Även om jag verkligen älskar Slayer så är tillhör jag inte den grupp som dyrkar marken det går på, utan försöker numera hålla en något mer försiktig profil mot bandet. Christ Illusion var en ordentlig uppryckning om vi jämför med God Hates Us All och 90-talet, men det ska ärligt talat inte vara svårt för Slayer att toppa 1990-talets halvmesyrer (här bortser vi så klart från Seasons in the abyss som kom 1990).

Christ Illusion var en mix av ”det gamla” och en lagom dos av ”det nya” Slayer. Där fanns material som fick gamla Slayerfans att återvända till sitt gamla favoritband, och där fanns material som fick nytillkomna fanns att älska bandet än mer. Inför släppet var jag tänd till tusen, men så många gånger förr är förväntningarna alldeles för högt ställda. Den här gången var det raka motsatsen och jag hade inte koll på releasedatumet förrän några dagar innan. Till råga på det väntade jag säkert i en vecka med att köpa skivan.

De första två-tre lyssningarna var tappra men halvhjärtade försök från min sida. Jag la in skivan på min iPhone och tog med mig skivan till Lund. Lyssnade på den både på väg ner, och på väg hem. Lyssnade på skivan på väg till och från jobbet. Lyssnade så ofta jag kunde, men började få ont i öronen mer och mer efter det att jag antingen bytt skiva, eller stängt av. Trots att jag sänkt volymen så lågt att jag knappt kunde höra vad som spelades om jag bytte till något annat. Skivan är alltså ytterligare ett offer i det så kallade ”Loudness War” som blir mer välkänt dag för dag.

Jag kan dock förstå varför man valt att göra som man gjort och det är att Slayer hemma på datorhögtalarna ska vara lika högt och hårt som bandet är live. Live brukar Slayer vara som en rak höger rätt i ansiktet av Chuck Liddell, och det är förmodligen det som Greg Fidelman (känd från Death Magnetic) försökt återskapa. Men borta är allt djup och all dynamik och det som återstår är mest oljud.

Trots det att jag inte kan lyssna på skivan på den volymnivå jag skulle önska så har man lyckats att skriva ett gäng thrashvidunder i Unit 731, Psychopathy Red och Snuff. Men den låt som jag fastnat allra mest är den som förmodligen handlar om Elisabeth Bathory, Beauty through order. Det känns så uppenbart när man läser de inledande textraderna:

It’s the feel of your blood
As it flows smoothly down my skin
Intoxicating my soul
Immortality, seducing me

Det är en fantastiskt suggestiv låt med en nerv som förmodligen inte skulle skämmas om den fanns med på Seasons in the abyss. Ta bara partiet (framför allt gitarrmelodin) som börjar omkring 2:30 och fortsätter i ca en minut, det är en sådant himmelskt sväng att jag inte kan sluta njuta. Men här finns också låtar som är så vedervärdiga att jag inte orkar lyssna på dem. Americon (förmodligen en av Slayers sämsta låtar), Hate Worldwide, Human Strain och Playing with dolls är samtliga av den typ av låt som jag inte vill förknippa mitt Slayer med.

World Painted Blood är egentligen allt som man kan kräva av ett band som hållt på i snart trettio år. Och det är trots allt en vitalisering vid jämförelse mot det som bandet givit ifrån sig efter 1992. Men när det handlar om Slayer så kommer allt framtida material jämföras med en treenighet av skivor som är (nästintill) onåbar.

Men så har vi det här med ljudet igen. Varför envisas band på stora skivetiketter att förstöra sina skivor?

1997 släppte David Coverdale en liveskiva där han tillsammans med dåvarande gitarristen Adrian Vandenberg spelade ett akustiskt set för japanska skivbolagsdirektörer och lyckliga utvalda fans. Inspelningarna från den kvällen släpptes sedermera som Starkers in Tokyo och det är en skiva som jag, då och då faktiskt återvänder till. Det är också i det här avskalade formatet som dagens Whitesnake borde klä sig i, och inte i den bombastiska 1987-metal utstyrseln som bandet envisar sig vid att försöka fylla. Det fallerar katastrofalt.

Inleder konserten gör Best Years från senaste studioskapelsen Good to be bad och i och med det lägger man direkt nivån på spelningen. Redan efter några minuter suckar jag och tittar på min stolsgranne Danger Avenue-Thomas för att sedermera beklaga mig över Davids horribla skrikande. Den väntade örfilen uteblir och döm min förvåning när Thomas, ett enormt stort Whitesnake-fan, instämmer i mina ord. Så fortsätter det under stora delar av konserten. Vi beklagar oss, går på toaletten och köper öl utan att bry oss om det vi missar.

Någonstans innan det att gitarristerna Doug Aldrich och Reb Beach får tillgång till hela scenutrymmet i strax över tio minuter så summerar Thomas kvällen på ett alldeles utmärkt sätt genom att säga något i stil med:

Jarno, jag känner mig lurad. När man går och ser Whitesnake så ska det vara som det bästa sex man haft. Det ska inkludera förspel och uppskattning, samtidigt som det är till mig David ska rikta uppmärksamheten. Nu känner jag mig lurad och utnyttjad bland tusen andra one-night-stands. Jag är värd mer än så.

Det är exakt den känslan jag får när jag sitter på ena långsidan och ser över mot scenen. Det är som att herr Coverdale inte bryr sig om att hans röstresurser inte längre räcker för att ta de höga tonerna. Istället blir det ett hemskt skrikande, nästan, hela konserten igenom. Det är när man saktar ner, stoppar de skrikande heavy metal-gitarrerna, gömmer de stora trummorna och plockar fram den akustiska gitarren som konserten blixtrar till. Det är när Coverdale tar sångerna till hjärtat, accepterar sin röst och tar sig an The deeper the love, Ain’t gonna cry no more och Deep Purples underbara Soldier of fortune som Coverdale bevisar oss att han inte slängt bort världens bästa rockröst.

