Christian Kjellvander ”Juanita”
and though I really haven’t known you for that long
I’ve read all that you’ve written and danced to your best song
Hur vacker bit som helst från hans andra soloskiva ”Faya”. Recension på albumet kommer snart, ska se om jag kan få ner något emellan pauserna i tentapluggandet.
Det vore närmast tjänstefel att inte ta upp den här artikeln med tanke på denna bloggens titel. I alla fall, Opeth är för tillfället på USA-turné och det ser ut som att det går ”bra” om man ska tolka skribentens recension av spelningen i New York i helgen.
But Opeth’s powerful songwriting is one reason why the group is winning more fans. The other is its great concerts. As this night showed, bassist Martin Mendez, guitarist Peter Lindgren, keyboardist Per Wiberg, singer-guitarist Mikael Akerfeldt and drummer Martin Axenrot (temporarily filling in for an ailing Martin Lopez) are as proficient in performance as they are in crafting dark, brooding power jams.
Själv har jag sett bandet sju gånger sedan 1999 och varje gång har varit speciell då Mikael Åkerfeldt lyckas få till en sådan atmosfär att man befinner sig i sjunde himlen varje gång. Eller som skribenten i recensionen säger: ”Opeth turns death metal into dark, seductive embrace”. Så sant, så sant!
Dn.se skriver att Led Zeppelin och Valerij Gergiev får Polarpriset 2006. Vem Valerij Gergiev är har jag ingen aning om men Led Zeppelin känner jag däremot till. Det är väl rättvist att få Polarpriset för det gubbarna gjort, men själv är jag mer på den linje som svd.se förespråkar, nämligen med Black Sabbath som pristagare.
Samtidigt säger jurymedlemmen Marie Ledin till DN att:
- Led Zeppelin är mer än bara hårdrock. Det finns en blues i botten och ett unikt gitarrspel som ligger tillgerund för det här bestutet.
Men Led Zeppelin är inte mer än hårdrock. Led Zeppelin är hårdrock. Samtidigt skulle man kunna nominera fyra andra snubbar som har ett unikt gitarrspel och dessa fyra är Queens Brian May, Marcus Schenker från MSG och UFO, Yngwie Malmsteen och Panteras bortgågne Dimebag Darrell. Men så kontroversiella att de skulle ge Pantera Polarpriset 2007 kan väl juryn inte vara?
UPPDATERAT: Hur kommer det sig att jag glömde Ritchie Blackmore? Den mannens strängbändningar är inte av denna värld, bevis finns på t.ex. ”Made in Japan” där han spelar fläckfritt.
Dessutom är affischen som avslöjar det hela riktigt fräck, även om hårdrockarna fick lite väl lite plats.
Idag har jag verkligen inte gjort något produktivt, och jag är inte heller speciellt sliten efter att ha festat hela helgen (även om lördagsmorgonen var riktigt tuff). Istället har jag surfat omkring på nätet på jakt efter nya intressanta bloggar att läsa, mest genom att uppdatera nyligen.se lite då och då. Jag har även sett den senaste veckans avsnitt av The O.C. och Numb3rs. OC var inte så bra som jag önskade mig efter det långa uppehållet, men jag kan tänka mig att det kommer att bli något i hästväg framöver i och med att det är sweeps-tider i USA snart.
Vad gäller Numb3rs så har jag verkligen fastnat för det här programmet trots att jag inte är någon grym matematiker, däremot är jag väldigt fascinerad av matematiken som ämne. Det är helt otroligt vad man kan åstadkomma med några variabler och ekvationer, det är verkligen en spännande värld. Det är inte i klass med Veronica Mars men det är fortfarande ett sevärt program.
Annars har jag mest lyssnat på musik hela dagen, och har återigen kommit fram till det faktum att det inte finns något annat band som förmedlar ”höstkänslan” bättre än Anathema. Vackert, långsamt och otroligt känslosam musik från ett band som har sin grund i hårdrockens doom metal-genre. Förutom hastigheten så har inte Anathema så mycket mer gemensamt med den genren längre utan är väldigt snälla, även om det ibland kan dyka upp ett lite tyngre gitarriff. Därför tänkte jag bjuda er på ett vackert litet smakprov i form av ”Anyone, Anywhere”. Var inte rädda med att provlyssna om min beskrivning skulle avskräcka er, det är en riktigt vacker men lite ledsam sång.
