Jag hade egentligen inte tänkt se bandet eftersom jag såg bandet då de var här 2002 och redan då var jag måttligt road av bandets gimmickar. Men när man omger sig av bra personer i bekantskapskretsen så händer det ibland att man får goda överraskningar. Den här gången var det Andréas som gav mig en gratis biljett då hans sällskap fått förhinder. Uppvärmningen hemmavid skedde med Saxon-öl och Battle Hymns.

Det är också här Manowar finner inspiration för kvällen då de inleder konserten med Manowar från just Battle Hymns, dock i uppdaterad skrud bör tilläggas. Bandet har nämligen gjort något så tokigt som att spelat in sin debutplatta på nytt. Den här gången något mer modern och med en större ljudbild än tidigare. Så efter att nämnda skiva är genomkörd så är det dags för solon och gamla örhängen.

Eftersom spelningen saknar åldersgräns så säljs det ingen alkohol inne i Trädgår’ns konsertlokal utan man får ta en öl bland Texas Hold ‘Em-bord och vakter istället. Ett utmärkt ställe att slippa lyssna och se på solon, något som bandet fortfarande håller på med eftersom de yngre fansen gillar det. Vi andra som vuxit upp med skivor som inte dränkts i instrumentala partier och overtyrer hade hellre hört en bra låt istället för dylikt trams.

Tänk vilken superb setlist bandet skulle kunna få ihop om det bara insåg att de inte skulle hålla på med det här tramset runt omkring. Att vi ikväll slipper trams som ”visa pattarna” och att låta en besökare spela ett gitarrsolo är skönt och man inser snabbt att man inte kan få allt här i världen. Trots att jag mer än gärna hade bytt ut flertalet låtar (de flesta av dessa är post-Louder than Hell) så är jag nöjd över att ha fått skråla till klassiker som Heart of Steel, Fighting the World, Sign of the Hammer och Hail and Kill tillsammans med mina ”brothers of metal”. Det finns ingen hejd på allt sign of the hamrande och när Black Wind, Fire and Steel ljuder ut och The Crown and the Ring (Lament of the Kings) spelas i högtalarna så vet min glädje ingen sans och jag inser att den som missade detta spektakel förmodligen också missade något alldeles speciellt.

Återigen, tack till Andréas som bjöd mig på denna kväll. Du kan räkna med åtminstone någon finöl framöver.

• Det känner Witchcraft
• Det var rätt i tiden, om man kan säga så om nåt som är retro.
• Det är riktigt bra live
• Det har bra låtar
• Det är samspelt
• Det består av duktiga musiker
• Det ser bra ut och klär sig rätt

Sju mycket rimliga faktorer till varför folk kommer att prata om Graveyard istället för Ghost under 2011. Nefertiti är till bristningsgränsen fyllt med både kvinnor och män, tjejer och killar i för kvällen moderiktiga flanell- och jeansskjortor (punkt 2). Ljudteknikern spelar Black Sabbath-hits, projicerar omslaget till Hisingen Blues på backdropen och bland publiken snackas det om varandras förväntningar. Verkligen alla tror på en gyllene kväll. Hypen är total!

Jag förstummas av den aningen långsamma inledningen med No good, Mr Holden och funderar efter ett tag om det inte hade varit bättre att inleda med singeln istället (men vi kan kryssa av punkt 7). Så när Hisingen Blues presenteras som nästa låt ökar tempot på publiken aning, och kanske ville man inleda kvällen lite lugnt. Lugnt blir det inte när Lost in confusion drar igång även om publiken fortfarande är svårflörtad. Inte ens det fantastiska Free Bird-jam i slutet av Uncomfortably Numb får publiken att gå i extas. Men det är precis här som konserten klättrar upp i ”klassisk” Graveyard-standard. Kryssar direkt av punkterna 3, 4, 5 och 6.

Det är också så det fortsätter låt efter låt. Frenetiskt rockös blandas med fingerfärdigt bluessväng. Men någonstans känns det som att bandet vill visa hypen långfingret och skrika: ”Fuck off! Vi är inte månadens smak!” och drämmer av Ain’t fit to live here, As the years pass by, the hours bend samt Thin line i snabb procession. Det är en sån eufori att höra det här bandet live och det är nog det enda moderna band som jag uppskattar när det drar ut i längre jam. För här ligger låten fortfarande i fokus. Buying truth (Tack och förlåt) samt The Siren avslutar det ordinarie setet och Blue Soul samt Rss kommer som extranummer.

Men det är inte tillräckligt, jag vill ha mer.

photo credit: rthakrar

När legendarerna sviker, resten av folket vill ha Sabaton, Mustasch och Volbeat samtidigt som allt annat känns för jävligt då får man söka sig till underjorden. Även om det även där finns avskrädeshögar så är chansen större att man hittar något kvalitativt om man bara tar sig tid att leta och lyssna. Det är nämligen inte varje dag man kommer över något så fantastiskt som Dawnbringer.

Dawnbringer är Nachtmystium-sessionmedlemmen Chris Blacks egna heavy metal-band och har i och med Nucleus nu släppt fyra skivor. Jag har inte hört någon av de tidigare skivorna, men vad jag läst mig till så ska även de vara präglade av Blacks experimentlusta.

Chris Black lyckas på ett briljant vis komponera låtar som hämtar inspiration från hårdrockens allra ondaste genrer utan att det blir såsigt. Med grunden i NWOBHM och Judas Priests 70-tal (om Judas Priest spelat black metal omkring 1978 så hade det låtit som på The Devil ) prickar man in varenda en av de rätta subkulturella markeringarna utan att man skäms för det. Det är doom metal utan att det går speciellt sakta, det är thrash metal utan att det går speciellt fort, black metal utan att det är dränkt i ruttet blod och det är förbannat bra heavy metal. Men det är inte bara de vida influenserna från hårdrockens allra ädlaste avarter som får detta att skina utan det är framför allt låtskrivartalangen.

