-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Recension: Om @ Nefertiti 6/11 2008
Jag vet att det varit tyst här i närmare en månad. Det är inte som så att det inte händer saker, eller att musiken försvunnit ut ur mitt liv. Snarare är det tvärtom. I går var jag t ex och såg Ättestupa och Om på minifestivalen GBG Energi som anordnades på anrika jazzklubben Nefertiti i Göteborg.
Huvudattraktionen för mig, och förmodligen även för den större delen av besökarna, var amerikanska stoner/doom-bandet Om. Bandet bildades av ruinerna från legendariska, och för nästa sommar återförenade, Sleep. Min live-erfarenhet av drone eller annan långsam doom sträcker sig till fantastiska Earths två senaste Sverigespelningar. Att jag inte hört mer av Om än dess förträffliga Pilgrimage, gjorde att jag kände en spänd nyfikenhet över vad bandet hade att erbjuda.
Kvällen erbjöd även ett, mycket underligt, danskt band samt brödraparet Guds Söner. Men dem sket jag i, och drack istället öl på 7:ans ölhall. Väl framemot klockan 23 möter jag upp tillresta vänner från Stockholm och vi tar plats längst fram vid scen för att verkligen uppleva och känna kraften som är Om.
Att beskriva bandet är svårt, men det handlar om något så simpelt men kraftfullt som trummor, bas och sång. Och vibrationer. I dryga timman bjuder Al Cisneros och Emil Amos på musik som närmast kan efterliknas vid ett religiöst mässande där låtarnas evolution är magnifik och storslagen. Bäst är bandet när det långsamt byggt upp ett vackert mullrande ljudlandskap för att i nästa taktbyte rasera det med något som närmast kan efterliknas vid en Titan från den grekiska mytologin.
När det endast återstår en låt av kvällen får en man i publiken ett telefonsamtal där han försöker övertala sin vän att ta sig till Nefertiti så skyndsamt som möjligt med orden: “Fan, det är ju världens bästa stonerband som spelar nu. Skynda dig!”. Vad ska man svara på något sådant?
Recension: Metallica “Death Magnetic”
Jag började skriva på den här recensionen redan innan jag åkte till Prag, men fick aldrig tillfälle att skriva klart slutet. Sedan dess har jag lyssnat på skivan ett par gånger till och det här är min åsikt som den ser ut i dagsläget.
När St. Anger släpptes för ungefär fem år sedan så koncentrerade sig snacket kring Lars nya kakburkar, hur otroligt kass skivan var och hur det var slutet för rockbandet Metallica. För egen del så gillade jag St. Anger till viss del, och tyckte att skivan hade en del sköna partier. Att komma överens med trumljudet hade jag inga större problem med. Desto värre var det med låtlängderna. Nästan samtliga låtar var helt enkelt alldeles för långa.
I dag släpps alltså, Death Magnetic, Den stora återkomsten™. Första singeln, The Day That Never Comes, var som bekant helt okej. Och jag headbangade en del när My Apocalypse spelades ute förra helgen. Så efter dessa två smakprov förstod jag att förhandssnacket om att bandet skulle ge oss en “back to the roots”-skiva inte var lika löst taget ur luften som Martin Carlssons St. Anger-reportage.
I flertalet av de recensioner som jag har läst uttrycker recensenterna om hur bandet “hittat hem“, att skivan hjälper Metallica återfå sin forna stjärnstatus eller att det återigen handlar om “
Tillåt mig att tvivla. Det låter helt klart bättre än på St. Anger, men det är inte mer än marginellt. Faktiskt.
Återigen är låtarna alldeles för långa och jag tröttnar redan innan de flesta låtarna nåt halvtid. Det är egentligen bara All Nightmare Long och That Was Just Your Life som jag kan lyssna på i en sittning. Resterande låtar lider, i min mening, av fantasibrist. Jag får känslan av att alldeles för många imponeras alldeles för lätt av det faktum att bandet låter hårt igen. Förmodligen beror på det på att Kirk återigen spelar gitarrsolon, att Lars återfått sin virveltrumma och att musiken är hårdare än på 90-talsskivorna.
