Men när jag då ramlar över något så oerhört vackert som, Bookshelf Porn, så är det bara att kapitulera. Här är det omöjligt att känna och bläddra på böckerna så istället låter jag ögonen ta intryck. Jag stänger igen dörren till arbetsrummet, slänger på lite John Coltrane i iTunes och bläddrar igenom varenda bokhyllebild.

Jag får aldrig någon inblick i om ägarna sorterat sina böcker alfabetiskt, efter inköpsdatum, genre, språk eller litterär period men jag förstår att samtliga älskar sina böcker. Att de lagt ner möda och besvär i att böckerna ska få ett fint hem samtidigt som de böcker som utgör respektive bibliotek berättar en historia om ägaren eller ägarna. Men framför allt är dessa bilder inredningsporr för bokälskare.

Vår bokhylla:

Jag har själv aldrig varit lika intresserad av att sortera mina böcker som min skivor. Skivorna har jag alltid haft en pedantisk kontroll på och de har sorterats i följande ordning:

1. Alfabetiskt
2. Utgivningsår
3. Format (singel och EP före album)

Men böckerna har jag ända sedan jag fick mina första böcker sorterat efter storlek och därefter efter författarens efternamn (pseudonymer sorterats efter efternamn, inte tillsammans med hans/hennes riktiga namn). Efter att jag blev sambo och vi satt upp våra vita hyllor hade vi inte rum nog att sortera efter efternamn, utan valde att sortera inbundna böcker på en hylla och de mindre pocketböckerna på sin egna hylla. Som ni ser på bilden ovan så behövs det organiseras på hyllorna, framför allt på pockethyllorna där det finns två rader med böcker. Böckerna fick helt enkelt sin plats där det fanns utrymme för dom.

Det är också just utrymmet som är det allra största problemet med det privata biblioteket. Jag har aldrig riktigt gillat tomrum i mina hyllor, oavsett om det gäller för mina böcker eller för mina cd- och vinylskivor. Det är anledningen till varför jag ställt mina single malt-flaskor i tomrummet till höger, eller att jag ställt de bokstavsklossar som mina syskonbarn leker med då de är på besök på den nedersta hyllan. Det finns helt enkelt ingen stringens bland böckerna och jag har emellanåt, precis som hos mina vänner, svårt att hitta den bok jag för just det tillfället söker.

Hur sorterar ni era bibliotek och hur ser de ut?

Några favoriter från Bookshelf Porn:

photo credit: bekka.

Jag har alltid haft en fallenhet för enkla sånger som i sig är en kort novell där sångaren på ett relativt enkelt sätt berättar om ett människoöde, en upplevelse eller delar ur sitt egna liv. Det är i dessa låtar som det mer eller mindre inte spelar någon roll hur musiken låter utan det är rösten och texten som står i centrum. Låtarna i denna kategori är nästan alla country eller någon form av pop. Det finns dock undantag och ett är John Waites Bluebird Cafe som mer är AOR/västkustrock.

John Waite är kanske allra mest känd som sångare i det brittisk/amerikanska AOR-bandet Bad English där han tillsammans med Journey-bekantingarna Neal Schon och Jonathan Cain släppte två skivor. Om man inte gillar AOR så är det ingen idé att bry sig om dessa (Bad English (1987) och Backlash (1991)) då skivorna är väldigt tidsenliga med allt vad det innebär. Bandet splittrades före det att Backlash hade mixats då interna stridigheter uppstod kring bandets nya och mer popigt tillrättalagda sound.

[För att kunna lyssna på ljudklippet, besök bloggen]

Första gången jag hörde just Bluebird Cafe var en tidig natt hemma hos en vän för i alla fall fem år sedan. Vi hade precis sett färdigt någon hyrfilm och smuttade på varsin folköl varpå vännen kände sig tvungen att spela en så fantastiskt fin låt som han bara några dagar tidigare återfunnit. Vilken liten pärla det visade sig vara!

Vi introduceras för den sjuttonåriga servitrisen Jean som för att kunna nå sina drömmars mål utger sig för att vara den fyra år äldre Mary. Hon drömmer om att få spela på The Bluebird Cafe i Nashville, en legendarisk restaurang/klubb för låtskrivare i countrymeckat Nashville. För att nå dit spar hon den dricks hon får i en burk vid vilken hon har en bild på Patsy Cline. Förmodligen har hon bilden på Patsy vid burken för att påminna sig själv att om även hon kan lyckas bara hon kämpar. För precis som Waite vill att lyssnaren ska förstå så är Jean en bild av Patsy Cline när hon var i samma ålder. Cline jobbade även hon på ett fik under dagarna för att sjunga på nattklubbar, barer och liknande etablissemang under kvällarna/nätterna då hon hoppat av skolan.

She comes out of work some nights
Stops and stares down the road
Through the heat and the crickets
And the telegraph poles
Out in the darkness
Hank’s Blue Highway calls
And she just stops and smiles
Yeah

Sista versen förklarar för oss att Jean inte övergett sina drömmar utan trivs och mår bra varefter Waite sjunger refrängen två gånger för att försäkra lyssnaren att hon en dag kommer att stå på Bluebird Cafes scen.

Riktigt bra skivor utanför topp fem:

Count Raven – Mammons War
Wolf – Ravenous
Obliteration – Nekropsalms
Dinosaur Jr. – Farm
Necrophobic – Death to All
Mastodon – Oblivion
Baroness – Blue Record

Topplistan med 2009 års fem allra bästa skivor kommer snart. Då med utförliga åsikter kring dem.

Det är lite tråkigt då det har varit en riktigt bra hårdrockssommar 2009 och det har funnits en hel del att skriva om. Muskelrock utanför Alvesta i Småland visade sig vara en fantastisk festival: liten campNäing, gemytlig stämning, bra bokningar och endast hårdrock av klassiskt snitt. Det kändes som en ganska frisk fläkt bland alla de andra festivalerna. Att Entombed, ett av Sveriges största dödsmetallband, ersatte det lilla svenska heavy metal-bandet Torch kändes till en början underligt. Men när Entombed plöjt igenom sitt set bestående av en mängd hits från förr så kändes det ändå rätt. Som helhet så var det förvånande nog en helt opretentiös oas av trve metal-hårdrockare.

När jag började skriva det här inlägget så satt jag på tåget ner till Skåne för att se Neurosis i Malmö. Det var en alldeles fantastisk konsert. Absolut en av tidernas fem bästa.Nu, en månad senare, är jag återigen på väg ner till Skåne. Den här gången sitter jag på en, ur datoranvändningssynpunkt, obekväm buss. Syftet med den här resan är en liten weekendsemester i Skåneland och Danmark tillsammans med hjärtat. Den här gången är det tänkt att det Köpenhamnsbesöket skall vara i turistens tecken, så det blir Ströget och liknande upplevelser. Det finns än så länge två hållpunkter och det är besök på ölbutikerna, Barley Wine och Belgisk Bryg.

Då komforten på Bus4You-bussen inte är optimal så är möjligheten till något vettigt bloggande inte den bästa, men jag har lovat mig själv att återta skrivandet. Årets arbetsfria semester är ännu inte påbörjad men vecka 34 börjar den. Det kommer att innebära mycket fri tid för att skriva och att läsa. Men planen är att börja innan det.

Annars är Necrophobics Death to All den nya skiva jag lyssnat allra mest i år och den har inte ens funnits i handeln speciellt länge. Fantastiskt skön melodiös dödsmetall utan att bli mesig är det i alla fall. Så som den till stor del var under 90-talet alltså.