Det blir istället alldeles för uppenbart att detta förmodligen är det sista vi får se av den numera 57-årige cock rock-guden. Han är förmodligen trött efter 30+ år i branschen, men jag skulle mer än gärna betala 485 kronor för att se en ny uppdaterad version av Starkers in Tokyo. För något mer av den här kalkonartade farsen är i alla fall inte jag inte intresserad av.

Jag började skriva på den här recensionen redan innan jag åkte till Prag, men fick aldrig tillfälle att skriva klart slutet. Sedan dess har jag lyssnat på skivan ett par gånger till och det här är min åsikt som den ser ut i dagsläget.

När St. Anger släpptes för ungefär fem år sedan så koncentrerade sig snacket kring Lars nya kakburkar, hur otroligt kass skivan var och hur det var slutet för rockbandet Metallica. För egen del så gillade jag St. Anger till viss del, och tyckte att skivan hade en del sköna partier. Att komma överens med trumljudet hade jag inga större problem med. Desto värre var det med låtlängderna. Nästan samtliga låtar var helt enkelt alldeles för långa.

I dag släpps alltså, Death Magnetic, Den stora återkomsten™. Första singeln, The Day That Never Comes, var som bekant helt okej. Och jag headbangade en del när My Apocalypse spelades ute förra helgen. Så efter dessa två smakprov förstod jag att förhandssnacket om att bandet skulle ge oss en ”back to the roots”-skiva inte var lika löst taget ur luften som Martin Carlssons St. Anger-reportage.

I flertalet av de recensioner som jag har läst uttrycker recensenterna om hur bandet ”hittat hem”, att skivan hjälper Metallica återfå sin forna stjärnstatus eller att det återigen handlar om ”balls out metal”.

Tillåt mig att tvivla. Det låter helt klart bättre än på St. Anger, men det är inte mer än marginellt. Faktiskt.

Återigen är låtarna alldeles för långa och jag tröttnar redan innan de flesta låtarna nåt halvtid. Det är egentligen bara All Nightmare Long och That Was Just Your Life som jag kan lyssna på i en sittning. Resterande låtar lider, i min mening, av fantasibrist. Jag får känslan av att alldeles för många imponeras alldeles för lätt av det faktum att bandet låter hårt igen. Förmodligen beror på det på att Kirk återigen spelar gitarrsolon, att Lars återfått sin virveltrumma och att musiken är hårdare än på 90-talsskivorna.

Men jag går inte på den enkla.

Kirk spelar sina solon och Lars trummar på, men det görs halvhjärtat. Kirk slarvar med sina solon och Lars får inget riktigt skönt sväng i sitt trumspel. Sedan har vi syndromet med långa låtar. Visst, bandet har alltid haft långa låtar på sina skivor men de har då skrivit låtar som håller hela vägen. Jag tröttnar på låtarna redan halvvägs in i dem men jag tvingar mig att tränga igenom dem för att förstå mig på helheten. Men det hjälper inte.

Nej, Death Magnetic är inte en skiva som jag kommer att bära med mig under hösten. Förmodligen kommer jag att fylleskråla till någon av singlarna ute på krogen ett par gånger till, men efter det så lär de falla bort i glömska och världen kommer att vara sig lik innan jag fick nys av ”Metallicas pånyttfödelse”.

Även om jag gillade några spår från Come Clarity så var det en skiva som inte lämnade några bestående intryck utan föll i glömska ganska fort. Egentligen har väl In Flames post-Clayman alltid varit relativt ointressant för min del. Detta trots att jag någon gång under slutet min grundskoletid höll ett muntligt anförande om hur gärna jag ville growla i en rockorkester, till vilket jag hade Episode 666 (vald enbart för att väcka anstöt hos min svensklärare) som exempel. Hade jag haft polare som gillade brutalare dödsmetall hade jag förmodligen valt något med Cannibal Corpse istället.

År 2000 kan i många avseenden ses som året då den svenska hårdrocksscenen fick sitt stora genombrott. In Flames släppte Clayman, Hammerfall gav oss Renegade, Iron Maidens åteförening resulterade i Brave New World och ett (i raden av många) utsålt Stockholms stadion. Huruvida år 2000 även markerar en formtopp för genren i sig har diskuterats, diskuteras just nu och kommer att diskuteras framöver men oavsett vilken åsikt man har kan man inte bortse året som en historiemarkör. Allting de nämnda banden i detta stycke spelat in efter år 2000 har mer eller mindre klassats som dåligt.

När Reroute to Remain släpptes 2002 innebar den en, relativt, drastisk ändring på ljudbild och en hetsk diskussion om huruvida In Flames sålt sig eller inte tog vid. Jag intresserade mig inte för skivan nämnvärt, musiken intresserade mig inte och jag gick vidare. Två år senare, 2004, kom Soundtrack to your escape och även den lyckades passera utan att göra avtryck även om jag tyckte att den lät bättre än föregångaren. Come Clarity kom ytterligare två år senare och den markerade en återgång till ett mer gitarrorienterat In Flames. Jag vill minnas att skivan inledningsvis fick mig att imponeras men precis som tidigare fanns det inte utrymme för bandet i mitt liv och skivan föll i glömska utan att den saknades.

Nu när då det är dags för ytterligare ett In Flames-album så räknas det som en stor release i och med att bandet vuxit i och med varje släpp. Enligt Kulturbloggen så har förhandslyssningen av A Sense of Purpose på MySpace varit lyckad för In Flames då skivans låtar spelats över en miljon gånger. Tydligen ett nytt rekord för MySpace Sverige. Och även i nationell press får skivan relativt bra mottagande, men jag förstår fortfarande inte. Metalcentral ger skivan 7/10 och skriver något om skillnader i sånglägen mellan då och nu. Ännu mindre förstår jag när Isabelle på Dagens skiva ger skivan fullpott och tio poäng.

