Som jag har väntat på den här skivan. Vänner har följt Europes filmfestival och avslöjat vissa detaljar, men jag har försökt hålla mig borta från det för att inte färga min första upplevelse. Efter en snabb första genomlyssning är jag återigen positivt inställd. Mer lyssning blir det ikväll. Kanske med en god IPA i handen. Underbart!

Jag har i hela mitt liv sagt till mig själv att jag inte skall gifta mig. Inte för att jag inte skulle finna någon att älska, utan av andra anledningar.

Således har jag aldrig tänkt på vilken låt jag skulle vilja höra/spela/dansa till på ett eventuellt bröllop. Men under påskhelgen har jag lyssnat en del på fantastisk progressiv rock signerad Marillion. När det gäller Marillion så gillar jag nästan enbart de skivor som bandet spelade in med sin sångare Fish (Season’s End och Brave är undantagen). I Fishs röst finns det en passion och desperation som Steve Hogarth saknar. Hogarth känns för tillrättalagd i Marillion.

Men skulle jag nu av någon anledning få för mig att gifta mig så skulle jag vilja att man spelar Cliché av forne Marillionsångaren Fish. Den passar av många anledningar. Främst kanske för att det är en ballad och bröllopslåtar tenderar att vara ballader. Men personligen håller jag den som en av de bästa kärlekslåtarna som skrivits. Jag gillar verkligen hur Fish beskriver svårigheten med att försöka vara unik i sina kärleksförklaringar men alltid återkommer till klichéerna. Igenkänningsfaktorn är hög.

Thåström var i Göteborg för någon vecka sedan. Jag var inte där. Anledningen till det var att jag inte riktigt fastnat för Beväpna er med vingar. Men så när jag under kvällen lyssnat på diverse musik på svenska var det svårt att inte youtuba honom. När jag ser på livefilmer från tjugohundratalet så reser sig armhåren och jag förstår inte hur jag aldrig brytt mig om att besöka en konsert. Därför hade jag ikväll en liten egen Youtubekonsert.

Det började med en stökig version av Från himlen sänt, fortsatte med en energisk Ungefär såhär, varefter tempot togs ner och ljuset släcktes så att Ingen neråtsång skulle upplevas på bästa vis. För att rycka upp publiken drog Thåström igång En vacker död stad. Sedan var dags att runda av kvällen med en radda hits: en fantastisk Miss Huddinge -72 inleder kavalkaden.

Därefter var det slut med sololåtar och koncentrationen lades på flertalet klassiker från tiden då Thåström spelade i annat namn. Imperiet-klassikern Du ska va president inledde, följd av Ebba Gröns Die Mauer (om du ska lyssna på en av alla dessa liveklipp, låt det bli denna eller Miss Huddinge -72) och Flyktsoda.

Som avslutning av konserten spelade han en cover på Hoola Bandoola Bands Keops Pyramid.

”They walk through the mist, to an ancient place, gathering for the King, to invoke his name, potion from the darkest well, opens for pagan souls, hear the angels of heaven wailing, as they call for the lord of darkness…”

Så inleder Year of the Goat sin debut-EP Lucem Ferre (vad jag förstått är den latinska benämningen för ”Lucifer”). Om man utgår från dessa premisser är det inte svårt att förvänta sig black metal. Men icke. Lucem Ferre är istället full av fantastisk modern ockult satansrock med anor till sent 60- och tidigt 70-tal. Jag ser framför mig bilder ur gamla skräck/häxfilmer där en samling människor samlats vid en helig plats för att påkalla eller möta mörkrets makter.

Beskrivningen är ostig men musiken är långt ifrån det. Med medlemmar från Griftegård skulle man kunna förvänta sig långsam musik, och även om det inte går speciellt fort blir det inte heller sällan så pass långsamt. Inledande Of darkness är hiten som sätter an tonen för resten av skivan. Det är en fantastiskt mörk poplåt om de människor samlats för att möta Satan. Låten lyckas fånga en kylig känsla som skulle kunna vara en samling i skogen. Att den dessutom har en refräng som sitter direkt är fantastiskt.

