart att låten handlar om Kevins brustna kärleksförhållande och hans arbete med att komma tillbaka. Att finna sig själv igen. För mig har den dock aldrig varit en låt att trösta mig med. Jag har knappt ens koncentrerat mig på texten förrän inför skrivandet om den. Även om jag förstått att den handlar om brusten kärlek så har den mig varit den vackraste låt som Dream Theater valt att sätta sitt namn på. Allt tack vare att låten är så annorlunda mot vad bandet annars brukar ge.

    Jag har den senaste veckan ägnat den här låten över två timmar av mitt liv. Den har varit mitt ljudspår på väg till jobbet, hemma i soffan efter jobbet och nu, en söndagseftermiddag ensam med endast mina tankar som sällskap. Jag kan inte låta bli att återigen förälska mig i den här låten.

    Awake är min favoritskiva med Dream Theater men jag tror inte att det är den skiva jag skulle bära med mig för alltid om jag endast fick lyssna på en enda skiva i resten av mitt liv. Det finns inte en chans att jag skulle kunna bestämma mig för någon dylik inom rimlig tid. Därför valde jag en skiva jag aldrig tröttnat på, lyssnar på åtminstone en gång i månaden per år. Awake är dessutom tillsammans med Opeths Damnation min audiofilskiva.

    Idag är jag inte alls lika intresserad av Dream Theater längre utan ser vårt förhållande som avslutat. Vägen mot slutet började någon gång omkring 2003 års Train of Thought där bandet på något sätt kände att det behövde föryngra sig. Så därför började det bygga muskler, blondera håret och vänsterprasslade med yngre förmågor och erbjöd generöst snabbisar. Något vänsterprasslande tillät jag inte varför jag gjorde slut efter mediokra Octavarium. Så här i efterhand känner jag att det var ett bra drag med tanke på vad jag fick fram via mitt spionerande. Men precis som med andra förhållanden så kommer mitt selektiva minne minnas de goda stunderna vi hade tillsammans.

    <a href="http://www.youtube.com/watch?v=6O4_C68PmFI?hl=en"><img src="http://www.gtaero.net/ytmusic/play.png" alt="Play" style="border:0px;" /></a>

    Andra bloggare om: , ,

    Personlig musikshoppare #1

    av  • 30 Nov 2011 • Musik • Inga kommentarer

     Detta inlägg är del 1 av 1 i artikelserien Personal shopper.

    Die Unvollendete
    Creative Commons License photo credit: Webzeugkoffer

    Die Unvollendete


    Jag tror nog att det är dags för mig att öka tempot med musikrekommendationer och liknande här på A fair judgement. Här om dagen fick jag nämligen ett uppdrag av en kompis att samla konstruera en lista på minst fem skivor som han var tvungen att ha. Skivorna fick inte kosta mer än 69 kronor från en av de större nätbutikerna. Polaren bad om thrash och death metal vilket han fick men jag passade även på att slänga med den fantastiska samlingen med amerikanska Pentagram.

    • Vader Welcome to the Morbid Reich
    • Machine Head The Blackening
    • Autopsy Macabre Eternal
    • Toxic Holocaust Hell on Earth
    • Pentagram First Daze Here (The Vintage Collection)

    När jag insåg vilka skivor som fanns att köpa för 59 kronor så passade jag på att köpa ett gäng skivor själv. Detta resulterade i att jag köpte på mig sådant som jag tidigare missat. Väldigt influerat av de tips jag gav till polaren.

    • Vader Welcome to the Morbid Reich
    • Machine Head The Blackening
    • Autopsy Macabre Eternal
    • Watain Lawless Darkness
    • Morbid Angel Domination

    Vader och Autopsy har tillsammans med trion Sonne Adam, Disma och Bastard Priest lyckats med att plita ihop två av de bästa dödsmetallskivorna i år. Av någon anledning har jag inte införskaffat mig dom ännu men nu är det gjort. Resterande tre skivor är andra skivor som jag missat. Lawless Darkness köper jag enbart för Waters of Ain, resterande låtar känns inte så spännande. Domination måste ha försvunnit någon gång. Eftersom det är min Morbid Angel-favorit så vet jag att jag haft den.