Jag vet att jag är hur efter som helst med en kommentar om brevet som Tuomas och resten av bandet gav till Tarja efter inspelningen av deras DVD ”End of An Era” i Helsingfors den 22:a oktober. Tarja har alltså blivit kickad som sångare i Nightwish. No more Tarja, och personligen har jag sett det här byggas fram successivt under en längre tid. Framför allt i intervjuer men även från polare som är involverade i branschen på ett eller annat sätt. Även om det inte alltid har varit svart på vitt så kan man förstå att den exponering som hon fått efter att bandet breakade stort med ”Century Child” har gått henne till huvudet. Att det är Tarja som får vara i blickfånget har säkerligen retat upp Tuomas och kompani ganska mycket, men jag tror nog ändå att Tuomas fortfarande är relativt ”down to earth”. Jag fick det intrycket när jag pratade med honom efter deras senaste konsert här i Göteborg.
Men tillbaka till ämnet, jag tror att Nightwish kommer att gå segrande ur det här. Personligen hoppas jag att Marco får ta över sången till 80% och att de hittar någon kvinnlig sessionmusiker som kan kvittra fint. Samtidigt skulle de kunna ruffa till gitarrerna lite och satsa på lite hårdare sånger, vilket de kan göra med gott resultat då Marco sjunger. Å andra sidan skulle det inte vara Nightwish längre, men det är bara en liten petitess. ;)
Jag tycker i alla fall att ni borde ta och läsa hela brevet eftersom det verkar ge en ganska god bild över hur situationen sett ut under en längre tid.
…kring Madonnas senaste singel. Visserligen har jag inte sett videon ännu, men den kan väl inte lyfta en så tråkig låt?
Här kommer en väldigt sen del fyra i kavalkaden av RHCP-recensioner. Håll till godo!
Red Hot Chili Peppers var inte speciellt hippa efter att ha släppt totalfiaskot ”One Hot Minute” och många ville säkerligen ha tillbaka John Frusciante på gitarr. Dessa blev säkerligen alldeles till sig när de fått veta att John lagt in sig själv på rehabilitering och fått ordning på sitt drogproblem, för att sedam övertalats att återvända till sin familj. Bandets populäraste sättning var således återförenad och ett arbete med ny skiva påbörjades.
När skivan så väl kom visade det sig att bandet hade slagit in på ett lugnare och mer radiovänligt spår. Många såg sig lurade men jag själv älskar bandets lugnare och mer melodiösa bana, framför allt då John Frusciante får fritt fram att smeka fram sina enormt snygga gitarrmelodier. Att det kom hela fem singlar från skivan visar på att det fanns något speciellt på skivan och jag vill hävda att det som lyfter ”Californication” är arbetet mellan Frusciante och Flea. Nästan alla låtar har otroligt minnesvärda gitarr- och basmelodier, samtidigt som det duelleras friskt. Och vad är det här för inhuman jävla skivinledning egentligen? ”Around The World”, ”Parallell Universe”, ”Scar Tissue”, ”Otherside”, ”Get On Top”, ”Californication” och ”Easily” får passera innan vi möts av sjunkande kvalitet i den tomma men ganska söta ”Porcelain”. Tyvärr är det även här gränsen och RHCP återhämtar sig inte till fullo (bortsett från suveräna Road Trippin’), men det är inte mycket man kan göra när man har en så stark inledande låtkanonad bestående av de sju (7!) första låtarna. Jag menar hur underbart är inte Johns solo i första singeln ”Scar Tissue”? Eller ta gitarrmelodierna i titelspåret, eller det smakfulla gitarrsolot i samma låt eller varför inte Johns insats i ”Easily”? Eller det fantastiska samspelet mellan rytmsektionen och Frusciante på de två inledande låtarna.
