I media snackas det mycket om hur Sweden Rock Festival är landets största rockfest och det med all rätt då det faktiskt är så. Men landets bästa rockfest är det visserligen inte. Det är Muskelrock.
Festivalen är belägen i den gamla 60-tals folkparken Tyrolen i Blädinge, en gräsplätt strax utanför hålan Alvesta. Där andra festivaler i landets slår till med lyx och flärd går Muskelrock mot andra hållet. En storleksmässigt betydligt mindre festival än alla de andra rockfestivalerna i landet men kärleksmässigt en betydligt större sådan. Här har vakterna stora leenden, bjuder på sina egna varianter av Göteborgsvitsar när de hör att man kommer från västkusten och bjuder på vatten, inte för att man skulle vara berusad utan pga värmen.
Förra året hade man 500 besökare och festivalen lyckades inte med att gå runt ekonomiskt. Bättre blev det i år med över 700 besökare, nästan samtliga långväga gäster. Publikframgången innebär att det blir en ny festival nästa år.
Förhoppningsvis fortsätter man på den redan inslagna banan med att boka sådana band som de stora festivalerna inte vågar boka, men som publiken fortfarande vill se. Förra året var huvudakten den kanadensiske muskelmannen (och festivalens namngivare) Thor. I år var det Ross the Boss från Manowar, och bandet drog förmodligen själva minst hälften av publiken (nästan alla bar tygmärken, t-shirts, skor eller tatueringar för att hylla the Kings of Metal). I mitt tycke är bokningarna perfekta för att festivalen ska den intima känsla den har. Det är band som är bra, som turnerar mycket och som levererar. De minsta banden är lokala band (t ex Antichrist), därefter fyller man på med band som är kända i landet och de största banden är sådana som har lite av en kultstatus.
De band som jag själv absolut ville se detta året var Pagan Altar och Electric Wizard. Ett band som bildades 1978 men inte släppte något officiellt förrän 1998. Själv var det inte förrän för några år sedan som jag själv upptäckte bandet, men bandets blandning av NWOBHM och Black Sabbath-doom är så pass bra att jag hellre ville se dom framför festivalens andra giganter Nifelheim. Pagan Altar levererade helt klart en trevlig spelning även om Terry Jones hade problem med rösten. Kul att man avslutade med Judgement of the Dead.
Festivalens absoluta topp var varken Pagan Altar, Ross the Boss eller Nifelheim även om de två sistnämnda bidrog med rejält ös och fantastisk stämning. Nej, istället var det Örebrobandet och Göteborgsbekantiga Horisont som spelade på Dansbanan och fick publiken att svänga runt i ett enormt glädjerus. Jag har ändå sett bandet tre gånger förut men aldrig tidigare har bandet svängt så förbannat mycket som man gjorde på lördagskvällen. Utan tvekan festivalens bästa spelning! Efterföljande Grand Magus levererade men jag såg inte klart hela spelningen.
Men man är inte på Muskelrock för att lyssna på band. Man är på Muskelrock för att delta i gemenskapen och livespelningarna är som en stereo på den stora festen. Man strosar runt på festivalområdet med en öl i handen och ett gäng i påsen och lyssnar på musiken, provar på de olika aktiviteterna och pratar med alla de vänliga och sköna människorna som delar de tre dagarna med en själv.
Electric Wizard förresten. Otroligt skönt emellanåt men otroligt otajt emellanåt. Trots det var det skönt med redigt tung doom metal mitt i fredagsnatten.
Jag återkommer nästa år!
