Muskelrock blir förmodligen årets enda festivalbesök för min del. Festivalen huserar på den gamla nöjesparken Tyrolen i Bälinge strax utanför Alvesta.

Det kommer att bli två dagar fulla av öl och heavy metal. Samt regn.

Även om jag inte hört samtliga band så känns det som att det kommer att bli en trevlig och njutbar festival. Då det endast finns en scen så krockar inga band och stressen över att springa från en scen till en annan uteblir. Istället handlar problematiken i det här fallet om att försöka hitta en lugn stund för att dricka öl tillsammans med alla ditresta vänner.

Mina prioriteringar är: Graveyard, Witchcraft, Abramis Brama, Wolf, Portrait, RAM, Bullet, Cauldron, Thor och Entombed. Resterande band känns mer som parenteser för min del. Thor känns lite mer som en varité än något annat men jag vill ändå inte missa det.

Jag ska försöka twittra från festivalen. Men kan inte utlova några livebilder, men hoppas på att kunna ordna det i en festivalsammanfattning.

EDIT: Självklart glömde jag bort Count Raven som är den största anledningen till varför jag åker ner till den småländska leran.

Besökte Megaloppisen i Majorna i dag trots något ostadigt väder. Hade inte planerat något inköp men hade med mig lite pengar om jag skulle hitta något intressant. Tråkigt nog, eller turligt nog beroende på hur man väljer att se på saken, så hittade jag Abhinandas fullängdsdebut Senseless (1994) vid det första bordet som sålde cd-skivor. 18 kronor kändes som ett bra pris för ett stycke svensk hardcorehistoria. Förmodligen hade killen som hann före mig plockat åt sig all annan fin politisk hardcore från bordet.

Abhinanda var ett av de första stora hardcorebanden som kom fram ur vegan/straight edge-rörelsen i Umeå under det tidiga 90-talet. Det enda som jag tidigare hört från bandet är dess självbetitlade skiva, Abhinanda (1996). Efter några snabba genomlyssningar av Senseless så måste jag säga att skivan från 1996 är bättre. Men så låter också produktionen mer som det Refused som jag älskar. Eller ja, det är helt enkelt klassisk Umeå Hardcore.

Det verkar som att bandet skall återuppstå för en sista spelning i Umeå i sommar. Ni som missar det men är sugna på att lyssna på bandet finner fyra låtar på bandets MySpace. Tyvärr finns inte min favoritlåt med i den spellistan så den kommer istället här:
Abhinanda – City of Hope

Det var under de sista åren av min studietid som jag på riktigt började lyssna på mer experimentell musik. När jag i dag lyssnar på t ex Explosions in the sky så är det för mig oundvikligt att inte tänka tillbaka till den tenta i litteraturhistoria som jag pluggade inför till tonerna av bandets skiva The earth is not a cold place och framför allt låten First Breath After Coma.

Någonstans i samma veva hamnade Dead Letters Spell Out Dead Words skiva 11 Instances Of Dead Letters+Words i min ägo. Skillnaden mellan Explosions och Dead Letters är enorm även om de på något sätt vandrar inom samma sfär. Dead Letters Spell Out Dead Words speglar hopplösheten hos den enskilda individen istället för det hoppfulla som jag finner hos Explosions in the sky.

I höstas släppte Thomas Ekelund, som personen bakom Dead Letters Spell Out Dead Words heter, en ny skiva som heter Lost in Reflections och har på den lyckats utveckla det som Dead Letters är. Det är fyra svarta landskap av kall och karg ensamhet. Det är tungt att ta sig an musiken som är långsam och en känsla av obehag infinner sig redan från början. Men någonstans i ljudbilden bakom all kyla och fukt finns det ljus. Dock inget solljus utan snarare en grå Göteborgsk vinter.

Ikväll var Dead Letters en del av en avslutningsutställning från Valands konsthögskola tillsammans med två andra artister (Nana April Jun och Jasper TX) från den mer experimentella musikscenen. Inledande Jasper TX var för extremt i mina öron, väldigt mycket krävande ljud som fick mina öron att gråta snarare än jubla. Dead Letters som följde var så fantastiskt som jag hade hoppats och jag köpte mig ett exemplar av Lost in Reflections tillsammans med en medföljande 7″-singel. Otroligt läckert paketerat!

Avslutande Nana April Jun missade jag då jag var på plats enbart för Dead Letters Spell Out Dead Words. Förmodligen den sista livespelningen på länge enligt Thomas.

Jag har länge försökt att försvara skivbutiken som institution, men det känns mer och mer som att det inte längre är någon idé. I onsdags när Heaven & Hell (läs Black Sabbath) släppte sin ”debutskiva” så sprang jag under lunchen in till Centralstationen i Göteborg för att se ifall den lilla skivbutiken hade fått in The Devil You Know. Självklart hade de inte fått med skivan i dagens leverans men den var på väg in sa damen i kassan.

Sprang vidare in till Rocks i Nordstan och såg att de vill ha hutlösa 179kr för skivan. Det resulterade så klart i att jag gick ut ur butiken utan något köp.

