Senast jag hade en Tom Waits-period var månaden innan jag träffade min nuvarande sambo. Den var även hårt påverkad av Elliott Smith. Man kan säga att det inte var den bästa av tider.

För mig berör båda artisterna livet. Waits mer kring samhället och individerna i det utan att aldrig sluta vara personlig. Smith mer själen och det personliga planet. För det mesta träffsäker.

Men för inte så länge sedan kom denna känsla tillbaka. En kompis beskrev en händelse på stan där hon, en alkoholist och ett gäng ungdomar var involverade. Kompisen hade varit på Systembolaget vilket alkoholisten uppmärksammat och då frågat efter en cigarett (”eftersom det är så gott till drickat”). Hon hade tyvärr inga cigaretter att bjuda på. Något senare ser hon hur samme alkoholist ramlar omkull på spårvagnen. Vid det här läget har han kissat på sig. Det tillsammans med vurpan får ett gäng ungdomar att vildsint skratta och håna mannen.

Jag är så klart inte förvånad. Så här rullar ungdomar idag. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera kring vilka personer dessa personer kommer att utvecklas till. En sak är klar, förmodligen blir de inte socialarbetare. Men detta är inte något nytt utan folk har skrattat åt varandra i alla tider, fulla eller inte. Ändå blir jag ledsen när jag hör liknande historier från vänner. Speciellt när en majoritet agerar mot en minoritet. Jag blir svag och önskar nästan att jag var där när de själva upptäcker att livet inte alltid är så lätt.

Tom Waits är en av de bästa sångförfattarna när det handlar om människor som inte haft så mycket tur i livet, hamnat på sned eller bara valt att inte tillhöra samhället längre. I Christmas Card From a Hooker in Minneapolis (baserad på Bukowskis dikt Charlie, I’m pregnant från The Roominghouse Madrigals) berättar han om den nyfunna lyckan en prostituerad för första gången fått erfara.

King Giants video handlar visserligen den också om överlevnad men i det här fallet är de tre huvudpersonerna hotade av zombies och inte nordstatare.

Dethrone har sin hemvist på Facebook men finns även på Bandcamp.

Tidigare ikväll lyckades jag dock att klämma in nedanstående två videos. Fenriz berättar, någon gång omkring år 2000, om hur vår black metal-historia hänger ihop. Helt klart värt 40 minuter för alla er som känner att ni har kunskapsluckor kring black metal-åren 1986-1990.

Svårare än så är det inte.

Masshysteri är det band som jag oftast återvänt till då jag känt mig lycklig det senaste året. Ytterst få, särskilt svenska, band lyckas få mig att lyssna på deras skivor om och om igen, men Masshysteri lyckas. Skivan är precis som Def Leppards Hysteria knökfull av hitlåtar. Jag räknar till sex hitlåtar och två av dessa finner du nedanför. Många av mina vänner har problem med att det sjungs på svenska men själv älskar jag det. Om du gillar melodistark gitarrmusik i sann DIY-anda och sång på svenska så måste du lyssna på Masshysteri.

Så för att detta skall gå vägen bjöd jag in min vän Patrik Kastinen till A fair judgement. Patrik har sedan tidigare en erfarenhet av att skriva om musik även om det var länge sedan han publicerades. Att ha en åsikt om musik är dock inga problem för honom och kanske kan man säga att det är aningen kontroversiella åsikter som yttras.

Innan han presenterar sig själv med sitt första inlägg sig så publicerar jag här hans favoritskivor från 2011. Som ni kan se så är det inte några större skillnader mellan vår musiksmak även om våra listor nämner vitt skilda akter (man kan lugnt säga att Patrik missat att 2011 var riffrockens år). Samtidigt är det klart att man som en frisk människa frågar sig vad Sepultura har att göra på en årsbästalista år 2011.

