Kärlek är att efter en lång oinspirerad dag på jobbet i gränslandet mellan sömn och verklighet komma hem och få en god måltid tillagad speciellt till sig själv. Att den sedan är ordnad av en betydelsefull person som har kraften att lyfta upp en ur sömnens klor är inget annat än ljuvligt.

I dag fyller jag 27 år och borde känna mig något mer vuxen enligt samhällets normer. Framför allt borde jag göra det när det serveras marinerade oliver, marinerade vitlöksklyfter, soltorkade tomater och parmesankuber, men det fungerar inte riktigt så. Istället är jag lika barnslig som vanligt och kan inte låta bli att tycka att The A-Team är det roligaste just nu.

Men så bjuds man på kex, goda ostar samt dricker ett dyrt rödvin och känner att man trots allt kanske blivit vuxen till slut.

Come hither to this place and let your mind fly free
For that’s the only way how everyone should be
We all need something that we can keep on livin’ for
No one needs to tell us what we’re doin’ anymore

Head on, head on steady – until the end of time
Living, living ready – for livin’ ain’t no crime

- Helloween, Livin’ Ain’t No Crime

Vi skaffar oss husdjur för att få känslan av en familj. Vi hinner inte äta frukost hemma utan äter istället på väg till jobbet, eller på jobbet. Allt för att vi skall hinna jobba lite mer. Vi ser ner på de människor som avviker från samhällsnormer och de som vågar visa känslor vid spårvagnshållplatsen samtidigt som vi undviker att se varandra i ögonen som om det vore en smittorisk för en okänd obotlig sjukdom.

Allting vi tar oss för – musiken vi lyssnar på, filmerna vi tittar på, laget som vi favoriserar – är ett sätt fylla det hål, den själsliga saknaden, det som får oss att orka leva.

Vi stannar inte upp, vi tänker inte igenom saker. Vi har slutat att reflektera och uppskatta det som vi har i nuet. Alltid är det någon annan som har det bättre. Vi låter inte Tiden arbeta längre, utan det skall finnas färdiga paketeringar som uppfyller vårat val. Inte ens andligheten är längre vår, ty boklådorna säljer mängder av statiska självhjälpslösningar där just deras tillvägagångssätt är det enda rätta. Vi orkar helt enkelt inte längre tänka själva utan vill ha paketerade lösningar samtidigt som vi föredrar halv- eller helfabrikat i dagligvarubutiken.

Precis som en god belgisk öl eller ett lätt romantiskt sommarregn så hamnar livet ibland i skymundan av vår uppgift: att leva.

Det är först nyligen som jag upptäckt att även jag är delaktig i detta beteende. Jag har sökt kärleken så intensivt att jag inte såg den när jag funnit den. Det enda jag önskade var att ligga i sängen, se djupt i dina ögon och gå igenom mina favoritskivor tillsammans med dig. Men det gjorde jag aldrig. Och nu undrar jag: Varför kan vi inte bara leva? Varför kan vi inte bara älska?

Vi måste stanna upp. Vi kan inte uppleva allting, men för att uppleva någonting måste vi våga kasta loss och börja leva.

Att leva är inte ett brott.

För en stund sedan sårade jag en person otroligt mycket. Faktiskt så pass mycket att jag inte vet om jag någonsin sårat någon lika mycket förut. Tiden som passerat sedan händelsen har varit jobbig och jag har försökt finna andra problem att hänga upp mig på, men utan resultat. Jag kan helt enkelt inte sluta att tänka på mitt misstag, och för en gångs skull hittar jag ingen hjälp i musiken. Hade det varit höst nu så hade jag gömt mig under de fallna färgstarka löven, men istället är våren på väg och ljuset förstör mina gömställen.

I går försökte jag prata med månen när jag promenerade hem i regnet, men han ville inte lyssna. I dag har jag istället lyssnat på mina favoritartisters problem och försökt att agera psykolog åt dem, men det har bara slutat i att jag börjat prata om mig själv istället. Kanske borde jag ringa Beau och fråga honom om hur jag ska göra?

Kärleken är en hund från helvetet
   Den bär med sig sin egen plåga

Slutar den aldrig skälla?

Jag vet att jag inte har bloggat speciellt mycket det senaste och det beror på att jag inte känt någon inspiration för det. Samtidigt har jag fått en hel del uppslag att skriva om så det kommer jag att presentera efter att jag fått ordning på den uppsats som kraschade i våras. Den är visserligen nästintill helt klar men jag vill ta en titt på den och bearbeta den så att jag får en slutprodukt som jag kan vara nöjd med.

Annars var jag och grillade hemma hos mina föräldrar tillsammans med en större del av min mammas släkt. Det var trevligt, träffade hennes moster från Australien för första gången på väldigt länge. Nu ska jag gå och lägga mig så att jag orkar gå upp 0610 i morgon.

Det känns som att Murhpy och hans helvetiska lag blivit min närmsta kompanjon. För ett år sedan kände jag till honom mest som en ytlig bekant, men sedan han gjorde sitt första intåg i mitt liv funderar jag mest kring varför skyns alla regnmoln slåss om parkettplatserna ovanför mitt huvud.

Nu är det så att i helgen rasade en av mina hårddiskar. På denna hårddisk finns det väldigt mycket saker som inte har det minsta affektionsvärde för mig. Vilket betyder att jag kan förlora det utan att bli mer irriterad över et att jag under sommaren får köpa mig en ny hårddisk,. De är inte speciellt dyra längre. Men, så har vi den här Murphy-typen som av någon anledning har en beef med mig. Jag vet inte om jag följt med hans kvinna hem en kväll efter krogen eller vad jag gjort honom, men mig är jäveln ute efter, och det hårt. För på denna hårddisk, som vi kan kalla E:/, låg nämligen min populärlitteraturuppsats med inlämningsdatum nästa vecka.

Som ”tur” är, hittade jag en två veckor gammal säkerhetskopia på min usb-sticka samt att jag lyckats rädda vissa fragment av den skadade uppsatsen. Med detta sagt så har jag suttit de senaste två dagarna och verkligen slitit med att försöka få ihop en värdig uppsats. Tiden det tagit mig att skriva detta inlägg har varit min paus för i dag, det dags att bege sig in bland böckerna igen.

Och skulle ni, någon av mina läsare, träffa på Murhpy, be honom ringa mig så att jag kan bjuda honom på kaffe och bulle så att vi får prata ut om varför han är så irriterad på just mig.

[Andra bloggar om: Murphys lag]