Efter en snabb bricka veg.sushi drog jag mig tillbaka till kontoret och googlade mig raskt fram till att CDWOW endast ville ha 109kr för skivan. Inklusive frakt. Leveranstiden då? Nej, efter flera år av musikhandlande via nätet bryr jag mig inte om den längre. Jag fick i alla fall även med mig Crack the Skye i kundvagnen. 209kr betalade jag och det får jag väl se som rimligt, om det inte vore för att båda banden ligger på Warner Music.

Varför denna illvilja mot Warner? Jo, för i morse när jag till frukosten läste några av de uppdaterade bloggarna i Google Reader så fann jag detta (och senare även detta). Det räcker inte att man som fildelare blir kallad tjuv eller hycklare, utan nu klarar man sig inte ens utan nedsättande ord då man försöker att göra rätt för sig.

Vi måste förstå att marknaden har förändrats radikalt sedan Internet blev var mans tillgång för en ungefär 15 år sedan. Internet har revolutionerat många marknader, och det är av den anledningen som vi ser att skivbutiker och mindre handlare lägger ner. Film, musik och litteratur är billigare att inhandla via nätet oavsett om det handlar om förstahandskopior eller andrahandskopior. Man får också via en enkel sökning veta ifall butiken har boken/skivan/filmen på lager. Ska man göra besöket på stan så kanske det du är ute efter inte finns på lager och ditt besök har varit förgäves. Det är tack vare nätbutiker som Amazon, eBay och CDON som vi får ett större kulturutbud. Samtidigt är det sajter som The Pirate Bay som leder oss dit, men när Amazon inte vill sälja musik till pirater så funderar jag kring var problemet egentligen ligger. Ena parten klagar på att vi inte betalar, medan den andra inte vill ha våra pengar.

Att vi ens väljer ett betala för digitala filer som i de flesta fall är sämre än de filer som finns att hämta gratis måste ändå betyda att det finns en betalningsvilja bland pirater. Finns det något lagligt utbud som erbjuder fullständigt fria digitala filer av allra högsta kvalitet utan att det kostar alldeles för mycket?

I och med att jag emellanåt väljer att betala för nya produkter som jag egentligen inte skulle vilja göra betyder att jag bidrar till att upphovsrättskriget fortsätter. Från och med i dag, 5/5 2009, kommer jag enbart att handla skivor från skivbörsar i stan eller folk som är missnöjda med sina inköp och säljer vidare dom via eBay eller Tradera. På så sätt har någon annan redan betalt för den, och det blir inte ytterligare en pinne i skivbolagens statistik. Artister som befinner sig på små skivbolag som t ex John Vanderslice på Dead Oceans eller japanska Syphilitic Vaginas på Hardcore Holocaust kommer jag självklart att stödja även i fortsättningen.

Framtiden tillhör helt enkelt dem som väljer att omfamna den nya ekonomiska marknaden och rättar sig efter den. Inte dom som avskärmar sig från den.

Det har varit alldeles för dåligt med uppdateringar det senaste året och jag har flera gånger försökt att ändra på det men inte riktigt lyckats. Därför börjar jag lite enklare den här gången genom att presentera en, för mig, ny upptäckt. För snart två veckor sedan så ramlade jag över en video på YouTube med amerikanska thrash metal-bandet Uncle Slam.

Amerika var ett fantastiskt land för hård musik under det tidiga 80-talet och de på västkusten med intresse för thrash metal, hardcore eller crossover kunde njuta av band som Metallica, Black Flag, Exodus, Suicidal Tendencies eller Dead Kennedys. Även Uncle Slam härstammar från Kalifornien och har en hel del besläktat med framför allt Suicidal Tendencies då flertalet medlemmar passerat mellan banden. Rent musikmässigt är skillnaderna inte så stora även om man lätt hör skillnaden dem emellan. Uncle Slam låter mer som klassisk amerikansk thrash/speed metal än typisk crossover. Detta betyder dock inte att bandet skulle låta som t ex Slayer eller Testament.

Via YouTube hörde jag Finger first och Roadkill innan jag köpte bandets andra skiva We will work for food från eBay för humana 4 dollar inkl frakt. Roadkill är en snabb svängig låt med en ganska hård refräng. Finger first är en något mer attitydstinn låt med en ganska smittsam refräng. Uncle Slam är för fans av amerikansk crossover eller thrash metal. Kuriosa: sångaren låter emellanåt som en ung Jon Oliva.

Det har varit lite väl tyst här den senaste tiden, men det beror på att jag är i processen att bli sambo. I väntan på att jag och min flickvän ska få en större lägenhet så är det tänkt att vi ska bo i min lilla tvåa.

Det är inte av den anledningen som jag lyssnat väldigt mycket på Karmakanics senaste skiva Who’s The Boss In The Factory utan det beror helt enkelt på att jag inte hunnit lyssna in mig på den förrän nu. Jag och ungefär 25 personer till såg bandet på Musikens Hus omkring 06/07 och de spelade redan då fantastiska Send a message from the heart men jag kommer inte ihåg hur den lät då. Det ligger redan ett litet utkast på ett längre inlägg om Karmakanic och väntar på att jag ska få tid att skriva, men vänta inte på det utan lyssna istället!