1. Machine Head Unto the Locust
2. Opeth Heritage
3. The Black Dahlia Murder Ritual
4. Autopsy Macabre Eternal
5. Djevel Dødssanger
6. Foo Fighters Wasting Light
7. Graveyard Hisingen Blues
8. Vallenfyre A Fragile King
9. Vildhjärta Måsstaden
10. Craft Void
11. In Flames Sounds of A Fading Playground
12. Vader Welcome to the Morbid Reich
13. Necros Christos Doom of the Occult
14. Primordial Redemption at the Puritans Hand
15. Skogen Svitjod
16. Iced Earth Dystopia
17. Sepultura Kairos
18. Exhumed All Guts, No Glory
19. Taake Noregs Vaapen
20. Decapitated Carnal Is Forever

Nu blev det ändå som så att jag missade merparten av Pyramidos gig pga egna felbeslut gällande kollektivtrafiken, men hann med att se sista låten samt deras cover på amerikanska Judges Fed Up. Gadget var verkligen ingenting för mig så jag drack en öl i baren istället.

Lock Up kändes musikmässigt som en blandning mellan kvällens två tidigare band. Det var inte lika långsamt som Pyramido men inte heller riktigt lika fartfyllt och trist som Gadget. Omkring millenieskiftet hade jag en vän som var väldigt förtjust i det mesta som Peter Tägtgren gjorde och således även Lock Ups första skiva Pleasures Pave Sewers. Jag fattade dock inte tycke för det då och har än idag svårt för bandets musik. Bandet är bäst då det sänker hastigheten en aning och Nick Baker lyckas med att spela något som, om man är snäll, skulle kunna kallas sväng.

Det bästa med kvällen var att jag lyckades fånga bilden ovanför.

Burzum Fallen
Mer organisk än Belus om än fortfarande aningen monoton i sin framtoning och av de två återkommer jag oftast till Fallen. Gitarrljudet är tunt och monotont samtidigt som melodierna sjuder av känsla och etsar sig fast på ett lofi-sätt som få förmår åstadkomma. Årets mest hypnotiska black metal-release. Lyssna via Spotify!

Skraeckoedlan Äppleträdet
Tjock svensk ökenrock med influenser av lika svenska Truckfighters och amerikanska Kyuss. Likt Horisont väljer man att sjunga på både svenska och engelska vilket är trevligt men något som man kanske inte lyckas med lika bra som nämnda band. Bättre går det då med musiken som svänger något makalöst.  Jag måste uppleva det här på scen under 2012, där lär det bli ännu mer gung och dans! Lyssna via Spotify!

Antichrist Forbidden World
Det är inte lätt att ta sig an debutskivan av ett band som man sett live flertalet gånger och golvats vareviga gång. Jag hade förväntat mig stordåd av grandiosa mått och förmodligen är det därför jag känner mig besviken. Men detta är trots det fantastisk thrash metal med lysande tysk old school-nerv . Inledande trion Dark Sorcery, Militia of Death och Torment in Hell blåser sönder kalufsen på vem som helst.

Roffe Ruff Barrabas
Det började som terapi men slutade närmare avgrunden för Roffe. Fyllt av socialrealism, politik, kärlek, snuthat och existentialism är Barrabas det sista album vi fick av Majornabon innan uppståndelsen kring hans person blev för tung att bära. På Fröken Anderberg är jag nära lipen då det blir för nära men biter ihop och lyssnar vidare. Ladda ner via Stila dig!

The Flying Eyes Done So Wrong
Jag upptäckte det här bandet sommaren 2011 och just då kändes det så fullkomligt rätt. Det var en fantastisk sommardag: molnen var fåtaliga, solen gassade och folkölen var kall där vi satt på kompisens veranda. När jag nu lyssnar på det i januari 2012 så minns jag tillbaka till den där sommardagen och hur trevligt det var. Transcendent och långsam psykadelisk bluesbaserad rock är inget för vinterhalvåret så om du inte upptäckt detta ännu så kanske det är bättre att vänta till kanske slutet av april i alla fall? Men är du otålig så lyssna på Poison the Well.

