Jill Scott är en amerikansk soul och R&B sångerska som nått en hyffsad framgång i hemlandet. Hennes debutalbum, Who Is Jill Scott? Words and Sounds Vol. 1, släpptes för tio år sedan och sålde dubbelplatina då. Hennes efterföljande skivor har inte haft riktigt samma försäljningsframgång även om de klättrat högre på de inhemska listorna. I Sverige är hon kanske mest känd som Precious Ramotswe i TV-serien Damernas detektivbyrå som visats på SVT.

Själv snubblade jag över Jill Scott på en musikblogg dedikerad för svart musik, men länken till den har jag tappat bort för länge sedan. Där fanns en musikspelare som för tillfället hade med Jills låt Golden från hennes liveskiva inspelad i Paris under hennes Europaturné Big Beautiful 2005.

Låten är i sitt originalutförande en obehaglig nutida R&B eller neo soul-bit och jag kommer aldrig att lyssna på den versionen självmant igen. Det är egentligen underligt vilken transformation mycket modern hip hop och soul får när den framförs live, i nuet. Nästan allting som på album låter plastigt och opersonligt får live en sådan passion och glädje att det är svårt att inte omfamna och älska det. Vad jag menar förstår man om man jämför originalversionen, med tidigare nämnda liveversion från Paris.

När man jämför de två versionerna förstår man att det mer eller mindre saknas regler för det Jill Scott och hennes band gör. Tillsammans tar de sina låtar och gör exakt vad de vill med dem låtar även om det i det här fallet kanske är aningen traditionellt att klä om låtarna i en jazzig skrud. Men samtidigt kan jag inte bry mig mindre när det görs med en sådan musikalisk briljans och tekniskt kunnande. Att det i en enda låt sedan svänger mer och är väldigt mycket mer intressant än något som Dream Theater gjort på ett decennium är för mig svårt att förstå. Det är framför allt från det pianodominerade stycket strax innan låten passerar sju minuter som den blir magisk. Det är här bandet tar över och äntligen får leka.

Jag har försökt att hitta en låt på liveskivan från Paris som skulle engagera mig lika mycket utan lyckas. Alla andra låtar blir för smöriga och bandet hamnar i skymundan. Musiken blir ointressant men det tekniska kunnandet finns där utan att få släppas loss, men så är det ju inte jazz heller.

Antichrist!

Festivalen är belägen i den gamla 60-tals folkparken Tyrolen i Blädinge, en gräsplätt strax utanför hålan Alvesta. Där andra festivaler i landets slår till med lyx och flärd går Muskelrock mot andra hållet. En storleksmässigt betydligt mindre festival än alla de andra rockfestivalerna i landet men kärleksmässigt en betydligt större sådan. Här har vakterna stora leenden, bjuder på sina egna varianter av Göteborgsvitsar när de hör att man kommer från västkusten och bjuder på vatten, inte för att man skulle vara berusad utan pga värmen.

Förra året hade man 500 besökare och festivalen lyckades inte med att gå runt ekonomiskt. Bättre blev det i år med över 700 besökare, nästan samtliga långväga gäster. Publikframgången innebär att det blir en ny festival nästa år.

Förhoppningsvis fortsätter man på den redan inslagna banan med att boka sådana band som de stora festivalerna inte vågar boka, men som publiken fortfarande vill se. Förra året var huvudakten den kanadensiske muskelmannen (och festivalens namngivare) Thor. I år var det Ross the Boss från Manowar, och bandet drog förmodligen själva minst hälften av publiken (nästan alla bar tygmärken, t-shirts, skor eller tatueringar för att hylla the Kings of Metal). I mitt tycke är bokningarna perfekta för att festivalen ska den intima känsla den har. Det är band som är bra, som turnerar mycket och som levererar. De minsta banden är lokala band (t ex Antichrist), därefter fyller man på med band som är kända i landet och de största banden är sådana som har lite av en kultstatus.

De band som jag själv absolut ville se detta året var Pagan Altar och Electric Wizard. Ett band som bildades 1978 men inte släppte något officiellt förrän 1998. Själv var det inte förrän för några år sedan som jag själv upptäckte bandet, men bandets blandning av NWOBHM och Black Sabbath-doom är så pass bra att jag hellre ville se dom framför festivalens andra giganter Nifelheim. Pagan Altar levererade helt klart en trevlig spelning även om Terry Jones hade problem med rösten. Kul att man avslutade med Judgement of the Dead.