”Californication” är som ni märker John Frusciantes skiva som framstår som en gitarrmaestro när han dominerar skivan igenom med sitt lätta och smakfulla gitarrspel. Resten av gänget må hamna i skymundan men även Anthony skall ha en eloge för sin sångförbättring, det är han verkligen värd. Och rytmsektionen med Flea och Chad Smith är alltid lika bra och den här gången är inget undantag. En modern klassiker!
Jag har under mitt hemtentaskrivande reflekterat lite kring Intensive Care och kommit fram till att jag kanske var lite otydlig i min recension av plattan. Det jag skrev i recensionen var att skivan är bra men att fingertoppskänslan saknas vilket med all säkerhet beror på avsaknaden av Guy Chamers. Nu till mitt tillägg.
Robbies personlighet finns överallt på skivan det kommer man inte undan men problemet ligger i att personligheten inte blir djupare och når lyssnaren lika djupt som förut. Här saknas de melodier som sticker ut, som etsar sig fast hos lyssnaren och därmed länkar samman lyssnaren med Robbies inre. Som det är nu är skivan en enda stor massa som inte så tjock att den inte orkar kämpa sig loss och attackera på flera fronter, istället lunkar den långsamt mot ett mål utan att lyckas tända till. Det här är säkert Robbies mellanplatta och förhoppningsvis inser han likt den otrogne mannen att han inte klarar sig utan sin partner. Frågan är om Guy och Robbie kommer att kunna bli vänner och parterns igen. Jag hoppas på det och det gör säkert hans skivbolag och samtliga kommersiella radiostationer runt om i Europa.
Jag är säkert inte den enda som har tjuvlyssnat på Robbie Williams senaste Intensive Care, samtidigt är jag inte den enda som har förhandsbokat skivan hos någon form av skivbutik. Singeln Tripping var aningen blek men trots det så snodde den åt sig topplaceringen på Englandslistan redan första veckan, en bedrift som monsterhiten Angels inte lyckades med. Ska jag vara ärlig så känner jag inte igen Robbie Williams på Intensive Care, ändock har han inte gjort någon helomvänding på det musikaliska planet. Det är helt enkelt såhär Robbie Williams låter utan sin vapendragare Guy Chambers.
Inte för att vara taskig eller cynisk men Robbie Williams gjorde ett fatalt misstag med att kräva att Guy Chambers skulle skriva låtar exklusivt för honom. Chambers erbjöds en mängd pengar i samband med att Robbie skrev på för EMI, men han ville inte offra sin artistiska integritet för pengar. Således var epoken Williams/Chambers över och att de skrivit arton (18!!!!) UK TOP10-singlar tillsammans verkade inte bekymra herr Williams. Det borde det gjort, för jag kan säga det direkt, Intensive Care är ingen Sing When You’re Winning. Den är inte ens i närheten av någon annan av stjärnans studioalbum.
Nej, det nya albumets stora nackdel ligger i att det inte finns några konkreta singelhits, något som alltid har varit synonymt för den före detta TAKE THAT-medlemmen. När det inte finns några direkta singelhits brukar det istället tyda på att det finns starka albumspår men några självklara sådana finns det inte heller. Trots att iTunes säger att jag har lyssnat på skivan 14 gånger har jag ännu inte fått någon klar uppfattning om skivan, således saknas det lilla extra. Några favoritspår har jag trots allt hittat och de låtar som står sig bäst bland all lightreggae, synthpop och Stones-rock är den långsamma balladen ”Advertising space” (förmodligen nästa singel), den avslutande och mjuka ”King of bloke & bird” samt den ganska fräcka synthinspirerade ”Sin sin sin”. Bland resten av låtmaterialet finns det inte mycket som tränger sig utanför massan och det nya låtskrivarteamet Williams/Stephen Duffy (LILAC TIME) lyckas inte bibehålla den höga nivå som melodigeniet Guy Chambers byggt upp. Samtidigt skall det sägas att låtmaterialet inte är dåligt på något sätt (det finns t.ex. inget lågvattenmärke i klass med How Peculiar från succéskivan Escapology), det är bara inte i par med vad vi har vant oss vid.