    Andra bloggare om: , , ,

    30 låtar – En låt som du önskar att du fick höra på radio

    av  • 28 Nov 2011 • Musik, Personligt • 3 Kommentarer

    all of night's lights
     Detta inlägg är del 19 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    Jag skaffade mig mitt körkort relativt sent vilket berodde på att jag inte var speciellt intresserad av att köra eller äga en bil. Bor man som jag på Hisingen så känner jag att det är en onödigt dyr lyx att äga en bil. Men ibland saknar jag tillgången till bil.

    Det är inte speciellt ofta men ibland kryper det på mig och jag får ett sug efter att låna en bil och bara bege mig ut från staden. Stänga ute civilisationen, ladda bilens kassettbandspelare med amerikansk country, sydstatsrock och Bruce Springsteen och bara ge mig i väg med kärleken. I vår ensamhet vill jag se den stora vägen bredda ut sig framför oss. Om det så är skog, öppna landskap eller torr öken spelar ingen roll så länge vi får vara ensamma på vägen.

    Highway 190 to Death Valley
    Creative Commons License photo credit: side78

    Highway 190 to Death Valley

    Det ter sig självklart att jag romantiserar nöjesbilåkandet och drömmer om den amerikanska drömmen om bilen som frihetssymbol. Jag vet inte om det beror på att jag såg Heavy Metal Parking Lot igår men av någon anledning vill jag ha solsken, sitta på motorhuven till en klassisk muskelbil med en tunn och blaskig lager i handen samtidigt som vi spelar världens bästa musik.

    Men jag idag hade nöjt mig med en bil. Jag ville, trots ovädret, sätta mig i en bil och vrida på en radiokanal hos vilka jag själv fått välja tre låtar och bara bege mig ut mot öarna för att känna av ovädret. Stormen hade krävt högsta koncentration, regnet hade smattrat på vindrutan men det hade förmodligen ändå lättat mitt sinne. Kanske hade jag stannat vid en rastplats för en stund och lyssnat på radion när de spelar Paul McCartneys Rinse the raindrops.

    all of night's lights
    Creative Commons License photo credit: mattcameasarat

    all of night's lights

    <a href="http://www.youtube.com/watch?v=zFglmgsmZzQ?hl=en"><img src="http://www.gtaero.net/ytmusic/play.png" alt="Play" style="border:0px;" /></a>

    Andra bloggare om: , , , ,

    30 låtar – En låt som du i nuläget tjejlyssnar på

    av  • 19 Nov 2011 • Musik • 8 Kommentarer

    3540329013_photo
     Detta inlägg är del 18 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    Hexvessel – The Death Knell Tolls

    Jag har aldrig haft någon som helst relation till att lyssna på musik via radion. Det enda radiominne jag har är när min far hämtade mig från de sena hockeyträningarna strax innan vi blev juniorer. Jag brukade för det mesta vara så trött att jag inte orkade med att lyssna på någon musik utan vi satt tysta i vår Toyota Model F och lyssnade på någon form av nattradio, kanske var det Karlavagnen?

    Spotify är inte heller något som jag riktigt omfamnat. Jag har gratisversionen av programmet och använder det mest för att lägga upp låtar på den fredagslåt-lista jag är delaktig i tillsammans med några typer. Jag lyssnar mest på musik via fysiskt format. Tyvärr är min förstärkare inne på reparation för tillfället så nu blir det att lyssna via Winamp. Så den låt jag tjejlyssnar allra mest på just nu är det finsk/brittiska bandet Hexvessels The Death Knell Tolls.