För mig låter Anders Fridén ansträngd och gnällig, musiken likgiltig och återvunnen samtidigt som det enda i förväg intressanta spåret, The Chosen Pessimist inte lyckas locka tillräckligt. Att Fridén drar till med högstadiepoesi i stil med ”I feel like shit! But at least I feel something” trodde jag inte att jag skulle få höra, men att han gör det förvånar mig inte längre. För mig spelar det ingen roll att In Flames är framgångsrika eller att bandmedlemmarna tycker att A sense of purpose är bandets bästa skiva någonsin. Det är inte därför jag känner att bandet irrat bort sig. Utan jag tycker att bandet har blivit uddlöst, självsäkert och kravlöst. Av någon anledning kan lyckas jag inte engagera mig lika mycket längre.

Vi har helt enkelt vuxit ifrån varandra. Jag har sökt mig till andra jaktmarker medan In Flames gått vidare med sitt, och för det skall de ha en eloge. De vågar göra det de själva tror på trots att man får internettrollen på sig. De vet att det enda krav man kan ställa på sig själv är ärlighet och att så länge man spelar musik ur ett ärligt perspektiv kan man vara nöjd. Synd bara att det ska vara så förbannat tråkigt.

När Pelican går på scen är publiken på golvet minst sagt lätträknad, ungefär 35 fick jag det till vid en snabb räkning. Pinsamt nog står samtliga, även jag, på säkert avstånd från bandet. Bortsett från två långhåriga herrar i mössa står publiken mest med armarna i kors och lyssnar avvaktande på bandets melankoliska och atmosfäriska ljudlandskap.

Först efter halva setet har basisten fått nog och visar med en inbjudande gest att publiken ska komma närmare, och lite tveksamt (förmodligen även halvt på skämt) skuttar en sliten man fram och tio-femton sekunder senare har publiken äntligen tagit sig fram till scenkanten. Jag stannar kvar intill väggen och njuter av att emellanåt kunna sluta ögonen och drömma bort en stund. Stora delar av bandets senaste skiva rivs av utan någon större intern eller extern interaktion, bortsett från då bandets ena gitarrist blygt får ur sig ”Thank you, this is our first time in Sweden.” Personligen hade jag nog tyckt att det hade varit kul om han, precis som många andra amerikaner, förväxlat Sverige med Schweiz så att publiken kunnat visa lite känslor.

Trots avsaknaden av interaktion med publiken lyckas Pelican fånga mig och kanske är det melankolin inom mig som förenar sig med den som ljuder ur högtalarna. Bandets organiska miljonprogramsmetal visade i lördags sin bästa sida i låtarna Bliss in concrete och City of echoes. Främst i titelspåret till bandets senaste skiva som ståtar med den vackraste gitarrmelodi jag hört den här sidan 2000-talet. När samma melodi återkommer för andra gången några minuter senare är det som att återse sin käresta efter att hon varit bortrest under en längre tid och man känner hennes ljuvliga doft vid den första omfamningen, vilken övergår till en mjuk omtänksam kyss. Helt klart höjdpunkten från ett bra gig som annars led av lite för mycket av tafatt ljussättning.

High on Fire äntrar scenen. Publikjubel och Fury whip. Hela tiden slår det mig att publiken agerar nickedocka och lyder Matt Pikes gitarr efter hur brutala riff den avger. Ju brutalare, desto mer aggressiv publik. Så fortsätter det under resten av kvällen och jag hinner inte tänka speciellt mycket utan lyder gitarren även jag, men så händer det. Helt plötsligt kommer jag på mig själv att fantisera tillbaka till min barndom och undra varför ingen spelade gitarr lika tufft som Matt Pike då jag var ung och hade nästintill obefintligt med tid att ägna åt eventuellt gitarrspelande (så kids, det är honom ni ska dyrka nu och inte någon annan!). Men lika fort som tanken kom till mig försvinner den i Turk och de två kamraterna framför mig blir som besatta och börjar slå i luften och slänger sig sedan in i den tjocka publikmassan precis framför Pikes fötter.

Det snortajta bandet river av en hel del spår från nya Death is this communion (bl a Waste of Tiamat, Rumors of War, Cyclopian Scape, nämnda Turk samt titelspåret) men hinner samtidigt med en del gamla låtar som nämda Speedwolf, Eyes & Teeth, Devilution och publikfavoriten Baghdad från debutskivan The art of self defence.

När det hela börjar lida mot sitt slut och blåmärkena efter alla de hårda gitarriffen börjar att både synas och kännas undrar jag varför jag egentligen sågade Surrounded by thieves för fem år sedan. Men sent ska syndaren vakna sägs det. Tydligen är det även redan för sent för extranummer och portarna för den discoklubb som huserar i lokalen öppnas, men inte förrän buropen ljuder och golvet skakar av ilskan från 200 fötter. Men när discomusiken ljuder ur högtalarna blir Svensson som förbytt och går mot kapprummet med trötta och möra ben samtidigt som det breda leendet breder ut sig över ansiktet.

OBS!
Jag har skrivit om den här texten ett flertal gånger efter att jag inte gillat de infallsvinklar jag tagit, men nu orkar jag inte mer så därför slänger jag in en liten brasklapp om att det kan finnas en del konstiga resonemang och liknande. Ursäkta!

=============================================
Efter att Slayer klivit av scenen på lördagsnatten så var jag upprymd och glad, ovetande om vad som hänt bara en knapp timma tidigare. Festivalen som jag från början tänkt avstå pga pengabrist visade sig att bli något utöver det vanliga. Att Slayer var huvudattraktionen för det stora flertalet av besökarna gick inte att undgå, men själv såg jag mest fram emot två andra amerikanska gäng: Mastodon och Machine Head. Men det var ett annat, svenskt, gäng som rent ut sagt demolerade allt motstånd.