Det här är verkligen inte bra för mig. CDON har en gigantisk rea för att fira att de har en miljon kunder och det här gör de genom att sänka priset på både nyare och äldre skivor (man har även sänkt priset på film, spel och böcker). De nyare skivorna kostar 99kr och de äldre ligger på 59kr och så lågt som 39kr, vilket nästan är gratis. Följande intressanta skivor hittade jag vid en snabb titt på listan (de kursiva titlarna är sådana som jag verkligen vill ha):
Alf – Alfs Andra 99 kr
Alf – Augustibrev 59 kr
Amos Tori – The Beekeeper 49 kr
Cohen Leonard – Dear Heather 39 kr
Cullum Jamie – Twentysomething – Special Edition 59 kr
Magic Numbers – The Magic Numbers 99 kr
Mew – And The Glass Handed Kites 99 kr
System Of A Down – Mezmerize 99 kr
Weezer – Make Believe 99 kr
Attans att jag inte får plats med något mer i Billy-hyllan, men när det finns så här många fina titlar med sänkt pris så känns det som att man måste slå till. Skulle ni hitta något mer högkvalitativt som jag har missat så säg gärna till.
Robbie Williams är en av de roligaste artisterna som finns idag, framför allt då han har en massa icke-albumspår som b-sidor på sina singlar. Genom sin karriär har han släppt en hel del fina b-sidor och personligen håller jag många b-sidor han släppt mellan 1998-2003 som bättre än många albumspår. Några favoriter är ”Eternity”, den supervackra ”Not of This Earth”, ”Coffee Tea And Sympathy” och den studsiga ”Rome Munich Rome”.
Så i och med Robbie Williams senaste singelsläpp ”Trippin’” (från den kommande skivan Intensive Care) så finns det två nya icke-albumspår att samla på sig. På maxi-singeln så finner vi den elektroniska ”Meet The Stars” som inte låter som något Robbie Williams har gjort tidigare, utan påminner mer om Depeche Mode. På DVD-singeln hittar vi ”Bag Full of Silly” som låter lite mer som det Robbie Williams gjort tidigare i sin karriär men med en lite deppigare stämning. Det märks att popstjärnan inte längre jobbar med briljanta melodisnillet Guy Chambers då den riktiga fingertoppskänslan saknas på både singeln och b-sidorna.
Hoppas att kommande fullängdaren ”Intensive Care” håller högre klass än det som vi får försmak på i och med första singeln. Skivan finns i butik den 24:e Oktober.
Här kommer del två i min RHCP-recensionsserie.
Jane’s Addiction gitarristen Dave Navarro ersatte John Frusciante efter att denne hoppat av pga. allt större drogproblem vilket gott och väl kunde varit slutet för bandet. Dave Navarros mer hårdrocksbaserade gitarrspel passar verkligen inte in i bandet och ”One Hot Minute” är en kvalitetsmässig flopp (trost det sålde den hyffsat). Personligen tycker jag att det är en riktigt usel skiva med endast två intressanta låtar i ”My Friends” samt ”Aeroplane” och dessa är inte ens speciellt bra. Mer tyngd, bröte, sämre lyrik och inga minnesvärda melodier gör ingen bra skiva så bortse från den här skivan om du skulle vara intresserad av Red Hot Chili Peppers bakkatalog. Bajs! Bajs! Bajs!
Jag hade tänkt att jag skulle skriva en lång och gemensam recension på Red Hot Chili Peppers Rick Rubin-producerade plattor men det visade att jag inte har tillräckligt med tid för det just nu. Därför bjuder jag här på den första recensionen i serien.
Jag måste erkänna att jag inte är något stort fan av RHCP pre-Warner utan föredrar bandets senare album. Men det är väl lite tack vare framgångarna med ”Mother’s Milk” och bandets tolkning av Stevie Wonders ”Higher Ground” som de började få något annat än ett undergroundfölje. RHCP fick i alla fall sitt stora break med sin femte skiva ”Blood Sugar Sex Magik” och den vackra men ledsamma balladen ”Under the Bridge” som behandlar Anthony Kiedis drogproblem. Det märks att Rick Rubin gjort underverk med bandet då man lyckas fokusera sig på att utgå från låtarna istället för att låta funkbrötandet ta överhanden. Samtidigt har John Frusciantse enkla och smakfulla gitarrspel lyft bandet och det han åstadkommer på den här skivan är fruktansvärt bra. Mycket av skivans kvalitéer har vi John att tacka för, men även rytmsektionen ståtar med många sköna passager. Lyssna på Johns grymma känsla och häng i ”I Could Have Lied” och inse hur han förgyller Kiedis starka (men bisarra) lyrik.