Men jag går inte på den enkla.
Kirk spelar sina solon och Lars trummar på, men det görs halvhjärtat. Kirk slarvar med sina solon och Lars får inget riktigt skönt sväng i sitt trumspel. Sedan har vi syndromet med långa låtar. Visst, bandet har alltid haft långa låtar på sina skivor men de har då skrivit låtar som håller hela vägen. Jag tröttnar på låtarna redan halvvägs in i dem men jag tvingar mig att tränga igenom dem för att förstå mig på helheten. Men det hjälper inte.
Nej, Death Magnetic är inte en skiva som jag kommer att bära med mig under hösten. Förmodligen kommer jag att fylleskråla till någon av singlarna ute på krogen ett par gånger till, men efter det så lär de falla bort i glömska och världen kommer att vara sig lik innan jag fick nys av “Metallicas pånyttfödelse“.
Liverecension: Principles Of Existance, Rotten Sound och Disfear
Den senaste konserten jag minns att jag sett var Sonic Ritual på Tantogården i Stockholm fredagen den 2 maj. En trevlig kväll även om det kanske inte var det bästa jag sett. Norges nationaldag 2008 kommer jag dock att minnas långt framöver. Anledningen till det är de finska grindgiganterna Rotten Soundsom bjöd ett fåtal tappra på Sticky Fingers Top Floor till ett grindkalas av sällan skådat slag.
Kvällens första förband (Cursed spelade inte i Göteborg), Principles of Existance, var inte det sämsta bandet jag sett i mitt liv, men går man på scen före Rotten Sound så har man stora krav på sig som band. Dessa krav infriades inte på långa vägar. Man var inte ens i närheten av att bjuda upp till röj och Principles of Existance kommer inte att gå till världshistorien med sin variant på punkinfluerad hardcore. Att publiken inte visar bandet det minsta intresse kan inte vara kul när man som Uffe Cederlund (ex-Entombed, Disfear) tidigare spelat för utsålda klubbar, men det är förståeligt när man agerar förband till Rotten Sound och ytterligare ett svenskt Pitchfork-hypat band, Disfear.
Finska Rotten Sound är ett aktat band inom genren och det sägs att grindkonnässörer håller bandets skiva Murderworks(2002, Century Media Records) som ett klassiskt verk. När bandet då drar igång sin armada med låtar så borde det genast formas en moshpit framför scen, men den här kvällen verkar det som att publiken har betongklossar till skor då färre än tio personer försöker röja. Hur man lyckas med det övergår mitt förstånd när finnarna levererar sitt kompromisslösa totalmangel med bravur. Rent generellt är grindcorelåtar sällan längre än två minuter, men ikväll gäller det att vara i toppform då bandet bundit ihop många av sina låtar till längre medleys. Något som görs med en precision värdig kvantfysiker, dock utan att förlora den ack så viktiga dynamiken.
På Sticky Fingers får vi se ett styrkebesked som visar att bandet är, om inte världens, så åtminstone Europas absolut bästa grindband. Och som om inte det räckte så är bandets senaste skiva, Cycles(2008, Spinefarm), minst lika bra som tidigare nämnda Murderworks. En blivande klassiker.
Headlinern för kvällen, Disfear, innehåller två av de största profilerna inom svensk metal - Tompa Lindberg (At the Gates) och Uffe Ulf Cederlund (ex-Entombed) - men den här kvällen har inte det någon som helst betydelse. Jag och min vän Anders, med flickvän, lämnar Sticky Fingers efter att Disfear blott hunnit spela ett par minuter. Våra ansikten täcks med leenden större än Stilla havet. Nacken känns öm, kroppen sliten och orken knapp men ändå känner jag mig som en vinnare. Vi har precis bevittnat något som kan vara årets spelning i Göteborg 2008.