Enda anledningen till varför jag befinner mig i Frihamnen innan klockan fem denna lördag är Robert Lowe – Candlesmass nya sångare. Första gången jag såg Candlemass var i Göteborg vilket var en minst sagt euforisk känsla och kanske något av det bästa jag sett på scen någonsin. Den här lördagsförmiddagen är bandet inte i närheten av samma intensitet eller spelglädje utan det handlar endast om att låta Robert bli varm i kläderna som bandets nya frontman. Vilket absolut behövs för att bandet skall bli en intressant liveakt igen, trots att Robert Lowe innehar festivalens bästa sångröst är han också den tråkigaste på scen. Stel, okarismatisk och tyst gör inte en bra frontman men förhoppningsvis för Candlemass framtid så handlade det om nervositet. Bortsett från den fadäsen så får vi höra ett gäng klassiker blandat med nyare låtar från bandets självbetitlade skiva samt dess senaste King of the grey islands och vid flertalet tillfällen reser sig armhåren när Lowe verkligen tar i från tårna. Som sagt, festivalens bästa sångare.

Efter Candlemass promenerar vi bort mot den andra scenen för att invänta Entombed, ett band jag såg bara några veckor innan Metaltown på klubben Belsepub. Redan då kunde jag dra slutsatsen att Entombed inte är vad det en gång var samtidigt som bandet verkligen behöver en gitarrist till för att fylla Cederlunds plats. På Metaltown såg jag visserligen bara tre låtar men jag har sett Entombed så många gånger förr att det faktiskt börjar bli lite tröttsamt att se bandet även om det alltid är bidrar med ös. Istället beger jag mig till Close Up-scenen för att bevittna Somber, ett band som vann sin plats på Metaltown genom en lokal talangjakt. Jag kan inte påstå att jag är speciellt imponerad av det som Somber släppt ifrån sig i form av två demoskivor. Däremot måste jag erkänna att den 16 månader långa USA-vistelse bandet varit på enbart gjort det gott i egenskap av liveband. Även om ljudet är dåligt och publiken lätträknad så lyckas bandet imponera på mig och det gör man med de nya låtarna som är bra mycket mer intressanta än de gamla halvmesyrerna. På de nya låtarna är attacken hårdare och eggen vassare och det är så thrash metal skall spelas. Djungeltrummorna säger att första fullängdaren är planerad för release senare i höst.

Efter det att Somber avslutat sitt gig är det åtminstone tre timmar kvar till det att nästa intressanta band (Raised Fist) spelar så jag och mitt sällskap hämtar våra armband för att omlokalisera oss till min lägenhet för intag av skräpmat och alkohol. Det hela slutar i att vi skiter i Raised Fist för att kröka och att de tre polare som vill se Meshuggah blir något försenade medan jag, något berusad, stöter på Tomczek och utbyter några få ord, för att sedan i rask takt gå till Close Up-scenen för att uppleva Cult of Luna. Innan spelningen på Metaltown hade jag sett Cult of Luna fem gånger – två gånger på Pustervik, två gånger på Göteborgskalaset (jag vill i alla fall minnas att de spelade där förra året och 2005) och på Hultsfred ’03 – ingen av spelningarna har varit riktigt fulländad och magisk.

Vad som bidrog till att Cult of Luna exploderade och levererade kvällens allra bästa gig vet jag inte, men inte var det ljudet i alla fall. Förmodligen var det min ljumma berusning som fick mina farhågor inför giget att försvinna likt ölet nedför strupen bara någon kvart tidigare. Och precis som ölet lämnar Cult of Lunas fantastiska och hårda post-hardcore en otrolig känsla av upprymdhet, glädje och hopp: för inget bands musik är under denna kväll lika vacker och hoppfull som Cult of Lunas. Visserligen finns det inget annat band på festivalen som försöker, men det spelar ingen roll. Jag står i mitten av det stora publikhavet med ögonen stängda, försöker tyda mina inre bilder och låter en tår rinna nedför kinden. Det är endast under ett fåtal minuter som mina ögon är öppna, vid dessa tillfällen ser jag ett sparsmakat men ändå effektfullt användande av rökmaskin och färgat ljus. Inombords blir himlen dock grå men solen skiner fortfarande, jag kommer att tänka på min farfar (under den vackra men dystopiska Finland) och det regnar inombords. Forna minnen kommer tillbaka. Spelningen är ett afrodisiakum för själen, och resten av kvällen blir ytterst svårslagen. Detta trots att jag inte kan placera en enda låttitel då jag kopplar musiken till mitt känslospektra istället för till låttitlar, men jag är ganska säker på att Marching to the Heartbeats spelades.

Nästa anhalt är Mastodon och återigen blir jag golvad, dock ej av den magnitud jag förväntat mig. Kanske beror det på att jag av misstag råkar knappa in fel pinkod tre gånger på min telefon redan under första låten eller att jag hetsat fram till publikhavet från det att ett suveränt Cult of Luna precis lämnat scenen. Trots att jag känner igen mig i bandets fantastiska progressiva sludge metal så tar det ett par låtar innan jag myser som ett barn med en påse lördagsgodis efter ett långt uppehåll av godisätande. Tyvärr syns inte bandets intressanta ljusshow men det bryr jag mig egentligen inte om när de har festivalens snyggaste backdrop (omslagsbilden till senaste skivan Blood Mountain). Tyvärr jag finner ögonen vila mot den lite väl ofta. Bortsett från trivialiteter som dessa så öser skäggubbarna på som fan och bandet transformeras till en ångvält av komplex, tajt och svängig metal. Trots att bandet endast släppt tre fullängdare så har bandet idel örhängen att plocka ifrån och hela festivalspelningen blir ett glädjerus med stänkarjävlar som I Am Ahab, March of the Fire Ants, Capillarian Crest och The Wolf Is Loose rivs av med instrument från det grova artilleriet. Bandets idoga turnerande i Amerika har gjort bandet till en hård och kompakt kvartett som förmodligen är ännu bättre i en sketen klubblokal. Och kanske får vi uppleva det senare i höst då de enligt egen utsago skall återvända till Sverige.