Hela albumet är ett mer nyanserat verk än de bandets tidigare giv och även ett bättre album än vad man tidigare åstadkommit. Däremot är det här inte det suveräna album som musikkritiker världen över hävdar. Visst finns här riktigt starka låtar som ”The Power Of Equality”, ”Breaking The Girl”, ”Apache Rose Peacock” samt ”My Lovely Man” men samtidigt finns det även en mängd låtar utan någon direkt agenda vilket sänker betyget ordentligt. Det är egentligen inte konstigt att det är så oerhörda kvalitetsskillnader på en platta som rundar in på ungefär 74 minuter när bandet fortfarande håller på att definiera sin stil.
Jag hade planerat ett lite längre blogginlägg för idag men jag har inte riktigt skrivit klart det ännu så här kommer fem låtar som passar bra så här när natten börjar smyga sig inpå. Håll utkik för något speciellt imorgon!
Har ni några riktigt bra låtar som ni hellre lyssnar på då mörkret lagt sig, omgivning är tyst och ni ligger där i sängen alldeles ensam?
The Darkness, ett av de bästa nya hårdrocksbanden på senare tid, är snart aktuella med en ny platta och innan det kommer så klart en ny singel. Den nya singeln heter ”One Way Ticket” och är en fantastiskt snygg rockdänga i gammal god glamrockstil där Sweet inte är en alltför avlägsen referens. Jag måste säga att jag gillar singeln riktigt ordentligt (även om koklockan ligger alldeles för högt i produktionen) och det bör bli en riktig ordentlig hit med den toksnygga refrängen som låten utrustats med. Akta er för gitarrljudet för det är distinkt och brutalt samtidigt som det Indien-inspirerade sitarsolot är oväntat och coolt.
Singeln finns att köpa i butik den 14/11 och skivan med titeln ”One Way Ticket To Hell… And Back” släpps enligt CDON.se först den 30:e samma månad. Förhoppningsvis släpps det lite b-sidor som man kan samla på sig. Provlyssning av singeln finns på Myspaces The Darkness-sida. Rock on!
EDIT: Jag märkte precis att jag skrivit att det är ett Indien-inspirerat gitarrsolo i låten men det blev lite fel då det är på en sitar som solot spelas på. Alltså inte en gitarr utan en sitar. Förlåt.
Jag orkade verkligen inte sätta mig ner och skriva i bloggen igår men här kommer i alla fall redovisningen av ”Den ultimata bilskivan”. Det blev totalt 16 spår med en salig blandning av musikgenrer, allt från pop till hårdrock och hiphop. En bra blandning helt enkelt men jag är väldigt sugen på att göra en bilskiva med enbart countrylåtar. Det får jag dock vänta med och ta hand om min praktikuppgift istället. Resultatet den här gången ser ut som följer:
Låten med Paul McCartney borde alla ta och lyssna på då det är en riktigt skön låt med ett mycket fräckt pianolir och lite ”progressiva” drag. Har Paul gjort några andra låtar i liknande stil? Maila mig!
Alla ni som kom med förslag skall ha ett stort tack!
”Bandet som hände” skriver Sonic i senaste numret om omslagspojkarna Franz Ferdinand. Och ärligt talat visst är fler än jag som ställt sig frågan; Vad fan hände egentligen? Hur kom det sig att ett litet indieband från Glasgow helt plötsligt var bandet på allas läppar. De var gänget som hyllades 24/7 samtidigt som de sopade rent galor och allt det här med ett knippe konstnärligt geniala och dansanta pophits. Personligen tycker jag att debuten inte är riktigt den suveräna skiva som den avbildats som, utan är en platta med ett gäng suveräna singelhits men med avsaknad av riktigt starka albumspår (inte alltför olikt Def Leppards hitfyllda ”Hysteria”). Självklart generar framgångarna en hel del krav på uppföljaren och förmodligen även en hel del ångest hos bandet men något sådant tycker jag mig inte höra på fenomenala ”You Could Have It So Much Better”. Snarare hör jag ett band som tagit det här med superstjärnestatusen med en klackspark och begett sig in i studion för att lira in en platta utan att tänka på något än att få folk att dansa och sjunga.