Efterföljande Vermillion Clouds är en åtta minuter lång låt och kanske är det också här som mörkrets makter åkallas då molnen färgats högröda. Den börjar stillsamt och fyller så sakteliga rummet med bas, gitarr och trummor. Det finns en stark stomme i låten men det som håller intresset uppe för min del är hur låten växer i intensitet. Den blir mer progressiv för varje minut som passerar. Fantastiskt skön gitarrmelodi som fäster direkt också.

The Dark Lord. Satan. Mörkrets hjälte. En cover på Sam Gopals gamla psychklassiker med Lemmy på sång. En riktigt ”balls out” rockversion av klassikern, och förmodligen den jag föredrar av de två.

Titelspåret, Lucem Ferre, är en kortare instrumental låt. Låten har samma känsla som övriga låtarna och är en passande avslutning på den tjugo minuter långa EPn.

För första gången på länge var jag i lördags på en klassisk skivrunda på stans skivbutiker. Numera handlar jag oftast mina skivor direkt från skivbolagens hemsidor. Men det är en speciell känsla att stå och bläddra bland alla dessa backar. Även om jag sällan hittar just det jag söker. Istället kompletterar jag impulsivt skivsamlingen med sådant som jag känner att jag saknar.

Men jag börjar tröttna. Nej, nu ljuger jag igen. Låt mig börja om.

Som skivköpare gillar jag skivan som fysisk produkt. Jag älskar att ta i fodralet, oavsett om det är i cd- eller vinylformat. Att slå mig ner i lägenhetens musikhörna är något jag gärna unnar mig. Jag vill utforska det som kommer tillsammans med musiken. Jag vill studera omslaget, bildkonsten och läsa texterna, tacklistan och veta var skivan spelats in. Det spelar absolut ingen roll om texterna är bra eller dåliga utan allra viktigast är att de finns läsliga (Wings of tomorrow kan inte sägas vara Joey Tempests främsta text).

Men det känns som att fler artister börjar bortse från att trycka texterna. Av de sju vinylskivor jag köpte i lördags var det endast en som hade texterna med. Missnöjet visste inga gränser när detta uppdagades. Inte heller fanns texterna med till Skraeckoedlans Äppelträdet trots att det låter som att bandet verkar ha någonting viktigt att säga. Och vad hade jag fått ut av La Disputes Wildlife utan att kunna läsa texterna? Förmodligen inget alls.

Avsaknaden av ett texthäfte får mig att känna mig en aning lurad. Visst är det som så att det är ljudkvalitén på den fysiska skivan som ger den dess fördel, men att inte ta nytta av de andra fördelarna resulterar med all säkerhet att fler lyssnare väljer digitala alternativ eftersom texterna ändå finns att läsa på nätet. Någon vill säkert argumentera om att om man ska publicera texterna så är det att jämföra med ackordhäfte för gitarristen. Visst, publicera det också!

Eller är det bara jag som är svår?

När jag tittar på bildkollaget ovan så slår det mig att jag borde ha placerat var klok som placerade bilderna i den ordningen som de till slut rangordnades på årsbästalistan (bäst högst upp till vänster och minst bäst längst ner till höger). I den här texten är det istället tvärtom, från minst bäst till allra bäst. Varning! Extremt mycket text.

Burzum Fallen
Mer organisk än Belus om än fortfarande aningen monoton i sin framtoning och av de två återkommer jag oftast till Fallen. Gitarrljudet är tunt och monotont samtidigt som melodierna sjuder av känsla och etsar sig fast på ett lofi-sätt som få förmår åstadkomma. Årets mest hypnotiska black metal-release. Lyssna via Spotify!

Skraeckoedlan Äppleträdet
Tjock svensk ökenrock med influenser av lika svenska Truckfighters och amerikanska Kyuss. Likt Horisont väljer man att sjunga på både svenska och engelska vilket är trevligt men något som man kanske inte lyckas med lika bra som nämnda band. Bättre går det då med musiken som svänger något makalöst.  Jag måste uppleva det här på scen under 2012, där lär det bli ännu mer gung och dans! Lyssna via Spotify!

