Det har tagit mig väldigt lång tid att skriva den här recensionen eftersom jag inte riktigt förstår mig på Ordo ad Chao. Nu menar jag inte på det traditionella bra/dåligt-viset utan jag förstår inte vad den gör med mig när jag lyssnar på den och jag måste erkänna att det ibland gör mig lite orolig. Den påverkar mig till den grad att jag ibland känner av en svårighet att andas och att rummet jag vistas i krymper (speciellt under mörka kvällar nu under hösten) men musiken påverkar även mina drömmar till den grad att jag ibland vaknar och tror mig vara instängd i en blöt och rutten trädstam innan jag inser att det är mitt täcke som är dränkt i svett. Inte helt otänkbara reaktioner om man lyssnat på Ordo ad chao under en längre period i ett mörklagt rum då produktionen verkligen är klaustrofobisk och kvävande.

Ens psyke mår inte bättre av att lyssna till Attila Chisar då han kvider, pratar, skriker, grymtar, ljuder, mässar, stönar, vrålar eller viskar fram sin lyrik. Att Chisar inte låter som den gemene black metal-vokalisten är av stor vikt för hur jag uppfattar denna skiva. Istället för att vara en ”vanlig sångare” skapar han ett ytterligare instrument som bidrar starkt till ljudbilden. Vilket är något jag inte upplevt på ett lika positivt vis förut även om Mike Pattons insatser i Fantômas gör sig påminda.

Även om det, för mig, är Attila som lyfter skivan så går det inte att undvika det som Blasphemer gjort för Mayhem på Ordo ad chao. Att flytta från Oslo för att bosätta sig med sin flickvän i Portugal kan mycket väl vara det bästa som hänt honom personligt, men samtidigt även musikaliskt. Som vi kunde läsa in Close-Up Magazine #90 så säger Blasphemer att han ”var strandsatt i en negativ spiral i Oslo” och att flytten till Portugal öppnat ett annat perspektiv för honom att se sig själv ur. Om det nu är klimatbytet som givit honom möjligheten att skriva Ordo ad chao (Blasphemer har skrivit nästan varenda ton sedan han gick med i bandet för tio år sedan) så är jag inte den som vill veta hur han kände sig i Oslo, ty verket är det mörkaste som jag någonsin hört.

Att jämföra Ordo ad chao med någonting som jag tidigare hört är svårt, om inte omöjligt då jag aldrig hört något liknande. Kanske för att skivan helt saknar konventionella låtar och istället förmedlar sig självt genom flöden vilka är mer öppna för personliga tolkningar och upplevelser. Det är vad jag vet, ett unikum. Ett unikum som grundar sig i de traditionella genreregler som bandet själv en gång var med och lade grunderna till, men som samtidigt kräver en blick in i framtiden.

Ordo ad chao är förmodligen årets bästa skiva.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Recension, Mayhem, Ordo ad chao, Black Metal

Christian Kjellvander, eller Loosegoats snarare, har varit en stadig följeslagare sedan första året på gymnasiet och i dagarna släppte han en ny skiva titulerad I saw her from here / I saw here from her. Hur mycket titeln anspeglar på Loosegoats svanesång Her, the city et al vet jag inte, men klart är att hans nyutkomna skiva är något av det bästa jag hört i år. Christian är utan tvekan en av Sveriges bästa låtskrivare, hans stillsamma stämma passar perfekt med den lugna melankoliska musiken och låtarna är samtliga guldklimpar. Det finns två ljudklipp från nya skivan på YouTube vilka kan ni se här nedan.

When the Mourning Comes

Two Souls

Andra bloggar om: Musik, Country, Christian Kjellvander, Loosegoats

Jag har hela helgen legat hemma med jobbiga svettningar, hög feber och hård huvudvärk. Jag har inte kunnat lyssna på någon musik alls vilket har varit oerhört irriterande då jag haft ett starkt sug efter att bara ligga stilla och absorbera rytmer, lyrik och känslor. Ett sug efter att stänga ute verkligheten under ett par dagar utan krav från arbetsgivare att infinna sig på en viss plats under ett visst antal timmar av dygnet. Men icke.

Istället har jag åkt på feber och huvudvärk som gjort mig sängliggande utan möjlighet att lyssna på musik. Inte ens mjuka toner från Iron & Wine, Erik Enocksson eller Marillion har jag kunnat lyssna på utan att få en ännu mer ekande huvudvärk. Och allting blir värre när jag får reda på att Primordials nya skiva, To the nameless dead, är en majestätisk skapelse, och häpnadsväckande nog, bättre än Ordo ad Chao. Då känns det som att man vill trotsa kroppens fysiska signaler och bara dra på med det som är Primordial, fantastisk irländsk black metal. Men nej, efter en minut var det alldeles för påfrestande för mitt huvud, jag orkade helt enkelt inte lyssna just nu. Den lilla minut jag orkade med att lyssna på var dock fin och jag kan inte tänka mig att Primordial släppt ifrån sig något annat än en skiva som hamnar på många årsbästalistor vid årets slut.

Nu ska jag återgå till horisontell position under täcket.

Andra bloggar om: Musik, Metal, Primordial, Black Metal

Jag hoppas på några datum i Sverige.

Andra bloggar om: Musik, Metal, At the gates, göteborgdöds

Al Gore och FN:s klimatpanel tilldelades i går Nobels fredspris för deras engagemang gällande Klimathotet™. Kanske lite oväntat eftersom arbetet med klimatfrågan inte direkt handlar om fred, och självklart känner sig andra som arbetat hårt i frågan lite förbisedda. Jag tänker framför allt på Immortals vokalist Abbath, som i snart tjugo år arbetat med klimatfrågan. I en tv-intervju lovade Abbath att hans arbete med klimatfrågan skulle intensifieras och att han fortfarande är djupt engagerad.