Nu är läget lite annorlunda då det inte finns några direkta superhits likt ”Take me out” eller ”This fire”, men istället är albumet jämnare och låtarna mycket starkare. Här är allting känslosammare (Fade Together), vackrare (Walk Away), mer konstnärligt och förmodligen även mer genomtänkt. Ta bara den otroligt sköna Beatleshintande kärlekssången ”Eleanor, Put Your Boots Back On” som förs fram av ett vackert pianoplinkande samt Kapranos lågmälda röst. Eller dess totala motsvarighet i ”I’m You Villain” som med dess raka och enkla komp (och suveräna gitarrmelodier) driver fram som ett punkband med dansambitioner. Det är i dessa stunder som man börjar förstå vidden av vilket konstnärligt mästerverk som Franz Ferdinand lyckats få till med ”You Could Have It So Much Better”.
Det finns inte någon tillstymmelse till utfyllnad utan allting sitter där det ska och väcker en känsla av glädje och kärlek. Det är sällan man får höra så här kraftfull popmusik men hur skall man toppa bandets två första album med den klassiskt svåra tredje plattan? Just nu bryr jag mig inte utan slänger på skivan för ytterligare ett varv samtidigt som jag tar av mig den redan svettiga t-shirten och börjar slipa på dansstegen.
Nu har jag haft körkort i lite mer än ett dygn och det som orsakat mig den mesta tankeverksamheten är vad jag ska spela i bilstereon. Än så länge har jag varit ute på tre turer själv och då har jag spelat Dream Theaters ”Awake”, Slayers ”Reign In Blood” och Marillions ”Script For A Jester’s Tear”. Och visst är det kul att kunna lira bra musik i bilen för en gångs skull, men alla skivor passar inte att spelas i bilen. Därför hade jag tänkt mig att ni läsare skulle få hjälpa till med skapandet av den perfekta bilskivan.
Jag tänkte att ni läsare skulle få nominera ungefär fem låtar var och utifrån dessa plockar jag sedan ut de som jag tycker passar in bäst på skivan utifrån olika kriterier så som längd, tempo och tematik. Så nominera allt det som ni känner att man måste lyssna på i bilen, både då man åker på motorvägen på väg ner till Halmstad eller då man bara tar det lugnt och cruisar genom stan. Alla musikstilar utom grindcore (och liknande) är tillåtna men nominera endast en låt per artist.
Jag börjar med att nominera följande fem låtar:
Nej, jag hade inte tur den här gången heller. Läsare av bloggen kommer ihåg att jag blev lyrisk över Bon Jovis första singel, tillika titellåt från bandets nionde skiva ”Have a nice day”. Skivan verkar vara ett försök av Jon Bon Jovi att vara seriös och semi-politisk vilket inte kan sluta som något annat än ett magplask. Och det gör det inte heller. Där ”Have a nice day” är den ouppnåeliga toppen så är ”Bells of Freedom”, ”Novocaine” och ”Last Cigarette” de djupaste dalarna. Är det inte dags för gubbarna att inse att de varken är Bruce Springsteen eller Bob Dylan, utan ett förträffligt partyrockband? Eller, de var ett förträffligt partyrockband, numera är de ett gäng pajasar som lurar småflickor på pengar.
Herr Sambora och herr Bongiovi, lägg bandet på hyllan! Sök jobb på Target, eller så rycker ni upp er och skriver suveräna klockrena rockhits som titelspåret!
The Baying Of The Hounds. When. Deliverance. In My Time Of Need. To Rid The Disease. The Drapery Falls. Face Of Melinda. The Grand Conjuration. Blackwater Park. Demon Of The Fall.
Världsklass!