    Kvhost i Hexvessel

    Den är helt i stil med de senaste årens mer naturinspirerade shamanrock. En mörk aura av skogsritualer, magi, mörkermagiker och ett drömskt 60-talsdrogskimmer lägger sig runt folkmusiken som trots sin minimalism är överöst med exotiska instrument. I mitten av allt det här finns Kvohst, känd från DHG och <Code>, som fortsätter att trollbinda mig med sin löjligt läckra röst.

    Avsaknaden av stereoförstärkare har förpassat mig till de simpla datorhögtalarna för att lyssna på musik och jag tror att det är en anledning till varför jag inte kommit Dawnbearer mer in på djupet. The Death Knell Tolls är den låt som nu lyft sig över alla andra. Den känns inte lika beroende av ordentliga högtalare, ett mörkt rum och ett glas gott öl.

    Jag tänker att jag återvänder när förstärkaren är reparerad.

    Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

    Andra bloggare om: , ,

    30 låtar – En låt som du brukade älska men nu hatar

    av  • 17 Nov 2011 • Musik, Personligt • 2 Kommentarer

     Detta inlägg är del 17 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    Det var den första låten som jag känner till att jag älskade. Totalt var det min andra förälskelse, först kom ishockeyn. Idag är Europe mig närmast.

    The Final Countdown

    Problemet med att tycka om Europe på riktigt är att de flesta direkt associerar till The Final Countdown, Carrie eller Rock the Night. Kanske fem på hundra har uppmärksammat att bandet faktiskt släppt fler skivor än The final countdown. Detta försvårar diskussioner med skeptiker och har under årens lopp sakta men säkert ökat mitt missnöje kring nämnda låtar.

    Det är dessa tre, hårt synthbetonade, låtar som lade grunden för Europes framgång men idag är det även de som gett bandet den missvisande bilden som ett gammalt pudelgäng. När jag lyssnar på Europe idag så är det oftast de två första skivorna samt de moderna skivorna som jag brukar återvända till.

    The Final Countdown är för mig, så länge jag är nykter, ett avslutat kapitel.

    Andra bloggare om: , , ,

    30 låtar – En låt som beskriver dig

    av  • 12 Nov 2011 • Musik, Personligt • 2 Kommentarer

    saintvitus
     Detta inlägg är del 16 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    Jag har aldrig skrivit en sång om mig själv. Ganska ofta händer det dock att jag känner igen mig i låtar, men det är sällan de beskriver mig väl. Som en, gärna skäggig, långhårig man utan det minsta intresse för mode och med ett jobb inom finansbranschen är det i vissa lägen svårt att inte ta till sig Born too late.

    När jag var yngre så försökte jag att passa in så gott jag kunde. I de tidiga tonåren fick jag vänner tack vare att jag var hyfsat duktig i lagsporter som ishockey och innebandy. Några år äldre så gjorde jag mig vänner tack vare mitt datorintresse. Och i de senare tonåren handlade allting om hårdrock.

    Redan innan de sena tonåren hade jag haft långt hår. Innebandyfrisyren var något som passade mig, Kurt Cobain som förebild, men det tog tid innan jag slutade lyssna på dem som tyckte att det långa håret var för långt. Jag hann med att klippa av håret vid ett par tillfällen innan jag fått nog.

    Saint Vitus MK-IV

    Hela diskussionen kring hårdrock(are) och utseende är egentligen ganska intressant men samtidigt för komplex att ta upp i ett kort blogginlägg. Kontentan av diskussionen kan jag tycka är att korthåriga hårdrockare är ledsna över att de inte ses som riktiga hårdrockare medan långhåriga hårdrockare tycker att det är orättvist att de inte tas seriöst i yrkeslivet eller samhället i stort. Själv har jag inte blivit diskriminerad yrkesmässigt pga mitt långa hår, men har flera gånger hört folk säga ”klipp dig och skaffa dig ett jobb!” eller ”är det inte dags att klippa dig och växa upp?”.

    Vad är det som är så provocerande med att ha långt hår år 2011? Varför tycker folk att det är opassande med en finansminister med hästsvans?