Andra bloggar om: Humor, Black Metal, Abbath, Immortal, Fredspriset, Permafrost

Hela dagen har varit grå i dag.

Jag kunde inte ens se ut genom fönstret i morse när jag vaknade pga av den tjocka dimman som lagt sig över Hisingen. Onsdagens besök på Rockbaren gjorde mig inte direkt till den piggaste av människor, men sedan när har jag varit morgonpigg egentligen? Utan att äta frukost slänger jag på mig jackan och beger mig ut i den gråa verkligheten med Thåströms Mannen som blev en gris i lurarna. Med musikens hjälp stänger jag ute världen, de människor jag passerar är blott skuggor och rörelser i ögonvrån trots att de passerar rakt framför mig. Utan förvarning så kommer textraderna som så ofta lyckas slå så förbannat hårt rakt i solarplexus, de rader som desarmerar säkerhetstjänsten och öppnar porten för spionen.

Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig få se dig svag
Låt dom aldrig få se dig skaka
Låt dom aldrig, aldrig få se
Få se dig gå ner

Efter att ha spenderat stora delar av ungdomen i olika omklädningsrum, om det så varit för ishockey, innebandy eller handboll, så har ovanstående textrader varit det mantra som de flesta tränare använt sig av. Efter att ha hört det under femton år så har det fastnat i bakhuvudet och än i dag har jag svårt att visa mig svag, eller att erkänna svagheter. Det har gett mig sådana men att jag inte ens finner trygghet hos delar av min närmsta vänkrets. Under skolåren ansågs det fult att leva med hjärtat utanför sig själv. Likaså var det ett negativt karaktärsdrag att visa sig svag bland människor och ett gyllene läge för en framtid i utanförskapets kalla klor.

Likadant lever jag i dag även om jag försöker att släppa in vännerna närmare inpå mig själv, men det är inte lätt. Jag lever hellre mitt känsloliv bland inom kulturen och min analoga blogg. Däri finner jag acceptans och kan fortsätta bygga mitt livs legoklossar utan att folk disputerar mitt känsloliv.

Det är egentligen de sistnämnda som bör motarbetas.

släpp aldrig in dom här
släpp aldrig in dom här

släpp aldrig in dom här
och ge dom
inga nycklar till mig

ge dom inga nummer som jag har
säg att du inte vet

Att åka buss, om än bara i några minuter, kan vara terapeutiskt. Samtidigt fruktansvärt deprimerande, men man vänjer sig.

Den sjätte september släppte Fish, den forne (och bästa) Marillion-sångaren, sin trettonde skiva titulerad 13th Star. Själv fick jag reda på det så sent som i förra veckan samtidigt som jag, via en vän, fick reda på att Fish och Marillion återförenades för en låt under en festivalspelning för lite mer än månad sedan i bandets hemstad Aylesbury.

13th Star är resultatet av den bearbetningsprocess Derek genomgått sedan hans blivande fru lämnade honom bara två dagar efter det att bröllopsinbjudningarna skickats. Skivan innehåller kanske några av de mest personliga och intima sångerna som Fish någonsin skrivit, samtidigt som några av låtarna är något av det bästa skotten någonsin skrivit. En mer personlig och djupare recension av skivan kommer efter det att jag fått hem mitt beställda exemplar så att jag kan förbjuda mig i Fishs lyrik lite mer. Då skivan endast kan beställas från Fishs hemsida The Company så tar det nog en stund.

Till dess vill jag erbjuda er på två videoklipp, kvalitén är verkligen inte den bästa men energin är det inget fel på. Fish är verkligen gigantisk och att se denne enorma man hoppa omkring som en femtonåring som fått ligga för första gången är, klumpigheten till trots, vackert. Första klippet är en introduktion till den låt som skall spelas, nästa klipp är en inspelning av Market Square Heroes.

1. Introduktion

2. Market Square Heroes

Hittade denna via Isabelle, och eftersom jag inte orkat skriva något vettigt på några dagar så tänkte jag att det kunde vara lite småkul att se hur mitt resultat blir. Jag är precis som Isabelle förvånad över hur väl fråga och svar emellanåt överensstämmer.

1. Hur mår du idag?
Interpol ”Specialist”
2. Kommer du komma långt i livet?
Dandy Warhols ”Easy”
3. Hur ser dina vänner dej?
Ihsahn ”Called by the fire”
4. Kommer du gifta dej?
John Legend ”Stereo”
5. Vad är ditt livs themesong?
Unleashed ”Breaking the law”
6. Vad är ditt livs historia?
Insision ”Grotesque Plague Mass”
7. Hur är skolan för dig?
Grotesque ”Trailer – Angels Blood”
8. Hur kan du komma framåt i livet?
Pink Floyd ”Goodbye Cruel World”
Läs mer →

Det är ganska mycket jobb just nu vilket sakta men säkert dämpar min kreativitet och vilja att skriva. Jag har transformerats till ett kolli som surfar omkring på nätet utan något specifikt mål. Samtidigt lyssnar jag på mycket musik på min iPod istället för via datorn, och nedanstående lista är det som spelats mest de senaste veckorna.

• Dead Soul Tribe ”A Lullaby For the Devil” (Herr Lackey lyckas igen, en fantastisk progmetalskiva!)
• Dream Theater ”Systematic Chaos” (Besvikelse. Besvikelse. Besvikelse!)
• Current 93 ”Soft Black Stars” (Otroligt vacker mörk neofolk. Upptäck!)
• Bob Frank And John Murry ”World Without End” (Ungefär som Nick Caves ”Murder Ballads” men country istället. Mycket bra.)
• Angeline. Band. (Polarens band från det sena 80-talet, dock är materialet från 1995 bättre.)