Att EdGuy verkligen tycker om sina fans är något som de senaste årens singelsläpp kan intyga. På bandets tre senaste singlar finner vi hela 8(!) egna b-sidor samt någon enstaka cover eller alternativa versioner av singellåtarna. På ”Superheroes” så fortsätter bandet sin inslagna väg med lite mer rock ‘n’ roll i kakan vilken man inledde redan på föregående fullängdaren ”Hellfire Club”. Egentligen är det inte så stor skillnad på låtarna på den här EP:n och bandets tidigare skivor, men man märker utan större kraftansträngning att Tobias utvecklats oerhört som låtskrivare de senaste åren. Framför allt är det mannens styrka att skriva slagkraftiga refränger samt hans melodisinne som utvecklats och samtliga Edguy-låtar (”The Siren” är en Magnum-cover) på den här singeln har starka refränger.
Värt att nämna är att Sammets vapendragare från hans Avantasia-projekt Michael Kiske medverkar på ”Judas At The Opera” och att endast titellåten är ämnad att hamna på fullängdaren som kommer i början av nästa år. Superheroes-versionen som titulerats som ”episk” på den här EP:n är en ganska fin och lugn ballad dominerat av ett piano men har en stor nackdel och det är Sammets hemska vibrato. Det finns ingen anledning till att strunta i den här singeln om man är ett fan av EdGuy då den endast kostar 49kr och man får tre låtar som inte kommer att finnas på den kommande fullängdaren. Det finns även en DVD-version (kostar ~100kr) av singeln med promotionvideo, tre livelåtar samt galet material från turnér och skivinspelningar.
Smakprov:
Superheroes
Idag släpptes vad som troligen är årets bästa skiva. Stockholmska Opeth släppte idag sitt åttonde album ”Ghost Reveries” och även om jag bara hunnit lyssna på den två gånger än så länge så begår jag nog inte något större misstag om jag säger att det är en fantastisk skiva. Jag är för tillfället något upptagen med den kommande skolstarten vilket inte ger mig så mycket tid till att skriva en utförlig recension av skivan just nu men förhoppningsvis kan jag erbjuda er en mot slutet av veckan.
Äntligen har de fått till det igen! Självklart är det Bon Jovis nya singel ”Have a nice day” jag pratar om och de som lyssnar på radio har säkert redan hört den flera gånger, men jag hörde den först idag. Jag måste säga att jag är mäkta imponerad och att det här är den bästa singeln som bandet släppt ifrån sig sedan ”Something For The Pain” för tio år sedan. Jag har inte varit direkt imponerad av bandets två senaste studioalbum. Det har funnits en del fina svängiga rocklåtar, någon enstaka bra ballad och en mängd med tråkiga och ointressanta spår. ”Have a nice day” får mig att hoppas att det är slut på det nu och att gänget äntligen börjat rocka igen, men sådan tur har jag väl inte?
…är namnet på The Cardigans nya singel och vilken låttitel det är. Den är fräck, kaxig, sexig och utstrålar en rejäl dos punkattityd (fråga mig inte hur jag associerar vin och kaxighet till punken). Jag hoppas bara att låten är i klass med låttiteln. Vilka är era favoritlåttitlar?
Några snygga titlar som jag kommer att tänka på rak arm är följande:
Opeth ”The Baying of the Hounds”
The Ark ”This Piece Of Poetry Is Meant To Do Harm”
Ayreon ”The Shooting Company Of Captain Frans B. Cocq”
The Decemberists ”Here I Dreamt I Was An Architect”
Dogs Die In Hot Cars ”Paul Newman’s Eyes” (Bandnamnet är inte så illa pinkat heller!)
The Doors ”Yes, The River Knows”
Draconian ”A Slumber Did My Spirit Seal”
Mike from Hobart på Ruthless Reviews gjorde nyligen en ny top 10-lista över black metal-världens töntigaste bilder. Den här gången är det minst lika kul att skratta åt de vuxna männen som klär ut sig i olika ”tuffa” munderingar, tur att musiken i de flesta fall är desto bättre. Ni som missade förra årets lista behöver inte oroa er den finns fortfarande kvar och den hittar ni här. Ni orkar säkert inte vänta på att få garva er fördärvade så jag rundar av med ett smakprov på årets top 10-lista i form av ett bandfoto av det italienska bandet Handful of Hate.