    Det är bara hår.

    Saint Vitus – Born too late

    <a href="http://www.youtube.com/watch?v=_V0QtrUatLs?hl=en"><img src="http://www.gtaero.net/ytmusic/play.png" alt="Play" style="border:0px;" /></a>

    UPPDATERAT: Jag hade visst lagt upp Angry Man istället för Born too late, låtarna behandlar samma tema men rätt ska vara rätt.

    Andra bloggare om: , ,

    Artistens frihet och fansens kritik

    av  • 26 Okt 2011 • Musik • 6 Kommentarer

    Jag började skissa på det här inlägget efter att ha läst kommentarer till första singeln från skithögen Lulu signerad Metallica och Lou Reed. När jag igår, via The Great Nausea, läste ett inlägg på bloggen Metal! där tre personer diskuterade Opeths senaste skiva Heritage fick jag ännu mer vatten på min kvarn och den gamle kritikern i mig vaknade.

    I fallet Lulu handlade det om att de allra mest hårdkokta Metallica-fansen ansåg att man som fan inte fick ogilla skivan utan att den rätta inställningen var att man skulle se skivan som ett konstprojekt. Det är inte bandet Metallica som gjort skivan utan det är ett samarbete, något man gjort tillsammans med Lou Reed och således faller Lulu utanför Metallicas skivkatalog. Uttryckte man en negativ åsikt om skivan hade man inte förstått dess artistiska värde och saknade respekt för Metallicas artistiska frihet i att göra exakt vad de vill. En fullständigt idiotisk åsikt, men det är något man ser då och då när både stora och relativt stora band försöker förnya sig. Exempel på detta synsätt syns på bloggen Between two worlds där bloggaren kommenterar dagens Metallica & Lou Reed-recension i Metro skriven av 138 med ovanstående tankegång.

    Självklart får ett band göra exakt vad de vill men då måste även kritiker och fans få ha åsiktsfrihet. En recension är trots allt i de flesta lägen en subjektiv åsikt. När det gäller band med en stor beundrarskara är det dock oftare man ser fans som fått för sig att man inte är äkta fan om man inte gillar allting som kommer från det stora bandet. Ofta blir man kallad för trångsynt om man inte gillar det som progressiva band släpper.

    Angående 3 röster om Opeth ”Heritage” reagerade jag på att text inte riktigt hängde ihop med det sifferbetyg som givits (speciellt då bloggägaren Chief Rebel Angel skrivit ner förklaringar på vad siffrorna betyder). Det här är inget ovanligt fenomen och betygsinflation finns överallt; i bloggar och webbmagasin, i gammelmedia men även inom skolsystemet. Spelsajten Eurogamer har publicerat en intressant artikel i ämnet, Har betygsinflationen gått över styr?, i vilken de funderar kring hur det kommer sig att allt fler titlar får väldigt höga (9-10/10) betyg.

    I artikeln ställs det en retorisk fråga om huruvida en skribents ”fanboyism” lyser igenom i recensioner/kommentarer angående titlar som ligger nära hjärtat. Jag har själv funderat i dem banorna och att Opeth ligger nära mitt hjärta är sant. Att det också är en kritikergunstling är vida känt. Är det så att man inte riktigt vågar att ge Opeth betyget 2/5 eftersom det är ett band som man gillar riktigt mycket, eller beror det på något så enkelt som att man personligen tycker att betyget 2/5 är dåligt? Får ett band som skribenten har en god relation extra skjuts av det som släppts tidigare i karriären? Eller är det tvärtom att man blir extra sur när man inte får något som man uppskattar lika mycket som tidigare?

    Kanske ställer jag lite väl höga krav på ett blogginlägg, men varför inte göra det?