Trots att jag nästan uteslutet lyssnat på black metal sedan i februari så blev det inte att ställa sig framför Close up-scenen för att se Marduk. Vi resonerade som så att eftersom Marduk kommer från Sverige så kommer det att finnas fler möjligheter att se bandet framöver, så istället trängde vi oss långt fram i det stora publikhavet för att verkligen känna Machine Head. Och redan i inledande Clenching the fist of dissent känner jag att jag valt rätt, ett massivt röj tillsammans med storslagen allsång visar att Machine Heads The Blackening gått hem hos publiken. Under och precis efter Cult of Lunas spelning kände jag mig otroligt sårbar. Bara någon timma senare känner jag mig oövervinnerlig och som att jag klarar vad som helst (jag knyter inte ens mina skosnören som åkt upp förrän under balladen) och intensiteten i röjandet graderas därefter. Amerikanernas nya riffkavalkader (däribland Halo och Aesthetics of Hate) blandar sig väl ihop med gamla klassiker som Davidian (LET FREEDOM RING WITH A SHOTGUN BLAAAAAST!!!), Old och Imperium. Känslan av ett band på hugget släpper aldrig och jag skriker fanatiskt med i publikens skanderande (MACHINE FUCKING HEAD! MACHINE FUCKING HEAD! MACHINE FUCKING HEAD!) och känner en stark samhörighet med varenda en av de svettiga männen runt omkring eftersom de beter sig minst lika barnsligt som jag. Och självklart har varenda jävel ett lika stort flin som de hade när de fått vad de önskat sig av jultomten som små, jag likaså. Ett plus för de intensiva circle pits som anordnades precis bakom mig. Men om festivalspelningen är så här bra, hur bra är då en spelning med enbart Machine Head-fans? Det är lite så att man inte vågar tänka på hur det skulle vara eftersom man säkerligen skulle trissa upp förhoppningarna inför höstens återkomst.

Slayer är en institution av hög rang inom den extrema hårdrocken och har ett rykte om sig att vara ett explosivt liveband. Därför avslutar man festivaldagen och ses av nästan samtliga festivalbesökare. Själv kommer jag ihåg när jag år 2002 satt hemma en sen kväll och tittade på ZTV och headbangade ondsint till Slayers Hultsfredsspelning. Nu fem år senare varken känner eller märker jag av samma intensitet hos någon av oss utan det jag bevittnar är i sina bästa stunder en lugn dag på jobbet. I de värsta stunderna är det väldigt trist och jag börjar fundera på var jag ska äta på väg hem, eller på hur min vän ska våga ta första steget med den äldre kvinnan framför oss. Jag gillar ju Slayer, tycker att det rent ut sagt är ett förbannat bra band, men jag vet inte vad som är felet den här kvällen. Förmodligen är det en blandning av min utmattning samt det att bandet inte är på topp, utan kommer in och gör det de ska utan att överraska. Det konstigaste med spelningen är att Araya av någon anledning inte sjunger vissa låtars samtliga textrader (något som också märks på live-dvdn War at the Warfield), men framför allt verkar det som att han censurerar Angel of Death. Är det någon annan som har bättre koll på om detta stämmer?

Jag gillar Metaltown. Jag gillar konceptet med en hårdrocksfestival i stadsmiljö, och framför allt gillar jag att kunna sova hemma när kvällen är över. Men det finns fortfarande en del brister i upplägget och det mest negativa verkar vara försäljningen av mat och dryck. Jag tog inte del av någotdera (orkade inte stå i en 100 meter lång kö (som rörde sig 1 m per 10 minuter) in till ett överfullt ölförsäljningsområde. Likaså ville jag inte äta av den överprissatta, och enligt säkra källor, vedervärdiga mat som såldes. Men allt som allt så måste jag säga att Metaltown, för mig, slutade på den positiva sidan: Cult of Luna, Machine Head och Mastondon, tre band som visade var skåpet skulle stå.
Och vi hade ju även tur med vädret!

Jag har lyssnat på Porcupine Trees nya Fear of a blank planet ett par gånger de senaste dagarna. Oftast när jag ligger i sängen och ämnar att sova. Det är inga vackra bilder som flyger förbi mina ögon när jag lyssnar på musiken och lyriken. Steven Wilson har försökt att fånga dagens unga generation (eller degeneration, som en vän så fint en gång sade) och det utanförskap den känner. Lyriken tar fasta på det allt mer växande ungdomsvåldet, som vi senast sett på Virginia Tech och i Rosengård, men tyvärr känns lyriken över lag något för simpel. Jag saknar den där lilla finessrikedomen som finns hos duktiga textförfattare, men trots det flinar jag emellanåt vissa småroliga formuleringar.

När det sedan gäller det musikaliska så får jag lite samma känsla av Fear of a blank planet som jag fick när jag lyssnade på OSIs Office of strategical influence (där Steven Wilson även skrivit låten shutDOWn). Båda skivorna är för mig väldigt blåtoniga och ganska stillsamma historier. Om färgkänslan har med skivornas omslag att göra vet jag inte, men framför allt Fear of a blank planet har en stark blå ton över sig, samtidigt som musiken känns kall och skarp. Kylan och musikens vassa kanter gör att jag inte är riktigt tillfreds med mig själv när jag lyssnar på skivan. Det är hela tiden något som irriterar och kanske är det också meningen. Den musikaliska biten är det inga större problem med utan det finns en hel del finesser som kan intressera musikteoretikern. Själv intresserar jag mig mest för känslorna som skivan ger mig: utanförskap, disharmoni, och hat.

Bästa spåret är utan tvekan den 17 minuter långa sexakten Anesthetize som förmodligen är det bästa som någonsin kommit från Steven Wilson. När låten når klimax så är det också det hårdaste som vi hört från bandet, jag gillar’t! En mycket sannolik kandidat till årets låt.