[Andra bloggar om: Musik]

Just a young man looking homeward,
Watching the sun go down again
Across the water, the sun is shining,
But, will it ever, will it ever be the same
— ”Blindman” (Ready An’ Willing)

Tidiga Whitesnake fram till 1984 är för mig vad Tomas Tranströmer är för Marcus Birro. Upptäck!

Mars Volta
De-Loused in the Comatorium
 
 
 
 
 
Varför?
Därför.
 

[Andra bloggar om: Musik, Debutskivor, Mars Volta, De-Loused in the Comatorium]

OBS!
Jag har skrivit om den här texten ett flertal gånger efter att jag inte gillat de infallsvinklar jag tagit, men nu orkar jag inte mer så därför slänger jag in en liten brasklapp om att det kan finnas en del konstiga resonemang och liknande. Ursäkta!

=============================================
Efter att Slayer klivit av scenen på lördagsnatten så var jag upprymd och glad, ovetande om vad som hänt bara en knapp timma tidigare. Festivalen som jag från början tänkt avstå pga pengabrist visade sig att bli något utöver det vanliga. Att Slayer var huvudattraktionen för det stora flertalet av besökarna gick inte att undgå, men själv såg jag mest fram emot två andra amerikanska gäng: Mastodon och Machine Head. Men det var ett annat, svenskt, gäng som rent ut sagt demolerade allt motstånd.

Enda anledningen till varför jag befinner mig i Frihamnen innan klockan fem denna lördag är Robert Lowe – Candlesmass nya sångare. Första gången jag såg Candlemass var i Göteborg vilket var en minst sagt euforisk känsla och kanske något av det bästa jag sett på scen någonsin. Den här lördagsförmiddagen är bandet inte i närheten av samma intensitet eller spelglädje utan det handlar endast om att låta Robert bli varm i kläderna som bandets nya frontman. Vilket absolut behövs för att bandet skall bli en intressant liveakt igen, trots att Robert Lowe innehar festivalens bästa sångröst är han också den tråkigaste på scen. Stel, okarismatisk och tyst gör inte en bra frontman men förhoppningsvis för Candlemass framtid så handlade det om nervositet. Bortsett från den fadäsen så får vi höra ett gäng klassiker blandat med nyare låtar från bandets självbetitlade skiva samt dess senaste King of the grey islands och vid flertalet tillfällen reser sig armhåren när Lowe verkligen tar i från tårna. Som sagt, festivalens bästa sångare.

Efter Candlemass promenerar vi bort mot den andra scenen för att invänta Entombed, ett band jag såg bara några veckor innan Metaltown på klubben Belsepub. Redan då kunde jag dra slutsatsen att Entombed inte är vad det en gång var samtidigt som bandet verkligen behöver en gitarrist till för att fylla Cederlunds plats. På Metaltown såg jag visserligen bara tre låtar men jag har sett Entombed så många gånger förr att det faktiskt börjar bli lite tröttsamt att se bandet även om det alltid är bidrar med ös. Istället beger jag mig till Close Up-scenen för att bevittna Somber, ett band som vann sin plats på Metaltown genom en lokal talangjakt. Jag kan inte påstå att jag är speciellt imponerad av det som Somber släppt ifrån sig i form av två demoskivor. Däremot måste jag erkänna att den 16 månader långa USA-vistelse bandet varit på enbart gjort det gott i egenskap av liveband. Även om ljudet är dåligt och publiken lätträknad så lyckas bandet imponera på mig och det gör man med de nya låtarna som är bra mycket mer intressanta än de gamla halvmesyrerna. På de nya låtarna är attacken hårdare och eggen vassare och det är så thrash metal skall spelas. Djungeltrummorna säger att första fullängdaren är planerad för release senare i höst.

Efter det att Somber avslutat sitt gig är det åtminstone tre timmar kvar till det att nästa intressanta band (Raised Fist) spelar så jag och mitt sällskap hämtar våra armband för att omlokalisera oss till min lägenhet för intag av skräpmat och alkohol. Det hela slutar i att vi skiter i Raised Fist för att kröka och att de tre polare som vill se Meshuggah blir något försenade medan jag, något berusad, stöter på Tomczek och utbyter några få ord, för att sedan i rask takt gå till Close Up-scenen för att uppleva Cult of Luna. Innan spelningen på Metaltown hade jag sett Cult of Luna fem gånger – två gånger på Pustervik, två gånger på Göteborgskalaset (jag vill i alla fall minnas att de spelade där förra året och 2005) och på Hultsfred ’03 – ingen av spelningarna har varit riktigt fulländad och magisk.

Vad som bidrog till att Cult of Luna exploderade och levererade kvällens allra bästa gig vet jag inte, men inte var det ljudet i alla fall. Förmodligen var det min ljumma berusning som fick mina farhågor inför giget att försvinna likt ölet nedför strupen bara någon kvart tidigare. Och precis som ölet lämnar Cult of Lunas fantastiska och hårda post-hardcore en otrolig känsla av upprymdhet, glädje och hopp: för inget bands musik är under denna kväll lika vacker och hoppfull som Cult of Lunas. Visserligen finns det inget annat band på festivalen som försöker, men det spelar ingen roll. Jag står i mitten av det stora publikhavet med ögonen stängda, försöker tyda mina inre bilder och låter en tår rinna nedför kinden. Det är endast under ett fåtal minuter som mina ögon är öppna, vid dessa tillfällen ser jag ett sparsmakat men ändå effektfullt användande av rökmaskin och färgat ljus. Inombords blir himlen dock grå men solen skiner fortfarande, jag kommer att tänka på min farfar (under den vackra men dystopiska Finland) och det regnar inombords. Forna minnen kommer tillbaka. Spelningen är ett afrodisiakum för själen, och resten av kvällen blir ytterst svårslagen. Detta trots att jag inte kan placera en enda låttitel då jag kopplar musiken till mitt känslospektra istället för till låttitlar, men jag är ganska säker på att Marching to the Heartbeats spelades.

