Senast jag hade en Tom Waits-period var månaden innan jag träffade min nuvarande sambo. Den var även hårt påverkad av Elliott Smith. Man kan säga att det inte var den bästa av tider.

För mig berör båda artisterna livet. Waits mer kring samhället och individerna i det utan att aldrig sluta vara personlig. Smith mer själen och det personliga planet. För det mesta träffsäker.

Men för inte så länge sedan kom denna känsla tillbaka. En kompis beskrev en händelse på stan där hon, en alkoholist och ett gäng ungdomar var involverade. Kompisen hade varit på Systembolaget vilket alkoholisten uppmärksammat och då frågat efter en cigarett (”eftersom det är så gott till drickat”). Hon hade tyvärr inga cigaretter att bjuda på. Något senare ser hon hur samme alkoholist ramlar omkull på spårvagnen. Vid det här läget har han kissat på sig. Det tillsammans med vurpan får ett gäng ungdomar att vildsint skratta och håna mannen.

Jag är så klart inte förvånad. Så här rullar ungdomar idag. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera kring vilka personer dessa personer kommer att utvecklas till. En sak är klar, förmodligen blir de inte socialarbetare. Men detta är inte något nytt utan folk har skrattat åt varandra i alla tider, fulla eller inte. Ändå blir jag ledsen när jag hör liknande historier från vänner. Speciellt när en majoritet agerar mot en minoritet. Jag blir svag och önskar nästan att jag var där när de själva upptäcker att livet inte alltid är så lätt.

Tom Waits är en av de bästa sångförfattarna när det handlar om människor som inte haft så mycket tur i livet, hamnat på sned eller bara valt att inte tillhöra samhället längre. I Christmas Card From a Hooker in Minneapolis (baserad på Bukowskis dikt Charlie, I’m pregnant från The Roominghouse Madrigals) berättar han om den nyfunna lyckan en prostituerad för första gången fått erfara.

När Kevin Moore skrev låten hade han nyligen varit med om att en kärleksrelation tagit slut. Enligt James LaBrie bar Kevin konstant omkring på en tidning vari han förälskat sig i en kvinna som bar en Space-dye vest. Det är uppenbart att låten handlar om Kevins brustna kärleksförhållande och hans arbete med att komma tillbaka. Att finna sig själv igen. För mig har den dock aldrig varit en låt att trösta mig med. Jag har knappt ens koncentrerat mig på texten förrän inför skrivandet om den. Även om jag förstått att den handlar om brusten kärlek så har den mig varit den vackraste låt som Dream Theater valt att sätta sitt namn på. Allt tack vare att låten är så annorlunda mot vad bandet annars brukar ge.

Jag har den senaste veckan ägnat den här låten över två timmar av mitt liv. Den har varit mitt ljudspår på väg till jobbet, hemma i soffan efter jobbet och nu, en söndagseftermiddag ensam med endast mina tankar som sällskap. Jag kan inte låta bli att återigen förälska mig i den här låten.

Awake är min favoritskiva med Dream Theater men jag tror inte att det är den skiva jag skulle bära med mig för alltid om jag endast fick lyssna på en enda skiva i resten av mitt liv. Det finns inte en chans att jag skulle kunna bestämma mig för någon dylik inom rimlig tid. Därför valde jag en skiva jag aldrig tröttnat på, lyssnar på åtminstone en gång i månaden per år. Awake är dessutom tillsammans med Opeths Damnation min audiofilskiva.

Idag är jag inte alls lika intresserad av Dream Theater längre utan ser vårt förhållande som avslutat. Vägen mot slutet började någon gång omkring 2003 års Train of Thought där bandet på något sätt kände att det behövde föryngra sig. Så därför började det bygga muskler, blondera håret och vänsterprasslade med yngre förmågor och erbjöd generöst snabbisar. Något vänsterprasslande tillät jag inte varför jag gjorde slut efter mediokra Octavarium. Så här i efterhand känner jag att det var ett bra drag med tanke på vad jag fick fram via mitt spionerande. Men precis som med andra förhållanden så kommer mitt selektiva minne minnas de goda stunderna vi hade tillsammans.