    Andra bloggare om: ,

    Video: Red Fang

    av  • 23 Okt 2011 • Musik • En kommentar

    Det har sedan i somras snackats ganska mycket om Portland-bandet Red Fang i min bekantskapskrets. Med sina rötter i ökenrocken gör bandet sig ett alltmer större namn i dessa kretsar. Nedan ser ni två bevis till varför rockvideon fortfarande, faktiskt, har en betydelse. Någon som vet, är Pabst Blue Ribbon den amerikanska motsvarigheten till Femkommatvåan eller Sofiero?

    Wires

    Prehistoric dog

    Andra bloggare om: , , ,

    30 låtar – En låt som ingen tror att du skulle älska

    av  • 15 Okt 2011 • Musik, Personligt • 6 Kommentarer

    Håkan Hellström
     Detta inlägg är del 15 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    Håkan Hellström – River en vacker dröm

    Jag har varit inne på det i den här artikelserien tidigare. Jag gillar Håkan Hellström på riktigt.

    Det snackas om att han sjunger illa, influerats av The Smiths, Bob Dylan och The Cure till den grad att det kan ses som plagiering. Jag kunde inte bry mig mindre. De flesta av mina favoritband har skit under naglarna. Hur intressant är en helt perfekt människa? På något sätt måste det finnas något som sticks, något som attraherar och ställer den rådande världsordningen på sned.

    Håkan Hellström gjorde allt detta med mig för många år sedan.

    En vän är en vän hur taskigt livet än gått
    Jag hoppas du fick pengarna jag skickade
    För när jag var väck var du alltid där för mig

    Det har varit en fantastiskt fin oktoberdag i Göteborg idag. En sådan dag man bara vill snöra på sig skorna, slänga skivpåsen i väskan och gå ut på stadens alla andrahandsbutiker. Istället är jag hemma och bråkar med resterna av en förkylning. Och ikväll skulle jag ha gått på konsert. Men det orkar jag inte med.

    Istället har jag haft videon River en vacker dröm mer eller mindre på repeat de senaste timmarna. Videon är helt fantastisk och visar Göteborg från sin allra vackraste sida. Den får mina känslor att spira och tänka på annat än näsdukar, snor och hostande. Den tar mig tillbaka till sommaren, vännerna, kärleken och allt annat än vad som sker här hemma just nu.

    Ni som inte gillar Håkan Hellström, och jag vet att ni är många, stäng av högtalarna, starta videon i helskärmsläge och tryck på play. Därefter är ni fria att göra vad ni vill.

    Videon till River en vacker dröm är utan tvekan det vackraste jag sett i år.

    Andra bloggare om: , ,

    30 låtar – En låt som är guilty pleasure

    av  • 7 Okt 2011 • Musik • 2 Kommentarer

     Detta inlägg är del 14 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    En guilty pleasure ska vara en låt som man skäms för att man gillar. Jag förstår konceptet men tycker att det är konstigt att skämmas för något som man gillar. Visst, kanske att jag utifrån en viss kontext ska skämmas för att jag gillar Håkan Hellström, Toto eller Glory to the brave av Hammerfall. Samtidigt kan jag hålla med om att det faktiskt hade varit väldigt pinsamt att erkänna det om jag hade gillat Dead by April, Nickleback eller Hoffmaestro. Så därför tänker jag begå karaktärsmord nu.

    Jag är med i en hemlig Facebook-grupp där idén är att en dag i veckan bjuda på en bra låt. Vi är tio medlemmar så det blir en hel del bra låtar. En vecka i somras var det guilty pleasure-tema vilket var en riktig utmaning. Vad vill jag helst inte erkänna att jag gillar? Den gången valde jag Avril Lavignes söta poplåt My Happy Ending. Valet kändes, i en grupp där de flesta härstammar från punk-, hardcore- och rockkretsar, vågat. Hade jag valt den låt jag ämnar att välja nu så är jag rädd för att jag hade blivit utslängd och portad från gruppen.