Nästa anhalt är Mastodon och återigen blir jag golvad, dock ej av den magnitud jag förväntat mig. Kanske beror det på att jag av misstag råkar knappa in fel pinkod tre gånger på min telefon redan under första låten eller att jag hetsat fram till publikhavet från det att ett suveränt Cult of Luna precis lämnat scenen. Trots att jag känner igen mig i bandets fantastiska progressiva sludge metal så tar det ett par låtar innan jag myser som ett barn med en påse lördagsgodis efter ett långt uppehåll av godisätande. Tyvärr syns inte bandets intressanta ljusshow men det bryr jag mig egentligen inte om när de har festivalens snyggaste backdrop (omslagsbilden till senaste skivan Blood Mountain). Tyvärr jag finner ögonen vila mot den lite väl ofta. Bortsett från trivialiteter som dessa så öser skäggubbarna på som fan och bandet transformeras till en ångvält av komplex, tajt och svängig metal. Trots att bandet endast släppt tre fullängdare så har bandet idel örhängen att plocka ifrån och hela festivalspelningen blir ett glädjerus med stänkarjävlar som I Am Ahab, March of the Fire Ants, Capillarian Crest och The Wolf Is Loose rivs av med instrument från det grova artilleriet. Bandets idoga turnerande i Amerika har gjort bandet till en hård och kompakt kvartett som förmodligen är ännu bättre i en sketen klubblokal. Och kanske får vi uppleva det senare i höst då de enligt egen utsago skall återvända till Sverige.

Trots att jag nästan uteslutet lyssnat på black metal sedan i februari så blev det inte att ställa sig framför Close up-scenen för att se Marduk. Vi resonerade som så att eftersom Marduk kommer från Sverige så kommer det att finnas fler möjligheter att se bandet framöver, så istället trängde vi oss långt fram i det stora publikhavet för att verkligen känna Machine Head. Och redan i inledande Clenching the fist of dissent känner jag att jag valt rätt, ett massivt röj tillsammans med storslagen allsång visar att Machine Heads The Blackening gått hem hos publiken. Under och precis efter Cult of Lunas spelning kände jag mig otroligt sårbar. Bara någon timma senare känner jag mig oövervinnerlig och som att jag klarar vad som helst (jag knyter inte ens mina skosnören som åkt upp förrän under balladen) och intensiteten i röjandet graderas därefter. Amerikanernas nya riffkavalkader (däribland Halo och Aesthetics of Hate) blandar sig väl ihop med gamla klassiker som Davidian (LET FREEDOM RING WITH A SHOTGUN BLAAAAAST!!!), Old och Imperium. Känslan av ett band på hugget släpper aldrig och jag skriker fanatiskt med i publikens skanderande (MACHINE FUCKING HEAD! MACHINE FUCKING HEAD! MACHINE FUCKING HEAD!) och känner en stark samhörighet med varenda en av de svettiga männen runt omkring eftersom de beter sig minst lika barnsligt som jag. Och självklart har varenda jävel ett lika stort flin som de hade när de fått vad de önskat sig av jultomten som små, jag likaså. Ett plus för de intensiva circle pits som anordnades precis bakom mig. Men om festivalspelningen är så här bra, hur bra är då en spelning med enbart Machine Head-fans? Det är lite så att man inte vågar tänka på hur det skulle vara eftersom man säkerligen skulle trissa upp förhoppningarna inför höstens återkomst.

Slayer är en institution av hög rang inom den extrema hårdrocken och har ett rykte om sig att vara ett explosivt liveband. Därför avslutar man festivaldagen och ses av nästan samtliga festivalbesökare. Själv kommer jag ihåg när jag år 2002 satt hemma en sen kväll och tittade på ZTV och headbangade ondsint till Slayers Hultsfredsspelning. Nu fem år senare varken känner eller märker jag av samma intensitet hos någon av oss utan det jag bevittnar är i sina bästa stunder en lugn dag på jobbet. I de värsta stunderna är det väldigt trist och jag börjar fundera på var jag ska äta på väg hem, eller på hur min vän ska våga ta första steget med den äldre kvinnan framför oss. Jag gillar ju Slayer, tycker att det rent ut sagt är ett förbannat bra band, men jag vet inte vad som är felet den här kvällen. Förmodligen är det en blandning av min utmattning samt det att bandet inte är på topp, utan kommer in och gör det de ska utan att överraska. Det konstigaste med spelningen är att Araya av någon anledning inte sjunger vissa låtars samtliga textrader (något som också märks på live-dvdn War at the Warfield), men framför allt verkar det som att han censurerar Angel of Death. Är det någon annan som har bättre koll på om detta stämmer?

Jag gillar Metaltown. Jag gillar konceptet med en hårdrocksfestival i stadsmiljö, och framför allt gillar jag att kunna sova hemma när kvällen är över. Men det finns fortfarande en del brister i upplägget och det mest negativa verkar vara försäljningen av mat och dryck. Jag tog inte del av någotdera (orkade inte stå i en 100 meter lång kö (som rörde sig 1 m per 10 minuter) in till ett överfullt ölförsäljningsområde. Likaså ville jag inte äta av den överprissatta, och enligt säkra källor, vedervärdiga mat som såldes. Men allt som allt så måste jag säga att Metaltown, för mig, slutade på den positiva sidan: Cult of Luna, Machine Head och Mastondon, tre band som visade var skåpet skulle stå.
Och vi hade ju även tur med vädret!

Cult of Luna var utan tvekan gårdagens bästa konsert, likaså årets, men mer om det i morgon när jag bearbetat upplevelserna. Kan lugnt säga så här i efterhand att enbart Machine Head och Cult of Luna hade varit värt biljettpriset.

[Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Metaltown, Cult of Luna]

Okej, Metaltowns hemsida ligger nere. Hade börjat skriva ett länge inlägg om alla banden jag tänkt se men eftersom jag inte kommer åt programmet så orkar jag inte, men missa inte följande band:

Slayer
Machine Head
Mastodon
Raised Fist
Candlemass
Somber

Mastodon kommer nog bli riktigt bra, förmodligen bäst.

EDIT: Jag missade visst att nämna Cult of Luna i går. Missa inte!

[Andra bloggar om: Musik, Metal, Hårdrock, Metaltown, Göteborg, Mastodon]

Jag trodde verkligen inte att saknaden till min själsfrände skulle vara så enorm. Vi separerades sent i fredagskväll, hördes av snabbt i söndags och nu börjar jag känna en oerhörd saknad. Det är inte speciellt lätt att sakna en liten vit pryl, när man erkänner det så får man konstiga blickar och folk tror att man är en simpel materialist. Men min lilla jPod skänker mig alla de känslor jag önskar, eller borde, känna genom ett par snurr av klickhjulet. Det blir inte samma intimitet mellan mig och känslorna som strömmar ur högtalarna när jag sitter vid datorn och lyssnar, utan jag vill stänga ute mig från världen, stiga in i mitt mörka rum och försvinna inåt. Det är då musiken blir verkligt speciell för mig och av just den anledningen så tycker jag att det är väldigt jobbigt att jag skulle förlora (läs: inte ha en aning om att jag tappat min jPod pga att jag var (hyffsat) berusad) min jPod på den fest jag hamnade på till slut. Trevligt då att polaren hittade den i sin sovsäck dagen efter, 300 meter från huset där festen var. Nu väntar den på mig hos en annan polare, ja ja, det ordnade sig i alla fall. Men jag vill somna till Anathema i kväll känner jag, vilket tyvärr inte går.

Arrangörerna till Metaltown släppte i dag running ordern. Två stora missar finner jag direkt: Candlemass och Marduk. Candlemass öppnar dagen redan 13.30, hur bra kan doom vara före middagstid? Och Marduk krockar med Machine Head. Det är egentligen det sistnämnda som stör mig då jag hade hemskt gärna hade sett båda giganterna, men som det ser ut nu så blir det till att se Machine Head och skrika till Davidian. Mer om mina planer samt lite information om de band jag tänkt se i ett framtida inlägg.

[Andra bloggar om: Musik, Metaltown, Göteborg, Hårdrock, Metal, Machine Head, Marduk, Candlemass]

Ska du på fest med folk som har lite tvivelaktig musiksmak, och gärna vill lyssna på något ”svenskt” på midsommar så verkar en användare på Piratebay kommit med lösningen till ditt problem. Nu var det visserligen två år sedan torrenten dök upp på sajten, men den är trots det aktuell och livsnödvändig. Det jag pratar om är en .bat fil som tar bort allt med Gyllene Tider och Per Gessle. Nu slipper du supa sönder skallen för att klara av midsommarfesten och kan istället lugnt och sansat köra .bat-filen på den dator som är festens musikbank. För er som fortfarande använder traditionella och gammalmodiga ljudsystem som cd/dvd-spelare så råder jag er istället att köpa en flaska Finlandia för att uppnå en lika trevlig midsommar.

Andra bloggar om: Midsommar, Musik, Gyllene Tider, Festtips, Per Gessle

Hela världen talade om Y2K och jordens undergång. Chris Cornell var förmodligen hög på de flesta sorters berusningsmedel. Jag hade inte långt kvar av gymnasiet och den trygghet som de schemalagda dagarna innebar. Jag visste inte heller riktigt vad jag var ämnad till. Chris Cornell Euphoria Morning släppte under sensommaren. Inte heller han visste vad världen hade att erbjuda verkade det som. Vi blev ganska goda vänner under en ganska intensiv tidsperiod, men efter ett intensivt år så hittade Chris en ny partner i Audioslave. Det visade sig att han varit otrogen en längre stund utan att säga något.

Även jag gick vidare, både relations- och framtidsmässigt: jag sökte in på lärarprogrammet. Året senare visade det sig att Chris trivdes alldeles utmärkt med sin nyfunna partner, första barnet var bedårande vackert. Jag kände återigen lite av den där åtrån som vi hade tillsammans bara tre år tidigare. 2003 så träffade jag Chris första gången i verkligheten, vi hälsade på varandra i Småland av alla ställen. Krig härjade i världen och vi sjöng sånger om fred tillsammans, det var en trevlig kväll, men jag hade nog förväntat mig lite mer med tanke på det långdistansförhållande vi haft tidigare. De efterföljande åren var turbulenta både för mig och Chris. Jag kände mig inte trygg i alla de korta förhållanden som inleddes, likaså gick ryktena kring Chris och Audioslaves uppbrott. Audioslave och Chris höll ihop ändå till februari i år, Chris orkade inte längre med motstridigheterna utan ville vara ensam. Jag var inte ledsen. Jag kände hoppet tändas igen. Kanske var det återigen dags för oss två? Jag har trots allt ägnat mig mest åt tonsatt individualism den senaste tiden. Kan jag känna åtrå igen?

Det var nästan åtta år sedan vi senast hade en chans att umgås ensamma så veckan som gått har mest handlat om att lära känna varandra igen. Att försöka återfå det vänskapsband man en gång delade är inte enkelt. Det märktes ganska snart att vi vuxit ifrån varandra och att tiden med Audioslave fått honom att bli mer storslagen, borta är innerligheten och de små fina gesterna. Istället handlar det om grandiosa utflykter men jag känner en skepsis i hans röst och uttryck. Det han åtagit sig nu är utan tvekan en produkt av tiden han spenderat med Audioslave. Att inte vara influerad av en sådan relation vore visserligen annorlunda men samtidigt har den påverkat vår relation. Det är helt enkelt som att träffa sin bästa kompis från gymnasieåren och se att denne blivit en helt annan person, med villa, hund och Volvo istället för den unge rebellen som en gång motsatte sig normen.