Recension: In Flames “A sense of purpose”
Även om jag gillade några spår från Come Clarity så var det en skiva som inte lämnade några bestående intryck utan föll i glömska ganska fort. Egentligen har väl In Flames post-Clayman alltid varit relativt ointressant för min del. Detta trots att jag någon gång under slutet min grundskoletid höll ett muntligt anförande om hur gärna jag ville growla i en rockorkester, till vilket jag hade Episode 666 (vald enbart för att väcka anstöt hos min svensklärare) som exempel. Hade jag haft polare som gillade brutalare dödsmetall hade jag förmodligen valt något med Cannibal Corpse istället.
År 2000 kan i många avseenden ses som året då den svenska hårdrocksscenen fick sitt stora genombrott. In Flames släppte Clayman, Hammerfall gav oss Renegade, Iron Maidens åteförening resulterade i Brave New World och ett (i raden av många) utsålt Stockholms stadion. Huruvida år 2000 även markerar en formtopp för genren i sig har diskuterats, diskuteras just nu och kommer att diskuteras framöver men oavsett vilken åsikt man har kan man inte bortse året som en historiemarkör. Allting de nämnda banden i detta stycke spelat in efter år 2000 har mer eller mindre klassats som dåligt.
När Reroute to Remain släpptes 2002 innebar den en, relativt, drastisk ändring på ljudbild och en hetsk diskussion om huruvida In Flames sålt sig eller inte tog vid. Jag intresserade mig inte för skivan nämnvärt, musiken intresserade mig inte och jag gick vidare. Två år senare, 2004, kom Soundtrack to your escape och även den lyckades passera utan att göra avtryck även om jag tyckte att den lät bättre än föregångaren. Come Clarity kom ytterligare två år senare och den markerade en återgång till ett mer gitarrorienterat In Flames. Jag vill minnas att skivan inledningsvis fick mig att imponeras men precis som tidigare fanns det inte utrymme för bandet i mitt liv och skivan föll i glömska utan att den saknades.
Nu när då det är dags för ytterligare ett In Flames-album så räknas det som en stor release i och med att bandet vuxit i och med varje släpp. Enligt Kulturbloggen så har förhandslyssningen av A Sense of Purpose på MySpace varit lyckad för In Flames då skivans låtar spelats över en miljon gånger. Tydligen ett nytt rekord för MySpace Sverige. Och även i nationell press får skivan relativt bra mottagande, men jag förstår fortfarande inte. Metalcentral ger skivan 7/10 och skriver något om skillnader i sånglägen mellan då och nu. Ännu mindre förstår jag när Isabelle på Dagens skiva ger skivan fullpott och tio poäng.
För mig låter Anders Fridén ansträngd och gnällig, musiken likgiltig och återvunnen samtidigt som det enda i förväg intressanta spåret, The Chosen Pessimist inte lyckas locka tillräckligt. Att Fridén drar till med högstadiepoesi i stil med “I feel like shit! But at least I feel something” trodde jag inte att jag skulle få höra, men att han gör det förvånar mig inte längre. För mig spelar det ingen roll att In Flames är framgångsrika eller att bandmedlemmarna tycker att A sense of purpose är bandets bästa skiva någonsin. Det är inte därför jag känner att bandet irrat bort sig. Utan jag tycker att bandet har blivit uddlöst, självsäkert och kravlöst. Av någon anledning kan lyckas jag inte engagera mig lika mycket längre.
Vi har helt enkelt vuxit ifrån varandra. Jag har sökt mig till andra jaktmarker medan In Flames gått vidare med sitt, och för det skall de ha en eloge. De vågar göra det de själva tror på trots att man får internettrollen på sig. De vet att det enda krav man kan ställa på sig själv är ärlighet och att så länge man spelar musik ur ett ärligt perspektiv kan man vara nöjd. Synd bara att det ska vara så förbannat tråkigt.