    Creed "My own Prison"

    Creed – One

    Jag är helt säker på att när vi om 15-20 år lyssnar på guilty pleasures så kommer merparten av låtar härstamma från det sena 1990-talets och tidiga 2000-talets alternativrock. Jag gillade Creeds första skiva, My own prison, allra mest under högstadiet men hängde retsamt kvar in på gymnasiet. Framför allt gillade socialisten i mig låten One: en låt som för mig handlade om ett förenat folk som tillsammans, en gång för alla, förintar världens samtliga orättvisor. Det var en framtidsvision som jag då verkligen brann för.

    När jag idag lyssnar på låten så känner jag att alla de ostiga (i de flesta fall italienska) power metal-band som jag på den tiden höll kära skulle idag kunna ha samma kulturell dignitet som Bob Dylan vid jämförelse. Låten är idag precis så dålig och texten så banal att jag förstår varför den tilltalade mig då. Framför allt finns där en koppling till alla mina skrivuppgifter om jämlikhet och anti-rasism i SO-ämnena. Jag hade inte uppfattat något liknande inom rockmusik tidigare. Det ska också tilläggas att det var någonstans här som mitt verkliga musikintresse vaknade. På gymnasiet fann jag utöver en mängd nya hårdrocksband även Ride och The Smiths.

    Anledningen till varför jag ser One som en guilty pleasure är inte för att jag gillar låten utan för att den påminner mig väldigt mycket om hur jag var som person under mina första gymnasieår. Det är det som jag gillar med låten.

    <a href="http://www.youtube.com/watch?v=Sgw0fnxtaow?hl=en"><img src="http://www.gtaero.net/ytmusic/play.png" alt="Play" style="border:0px;" /></a>

    Andra bloggare om: , , ,

    30 låtar – En låt med ett band du hatar

    av  • 29 Sep 2011 • Musik, Personligt • 12 Kommentarer

     Detta inlägg är del 13 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    Det finns väldigt många band jag verkligen inte gillar men få som jag faktiskt hatar. Mitt hat mot dessa två band har nästan resulterat i handgemäng. Det ena, och kanske mest solklara, är Takida. Det andra är Volbeat.

    Jag har väldigt svårt att förstå hur folk/vänner med annars prickfritt musiksinne anammar dessa danskar eftersom det är skit rakt igenom. Folk hävdar att det är den perfekta mixen av Metallica (post-Justice), Elvis Presley och Johnny Cash och må så vara, men jag är inte det minsta intresserad av att lyssna på en blandad cocktail av dessa artister. Men det är kanske något Verkligehetens folk är.

    Jag mår illa varje gång jag hör den här skiten. Det är nästan som så att jag hellre lyssnar på Sabaton.

    Volbeat – Radio Girl

    Andra bloggare om: , ,

    30 låtar – En låt av ditt favoritband

    av  • 27 Sep 2011 • Musik, Personligt • 2 Kommentarer

     Detta inlägg är del 12 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    Mitt allra första favoritband var Europe. Jag gillar fortfarande bandet och följer det relativt väl. Under tonåren älskade jag Blind Guardian och viss amerikansk collegerock. Numera bryr jag mig varken om det ena eller det andra. Inte heller får jag längre mysbånge av fornstora giganter som Dream Theater eller Opeth. Väldigt få nya band intresserar mig till den grad att jag blir fanatisk, att jag tjejlyssnar på varenda låt och slutligen räknar det som ett favoritband.

    Graveyard är ett undantag.

    Bandet Graveyard
    Graveyard: Axel Sjöberg, Jonatan Ramm, Joakim Nilsson och Rikard Edlund.