Hexvessel Dawnbearer
Detta är musik för sena ensamma kvällar i mörka rum endast upplysta av levande ljus. Detta är musik som är raka motsatsen till storstaden. Detta är brittisk psykadelisk folkmusik så skör att minsta förhastade rörelse kan förstöra ens upplevelse av den. Detta är krävande av den anledningen att man som lyssnare behöver hitta rätt stund för att lyssna på den. Kvohst har på Dawnbearer skapat stämningar, melodier och låtar som jag längtar tillbaka till oftare än vad jag väntat mig. Lyssna via Spotify!

Pentagram Last Rites
Bobby Liebling, vilken låtskrivare gubben är! Efter att ha varit så fullkomligt väck på crack så länge som han varit, att då komma tillbaka och släppa ifrån sig Last Rites är en fantastisk bedrift (även om endast tre av låtarna på skivan anses vara nya). Last Rites är till bredden fylld av svängig ockult doomrock med massiva gitarriff som varenda en av alla anhängare av Graveyard (och alla andra 70-talsband som dykt upp de senaste fem åren) måste lyssna på. Enda negativa med skivan är att produktionen är aningen bastung vilket för mig innebär att det är ganska jobbigt att lyssna på den i hörlurar.

Autopsy Macabre Eternal
Att Macabre Eternal är årets bästa dödsmetallskiva står klart, men att den presenteras på en placering utanför topp tio tyder inte på annat än att 2011 för mig var riffrockens och undergångsmusikens år. För det mesta går det fortare för Autopsy än för den klassiska zombien men sällan handlar det om några 28 dagar senare-hastigheter. Skivan är full av härligt ruttna doom- och old school-riff men det är Chris Reifert som med sina zombiestämband lyfter skivan. Sällan har jag hört en så hängiven röstinsats och trots hjälpmedel som reverb och lagerteknik så finns det säkerligen ett femtiotal olika röstregister på skivan. Rotten in hell! Lyssna via Spotify!

High Spirits Another Night
2010 gav Chris Black oss heavy metal-orkestern Dawnbringer och i år släpper han Another Night med High Spirits vilken är full med refrängstark hårdrock med aningen fler Scorpions-influenser än vad kunde höras hos Dawnbringer. Låt inte referensen skrämma dig för det här är minst lika fantastiskt som det vi hörde på Nucleus. Det finns en glädje och eufori i allt det Chris Black släpper och det här är fyrtio minuter fantastisk hårdrock! Lyssna via Spotify!

Crowbar Sever the Wicked Hand
Det här är sludge. Ibland går det långsamt. Ibland går det undan. Hela tiden är det förbannat och fantastiskt. Är du inte helt slut efter den inledande trion låtar har du antingen duschat under tiden eller så stängde du av efter första låten. Sever the Wicked Hand är både mer melodiös och tyngre än vad den ger sken av vid de första lyssningarna och ger man den bara tid så faller allting på plats. Det här är årets bästa sludge! Lyssna via Spotify!

Saviours Death’s Procession
Det här är essensen av allting som rockfestivalen Muskelrock står för. Jag kan inte sluta lyssna på den här moderna versionen av NWOBHM. Lyssna via Spotify!

The Gates of Slumber The Wretch
Bandets doomifierade heavy metal lever ett helt eget liv. Riffen kryper, studsar eller stannar upp helt som dem vill och det finns inget att göra än att hänge sig. En kompis klagade på att det inte händer någonting i låtarna. Jag påstår att det är deras styrka. Deras bästa hittills.

The Heavy Eyes s/t
Det är egentligen löjligt hur förtjust jag är i riffkoncentrerad 70-talsrock. Gitarrerna låter som sig bör, sången är perfekt och låtarna bara svävar omkring. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att jag var stenad 24/7. Lyssna via Spotify!

