-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Skivmässa 30 november
Förra helgen var det skivmässa i stan och då det blivit en tradition att besöka dessa så begav jag mig till Kåren med en kompis för att botanisera bland all musik tillsammans med ytterligare några hundra personer. Trots att jag besökt varje skivmässa sedan 2001 så har jag väldigt sällan handlat speciellt mycket vid dessa tillfällen. Det har helt enkelt varit tillräckligt intressant att vandra omkring, bläddra i skivbackar och lukta på vinylen. Mycket beror helt klart på att det i Göteborg faktiskt finns en hel del välsorterade butiker som tillhandahåller billiga andrahandsvinyler.
Väl i söndags lyckades jag dock hitta ett gäng gamla thrash- och heavy metalvinyler som jag inte har på CD. Visst har jag redan Beneath the remains och Fighting the world på CD, men sistnämnda planerar jag på att använda till ett framtida väggkollage baserat på tuffa skivomslag. Sepulturas magnum opus har jag även det på CD, men det är en sentida remaster.
Sammanlagt handlade jag följande sex vinylskivor:
- Sepultura “Beneath the Remains“
- Manowar “Fighting the World“
- Living Death “Protected from Reality“
- Wehrmacht “Biermächt“
- Artch “Another Return“
- Oz “Third Warning“
Sex stycken bra skivor, vissa (läs: Beneath the remains) så klart mycket bättre än andra men överlag sex stycken skivor värda att lyssna på ett flertal gånger. Det som dock gjorde den här skivmässan till den bästa på väldigt länge var den tyska försäljaren som sålde massvis med matnyttiga tillbehör för oss som fortfarande handlar vinylskivor. Av honom handlade jag plastfickor till mina vinylskivor, 50st som passar 12″-skivor och 50st som passar 7″-singlar.
Recension: Om @ Nefertiti 6/11 2008
Jag vet att det varit tyst här i närmare en månad. Det är inte som så att det inte händer saker, eller att musiken försvunnit ut ur mitt liv. Snarare är det tvärtom. I går var jag t ex och såg Ättestupa och Om på minifestivalen GBG Energi som anordnades på anrika jazzklubben Nefertiti i Göteborg.
Huvudattraktionen för mig, och förmodligen även för den större delen av besökarna, var amerikanska stoner/doom-bandet Om. Bandet bildades av ruinerna från legendariska, och för nästa sommar återförenade, Sleep. Min live-erfarenhet av drone eller annan långsam doom sträcker sig till fantastiska Earths två senaste Sverigespelningar. Att jag inte hört mer av Om än dess förträffliga Pilgrimage, gjorde att jag kände en spänd nyfikenhet över vad bandet hade att erbjuda.
Kvällen erbjöd även ett, mycket underligt, danskt band samt brödraparet Guds Söner. Men dem sket jag i, och drack istället öl på 7:ans ölhall. Väl framemot klockan 23 möter jag upp tillresta vänner från Stockholm och vi tar plats längst fram vid scen för att verkligen uppleva och känna kraften som är Om.
Att beskriva bandet är svårt, men det handlar om något så simpelt men kraftfullt som trummor, bas och sång. Och vibrationer. I dryga timman bjuder Al Cisneros och Emil Amos på musik som närmast kan efterliknas vid ett religiöst mässande där låtarnas evolution är magnifik och storslagen. Bäst är bandet när det långsamt byggt upp ett vackert mullrande ljudlandskap för att i nästa taktbyte rasera det med något som närmast kan efterliknas vid en Titan från den grekiska mytologin.
När det endast återstår en låt av kvällen får en man i publiken ett telefonsamtal där han försöker övertala sin vän att ta sig till Nefertiti så skyndsamt som möjligt med orden: “Fan, det är ju världens bästa stonerband som spelar nu. Skynda dig!”. Vad ska man svara på något sådant?
Recension: Metallica “Death Magnetic”
Jag började skriva på den här recensionen redan innan jag åkte till Prag, men fick aldrig tillfälle att skriva klart slutet. Sedan dess har jag lyssnat på skivan ett par gånger till och det här är min åsikt som den ser ut i dagsläget.
När St. Anger släpptes för ungefär fem år sedan så koncentrerade sig snacket kring Lars nya kakburkar, hur otroligt kass skivan var och hur det var slutet för rockbandet Metallica. För egen del så gillade jag St. Anger till viss del, och tyckte att skivan hade en del sköna partier. Att komma överens med trumljudet hade jag inga större problem med. Desto värre var det med låtlängderna. Nästan samtliga låtar var helt enkelt alldeles för långa.
I dag släpps alltså, Death Magnetic, Den stora återkomsten™. Första singeln, The Day That Never Comes, var som bekant helt okej. Och jag headbangade en del när My Apocalypse spelades ute förra helgen. Så efter dessa två smakprov förstod jag att förhandssnacket om att bandet skulle ge oss en “back to the roots”-skiva inte var lika löst taget ur luften som Martin Carlssons St. Anger-reportage.
I flertalet av de recensioner som jag har läst uttrycker recensenterna om hur bandet “hittat hem“, att skivan hjälper Metallica återfå sin forna stjärnstatus eller att det återigen handlar om “
Tillåt mig att tvivla. Det låter helt klart bättre än på St. Anger, men det är inte mer än marginellt. Faktiskt.
Återigen är låtarna alldeles för långa och jag tröttnar redan innan de flesta låtarna nåt halvtid. Det är egentligen bara All Nightmare Long och That Was Just Your Life som jag kan lyssna på i en sittning. Resterande låtar lider, i min mening, av fantasibrist. Jag får känslan av att alldeles för många imponeras alldeles för lätt av det faktum att bandet låter hårt igen. Förmodligen beror på det på att Kirk återigen spelar gitarrsolon, att Lars återfått sin virveltrumma och att musiken är hårdare än på 90-talsskivorna.
Men jag går inte på den enkla.
Kirk spelar sina solon och Lars trummar på, men det görs halvhjärtat. Kirk slarvar med sina solon och Lars får inget riktigt skönt sväng i sitt trumspel. Sedan har vi syndromet med långa låtar. Visst, bandet har alltid haft långa låtar på sina skivor men de har då skrivit låtar som håller hela vägen. Jag tröttnar på låtarna redan halvvägs in i dem men jag tvingar mig att tränga igenom dem för att förstå mig på helheten. Men det hjälper inte.
Nej, Death Magnetic är inte en skiva som jag kommer att bära med mig under hösten. Förmodligen kommer jag att fylleskråla till någon av singlarna ute på krogen ett par gånger till, men efter det så lär de falla bort i glömska och världen kommer att vara sig lik innan jag fick nys av “Metallicas pånyttfödelse“.
Konserttips: Om + Guds söner
San Franciscos vibrationsrika Om kommer till Sverige och Göteborg den sjätte november. Tillsammans med konstnärsduon Guds söner kommer det på jazzklubben Nefertiti att bjudas på en minst sagt speciell kväll i konstens tecken.
Som vanligt har Ticnet biljetterna. 120 kronor styck.