    Jag kommer inte ihåg vem det var som skickade mig det där sms:et som förändrade resten av 2008 och de nästkommande två åren för mig, men snubben ska ha all tack för det. Sedan sommaren 2008 har jag sett bandet nio gånger tror jag, och det fantastiska med det är att det blir bättre för varenda gång jag ser det. Detta trots att jag till en början var skeptisk inför Hisingen Blues. Premiärkvällen på Nefertiti var underbar men jag kände en skepsis inför materialet även om det funkade bra live. Lyssnade mer på albumet och kände mig till en början besviken eftersom förväntningarna var enorma. Sedan kom sommaren och Muskelrock. Där visade Graveyard verkligen sig från sin bästa sida. Nya låtar är på gång, och en kort turné pågår i Sverige, Danmark och Norge men tyvärr inget gig i Göteborg.

    Så under tiden tittar jag på dessa låtar, i HD, från festivalen Bonnaroo tidigare i år .

    Graveyard – No Good, Mr Holden (live @ Bonnaroo 2011)

    Andra bloggare om: , , ,

    En trojka långsam dödsmetall

    av  • 26 Sep 2011 • Musik • En kommentar

    Necros Christos – Doom of the Occult (Ván Records, 2011)
    Skivtiteln är en väldigt träffsäker beskrivning av denna skiva. Tyskar som spelar doominspirerad dödsmetall med små instick av ”ritualistisk” världsmusik. Totalt 23 spår, varav endast nio är riktiga metallåtar. Dessa nio låtar är såpass bra att man ska orkar inhandla den vackra vinylversionen från Ván Records.

    <a href="http://www.youtube.com/watch?v=Y5jJ-ZKVhs8?hl=en"><img src="http://www.gtaero.net/ytmusic/play.png" alt="Play" style="border:0px;" /></a>

    Sonne Adam – Transformation (Imperium Productions, 2011 (Vinyl), Century Media, 2011 (CD))
    Israeliskt band med ett namn som skulle kunna misstas för en dålig Rammstein-låt, men som betyder ”människohatare” på hebreiska. Annars påminner det mig lite om det svenska (nedlagda?) bandet Runemagick och tidiga Paradise Lost. Helt klart ett av årets bästa släpp än så länge.

    <a href="http://www.youtube.com/watch?v=ge8QVB9iwZ8?hl=en"><img src="http://www.gtaero.net/ytmusic/play.png" alt="Play" style="border:0px;" /></a>

    Disma – Spectral Domination (Profound Lore Records, 2011)
    Disma är något av ett stjärngäng med Criag Pillard från Incantation (känner du inte till det, leta fram skivan Mortal Throne Of Nazarene från 1994). Här finns allt man kan önska sig när det kommer till dödsmetall: snabba partier, långsamma partier, stökiga partier och allt inbakat i en aura av ruttna lik och avsky. För fans av rå och smutsig dödsmetall helt enkelt.

    Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

    Andra bloggare om: , , , , ,

    Take a hold of my blog, make it into one that I want it to be

    av  • 15 Sep 2011 • Blogg, Musik • 2 Kommentarer

    För någon månad sedan betalade jag den årliga avgiften för mitt webbhotell och tänkte att det skulle få igång mitt skrivande igen. Jag har koncentrerat mig på artikelserien 30 låtar och skall snart börja publicera fler artiklar. Utöver det så försöker jag skissa på en nystart och se över målet med A fair judgement. Några direkta skillnader kommer det förmodligen inte bli och musiken kommer fortfarande att vara i fokus. Lånade rubriken härifrån.

    Just nu njuter jag väldigt mycket av följande skivor:

    • 40 Watt Sun ”The Inside Room”
    • Explosions in the sky ”Take Care, Take Care, Take Care”
    • Gates of Slumber ”The Wretch”
    • Morbus Chron ”Sleepers in the rift”
    • Necros Christos ”Doom of the occult”
    • Negative Plane ”Stained Glass Revelations”
    • Noia ”Necessary Extinction”
    • Roffe Ruff ”Barrabas”
    • Vader ”Welcome to the Morbid Reich”
    • YOB ”Atma”

    Jag ser fram emot att få lyssna på följande skivor:

    • Wolves In The Throne Room ”Celestial Lineage”
    • Opeth ”Heritage”
    • Mastodon ”The Hunter”
    • Antichrist ”Forbidden World”
    Andra bloggar om: , , och .