Graveyard Hisingen Blues
Årets snackis. Inledningsvis var jag mäkta besviken och vädrade mitt missnöje på Facebook vilket konstigt nog genererade en större mängd kommentarer från personer med samma åsikt. Hisingen Blues hade inte i närheten av lika stor inverkan på mig som debuten hade men det är förståeligt när jag i en tidig diskussion kallade bandet för vår tids Black Sabbath. Men så efter ett par gig så satt man där med byxorna nere och dyrkade återigen. Bättre live än på skiva men ändå för jävla bra på skiva! Årets klassiska rockplatta (och Uncomfortably Numb är årets låtjävel)! Lyssna via Spotify!

In Solitude The World. The Flesh. The Devil.
Det tog mig ett tag innan jag förstod storheten i både det här bandet och i den här skivan. Bandets debut hyllades av vänner men jag fattade aldrig galoppen då och gör det inte heller nu. The World. The Flesh. The Devil. däremot. Den kan jag inte sluta hylla och rekommenderar den till vänner så fort tillfälle ges. Skulle din mamma undra hur hårdrock låter så led henne hit. Oavsett hur mycket man försöker utveckla hårdrocken så är det så går det inte att undgå att det är så här hårdrock låter, alltid har låtit och alltid kommer att låta. Sedan går det alltid att förädla konsten så som In Solitude gjort genom att koncentrera sig på låten och inte sig själva. Även om det är gitarristerna Henrik Palm och Niklas Lindström som för det mesta bjuder på höjdpunkterna så är det kollektivet som lyser allra starkast. Så här kraft- och stämningsfull hårdrock har jag inte hört sedan jag för första gången hörde Melissa.

The Wounded Kings In the Chapel of the Black Hand
Ockult eller ritualistisk rock blir inte bättre än den undergångsmusik som hörs på In the Chapel of the Black Hand. Mycket tack vare Sharie Neyland som tillsammans med Jex Thoth sjunger den här typen av musik allra bäst. Förutom den fantastiska känslan av att få vara en deltagare i en ockult svart magi-session så är det framför allt gitarrljudet som imponerar på mig. Tonen är så tjock, vågad och krossande och att då få fantastiskt ondskefulla, långsamma och nedstämda riff är helt underbart. Ge den tid, ty den kräver det. Höj volymen, ty den kräver det. Släck ljuset, ty den kräver det.

Noia Necessary Extinction (vinylen släpptes i år)
Det är extremt tråkigt att Necessary Extinction inte fått ett större genomslag än vad den fått för det här är den bästa thrash metal jag har hört på väldigt länge. Ingen av de fyra stora har skrivit så här bra låtar sedan 1988, möjligtvis 1990 i Slayers fall. Noias visa innehåller inga krusiduller utan det är fullt ställ som gäller från första början. Endast två låtar är längre än 3:10 vilket tyder på att man istället för att fylla ut med ett dåligt solo och en vers till säger stopp och tar nästa låt istället. Påstår du att du gillar thrash metal men ännu inte hört Noia så är det nu dags att ändra på det.

40 Watt Sun The Inside Room
2006 släppte brittiska doom metal-bandet Warning skivan Watching from a distance. Förmodligen gav den en illusion om att samtliga mörka och tunga funeral doom-band behandlade lycka, glädje och den känsla nyblivna föräldrar känner då deras första barn föds. Så sorgsen och tung kände jag att den var när jag upplevde den för första gången några år senare. När nu Patrick Walker återvänder till musiken gör han det med 40 Watt Sun (ytterst passande namn) och han gör det med besked.

The Inside Room är den vackraste, mest känslofyllda och kanske den mest perfekta skiva jag har hört på flera år. Varenda sekund på det här verket är existensberättigat. Att gå ifrån den förintande depressiva Watching from a distance till The Inside Room vilken snarare är dess raka motsats är enastående. Att beskriva något så innerligt och själsligt som den här skivan får mig att känna och uppleva är svårt utan att jag snubblar på adjektiven. Jag tror dock att jag försöker förklara vad kärlek är.