Festivalens absoluta topp var varken Pagan Altar, Ross the Boss eller Nifelheim även om de två sistnämnda bidrog med rejält ös och fantastisk stämning. Nej, istället var det Örebrobandet och Göteborgsbekantiga Horisont som spelade på Dansbanan och fick publiken att svänga runt i ett enormt glädjerus. Jag har ändå sett bandet tre gånger förut men aldrig tidigare har bandet svängt så förbannat mycket som man gjorde på lördagskvällen. Utan tvekan festivalens bästa spelning! Efterföljande Grand Magus levererade men jag såg inte klart hela spelningen.

Men man är inte på Muskelrock för att lyssna på band. Man är på Muskelrock för att delta i gemenskapen och livespelningarna är som en stereo på den stora festen. Man strosar runt på festivalområdet med en öl i handen och ett gäng i påsen och lyssnar på musiken, provar på de olika aktiviteterna och pratar med alla de vänliga och sköna människorna som delar de tre dagarna med en själv.

Electric Wizard förresten. Otroligt skönt emellanåt men otroligt otajt emellanåt. Trots det var det skönt med redigt tung doom metal mitt i fredagsnatten.

Jag återkommer nästa år!

Annars är det fredag ikväll och lönen för en månads slit har kommit. Det innebär en kväll på 3 små rum och livemusik. De fantastiska Göteborgsbanden We live in trenches och Bombus gör gemensam sak och ställer till med punkös på Sticky Fingers i anledning av att Bombus debutskiva nått allmänheten.

photo credit: Miky In The Sky

Det är nu nästan en vecka sedan jag nåddes av nyheten att Ronnie James Dio förlorat kampen mot sin magcancer. När jag läste det korta sms – Dio är död :-( – en vän skickade mig i söndags kväll kunde jag inte förstå vad som faktiskt skett. Min första reaktion var en simpel axelryckning följt av en lättviktig suck. Förmodligen för att jag tidigare under söndagen läst de rykten som florerade på nätet.

Inte en tår. Inte en särskild tanke gav jag det. Jag förstod helt enkelt inte vad som hade skett. Någon minut senare kom jag att tänka på ett par rader från forne Marillion-sångaren Fishs låt Vigil:

When I was young, my father told me just the bad guys die
at the time just a little white lie
it was one of the first but it hurt me the most
and the truth stung like tears in my eye
that even the good guys must die
- Fish Vigil

Jag har sedan så tidigt jag kan minnas ofta hört lärare, vuxna och föräldrar säga att “det där händer inte dig, du är ju en god människa”. I filmerna som jag såg som barn var det bara de onda som dog, de goda överlevde.

Verkligheten är dock inte lika välregisserad. Det gör alltid lite mer ont att förlora en av goda, och Ronnie James Dio var absolut en av de goda.

Han har i många år ansetts vara en av de främsta hårdrockssångarna som vi haft. Han ställde upp för de olyckliga och de svaga. 1985 samlade han sina vänner i välgörenhetsprojektet Hear ‘n Aid. Han visade alltid en enorm kärlek till både sin musik och de som älskade hans musik. Han tog sig ofta tid att prata med sina fans och de journalister han träffade.

När jag de senaste dagarna läst dödsrunor i våra tidningar sammanfattas hans sex decennier långa karriär med idel lovord. Han var framgångsrik i Rainbow, i Black Sabbath och i sitt egna band Dio.

Född 1981 har jag alltid sett Dio som sångare i just Dio och inget annat. För mig har Dio aldrig varit bäst i varken Black Sabbath eller Rainbow. Även om jag gillar Heaven and Hell och Mob Rules så gör jag inte det på samma sätt som jag älskar de sex första, och bästa, Black Sabbath-skivorna.

Rainbow är ett svårare kapitel. Även om Rainbows Rising är fantastisk så lyssnar jag oftare på låtar från de skivor där Dio inte sjunger.

Men så är det inte för alla. Det som gör att Dio är större än alla andra hårdrocksstjärnor som gått bort är att alla hårdrockare har en relation till honom och hans musik. Både gammal som ung.

Alla som kommer ihåg honom har en historia att berätta, om det så var då de såg Elf vara förband till Deep Purple eller från när Ritchie Blackmore bildade Rainbow utifrån vad som faktiskt var Elf. Kanske har man samma erfarenheter som jag och kan skildra de berättelser som ens far i alla år har berättat om när Ronnie James Dio tog över mikrofonen i Black Sabbath. För min far fanns det inget tvivel om att Ozzy var den person som skulle sjunga i bandet och utan honom försvann det som under 1970-talet var “Sabbath”. I modern tid kan samma diskussion härledes till både Judas Priest och Iron Maiden.

Eller så är det som för mig, man har Dio som sin absoluta favoritperiod i mannens karriär.

Trots att Dios karriär som musiker spänner över sex decennier så får jag känslan av att han dog alldeles för tidigt.

Only the good die young
All the evil seem to live forever
- Iron Maiden Only the good die young