    Inför Muskelrock 2011: En spellista

    av  • 27 Maj 2011 • Musik • Inga kommentarer

    Idag är det fredag.
    Fredag innebär fest.
    Fest innebär musik.
    Musik innebär spellista inför Muskelrock 2011.

    (Ni som inte använder Grooveshark utan föredrar Spotify ska inte känna er förbisedda. Jag har sedan tidigare satt ihop en större men mer osorterad Spotify-spellista.)

    Just nu är Imperial State Electrics I’ll Let You Down favoritlåten.

    Andra bloggar om: , ,

    Inför Muskelrock 2011

    av  • 25 Maj 2011 • Musik • En kommentar

    Välkommen till MuskelrockVälkommen till Muskelrock

    Om en vecka är det dags för den tredje upplagan av Muskelrock – Sveriges starkaste festival. Årets lineup är utan tvekan den som jag på förhand fattat mest tycke om vid en jämförelse mot de två tidigare upplagorna. Festivalen är verkligen helt i tiden och med tanke på den framgång Graveyard, Ghost och Pentagram haft på senare tid så kan jag tänka mig att det finns några som åker till festivalen enbart för att se något av dessa band.

    Min önskan inför förra årets festival var att de skulle boka Griftegård, vilket ledningen inte lyckades med. Därför är jag lite extra glad över att bandet dyker upp i år. Annars är det idel kanonbokningar som vi bjuds på i år och några favoriter är utöver de redan nämnda Blaze, Girlschool, Portrait, Antichrist, OZ, Lord Vicar och Witchgrave.

    Ni som inte varit på festivalen tidigare kan läsa vad jag tyckte om förra årets festival här. Om ni inte orkar läsa, så finns det lite bilder här.

    Nu är det dags att börja peppa och lyssna in mig på de artister som jag inte hört samt införskaffa mig en ny campingstol med parasoll och kopphållare.

    Andra bloggar om: , , ,

    30 låtar – En låt som får dig att somna

    av  • 16 Maj 2011 • Musik, Personligt • 5 Kommentarer

     Detta inlägg är del 11 av 23 i artikelserien 30 låtar.
    Touch Down
    Creative Commons License photo credit: halfrain

    Jag somnar inte till musik längre. För några år sedan kunde jag inte somna utan att lyssna på några låtar innan jag gjorde mig redo för nästa dag. Idag har min sängkamrat ersatt nattmusiken. Vi pratar om något aktuellt, om morgondagen och efter det jag somnar fort.

    Annorlunda var det då jag bodde i min första lägenhet. Jag fick min första och enda tillsägelse då jag somnade innan jag hann stänga av stereon. Än idag undrar jag hur min granne kunde höra musiken då jag själv knappt hörde den i mitt eget sovrum. Men jag kunde inte somna utan att lyssna på musik.

    Jag hade en återskrivbar CD-skiva som jag brukade radera någon gång i månaden och ersätta med nya låtar. Ett tag bestod den skivan endast av Porcupine Tree-låtar. Emellanåt brukade jag programmera om min stereo så att den skulle spela Collapse the Light Into Earth om och om igen.

    Jag är glad över att jag inte behöver lyssna på den låten för att somna idag.

    Andra bloggar om: , ,

    30 låtar – En låt du kan dansa till

    av  • 1 Maj 2011 • Musik, Personligt • En kommentar

     Detta inlägg är del 10 av 23 i artikelserien 30 låtar.

    Jag dansar inte. När jag fortfarande följde med vänner på klubbar där det dansas satte jag mig istället i baren, eller i någon soffa i ett hörn. Så gör jag än idag, oavsett om det dansas eller inte. Att dansa och veva omkring med armarna är inte tufft.

    Men skulle jag dansa skulle jag göra det till detta.

    Groovesharklistan: 30 låtar

    Andra bloggar om: ,