Antichrist Forbidden World
Det är inte lätt att ta sig an debutskivan av ett band som man sett live flertalet gånger och golvats vareviga gång. Jag hade förväntat mig stordåd av grandiosa mått och förmodligen är det därför jag känner mig besviken. Men detta är trots det fantastisk thrash metal med lysande tysk old school-nerv . Inledande trion Dark Sorcery, Militia of Death och Torment in Hell blåser sönder kalufsen på vem som helst.

Roffe Ruff Barrabas
Det började som terapi men slutade närmare avgrunden för Roffe. Fyllt av socialrealism, politik, kärlek, snuthat och existentialism är Barrabas det sista album vi fick av Majornabon innan uppståndelsen kring hans person blev för tung att bära. På Fröken Anderberg är jag nära lipen då det blir för nära men biter ihop och lyssnar vidare. Ladda ner via Stila dig!

The Flying Eyes Done So Wrong
Jag upptäckte det här bandet sommaren 2011 och just då kändes det så fullkomligt rätt. Det var en fantastisk sommardag: molnen var fåtaliga, solen gassade och folkölen var kall där vi satt på kompisens veranda. När jag nu lyssnar på det i januari 2012 så minns jag tillbaka till den där sommardagen och hur trevligt det var. Transcendent och långsam psykadelisk bluesbaserad rock är inget för vinterhalvåret så om du inte upptäckt detta ännu så kanske det är bättre att vänta till kanske slutet av april i alla fall? Men är du otålig så lyssna på Poison the Well.
Läs mer →

Det tog mig ett tag att sammanställa årsbästalistan för 2011. Den största anledningen berodde på trasig elektronik då både skivspelaren och förstärkaren varit inne på reparation. Förstärkaren var borta i nästan två månader och då var det endast telefonen och datorn som stod för musiken. Helt klart inte optimalt för mig.

Resultatet av denna motgången är att jag de senaste tre veckorna fått lyssna igenom en otrolig mängd musik. Kul syssla kan det tyckas men när passionen blir ett jobb är det inte lika kul längre. Och då det i december dessutom varit en hel del jobb så har jag inte riktigt kunnat lyssna på den musik som jag kanske velat.

Då jag numera jobbar som programmerare och front-end-utvecklare så blir det en hel del stirrande på datorskärmar dagligen. Det har gjort att mycket av det jag lyssnat på varit instrumental musik eftersom jag vill ha något snurrande i bakgrunden men som samtidigt inte stör. Om det var bra vet jag inte men jag vet att jag inte kommer att lyssna på det vid några andra tillfällen än då jag antingen är mysfull eller jobbar. Så därför är de utom tävlan. The Caretaker förtjänar dock ett hedersomnämnande och vill ni veta varför så lyssna här.

Skivorna utanför årsbästalistan har annars de flesta en sak gemensamt och det är att jag inte hunnit med att lyssna på dem ordentligt. Den största anledningen till det är att skivan upptäcktes under perioden då jag saknade stereo. Nu märker jag också att jag missat att ta med Tyranex på den här listan. Stockholmsbandet spelar klassisk thrash metal med inriktning mot den mer smutsiga tyska skolan. Linnea Lindstedt är den lysande stjärnan i bandet och verkar, enligt Encyclopedia Metallum, vara den enda kvarvarande originalmedlemmen. Rå, förbannad, kantig och grym är hennes sångstil och det passar in för jävla bra känner jag nu när jag sitter på tåget på väg mot nyårsfirande. Så kan det gå när man inte är uppmärksam.

De stora skrällarna på just den här listan är annars två trotjänare: Opeth och Wolves in the throne room. Sistnämnda har jag knappt hunnit med att lyssna på och Heritage var väl ganska tråkig ändå? Och även om Åkerfeldt sjunger bra så tröttnar jag ganska på hans röst några låtar in på skivan. Jag orkar inte hålla mig vaken.