Förra helgen var det skivmässa i stan och då det blivit en tradition att besöka dessa så begav jag mig till Kåren med en kompis för att botanisera bland all musik tillsammans med ytterligare några hundra personer. Trots att jag besökt varje skivmässa sedan 2001 så har jag väldigt sällan handlat speciellt mycket vid dessa tillfällen. Det har helt enkelt varit tillräckligt intressant att vandra omkring, bläddra i skivbackar och lukta på vinylen. Mycket beror helt klart på att det i Göteborg faktiskt finns en hel del välsorterade butiker som tillhandahåller billiga andrahandsvinyler.

Väl i söndags lyckades jag dock hitta ett gäng gamla thrash- och heavy metalvinyler som jag inte har på CD. Visst har jag redan Beneath the remains och Fighting the world på CD, men sistnämnda planerar jag på att använda till ett framtida väggkollage baserat på tuffa skivomslag. Sepulturas magnum opus har jag även det på CD, men det är en sentida remaster.

Sammanlagt handlade jag följande sex vinylskivor:

• Sepultura ”Beneath the Remains”
• Manowar ”Fighting the World”
• Living Death ”Protected from Reality”
• Wehrmacht ”Biermächt”
• Artch ”Another Return”
• Oz ”Third Warning”

Sex stycken bra skivor, vissa (läs: Beneath the remains) så klart mycket bättre än andra men överlag sex stycken skivor värda att lyssna på ett flertal gånger. Det som dock gjorde den här skivmässan till den bästa på väldigt länge var den tyska försäljaren som sålde massvis med matnyttiga tillbehör för oss som fortfarande handlar vinylskivor. Av honom handlade jag plastfickor till mina vinylskivor, 50st som passar 12″-skivor och 50st som passar 7″-singlar.

I ganska exakt tio år har jag väntat på att få se At The Gates live. I går var äntligen den långa väntan över. Förväntningarna var skyhöga efter vad alla vänner och recensioner avslöjat efter sommarens succéartade återföreningsturné. Den här fredagen är bandet tillbaka i sin gamla hemstad, där allting en gång började och slutade. Tolv år har passerat sedan uppbrottet och bandet är hetare än någonsin. Förmodligen lever bandet kvar i allas referensramar av den enkla anledningen att bandet bröt upp då man var på topp och inte hann svärta ner den betydelse som Slaughter of the soul hade med ytterligare en skiva.

Den här fredagen på Trädgårn inleds av Tyrant, ett relativt ungt black/thrash-band. Vi ser två låtar men tycker att ljudet är för bra (myspace-låtarna är mer intressanta) och beger oss utomhus istället. Av den anledningen missar vi eminenta Grand Magus, kolla in bandets två senaste släpp Wolf’s Return samt nysläppta Iron Will. De är båda fantastiska!

Omkring halv elva stiger kvällens huvudakt på scen och har publiken i sin famn från första sekund, om inte redan då gitarrteknikerna står på scen. Inledande Slaughter of the soul är bara starten på den hitkavalkad som bandet redan på förhand hintat om. Under kvällen hinner man att riva av klassiker som Cold, Under A Serpent Sun, All Life Ends, Windows, Raped By The Light Of Christ, World of Lies, Suicide Nation och som extranummer bränner bandet av Kingdom Gone samt videohiten Blinded By Fear. Det enda jag egentligen saknar är City of Screaming Statues och dess ondskefullt kantiga black metal-riff. Men när bandet är så här glatt, tajt och energiskt så spelar det egentligen ingen roll att jag inte får höra mina egna personliga favoriter. Resultatet är svinbra oavsett hur man än vänder och vrider på ekvationen, och jag hade inte väntat mig något annat heller.

Det enda klagomålet jag har är mot vissa utvalda delar av publiken: de som står längst fram men inte förstår att det även innebär att man får ta emot en viss del stryk och att man kan få sin grannes hår i ansiktet. Fuck you!

Några dagar sedan visade Metallica upp omslaget till sin kommande skiva Death Magnetic. Vissa tycker att den ser ut som en fitta, andra ser likheter med en kista. Jag tycker bara att den är väldigt ful.

Så i dag släppte bandet samtliga låttitlarna på skivan och även där känns det som att allting är på väg utför, men The Quietus tycker att skivan låter bra så det finns kanske hopp ändå.

That Was Just Your Life
The End Of The Line
Broken, Beat & Scarred
The Day That Never Comes
All Nightmare Long
Cyanide
The Unforgiven III
The Judas Kiss
Suicide & Redemption
My Apocalypse

Som det ser ut på pappret så bjuds vi på ytterligare ett kapitel i Unforgiven-sagan, ett rent populistisk försök måntro? Utöver det så tycker jag nog att låttitlarna inte känns speciellt mycket ”Metallica” utan kanske snarare hade passat något yngre och ”häftigare” (läs mallcore band). Men trots detta är jag ändå intresserad av vad de här gamla stofilerna hittat på den här gången, kan det bli lika bra som Testaments senaste skiva? Jag hoppas i alla fall på en hel del thrash metal-influenser.