Som det verkar nu så kommer jag minnas tillbaka till de stunder vi hade i ungdomsåren, de är otroligt värdefulla för mig. Att försöka återskapa den relation vi hade då är omöjligt och även Chris har insett det när han sjunger om spöken och mitt sökande efter hans forna identitet. Jag tvivlar på att vi kommer att ha samma djupa nattliga samtal som förut, istället pratar vi ytligt om ämnen som familj och kärlek. Kanske att vi festar tillsammans någon enstaka gång per år, mer lär det inte bli. Att ha förlorat en så nära vän är smärtsamt, men samtidigt får jag vara glad för de underbara minnen vi delar. Det här kan mycket väl vara ett vägskäl i våra liv, men jag kommer aldrig att tröttna på att höra Chris röst, den skänker mig trygghet och får mig att minnas forna tider. Vi har nu båda två gått vidare. Det var trevligt att ses igen.
Vi hörs!

[Andra bloggar om: Musik, Chris Cornell, Carry On, Rock, James Bond]

Chris Cornells nya soloplatta låter bra även om den bara varit på nu den senaste timman då jag slösurfat. Jag kapitulerade inför det monster som uppsatsen till slut visade sig ha växt till. Läste igenom det jag skrivit ner sedan kraschen. Bra, var en stor överdrift. Därför tog jag beslutet att examinera den i höst istället. Ägnar mig helhjärtat åt uppsatsen de tre veckor jag har kvar till det att det är dags att sommarjobba. Tråkigt, men Chris Cornell sjunger ändå upp mig i brygga så jag ska väl inte klaga?

[Andra bloggar om: Musik, Chris Cornell, Carry On, Audioslave, Soundgarden]

Jag har aldrig gillat MySpace. Själva idén är fantastisk men utförandet är rent utsagt bedrövligt. Jag gillar inte sidans design samtidigt som man som användare inte har speciellt stor möjlighet till personlig touch i sin profil. Nästan samtliga profiler på myspace var avskyvärt fula, stela och opersonliga. Virb är raka motsatsen. Om mySpace är den ”skäggiga damen” så är Virb självaste Amelie Poulain.

Det är just den stora friheten att skapa något eget som lockar mig allra mest med Virb och man märker också att det är webbdesigners som än så länge är mest framträdande användarna. Det är inte bara den stora möjligheten för en personlig touch som jag gillar utan hela sajten präglas av en enkelhet som jag verkligen uppskattar. Virb har en total frihet som jag gillar, så länge man har goda kunskaper inom CSS så kan man få sin profil precis som man vill. Jag har än så länge inte haft tid att göra några större förändringar i min profil men så fort det finns tid över planerar jag att göra större förändringar.

Om ni redan har en Virb-profil så vore det trevligt om ni kunde lägga till mig som vän. Har ni inte en Virb-profil, så tveka inte med att skaffa en. Nu ska jag se på Liverpool mot Chelsea!

Andra bloggar om: Virb, myspace, musik, sociala nätverk, internet

Jag har alltid varit svag för läckra tygpåsar. De är i väldigt många fall fasansfullt stiliga och otroligt användbara, det är ju inte alltid man orkar bära med sig sin stora väska. Så när en kurskamrat kom hem från årets Inferno Festival med en otroligt stilig svart tygpåse med Inferno-motiv så blev jag så klart väldigt avundsjuk.

Det var inte så illa att jag inte kunde sova, men visst ville jag ha min egna Inferno-kasse. Så när ett tillfälle dök upp för mig att införskaffa ett exemplar av denna stilrena tygpåse var jag inte långsam med att agera. För 5 st Crocodile Lager blev tygpåsen min. Utan tvekan värt det och än så länge har den tjänat mig väl. Här kommer lite bilder på själva tygpåsen samt lite av dess innehåll (bildlänkarna tar er till flickr):

       

[Andra bloggar om: Black metal, mode, tygpåse, hjalmar söderberg, inferno festival]

Så fort mannen tar ton så faller min mur och jag blir naken, skyddmekanismerna slutar helt enkelt att fungera och jag tvingas till självrannsakan. Ibland behöver man en stund för sig själv. I dag har varit en sådan dag.

Fast jag inte sett dig på så länge
Tänker jag på dig ibland
Det var nånting som fastnat på mig
nåt som aldrig helt försvann
Fanfanfan det skulle varit du
Fanfanfan det skulle varit du

— ”Fanfanfan” Joakim Thåström

[Andra bloggar om: Thåström, Sällskapet, Skebokvarnsv 209]

Jag har lyssnat på Porcupine Trees nya Fear of a blank planet ett par gånger de senaste dagarna. Oftast när jag ligger i sängen och ämnar att sova. Det är inga vackra bilder som flyger förbi mina ögon när jag lyssnar på musiken och lyriken. Steven Wilson har försökt att fånga dagens unga generation (eller degeneration, som en vän så fint en gång sade) och det utanförskap den känner. Lyriken tar fasta på det allt mer växande ungdomsvåldet, som vi senast sett på Virginia Tech och i Rosengård, men tyvärr känns lyriken över lag något för simpel. Jag saknar den där lilla finessrikedomen som finns hos duktiga textförfattare, men trots det flinar jag emellanåt vissa småroliga formuleringar.