Jag tror att jag räknade ihop sex skivor av dessa 18 som jag förmodligen skulle placera på en årsbästalista om jag bara lyssnat på dom ordentligt. Jag börjar med skivan högst till vänster: Midnight Satanic Royalty. Vass black metal-influerad och thrashig heavy metal med rå garageproduktion skulle man kunna säga. Fantastiska riff och perfekt tempo mest hela tiden på den här skivan. För alla dom som tycker att det är för lite R’n'B dagens heavy metal. Rip this hell!

Mournful Congregation The Book of Kings tar med sin musik vara på livet och skyndar sig verkligen inte fram. Fyra låtar och närmare 80 minuter stämningsfull begravningsmusik. Det finns en anledning till varför jag inte hann med den här under 2011 men något måste man väl spara till nästa år? Tydligen tillåter YouTube långa låtar numera.

Det var inte så länge sedan som jag köpte Welcome to the Morbid Reich med Vader men trots det har jag hunnit med att lyssna på den åtminstone ett par gånger. Jag tappade bort bandet strax efter att de släppte Revelations 2002 och även om vänner spelat upp låtar från efterföljandet skivor så har jag inte fattat tycke. Men nu! Det är inte något vansinnestempo och de riff jag hör är melodiska och sköna, men än låtarna har inte satt sig. Ett par lyssningar till så borde det vara löst. Ibland är det stämningsfullt med intron.

Jag har bara lyssnat på Execrations Odes of the Occult en gång i sin helhet men det känns som att jag gjorde fel när jag placerade den på den här listan. Det är fantastiskt stämningsfull doomig dödsmetall i samma anda som det man hör på Dismas Towards the Megalith men med mer stämningsfull doom. Ni kan bedöma själva.

Krux är Leif Edling. Leif Edling är riffkung. Riff av en kung brukar vara bra men jag har faktiskt inte hunnit med att lyssna på fler låtar än Prince Azaar and the Invisible Pagoda och den är helt fantastisk. Så jag misstänker att resten av materialet är i närheten och således skulle skivan säkerligen kunna platsa på en årsbästa lista men jag har som sagt ingen aning. Nämnas bör den, och provlyssna du i alla fall!

Resterande skivor är följande (i ordning från översta raden och från vänster):

• Trap Them – Darker Handcraft (Trots att den släpptes lös fann jag den inte förrän någon gång i augusti. Hade jag sett skivan på Bengans hade jag förmodligen köpt den baserat på omslaget.) Lyssna här!
• Ghoul – Transmission Zero (Trevlig crossover/thrash metal. Helt enligt traditionerna är det ös och sköj som gäller.) Lyssna här!
• Heretoir – s/t (Shoegaze-influerad black metal, vilket verkar vara en ny trend, som är rätt stämningsfullt. Hade jag köpt skivan enbart baserat på det snygga omslaget hade jag förmodligen blivit aningen besviken. Perfekt programmeringsmusik i den hårdare skolan.) Lyssna här!
• Black Tusk – Set the Dial (Tillsammans med Baroness och Kylesa utgör Black Tusk en sludge-trio från Savannah, Georgia, USA. Punkigast av de tre sägs det vara gamla-Mastodons yngre lillebror.) Lyssna här!
• Necros Christos – Doom of the Occult (Jag har väldigt svårt för intron och outron på skivor. När Necros Christos kissar på sin fantastiska doomdödsmetall med fruktansvärt irriterande mellanspel måste man markera. Hade det inte varit för dom så misstänker jag att den här skivan inte medverkat på den här listan.) Lyssna här!
• Bastard Priest – Ghouls of the endless night (Mer d-takt men fortfarande bra ös och korrekt produktion. Inte hunnit lyssna tillräckligt mycket ännu. Är otroligt lovande.) Lyssna här!
• Skogen – Svitjod (Låt inte de Vintersorg-minnande låttitlarna lura er. Det här, trots spexkänslorna, riktigt trevlig black metal som den lät i Sverige på mitten av 1990-talet. Lite Ulver omkring Kveldssanger också.) Lyssna här!
• Negative Plane – Stained Glass Revelations (Underbar gitarrkoncentrerad black metal som jag lyssnade en hel del på under första halvan av 2011. Därefter föll bandet i glömska och jag återfann det i början av december. Underbart spöklik atmosfär!) Lyssna här!
• Morbus Chron – Sleepers in the Rift (Egentligen borde jag placera det här högre än vad jag gör men jag lyckas inte att omfamna materialet riktigt. Utsökt dödsmetall är det i alla fall!) Lyssna här!
• Hedon Cries – The End of the Path is Nigh (Det låter väldigt mycket My Dying Bride över det här bandet, eller ja, mycket engelsk 90-talsdoom rent av. Inte lyssnat tillräckligt mycket på skivan men den har en hel del bra riff som jag gillar.) Lyssna här! och ladda ner gratis här!