Det tog mig ett tag att sammanställa årsbästalistan för 2011. Den största anledningen berodde på trasig elektronik då både skivspelaren och förstärkaren varit inne på reparation. Förstärkaren var borta i nästan två månader och då var det endast telefonen och datorn som stod för musiken. Helt klart inte optimalt för mig.

Resultatet av denna motgången är att jag de senaste tre veckorna fått lyssna igenom en otrolig mängd musik. Kul syssla kan det tyckas men när passionen blir ett jobb är det inte lika kul längre. Och då det i december dessutom varit en hel del jobb så har jag inte riktigt kunnat lyssna på den musik som jag kanske velat.

Då jag numera jobbar som programmerare och front-end-utvecklare så blir det en hel del stirrande på datorskärmar dagligen. Det har gjort att mycket av det jag lyssnat på varit instrumental musik eftersom jag vill ha något snurrande i bakgrunden men som samtidigt inte stör. Om det var bra vet jag inte men jag vet att jag inte kommer att lyssna på det vid några andra tillfällen än då jag antingen är mysfull eller jobbar. Så därför är de utom tävlan. The Caretaker förtjänar dock ett hedersomnämnande och vill ni veta varför så lyssna här.

Skivorna utanför årsbästalistan har annars de flesta en sak gemensamt och det är att jag inte hunnit med att lyssna på dem ordentligt. Den största anledningen till det är att skivan upptäcktes under perioden då jag saknade stereo. Nu märker jag också att jag missat att ta med Tyranex på den här listan. Stockholmsbandet spelar klassisk thrash metal med inriktning mot den mer smutsiga tyska skolan. Linnea Lindstedt är den lysande stjärnan i bandet och verkar, enligt Encyclopedia Metallum, vara den enda kvarvarande originalmedlemmen. Rå, förbannad, kantig och grym är hennes sångstil och det passar in för jävla bra känner jag nu när jag sitter på tåget på väg mot nyårsfirande. Så kan det gå när man inte är uppmärksam.

De stora skrällarna på just den här listan är annars två trotjänare: Opeth och Wolves in the throne room. Sistnämnda har jag knappt hunnit med att lyssna på och Heritage var väl ganska tråkig ändå? Och även om Åkerfeldt sjunger bra så tröttnar jag ganska på hans röst några låtar in på skivan. Jag orkar inte hålla mig vaken.

Jag tror att jag räknade ihop sex skivor av dessa 18 som jag förmodligen skulle placera på en årsbästalista om jag bara lyssnat på dom ordentligt. Jag börjar med skivan högst till vänster: Midnight Satanic Royalty. Vass black metal-influerad och thrashig heavy metal med rå garageproduktion skulle man kunna säga. Fantastiska riff och perfekt tempo mest hela tiden på den här skivan. För alla dom som tycker att det är för lite R’n'B dagens heavy metal. Rip this hell!

Mournful Congregation The Book of Kings tar med sin musik vara på livet och skyndar sig verkligen inte fram. Fyra låtar och närmare 80 minuter stämningsfull begravningsmusik. Det finns en anledning till varför jag inte hann med den här under 2011 men något måste man väl spara till nästa år? Tydligen tillåter YouTube långa låtar numera.

Det var inte så länge sedan som jag köpte Welcome to the Morbid Reich med Vader men trots det har jag hunnit med att lyssna på den åtminstone ett par gånger. Jag tappade bort bandet strax efter att de släppte Revelations 2002 och även om vänner spelat upp låtar från efterföljandet skivor så har jag inte fattat tycke. Men nu! Det är inte något vansinnestempo och de riff jag hör är melodiska och sköna, men än låtarna har inte satt sig. Ett par lyssningar till så borde det vara löst. Ibland är det stämningsfullt med intron.

Jag har bara lyssnat på Execrations Odes of the Occult en gång i sin helhet men det känns som att jag gjorde fel när jag placerade den på den här listan. Det är fantastiskt stämningsfull doomig dödsmetall i samma anda som det man hör på Dismas Towards the Megalith men med mer stämningsfull doom. Ni kan bedöma själva.