[Andra bloggar om: Musik, Porcupine Tree, Progressiv rock, hårdrock, Fear of a blank planet]

2006 passerade förbi väldigt fort, lite väl fort kan man tycka så här i efterhand. MySpace revolutionerade musikkonsumtionen och brittiska Lily Allen blev således årets MySpace-hype. Frågan är om hon kommer att vara lika aktuell när hon släpper sin uppföljare, eller om hon känns lika ”out-of-date” som Arctic Monkeys gjorde den gångna sommaren? Ni vet det där bandet som hajpades något så otroligt redan sommaren 2005 och släppte sin debutskiva i januari ’06 för att bokas till sommarens alla stora festivaler men som kändes otroligt blasé redan i april. Nu var inte Arctic Monkeys speciellt dåliga utan bidrog med årets kanske finaste poplåt Mardy Bum.

Bristen på bra hårdrock i början av året gjorde att jag fann mig famla bakåt i tiden och andra genres, det blev väldigt mycket pop, reggae och hip hop i början av året och då framför allt under sommaren. Jag kommer ihåg den där fina vårdagen i maj då jag av någon konstig anledning förälskade mig i Håkan Hellströms första skiva. Känn ingen sorg för mig Göteborg bjöd på exakt det jag var i behov av just den där vårdagen i maj: tröst. Samtidigt återvände jag till Suede vars självbetitlade bjöd på otroligt mycket kärlek för många år sedan. Det är utan tvekan den skiva som spelats mest på min iPod i år och en stor anledning till det är alla promenader och stunder jag haft i Keillers Park. Utöver Suede så är det nog Joy Divisions fantastiska låt Love will tear us apart som spelats flest gånger på iPoden tillsammans med bland annat Broder Daniels No time for us och nämnda Hellströms Nu kan du få mig så lätt. Som ni märker så är 2006 året som jag blev emo och spenderade året med att finna forna giganter istället för att hänga med samtiden.

Dock släpptes det två hårdrocksvax under våren som kom att spela en stor roll för den kommande hösten: Armada och Ad Majorem Sathanas Gloriam. Steget från Håkan Hellström och Suede till norska svartmetall är egentligen inte så tokigt som det verkar: det finns nyanser i musiken som både tröstar, påverkar och fixar själen. Just Gorgoroths Ad Majorem Sathanas Gloriam är den skiva från 2006 som fått mig att känna mest, även om det ibland känts riktigt obehagligt. Det känns lite som att det är black metal (framför allt den från Norge) som stått för de bästa hårdrocksplattorna det här året: den redan nämnda Armada från Keep of Kalessin, Carpathian Forests Fuck you all, Satyricons Now, Diabolical, Xasthurs Subliminal Genocide och ett par plattor till.

2006 har inte varit något riktigt stort hårdrocksår för min del. Ytterst få band har känts relevanta men de som gjort det har verkligen markerat att det är band att räkna med. Jag tror inte att det finns många band som albumdebuterat post-2000 som jag tycker är riktigt fantastiska, de enda jag kommer att tänka på är Mastodon, Cult of Luna och Khoma. Blood Mountain som Mastodon släppte i år har verkligen inte spelats lika mycket som föregångaren Leviathan, men det är fortfarande en svinbra platta. Khomas The Second Wave kan mycket väl vara det vackraste jag lyssnat på i höst och Cult of Lunas Somewhere Along the Highway ståtade med årets vackraste låttitel: Finland. Egentligen borde The Haunteds The Dead Eye berört mig mer än vad den gjorde. Förmodligen berördes jag mer av den personliga och gripande intervjun med Dolving i Close-Up, än av skivan.

Vad gäller nya förmågor det här året så har jag bara fastnat för två, otroligt nog hårdrocksband dessutom: Memfis och Enter the Hunt. Där Memfis låter som en blandning av Opeth och Burst är Enter the Hunt lite mer svårdefinierat. Förmodligen är det de knäppa trumtakterna i en blandning av Linders speciella sångstil som är en anledning till att bandet hajpats sönder och samman det senaste året. Men vad vet jag, bra som fan är det i alla fall (om än något tröttsamt efter för många varv). Inte var det bara hårdrocken som bidrog med nya intressanta namn utan jag lyssnade väldigt ofta på post-rock sent om nätterna och då främst på fantastiska Explosions in the sky och God Is An Astronaut. Förstnämnda bandet debuterade visserligen redan år 2000, men det var för mig en ny bekantskap.

Mycket svenska artister har det varit i år men det är inte bara Håkan Hellström, Memfis och Enter the hunt som jag spelat utan jag har även gjort en resa ungefär 30 år tillbaka i tiden och funnit Dan Berglund tillsammans med annan svensk progg. Förutom herr Berglund är det två andra svenska herrar jag fastnat för: Lars Demian och Caj Karlsson, varav sistnämnde släppte en skiva i slutet av året. I och med riksdagsvalet så har jag helt enkelt spelat en hel del musik med politisk agenda, frågan är om den borgerliga segern kommer att resultera i någon bra punk under året? Jag hoppas på det.

Ja, ungefär så har mitt 2006 sett ut ur ett musikperspektiv. Jag har inte tagit med allting som kommit i min väg men det som lämnade spår finns med och det är det som är det viktigaste. Ni som gillar listor ska inte misströsta, så snart jag lämnat in mitt examensarbete (på tisdag) så kommer jag att publicera listor över årets femton bästa låtar och någon dag efter det så kommer det en lista med årets fem bästa skivor.