Det är inte speciellt ofta men ibland kryper det på mig och jag får ett sug efter att låna en bil och bara bege mig ut från staden. Stänga ute civilisationen, ladda bilens kassettbandspelare med amerikansk country, sydstatsrock och Bruce Springsteen och bara ge mig i väg med kärleken. I vår ensamhet vill jag se den stora vägen bredda ut sig framför oss. Om det så är skog, öppna landskap eller torr öken spelar ingen roll så länge vi får vara ensamma på vägen.

photo credit: side78

Highway 190 to Death Valley

Det ter sig självklart att jag romantiserar nöjesbilåkandet och drömmer om den amerikanska drömmen om bilen som frihetssymbol. Jag vet inte om det beror på att jag såg Heavy Metal Parking Lot igår men av någon anledning vill jag ha solsken, sitta på motorhuven till en klassisk muskelbil med en tunn och blaskig lager i handen samtidigt som vi spelar världens bästa musik.

Men jag idag hade nöjt mig med en bil. Jag ville, trots ovädret, sätta mig i en bil och vrida på en radiokanal hos vilka jag själv fått välja tre låtar och bara bege mig ut mot öarna för att känna av ovädret. Stormen hade krävt högsta koncentration, regnet hade smattrat på vindrutan men det hade förmodligen ändå lättat mitt sinne. Kanske hade jag stannat vid en rastplats för en stund och lyssnat på radion när de spelar Paul McCartneys Rinse the raindrops.

photo credit: mattcameasarat

all of night's lights

Problemet med att tycka om Europe på riktigt är att de flesta direkt associerar till The Final Countdown, Carrie eller Rock the Night. Kanske fem på hundra har uppmärksammat att bandet faktiskt släppt fler skivor än The final countdown. Detta försvårar diskussioner med skeptiker och har under årens lopp sakta men säkert ökat mitt missnöje kring nämnda låtar.

Det är dessa tre, hårt synthbetonade, låtar som lade grunden för Europes framgång men idag är det även de som gett bandet den missvisande bilden som ett gammalt pudelgäng. När jag lyssnar på Europe idag så är det oftast de två första skivorna samt de moderna skivorna som jag brukar återvända till.

The Final Countdown är för mig, så länge jag är nykter, ett avslutat kapitel.

När jag var yngre så försökte jag att passa in så gott jag kunde. I de tidiga tonåren fick jag vänner tack vare att jag var hyfsat duktig i lagsporter som ishockey och innebandy. Några år äldre så gjorde jag mig vänner tack vare mitt datorintresse. Och i de senare tonåren handlade allting om hårdrock.

Redan innan de sena tonåren hade jag haft långt hår. Innebandyfrisyren var något som passade mig, Kurt Cobain som förebild, men det tog tid innan jag slutade lyssna på dem som tyckte att det långa håret var för långt. Jag hann med att klippa av håret vid ett par tillfällen innan jag fått nog.

Hela diskussionen kring hårdrock(are) och utseende är egentligen ganska intressant men samtidigt för komplex att ta upp i ett kort blogginlägg. Kontentan av diskussionen kan jag tycka är att korthåriga hårdrockare är ledsna över att de inte ses som riktiga hårdrockare medan långhåriga hårdrockare tycker att det är orättvist att de inte tas seriöst i yrkeslivet eller samhället i stort. Själv har jag inte blivit diskriminerad yrkesmässigt pga mitt långa hår, men har flera gånger hört folk säga ”klipp dig och skaffa dig ett jobb!” eller ”är det inte dags att klippa dig och växa upp?”.

Vad är det som är så provocerande med att ha långt hår år 2011? Varför tycker folk att det är opassande med en finansminister med hästsvans?

Det är bara hår.

Saint Vitus – Born too late

UPPDATERAT: Jag hade visst lagt upp Angry Man istället för Born too late, låtarna behandlar samma tema men rätt ska vara rätt.

Jag har varit inne på det i den här artikelserien tidigare. Jag gillar Håkan Hellström på riktigt.

Det snackas om att han sjunger illa, influerats av The Smiths, Bob Dylan och The Cure till den grad att det kan ses som plagiering. Jag kunde inte bry mig mindre. De flesta av mina favoritband har skit under naglarna. Hur intressant är en helt perfekt människa? På något sätt måste det finnas något som sticks, något som attraherar och ställer den rådande världsordningen på sned.