När det sedan gäller det musikaliska så får jag lite samma känsla av Fear of a blank planet som jag fick när jag lyssnade på OSIs Office of strategical influence (där Steven Wilson även skrivit låten shutDOWn). Båda skivorna är för mig väldigt blåtoniga och ganska stillsamma historier. Om färgkänslan har med skivornas omslag att göra vet jag inte, men framför allt Fear of a blank planet har en stark blå ton över sig, samtidigt som musiken känns kall och skarp. Kylan och musikens vassa kanter gör att jag inte är riktigt tillfreds med mig själv när jag lyssnar på skivan. Det är hela tiden något som irriterar och kanske är det också meningen. Den musikaliska biten är det inga större problem med utan det finns en hel del finesser som kan intressera musikteoretikern. Själv intresserar jag mig mest för känslorna som skivan ger mig: utanförskap, disharmoni, och hat.

Bästa spåret är utan tvekan den 17 minuter långa sexakten Anesthetize som förmodligen är det bästa som någonsin kommit från Steven Wilson. När låten når klimax så är det också det hårdaste som vi hört från bandet, jag gillar’t! En mycket sannolik kandidat till årets låt.

[Andra bloggar om: Musik, Porcupine Tree, Progressiv rock, hårdrock, Fear of a blank planet]

VBS.TV är ett tv-nätverk som endast finns tillgängligt på nätet och de erbjuder kostnadsfria dokumentärer för den som är intresserad. Det finns en ganska intressant ”kanal” som heter ”Music World” där man besöker olika delar av världen för att dokumentera signifikativa musikaliska strömmningar. Än så länge har jag bara hunnit se en dokumentär som beskriver hur hiphopen i Houstons ghetton blev en stor industri utan att de stora skivbolagen deltagit. Istället är den enskilda artisten och hans crew entreprenörerna för att sedan sälja skivorna i bilköer, ur sina bilar och på olika klubbar. Framför allt läggs tonvikten på den stil som heter ”Screwed and Chopped”, en mixstil där man saktar ner tempot för att man ska hänga med i musiken samtidigt som man är hög på gräs och kodeinbaserad hostmedicin. En ganska intressant dokumentär om man är intresserad av hiphop. Framför allt om man som jag, inte har så hemskt stor koll på dess subgenres. Dokumentären ”Screwed in Houston” hittar ni här.

En annan minst lika intressant dokumentär är den om Gorgoroths Gaahl och den norska black metal-scenen. Ni som är de flitigaste besökarna av den här bloggen har, förmodar jag, en hyffsad koll på om inte Gorgoroth så i alla fall den norska black metal-scenen. Jag tycker att dokumentären ger en ganska bra grogrund för att förstå vad den norska svartmetallen handlar om. Nästan allting handlar om hur man som individ ska slå ifrån sig från den flock av får som följer samhällets normer utan att reflektera kring varför individen gör som den gör. Dokumentären ger också en liten inblick i hur Gaahl är som person och jag ska inte sticka under stolen med det faktum att jag emellanåt blir väldigt illa till mods och känner ett stort obehag. Ni finner ”True Norwegian Black Metal” hos VBS.

Jag gillar satsningar som VBS eftersom det ger ett alternativ till traditionella intervjuer och dokumentärer eftersom man har ganska fria händer och inte begränsas av fånigheter som kanske inte är acceptabla i public service eller andra betalkanaler.

[Andra bloggar om: Musik, Internet, VBS, Gorgoroth, tv, black metal, hip hop, dj screw]

Att Mayhems musik är mörk vet alla som hört bandet och de som provlyssnade på Anti vet att det den här gången är avgrundsmörkt. Jag har under helgen lyssnat på skivan två gånger och fascineras av materialet. Aldrig någonsin har jag hört något mörkare och anledningen till att jag inte lyssnat mer på skivan är helt enkelt den att jag inte klarat av att ta till mig dess extrema känsloliv. Men redan nu står det helt klart att Ordo ad chao verkligen är en skiva som kräver både fysisk och psykisk uthållighet från lyssnaren. Ens inre ställs konstant på prov, vilket sällan är behagligt. För detta krävs dock att man som lyssnare låter sig kapitulera och inte intar försvarsposition. Gör man det så tror jag inte att man får ut så mycket av skivan utan lyssnar mest på obehagliga ljud som inte sticks. Väljer man dock att fälla ner vindbryggan till sitt inre, lär man känna Ordo ad chao både kroppsligen och själsligen.

Jag är inte där ännu, men så fort studierna tillåter ett kortare avbrott så skall jag verkligen sätta mig ner och se vad Blasphemer knåpat ihop den här gången.

[Andra bloggar om: Musik, Mayhem, Ordo ad chao, black metal]

Den senaste tiden har jag ägnat åt att plugga och att läsa om Marcus Birros romaner. De gör mig reaktionär. Jag känner igen mig själv samtidigt som jag även blir hatisk mot orden, känslorna och vissa av huvudpersonernas beteende. Utöver Marcus Birros romaner så har jag ägnat mig åt att lyssna på kent och analysera mig själv utifrån mitt känsloliv. Marillion har även det fått väldigt mycket speltid i min iPod. Det är något speciellt med Fish och hans lyrik, den greppar tag och vägrar att släppa.

I dag har annars varit en ganska lugn och trevlig dag. Började dagen med havregrynsgröt och en kopp kaffe för att sedan ordna upp den del av gårdagens tvätt som inte hann bli riktigt torr i torkskåpet. Efter det lite slösurf och allmänt musiklyssnande (Devins nya Ziltoid The Omniscient verkar bli finfin) för att slutligen bege mig ut på stan för att utföra några mer viktiga ärenden. Bytte två par skor och åt en kanongod falafelrulle hos Matfixarna vid Vågmästareplatsen.