Krux är Leif Edling. Leif Edling är riffkung. Riff av en kung brukar vara bra men jag har faktiskt inte hunnit med att lyssna på fler låtar än Prince Azaar and the Invisible Pagoda och den är helt fantastisk. Så jag misstänker att resten av materialet är i närheten och således skulle skivan säkerligen kunna platsa på en årsbästa lista men jag har som sagt ingen aning. Nämnas bör den, och provlyssna du i alla fall!

Resterande skivor är följande (i ordning från översta raden och från vänster):

• Trap Them – Darker Handcraft (Trots att den släpptes lös fann jag den inte förrän någon gång i augusti. Hade jag sett skivan på Bengans hade jag förmodligen köpt den baserat på omslaget.) Lyssna här!
• Ghoul – Transmission Zero (Trevlig crossover/thrash metal. Helt enligt traditionerna är det ös och sköj som gäller.) Lyssna här!
• Heretoir – s/t (Shoegaze-influerad black metal, vilket verkar vara en ny trend, som är rätt stämningsfullt. Hade jag köpt skivan enbart baserat på det snygga omslaget hade jag förmodligen blivit aningen besviken. Perfekt programmeringsmusik i den hårdare skolan.) Lyssna här!
• Black Tusk – Set the Dial (Tillsammans med Baroness och Kylesa utgör Black Tusk en sludge-trio från Savannah, Georgia, USA. Punkigast av de tre sägs det vara gamla-Mastodons yngre lillebror.) Lyssna här!
• Necros Christos – Doom of the Occult (Jag har väldigt svårt för intron och outron på skivor. När Necros Christos kissar på sin fantastiska doomdödsmetall med fruktansvärt irriterande mellanspel måste man markera. Hade det inte varit för dom så misstänker jag att den här skivan inte medverkat på den här listan.) Lyssna här!
• Bastard Priest – Ghouls of the endless night (Mer d-takt men fortfarande bra ös och korrekt produktion. Inte hunnit lyssna tillräckligt mycket ännu. Är otroligt lovande.) Lyssna här!
• Skogen – Svitjod (Låt inte de Vintersorg-minnande låttitlarna lura er. Det här, trots spexkänslorna, riktigt trevlig black metal som den lät i Sverige på mitten av 1990-talet. Lite Ulver omkring Kveldssanger också.) Lyssna här!
• Negative Plane – Stained Glass Revelations (Underbar gitarrkoncentrerad black metal som jag lyssnade en hel del på under första halvan av 2011. Därefter föll bandet i glömska och jag återfann det i början av december. Underbart spöklik atmosfär!) Lyssna här!
• Morbus Chron – Sleepers in the Rift (Egentligen borde jag placera det här högre än vad jag gör men jag lyckas inte att omfamna materialet riktigt. Utsökt dödsmetall är det i alla fall!) Lyssna här!
• Hedon Cries – The End of the Path is Nigh (Det låter väldigt mycket My Dying Bride över det här bandet, eller ja, mycket engelsk 90-talsdoom rent av. Inte lyssnat tillräckligt mycket på skivan men den har en hel del bra riff som jag gillar.) Lyssna här! och ladda ner gratis här!

Vad jag vet är dock att jag vill ha min vansinnesmusik smutsig, kantig och ful. Därför lyssnar jag ofta på tidig thrash- eller death metal. Det behöver inte gå fort så länge volymen är hög.

Det senaste fantastiska thrash metal-bandet jag upptäckt är italienska Noia.

Bandet är perfekt i all sin enkelhet. Ljudet är precis så bra som ett rått black metal-influerat thrashljud skall vara, gitarrerna elaka och sångaren drar till med Tom G. Warrior-inspirerade stönanden då och då. För pessimisten är även texterna en guldgruva. Låten ovan, Boycott this world, är en perfekt thrash metal-låt och ett bra exempel på hur Noia låter och vad jag vill lyssna på när jag är arg.

Du köper ditt exemplar hos Plague Island. På vinyl eller CD.

Thrash!