Håkan Hellström gjorde allt detta med mig för många år sedan.

En vän är en vän hur taskigt livet än gått
Jag hoppas du fick pengarna jag skickade
För när jag var väck var du alltid där för mig

Det har varit en fantastiskt fin oktoberdag i Göteborg idag. En sådan dag man bara vill snöra på sig skorna, slänga skivpåsen i väskan och gå ut på stadens alla andrahandsbutiker. Istället är jag hemma och bråkar med resterna av en förkylning. Och ikväll skulle jag ha gått på konsert. Men det orkar jag inte med.

Istället har jag haft videon River en vacker dröm mer eller mindre på repeat de senaste timmarna. Videon är helt fantastisk och visar Göteborg från sin allra vackraste sida. Den får mina känslor att spira och tänka på annat än näsdukar, snor och hostande. Den tar mig tillbaka till sommaren, vännerna, kärleken och allt annat än vad som sker här hemma just nu.

Ni som inte gillar Håkan Hellström, och jag vet att ni är många, stäng av högtalarna, starta videon i helskärmsläge och tryck på play. Därefter är ni fria att göra vad ni vill.

Videon till River en vacker dröm är utan tvekan det vackraste jag sett i år.

Jag har väldigt svårt att förstå hur folk/vänner med annars prickfritt musiksinne anammar dessa danskar eftersom det är skit rakt igenom. Folk hävdar att det är den perfekta mixen av Metallica (post-Justice), Elvis Presley och Johnny Cash och må så vara, men jag är inte det minsta intresserad av att lyssna på en blandad cocktail av dessa artister. Men det är kanske något Verkligehetens folk är.

Jag mår illa varje gång jag hör den här skiten. Det är nästan som så att jag hellre lyssnar på Sabaton.

Volbeat – Radio Girl

Graveyard är ett undantag.

Graveyard: Axel Sjöberg, Jonatan Ramm, Joakim Nilsson och Rikard Edlund.

Jag kommer inte ihåg vem det var som skickade mig det där sms:et som förändrade resten av 2008 och de nästkommande två åren för mig, men snubben ska ha all tack för det. Sedan sommaren 2008 har jag sett bandet nio gånger tror jag, och det fantastiska med det är att det blir bättre för varenda gång jag ser det. Detta trots att jag till en början var skeptisk inför Hisingen Blues. Premiärkvällen på Nefertiti var underbar men jag kände en skepsis inför materialet även om det funkade bra live. Lyssnade mer på albumet och kände mig till en början besviken eftersom förväntningarna var enorma. Sedan kom sommaren och Muskelrock. Där visade Graveyard verkligen sig från sin bästa sida. Nya låtar är på gång, och en kort turné pågår i Sverige, Danmark och Norge men tyvärr inget gig i Göteborg.

Så under tiden tittar jag på dessa låtar, i HD, från festivalen Bonnaroo tidigare i år .

Graveyard – No Good, Mr Holden (live @ Bonnaroo 2011)

photo credit: halfrain

Jag somnar inte till musik längre. För några år sedan kunde jag inte somna utan att lyssna på några låtar innan jag gjorde mig redo för nästa dag. Idag har min sängkamrat ersatt nattmusiken. Vi pratar om något aktuellt, om morgondagen och efter det jag somnar fort.

Annorlunda var det då jag bodde i min första lägenhet. Jag fick min första och enda tillsägelse då jag somnade innan jag hann stänga av stereon. Än idag undrar jag hur min granne kunde höra musiken då jag själv knappt hörde den i mitt eget sovrum. Men jag kunde inte somna utan att lyssna på musik.

Jag hade en återskrivbar CD-skiva som jag brukade radera någon gång i månaden och ersätta med nya låtar. Ett tag bestod den skivan endast av Porcupine Tree-låtar. Emellanåt brukade jag programmera om min stereo så att den skulle spela Collapse the Light Into Earth om och om igen.

Jag är glad över att jag inte behöver lyssna på den låten för att somna idag.

Men skulle jag dansa skulle jag göra det till detta.

Groovesharklistan: 30 låtar