Fick också reda på att bror min åkt in till BB med sin sambo och att han förmodligen blir far senare ikväll. Det gör att jag blir farbror dagen innan jag fyller gubbe. Ibland blir man gammal hastigt. Det kan inte vara bra för hjärtat. Precis, i morgon fyller jag alltså gubbe (26). Ångesten som många verkar känna då de fyller 25 närmar sig istället nu. En summering av året som gått kommer under förmiddagen i morgon istället. Och för de som hävdar att 26 inte är någon ålder att klaga över och att man absolut inte blir gubbe vid den åldern säger jag bara. Jag har börjat gilla Eldkvarn. Snart blir det förmodligen Ulf Lundell eller Mauro Scocco. Kanske borde man rebellera med Spice Girls eller kanske Bubbles? Nej, det är nog inget för mig. Jag håller mig så gärna till Kent, Eldkvarn och Gorgoroth (Promoversionen av Mayhems nya skiva Ordo ad chao verkar vara vattenmärkesstämplad för att kunna identifiera ev. läckage. Och av just den anledningen har den heller inte läckt. JÄVLA SKIT!). Oturligt nog tillåter min ekonomi dessutom inte någon förhandsbeställning av mästerverket, det är inte lätt att vara student med dålig ekonomi.

Nej, nu är det dags för att fylla buken med lite mat innan det är dags för promenad på Ramberget. För att därefter förmodligen dricka en punköl eller tre.

Jag är vålnaden // Jag vet inte varför / men kanske är det därför jag minns det så väl // Dina stora ögon / dina bruna händer /dina vassa knän // Var det dig jag såg / som en skugga ur mina drömmar //Var det dig jag såg / dig jag svor att aldrig glömma —Järnspöken av Joakim Berg

Tentan gick fint, klarade den med bravur. Fick två relativt enkla frågor, en handlade om termen bodice ripper samt en om hur olika distributionsformer utvecklat populärlitteraturen genom tiderna. Så nu är det dags att skriva ytterligare en c-uppsats, den här gången med förankring i populärlitteraturen. Jag har funderat på att undersöka det romantiska konstnärsidealet i Marcus Birros romaner.

För en tid sedan läste jag om hur ett par i Kungälv ville namnge sin nyfödda dotter till Metallica, som en kombination av sina egna förnamn. Då stod det inget i GP-artikeln om vad paret hette, men jag antog det skulle vara något mer exotiskt än Karolina och Michael. Jag förstår inte kopplingen. Visserligen är namnlagarna i det här landet något hårda och det borde vara upptill föräldrarna att bestämma om ett namn, men någon måtta får det faktiskt vara.

I gårdagens DN-artikel så måste jag hålla med Skatteverket, namnet är inte direkt smickrande. Och förmodligen lär barnet bli utskrattat av alla tuffa hårda hårdrockare som hon kommer att växa upp med. Nej, ska man namnge sin avkomma efter hårdrocksband så föreslår jag dessa namn för flickor: Bathory (legendariskt black metal-band och Elizabeth Báthory), Journey (Det enda band som är mer feminint är Winger, men så taskig vill jag inte vara mot någon), Katatonia (Finns redan ett bra smeknamn som kan delas med Katarina) och Lumsk (Kvinnor är lömska). Så mansdominerad som hårdrocken är så finns det en mängd passande namn för pojkar – här är top fem:

• Slayer (Är den alldeles för uppenbar?)
• Manowar (Duuuuh…)
• Death
• Emperor
• Nelson

För de som skulle vara androgyna finns det nästan ett enda hårdrocksband vars namn passar: Amorphis (efter amorphus). Har ni några bra tips på hårdrocksband vars namn skulle passa bra till ett barn?

Nu ska jag iväg till bolaget och handla lite öl som jag ska avnjuta tillsammans med några vänner under påskhelgen.

Andra bloggar om: Galenskap, Musik, Pojknamn, flicknamn, Slayer, Metallica, Bathory

Vaknade strax innan åtta i morse av att jag fick sms och var pissnödig. När hotet var avvärjt försökte jag somna om men bara någon minut senare fick grannen för sig att börja borra i sin lägenhet. Det var bara att ihärdigt resa sig från oljudet, fixa havregrynsgröten samt en större mängd kaffe och lyssna på Grotesque. I samma stund märkte jag att Ticnet annonserar den tänkta spelningen på Storan med nämnda Grotesque, Witchery och Grand Magus som inställd.

Nu är det nästan fyra timmar senare, jag har inte gjort något annat än att borstat tänderna och håret. Försöker lägga beslag på Mayhems kommande Ordo Ad Chao men den verkar inte existera samtidigt som hemsidan tagits ner. Jag börjar fundera på om jag ska vänta till att skivan finns i butik innan jag lyssnar på mer material, men jag kan lugnt säga att förhandssnacket som går ger mig förväntningar av gigantisk magnitud.

Det är ungefär en timma kvar innan det är dags för mig att börja min resa mot den slutliga bedömningen. Jag tror inte att prövningen är så svår utan att det är jag själv (tillsammans med några kurskamrater) som målat upp det hela till samma allvarsamma prövning som litteraturhistorietentan. Denna tentan är långt ifrån samma svårighetsgrad. Någon belöningsfest blir det inte i kväl, i alla fall inte vad jag har hört, utan jag kommer förmodligen diska, städa och vika in min tvätt istället. Festligheterna får vi ta på lill-lördag istället.

Andra bloggar om: Grotesque, Mayhem, Ordo ad chao, tenta, kaffe, gröt

Det är sådana här banala saker som stör mig i mitt tentamensinläsande. Jag fick 10 av 11 rätt och hade endast fel på Whitesnake (men det beror mest på att jag inte såg någon som hade det där fina Coverdale-håret). Hur väl lyckas du?

Andra bloggar om: Musik, Quiz, Hair metal, Hårdrock, Hår