De försöker se onda ut men misslyckas så fatalt att fotot får en touch av homoerotik istället. Och är det Cher längst ut till höger?
Medan andra postar bilder på sina badrumsskåp så tänkte jag pimpa lite schysst musik och den här gången är det Matchbox twentys frontman och huvudsaklige låtskrivare Rob Thomas’ platta ”Something To Be” som står på tur. De som inte känner till Rob Thomas’ huvudakt kommer säkert ihåg Santanas stora comebackplatta ”Supernatural” som kom ’99 där Thomas skrev superhiten ”Smooth”. Det är också de musikaliska banorna som Rob Thomas utforskar med sin första soloplatta . Jag nästan garantera att om vi hade haft en ordentligt fin sommar i Sverige den här sommaren så hade Rob Thomas med allra största säkerhet stått för en av sommarens radioplågor (förmodligen i en remixad version). För så här dansant och själfylld popmusik var det länge sedan jag hörde, å andra sidan lyssnar jag aldrig på radio så jag vet inte.
Läs mer →
Då var kalasets hårdrockskväll avverkad och som jag redan på förhand visste så rockade dommdansarna i Candlemass röven av alla andra av kvällens band. Hårdrockskvällen var trevlig, träffade en hel del vänner inne på konsertområdet som jag småpratade med och sedan satte sällskapet sig inne i öltältet. Därifrån såg vi samtliga band utom Candlemass som man självklart måste doomdansa till. I alla fall så började kvällens spektakel med Engel vilket i min bok inte var speciellt fräckt å andra sidan gillar jag inte industriell nu-metal även om vissa partier var lite småfräcka. Efterföljande Cult of Luna såg jag första gången på Hultsfredsfestivalen ’03 i Teaterladan, vilket var riktigt tokbra. Då var det mörkt och i måndags var det strålande solsken vilket bidrog till att Cult of Lunas långsamma och mörka metal inte alls kom till sin rätt. På skiva är bandet strålande och det är dem även live, när de har alla förutsättningar på sin sida det vill säga.
Läs mer →
Det är mycket att stå i för mig just nu vilket är anledningen till att det är lite öde här för tillfället. Sedan senast har jag i alla fall hunnit att börja med mitt körkort på bilskolan i form av en intensivkurs och dessutom har jag köpt mig en digitalkamera som jag lekt med lite men mer om den senare.
Jag tänkte ta och dra igång en liten avdelning som jag valt att kalla ”Fem snabba” där jag tipsar om fem saker, först ut är fem bra coverlåtar:
Zwan ”Number of The Beast” (Iron Maiden)
Ben Folds ”Bitches Ain’t Shit” (Dr. Dre)
Oscar Danielsson ”Gitarren är mitt svärd” (Heavy Load)
Johnny Cash ”I Hung My Head” (Sting)
In Flames ”World of Promises” (Treat)
Fem artister som tar sig an låtarna på sitt alldeles egna vis och får dem att låta som egna verk.
Vilka är era favorit coverlåtar?
Även om 2002-års Foo Fighters-släpp ”One by One” blev en hyffsad kommersiell framgång (mest tack vare de två suveräna singlarna ”All my life” och ”Times like these”) så var det inte något vidare bra låtmaterial vi erbjöds på. Nu är det 2005 och Foo Fighters ”gör en Opeth” och väljer att släppa en hård- och en soft platta men, till skillnad från Opeth, gör man det som en dubbel-cd. Hur lyckas man då med detta projekt?
Kanske har Dream Theater (tillsammans med Queensrÿche) några av progvärldens mest trögfattade fans. Var man än hör eller ser diskussioner kring Dream Theaters förfall i och med ”Six Degrees of Inner Turbulence” så drömmer fansen sig våta om en återgång till ”Images And Words”-era. Personligen tycker jag att det räcker gott och väl med 1999 års ”Images And Words”-flört ”Metropolis Pt 2: Scenes from a Memory”. Kanske är det av just den här nostalgivåg som mediokra band som Pagan’s Mind får mängder med lovord, just för att de gör det som Dream Theater har karaktär nog för att inte göra?
Senaste kommentarer