För några dagar sedan skrev ex-göteborgaren Marcus Birro en text om hur Göteborg förändrats från det att han bodde och blev ung vuxen i staden. Det var tidigt 1990-tal, kanske sent 1980-tal, och han och hans vänner gjorde exakt allt det som alla andra ungdomar gör då de är unga – hade kul. ”Hela staden var som en kram”, de ockuperade hus, drack vin i i stora fönster och åt mat hos Frälsningsarmén och allt de gjorde var framåtskridande.
Vi ville bli något. Vi ville finnas till på egna premisser. Vi ville egentligen bara bli älskade för de vi var. Under de där åren var Göteborg Sveriges bästa stad på alla sätt. Varken Stockholm eller Malmö kom i närheten av ett lika solidariskt nöjesliv där svartklubbar och inrökta, urgröpta hål i väggen blev magiska festlokaler, där ställen som Draupner, Soul Kitchen D-Note, Mickes, Karnevalsföreningen, Magasinet, Kåren, Valvet, Franska Klubben, Gambianska och tusen blommor till, var nycklar till möten och samförstånd.
- Marcus Birro Staden jag älskade har blivit en skitig brottsplats
Idag har Göteborg blivit en gangsterstad. En skitig brottsplats med ond bråd död, kommunala skumraskaffärer och mystiska försvinnanden, enligt Birro.
Tyvärr gör Birro det alldeles för enkelt för sig och de som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Han lyfter fram fördomen om förorten som en enda stor brottsplats så att rasisterna lätt kan fortsätta debatten och göra enkla poänger. Han nämner inget om den värme människorna i förorten visar varandra. Ja, inte förrän då han själv känner den i Angered.
Våldet är trots den senaste tidens händelser inget nytt i Göteborg och stämningen i Birros Göteborg var nog inte så fantastisk som han vill få oss att tro. Han har glömt diskoteksbranden vid Backaplan, den skenande spårvagnen vid Aschebergsgatan eller Lasermannen (som visserligen härjade i Stockholmsområdet). Det jag är på spåren här är att förändringen inte skett idag, utan för en lång tid sedan. Innan jag ens blivit tonåring eller Internet fanns i var mans hem lekte äldre ungdomar med hemmagjorda bomber i min uppväxtort och jag kommer även ihåg ett mord med nazistanknytning. Några mil därifrån mördades John Hron 1995.
Kriminalitet och våld är ett ”enkelt” ämnesområde att diskutera när man vill diskutera samhällsutveckling eftersom ingen är för våld. Vi vet alla vad som är rätt eller fel, men när det gäller våldshandlingar blir det personligare då det skapar rädsla och otrygghet hos människan. Men trots det har vi blivit mer våldsfixerade. Kriminallitteraturen och tv-deckarna lockar som aldrig förr och erbjuder underhållning för stunden utan någon vidare problematisering. Kanske beror den ökade våldscentreringen på att många andra hotbilder eliminerats medan våldet fortfarande är påtagligt.
Så även om det är en smakfråga, och något som jag ställer mig tveksam till, så är det kanske bara musiken som var bättre då än idag. Att diskutera samhällsförändringar i vuxen ålder och att hänvisa till en tid då man var ungdom är otroligt riskabelt. Att man mytologiserar sin egen uppväxt är ett misstag som görs alldeles för ofta:
Marcus Birro har tyvärr inte kommit över det att han ratades bland Göteborgs kulturinstitutioner och det lämnar tyvärr en fadd eftersmak i hans kommentarer om en stad där han inte längre bor i. Han har flyttat och vuxit upp, blivit far och påbörjat ett nytt kapitel i boken om hans liv. Problemet som jag ser det är att han vill ha sin syn på Göteborg som sanning. Jag vill inte gå med på det.
Trots det våld som medier rapporterar om så är Göteborg minst lika fantastiskt nu som det var när han levde här. Även om jag ibland tänker tillbaka på många av de fantastiska kvällarna jag och mina vänner hade under hårdrockskvällarna på Kompaniet så var det då. Idag finns det så många fler mötesplatser att man sällan hinner med allt, det anordnas kulturkvällar i rivningslokaler, i industrilokaler långt utanför staden, i gömda källarrum och ute på öar. Det spelar ingen roll vad man vill vara med om, om det är att vaska champagne på Avenyns klubbar, dricka öl på långgatorna, lyssna på death metal i rivningskåkar, pogodansa på nykterhetsföreningar eller lyssna på konstmusik vid Röda Sten. Jag har minst lika kul idag som jag hade då även om baksmällan kanske varar längre idag.
Istället för att beskylla samtliga förändringar på invandringen eller förorten som en skrämmande stor del av debatten vill göra så borde vi även lyfta upp andra samhällsfrågor. En av dessa är bostadspolitiken och då menar jag inte specifika ägandeformer, utan själva stadsplaneringen och vilken syn som de som bygger har på Göteborg.
Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk som vill vara delaktigt i diskussionen om hur Göteborg skall se ut i framtiden. Det är ett renodlat medborgarinitiativ som diskuterar stadsplaneringsprojekt. Fruktansvärt tråkigt kan tyckas men med tanke på den förortsdiskussion som förs så är kopplingen fullkomligt rimlig då Göteborg är oerhört segregerat och inte endast befolkningsmässigt, utan även i tanke på sådant som kultur, nöjen och restauranger.
I en ny diskussion kring att Göteborg behöver fler attraktiva stadsdelar kommer det upp en diskussion om ”City living” och då kring Porslinsfabriken. I artikeln diskuteras vad som gör en stadsdel attraktiv att bo och besöka, och hur det kommer sig att PEAB använder sig av uttrycket ”City living” då området knappast är stadsmässigt utformat. Det är istället närheten till staden man syftar på. Om vi tar en titt på vilka av Göteborgs bostadsområden som är populärast att bo i så är områden kring Majorna och Linnéstaden de som oftast toppar listorna. Att då istället influeras av dessa områden vid nybyggnation eller renovering av förorten borde höja statusen.
Att då koncentrera byggandet på att det är nära de attraktiva områden eller centrum är aningen fegt om man vill skapa ny attraktiva bostadsområden. Att koncentrera allting på närheten till de befintliga arenorna för kultur, nöjen eller restauranger är felaktigt och skapar inte någon levande stadsdel. Resultatet blir precis det omvända mot det som Marcus Birro en gång i tiden älskade Göteborg för. Istället för att ha hela staden för sitt sociala liv så blir idag som så att man bor i sin lägenhet i förorten och åker in till centrum för sitt sociala liv med kultur, nöjen och annat. PEAB skriver följande i sin pdf-broschyr om Porslinsfabriken:
I centrum möts alla. Ingen annanstans i staden kan man uppleva samma blandning av människor. Här möts personer med olika stil, ålder, yrke och intressen. Man shoppar, arbetar, roar sig, umgås eller bara strövar omkring. Gatorna är fyllda av liv och rörelse och för den som slår sig ner på ett café krävs sällan någon annan underhållning än den som pågår direkt utanför fönstren.
För att förorten skall få en höjd status behöver det ske en förändring så att den mer liknar centrumbeskrivningen ovan. Samt ha verksamheter som går 24/7. Men för att det ska fungera så måste vi vilja genomföra förändringar.
Slutligen: att Birro kritiserar förorten gör honom inte till Sverigedemokrat, men sättet han skriver det på gör att Sverigedemokrater kan använda sig av hans texter för att styrka sin egna åsikter.
Och Göteborg är inte Chicago.
För en vecka sedan, 19 februari, hittades Miika Tenkula gitarrist och låtskrivare i