Andra bloggar om: Musik och 2006

I många avseenden så var Start from the dark en viktig skiva både för mig själv och för Europe. För mig var den inte riktigt lika viktig som Joeys första soloskiva A place to call home, men den lämnade djupa känslomässiga spår hos mig. Desto viktigare var den för Europe. Bandet skulle i och med Start from the dark återvända till rockvärlden och det var tvunget att bevisa att det hade något här att göra. Resultatet blev en snabb, hård och relativt tung hårdrocksskiva som var mer svett (tack för det Norum!) än hårspray. Tyvärr insåg inte den stora massan skivans fulla potential utan beklagade över att det inte var en återgång till 1988. Att inte ta bandet till en ny nivå utan att istället spela in en ny ”Final Countdown” hade i mina ögon inneburit ett artistiskt självmord. Samtidigt hade man förmodligen, och förhoppningsvis, blivit ett stort skämt.

Två år och omkring hundra spelningar senare är man nu tillbaka med Secret Society för att bevisa att man fortfarande tillhör rockscenen. Första singeln Always the pretenders har de senaste veckorna florerat omkring på de vanliga promotionkanalerna och den har även tagit sig in på en andra plats på singellistan. Got to have faith som var första singeln från Start from the dark debuterade som #21 och föll ut från listan efter sex veckor. Vad är det så som gör att Always the pretenders kommer så högt upp på listan? Min enkla gissning är att det handlar om den moderna rockproduktionen som glänser på Secret Society samtidigt som det självklart är en riktigt bra rocklåt. Där Start from the dark var något av en ”back to basics”-platta så har man den här gången satsat på att få en mer melodiös och modern ljudbild, vilket man lyckats med på ett exceptionellt vis.

Där förra plattan refererade till fornstora gudar som Thin Lizzy och Deep Purple; två band som medlemmarna vuxit upp med. Den här gången har man sneglat tillbaka på 1990-talet men även samtidens rockscen. Man tagit fasta på hur den moderna hårdrocken låter för att utgå därifrån och modifiera det till ett eget sound. Helt klart är att Joey Tempest har haft mer att säga till om den här gången och det hör vi enklast genom att skivan är mycket mer melodiös än förra skivan. Det till trots går skivan för det mesta i moll, gitarrerna är fortfarande indränkta i svett istället för hårspray och Mics keyboard hörs mycket mer i ljudbilden.

Skivans största problem är dock att det inte finns några lika klockrena låtar som Flames, Hero eller Spirit of the underdog. Inte heller känner jag av texterna lika mycket som på Start from the dark. Däremot håller skivan en mycket högre kvalitetsnivå om man ser till hela skivan. Där låtkvalitén minskade avsevärt efter Wake up call på SFTD är låtarna den här gången utomordentligt starka (med undantag för de trötta A mothers son och Devil sings the blues). Jag skulle nästan vilja påstå att Secret Society är bandets jämnaste skiva sedan exemplariska Wings of Tomorrw och om det hade funnits någon rättvisa i världen skulle bandet bli ihågkomna för den här skivan istället för den de gjorde för tjugo år sedan.

Jag vet att The Final Countdown betyder mycket för många fans världen över, så även för mig då det var den första LP-skivan jag fick. Många har även med all säkerhet hånglat till Carrie eller headbangat till Rock the night, så även jag, men samtidigt så tycker jag inte att den skivan håller måttet längre. Den var kanon 1986 och några år därefter men idag fungerar den bäst som allsångsmaterial för överförfriskade yuppies än som ett varumärke för Europe anno 2006. Europe år 2006 är så mycket mer än urvattnade och söndertjatade radiohits. Till och med bandmedlemmarna själva, eller i alla fall Joey, har insett detta och skriver i magiska Love is not the enemy:

Looking at the brightside walking on sunshine br />
Loving this blue thing want it in my life
The years keep on coming
We headed for venus no sign of life

En hänvisning till en textrad ur superhiten The final countdown och en indikation om att de längre inte är intresserade av att återvända till den tid som flytt. De är därför det enda hårdrocksbandet som lyckats att återförenas med värdighet. Samtidigt som de skapat sig en stark integritet och gett mig en god framtidstro för den melodiösa hårdrocken. De har även visat att man, genom att tro på sig själv, kan göra bra ifrån sig och att man inte behöver följa trender. För endast döda fiskar flyter med strömmen, och Europe är inga döda fiskar.

Secret Society är utan tvekan årets, om inte årtusendets, bästa melodiösa hårdrocksskiva. Den är det eftersom den är ärlig, rak och full av svinbra rocklåtar. Och det trots att jag inte blir lika känslomässigt berörd av den som föregångaren.

Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Europe, Secret Society, Recension

Queensrÿches skiva Q2K brukar tillsammans med Hear In The Now Frontier klassas som bandets allra sämsta. Inte sällan brukar hänvisningar till Iron Maidens Virtual XI och The X Factor göras och därmed används dessa som riktmärken på skivornas kvalitet. Jag håller självklart inte med om jämförelsen trots att de nämnda Queensrÿche-skivorna inte är några höjdare.

Jag tycker nämligen inte att Q2K är riktigt så dålig som många vill få det att verka. Det finns ett par riktigt fina guldkorn på den men även ganska mycket mindre bra material. Jag skulle vilja påstå att skivans första fyra spår är guldkornen jag pratar om och högklassigt material anno ”post-Empire”-Queensrÿche. Bäst av dessa fyra spår är One Life och When the Rain Comes; två spår som jag tycker tyder på en starkt disillusionerad man med stora funderingar på livet. Resten av skivans material är inte olyssningsbart som Virtual XI eller The X Factor men inte heller vidare intressant.

Nu har i alla fall Q2K släppts på nytt i en remastrad form tillsammans med två tidigare outgivna låtar samt två nya versioner av gamla låtar. De två nya låtarna följer i samma spår som resten av skivan och är av varierande kvalitet. Den något ostiga balladan Until there was you är helt fantastisk och borde utan problem platsat på skivan. Howl är däremot flera klasser sämre och lämnar mig utan några som helst reaktioner. Inte alltför bra med andra ord.

Huruvida skivan är värd att ha i sin ägo beror på hur stort rÿche-fan man är. För mig som diggar Geoff och resten av gänget så känns det som en obligatorisk del av skivsamlingen. Men de som tycker att gänget gjort sitt så är skivan förmodligen inte något som man behöver prioritera (om man inte vill ha de outgivna låtarna det vill säga). Ni som känner att ni inte har något behov av Q2K kan istället köpa Promised Land eller Empire.