Det känns lite väl uppenbart att välja en thrash metal-låt i det här inlägget men det är dit jag oftast vänder mig när jag är förbannad. Jag skulle förmodligen kunna lyssna på någon form av hardcore eller punk också, men jag är så sällan arg att jag inte kommer ihåg vad jag faktiskt lyssnar på när jag är arg.

Vad jag vet är dock att jag vill ha min vansinnesmusik smutsig, kantig och ful. Därför lyssnar jag ofta på tidig thrash- eller death metal. Det behöver inte gå fort så länge volymen är hög.

Det senaste fantastiska thrash metal-bandet jag upptäckt är italienska Noia.

Bandet är perfekt i all sin enkelhet. Ljudet är precis så bra som ett rått black metal-influerat thrashljud skall vara, gitarrerna elaka och sångaren drar till med Tom G. Warrior-inspirerade stönanden då och då. För pessimisten är även texterna en guldgruva. Låten ovan, Boycott this world, är en perfekt thrash metal-låt och ett bra exempel på hur Noia låter och vad jag vill lyssna på när jag är arg.

Du köper ditt exemplar hos Plague Island. På vinyl eller CD.

Thrash!

När jag hörde den här låten för första gången hade jag aldrig varit med om att ett förhållande tagit slut. Vid den tiden förstod jag inte vad det innebar att vara i ett riktigt förhållande. Det är nu närmare femton år sedan och jag är några erfarenheter starkare sedan dess.

När Kevin Moore skrev låten hade han nyligen varit med om att en kärleksrelation tagit slut. Enligt James LaBrie bar Kevin konstant omkring på en tidning vari han förälskat sig i en kvinna som bar en Space-dye vest. Det är uppenbart att låten handlar om Kevins brustna kärleksförhållande och hans arbete med att komma tillbaka. Att finna sig själv igen. För mig har den dock aldrig varit en låt att trösta mig med. Jag har knappt ens koncentrerat mig på texten förrän inför skrivandet om den. Även om jag förstått att den handlar om brusten kärlek så har den mig varit den vackraste låt som Dream Theater valt att sätta sitt namn på. Allt tack vare att låten är så annorlunda mot vad bandet annars brukar ge.

Jag har den senaste veckan ägnat den här låten över två timmar av mitt liv. Den har varit mitt ljudspår på väg till jobbet, hemma i soffan efter jobbet och nu, en söndagseftermiddag ensam med endast mina tankar som sällskap. Jag kan inte låta bli att återigen förälska mig i den här låten.

Awake är min favoritskiva med Dream Theater men jag tror inte att det är den skiva jag skulle bära med mig för alltid om jag endast fick lyssna på en enda skiva i resten av mitt liv. Det finns inte en chans att jag skulle kunna bestämma mig för någon dylik inom rimlig tid. Därför valde jag en skiva jag aldrig tröttnat på, lyssnar på åtminstone en gång i månaden per år. Awake är dessutom tillsammans med Opeths Damnation min audiofilskiva.