Andra bloggar om: Musik, Hårdrock, Queensryche, Q2K, Geoff Tate

De senaste årens diskussioner kring Queensrÿche har kretsat kring om hur bandet numera spelar popmusik och att de borde skärpa sig för att lira hårdrock igen. Och självklart har samma diskussioner kretsat kring hur bra bandet en gång var, och hur dåliga de är idag. Skitsnack enligt mig som håller Promised Land som bandets magnum opus och anser att Tribe är en suverän platta som passerat alltför många förbi eftersom de är alltför inrutade i bandets gamla hjulspår.

Att band som varit med i spelet en längre tid försöker göra uppföljare till sina konceptklassiker är ett väl beprövat trick. King Diamond försökte med Abigail II, Rhapsody släppte ifrån sig kalkonen Symphony Of Enchanted Lands II. Och nu försöker Queensrÿche sig på samma spår när de ger ifrån sig en uppföljare till Operation Mindcrime. En skiva som många kallar den bästa konceptplattan någonsin. Något av en helig ko om man ska använda sig av religiösa termer. En analogi som inte är helt fel när man tänker på att skivan ståtar med klassiker som ”Eyes of a stranger”, ”I don’t believe in love”, ”Speak” och ”Spreading the disease”. Låtar i samma klass finner jag inte på uppföljaren men det är trots det inte en helt oäven historia.

Det största problemet med skivan är att det inte finns så många låtar som fastnar i minnet. De flesta låter bra men det är lätt att höra att varken Tate eller de andra medlemmarna inte har det lilla extra som krävs för att skriva låtarna som greppar tag i en. Chris DeGarmo är saknad, och jag tror att Operation: Mindcrime II skulle varit en annan skiva om han erbjudit sin spetskompetens. De enda låtarna som jag kommer ihåg efter att inte ha lyssnat på skivan på några timmar är första singeln ”I’m American” (dock inte för att det är en märkvärdig låt, utan mest för att det inte låter som det Queensrÿche vi är vana vid att höra), ”Re-Arrange You” (stråkorkestern tillsammans med det hårda riffandet gör detta till plattans främsta spår) och ”The Chase” (duetten med Dio är riktigt bra och jag undrar varför Tate och Dio inte arbetat tillsammans tidigare). Utöver dessa spår finns det inte så mycket mer att plocka med sig.

När jag lyssnar på OM2 så tycker jag att det låter helt okej och att det inte är så hemskt, men så fort jag stänger av skivan och ägnar mig åt annat så minns jag ingenting av min OM2-session. Och jag har trots allt lyssnat på skivan över tjugo gånger nu. Men att jag inte kommer ihåg några låtar är inte skivans enda problem, utan jag anser också att produktionen är undermålig samtidigt som jag känner en avsaknad av starka refränger. Att Tate inte riktigt räcker till som ensam låtskrivare kunde vi redan konstatera på hans solodebut som kom 2002, där låtmaterialet hela tiden var okej men aldrig lyfte högre än så. Samma tråkiga problem lider alltså ”Operation: Mindcrime II” av.

Andra bloggar om: Musik, Hårdrock och Recension

Blind Guardian var tillsammans med Dream Theater det band som jag lyssnade allra mest på under min gymnasietid och jag håller fortfarande bandets sex första skivor väldigt nära hjärtat. Med bandets sjunde skiva A Night At the Opera är det helt annorlunda, det är en skiva som jag verkligen inte har kunnat ta till mig även om grunden till en bra skiva finns där. Det blev helt enkelt för mycket pålägg på den skivan och när jag nåddes av nyheten att Hansi och gänget jobbade på en ny skiva, samtidigt som Thomen ”The Omen” Stauch lämnade bandet efter oskiljaktigheter på det musikaliska planet började oron över bandets framtid gry. Något som verkligen ökade oron var när Thomens nya band, Savage Circus, släppte en skiva som lät EXAKT (alltså, 100% Blind Guardian) som BG gjorde i början av 90-talet. Enda skillnaden var att kärleken, det lilla extra om ni vill, saknades.

Q: Hur är Fly då?
A: Bra. Den växer verkligen med varje lyssning och det finns en hel del fräcka grejer i låten. Framför allt gillar jag hur de använder synthplinket i låten, men främst är jag nog tagen över att jag återigen tycker om Blind Guardian. Vad gäller de, för singeln exklusiva låtarna, så är den akustiska versionen av Skalds and shadows ytterligare en sång som följer i bandets akustiska lägereldskänsla. Det är ingen ny The Bard’s song – In the forest ty sådan låt lär de aldrig kunna skriva igen, men det är en fin och mysig sång. Bandets cover på Iron Butterflys In a gadda da vida är en ren skändning men så är det ofta med covers. Däremot gör bandet låten till sin egen istället för att planka den rakt av och det skall de ha cred för.

Självklart kommer den här singeln att finnas i skivhyllan innan vecka nio är över.

(Läs mer…)

Jag är inte någon direkt konnässör inom den progressiva hårdrocken även om jag anser att genren brukar bistå med en hel del godbitar. Karmakanic är nog dock det enda bandet inom genren som jag fastnat för riktigt ordentligt de senaste fem åren. Mycket tack vare att de har den gamle Madison-sångaren (även om han synts till hos Yngwie Malmsteen också) Göran Edman på sång. För Edman är trots allt Sveriges främsta sångare genom tiderna. Karmakanic befinner sig inte speciellt långt från Flower Kings och dess prog rock samtidigt som riktiga konnässörer säger att Karmakanic är mer av ett retro progrockband än vad Flower Kings är. Kanske är det också därför medelåldern på Musikens Hus för kvällen ligger någonstans runt 45 år.

(Läs mer…)