Idag är jag inte alls lika intresserad av Dream Theater längre utan ser vårt förhållande som avslutat. Vägen mot slutet började någon gång omkring 2003 års Train of Thought där bandet på något sätt kände att det behövde föryngra sig. Så därför började det bygga muskler, blondera håret och vänsterprasslade med yngre förmågor och erbjöd generöst snabbisar. Något vänsterprasslande tillät jag inte varför jag gjorde slut efter mediokra Octavarium. Så här i efterhand känner jag att det var ett bra drag med tanke på vad jag fick fram via mitt spionerande. Men precis som med andra förhållanden så kommer mitt selektiva minne minnas de goda stunderna vi hade tillsammans.

Jag skaffade mig mitt körkort relativt sent vilket berodde på att jag inte var speciellt intresserad av att köra eller äga en bil. Bor man som jag på Hisingen så känner jag att det är en onödigt dyr lyx att äga en bil. Men ibland saknar jag tillgången till bil.

Det är inte speciellt ofta men ibland kryper det på mig och jag får ett sug efter att låna en bil och bara bege mig ut från staden. Stänga ute civilisationen, ladda bilens kassettbandspelare med amerikansk country, sydstatsrock och Bruce Springsteen och bara ge mig i väg med kärleken. I vår ensamhet vill jag se den stora vägen bredda ut sig framför oss. Om det så är skog, öppna landskap eller torr öken spelar ingen roll så länge vi får vara ensamma på vägen.

photo credit: side78

Highway 190 to Death Valley

Det ter sig självklart att jag romantiserar nöjesbilåkandet och drömmer om den amerikanska drömmen om bilen som frihetssymbol. Jag vet inte om det beror på att jag såg Heavy Metal Parking Lot igår men av någon anledning vill jag ha solsken, sitta på motorhuven till en klassisk muskelbil med en tunn och blaskig lager i handen samtidigt som vi spelar världens bästa musik.

Men jag idag hade nöjt mig med en bil. Jag ville, trots ovädret, sätta mig i en bil och vrida på en radiokanal hos vilka jag själv fått välja tre låtar och bara bege mig ut mot öarna för att känna av ovädret. Stormen hade krävt högsta koncentration, regnet hade smattrat på vindrutan men det hade förmodligen ändå lättat mitt sinne. Kanske hade jag stannat vid en rastplats för en stund och lyssnat på radion när de spelar Paul McCartneys Rinse the raindrops.

photo credit: mattcameasarat

all of night's lights

Hexvessel – The Death Knell Tolls

Jag har aldrig haft någon som helst relation till att lyssna på musik via radion. Det enda radiominne jag har är när min far hämtade mig från de sena hockeyträningarna strax innan vi blev juniorer. Jag brukade för det mesta vara så trött att jag inte orkade med att lyssna på någon musik utan vi satt tysta i vår Toyota Model F och lyssnade på någon form av nattradio, kanske var det Karlavagnen?

Spotify är inte heller något som jag riktigt omfamnat. Jag har gratisversionen av programmet och använder det mest för att lägga upp låtar på den fredagslåt-lista jag är delaktig i tillsammans med några typer. Jag lyssnar mest på musik via fysiskt format. Tyvärr är min förstärkare inne på reparation för tillfället så nu blir det att lyssna via Winamp. Så den låt jag tjejlyssnar allra mest på just nu är det finsk/brittiska bandet Hexvessels The Death Knell Tolls.

Kvhost i Hexvessel

Den är helt i stil med de senaste årens mer naturinspirerade shamanrock. En mörk aura av skogsritualer, magi, mörkermagiker och ett drömskt 60-talsdrogskimmer lägger sig runt folkmusiken som trots sin minimalism är överöst med exotiska instrument. I mitten av allt det här finns Kvohst, känd från DHG och <Code>, som fortsätter att trollbinda mig med sin löjligt läckra röst.

Avsaknaden av stereoförstärkare har förpassat mig till de simpla datorhögtalarna för att lyssna på musik och jag tror att det är en anledning till varför jag inte kommit Dawnbearer mer in på djupet. The Death Knell Tolls är den låt som nu lyft sig över alla andra. Den känns inte lika beroende av ordentliga högtalare, ett mörkt rum och ett glas gott öl.

Jag tänker att jag återvänder när förstärkaren är reparerad.