På Nucleus finns det knappt en enda tråkig sekund. Varenda låt är förfinad in i dess minsta detalj och här finns inget överflöd, inget teatraliskt trams, inte ens ett enda onödigt gitarsolo kan höras. Detta är hårdrock av ädlaste valör och utan tvekan en av årets bästa hårdrocksskivor.

Lyssna på Swing hard:
[Ljudklipp: läs inlägget via bloggen för att lyssna]

Christ Illusion var en mix av ”det gamla” och en lagom dos av ”det nya” Slayer. Där fanns material som fick gamla Slayerfans att återvända till sitt gamla favoritband, och där fanns material som fick nytillkomna fanns att älska bandet än mer. Inför släppet var jag tänd till tusen, men så många gånger förr är förväntningarna alldeles för högt ställda. Den här gången var det raka motsatsen och jag hade inte koll på releasedatumet förrän några dagar innan. Till råga på det väntade jag säkert i en vecka med att köpa skivan.

De första två-tre lyssningarna var tappra men halvhjärtade försök från min sida. Jag la in skivan på min iPhone och tog med mig skivan till Lund. Lyssnade på den både på väg ner, och på väg hem. Lyssnade på skivan på väg till och från jobbet. Lyssnade så ofta jag kunde, men började få ont i öronen mer och mer efter det att jag antingen bytt skiva, eller stängt av. Trots att jag sänkt volymen så lågt att jag knappt kunde höra vad som spelades om jag bytte till något annat. Skivan är alltså ytterligare ett offer i det så kallade ”Loudness War” som blir mer välkänt dag för dag.

Jag kan dock förstå varför man valt att göra som man gjort och det är att Slayer hemma på datorhögtalarna ska vara lika högt och hårt som bandet är live. Live brukar Slayer vara som en rak höger rätt i ansiktet av Chuck Liddell, och det är förmodligen det som Greg Fidelman (känd från Death Magnetic) försökt återskapa. Men borta är allt djup och all dynamik och det som återstår är mest oljud.

Trots det att jag inte kan lyssna på skivan på den volymnivå jag skulle önska så har man lyckats att skriva ett gäng thrashvidunder i Unit 731, Psychopathy Red och Snuff. Men den låt som jag fastnat allra mest är den som förmodligen handlar om Elisabeth Bathory, Beauty through order. Det känns så uppenbart när man läser de inledande textraderna:

It’s the feel of your blood
As it flows smoothly down my skin
Intoxicating my soul
Immortality, seducing me

Det är en fantastiskt suggestiv låt med en nerv som förmodligen inte skulle skämmas om den fanns med på Seasons in the abyss. Ta bara partiet (framför allt gitarrmelodin) som börjar omkring 2:30 och fortsätter i ca en minut, det är en sådant himmelskt sväng att jag inte kan sluta njuta. Men här finns också låtar som är så vedervärdiga att jag inte orkar lyssna på dem. Americon (förmodligen en av Slayers sämsta låtar), Hate Worldwide, Human Strain och Playing with dolls är samtliga av den typ av låt som jag inte vill förknippa mitt Slayer med.

World Painted Blood är egentligen allt som man kan kräva av ett band som hållt på i snart trettio år. Och det är trots allt en vitalisering vid jämförelse mot det som bandet givit ifrån sig efter 1992. Men när det handlar om Slayer så kommer allt framtida material jämföras med en treenighet av skivor som är (nästintill) onåbar.

Men så har vi det här med ljudet igen. Varför envisas band på stora skivetiketter att förstöra sina skivor?

Även om Nad Sylvan inte är lika utsmyckad som Peter Gabriel var 1973 så hamnar mina tankar ändå hos Genesis (1970-75). När man inte har hört band i den här genren innan det att man ser det live så är det för mig ofta svårt att få ett helhetsgrepp över vad som händer. Jag har svårt att hitta de där fantastiska solona, stämningarna och de nervkittlande partierna. Det som gör att jag älskar progressiv rock helt enkelt.

Tyvärr var det extra svårt den här kvällen eftersom ljudet var under all kritik. Lalle Larssons keyboard tog över hela ljudbilden och dränkte vid ett flertal tillfällen Stolts gitarr. Alltför ofta kunde man se Stolt mer eller mindre vilt riffande men ändå var det keyboarden som hördes. Till råga på allt så var tonen så otroligt skarp och vass, det skar i öronen och öronpropparna hjälpte knappt. Till syvende og sidst så blev jag intresserad även om jag inte köpte någon skiva, 160kr var lite väl dyrt tyckte jag igår.

En kort paus därefter kvällens höjdpunkt: Karmakanic.

Bandet inledde, precis som på fjolårets fantastiska Who’s the boss in the factory?, med 20 minuter långa Send a message to the heart. Ett fantastiskt nummer där Göran Edman för första gången bränner av det första av kvällens många enorma leenden. Göran är förmodligen en av Sveriges största och bästa manliga sångare. Förmodligen även en av de mest okända för folk utanför den melodiösa rockscenen i Sverige. För hur kommer det sig att han får göra en sådan här fantastiskt intim spelning i Rumänien och inte i Sverige.

Men även om det är Göran som är min höjdpunkt för kvällen så är det inte så att han stjäl showen utan hela bandet och dess låtar är så fantastiskt jävla bra att det är svårt att inte älska det. Trots att ljudet fortfarande är hemskt och att keyboarden överröstar gitarren. Trots att det ska envisas med individuella solon (räcker det egentligen inte med att låtarna är så sjukt avancerade och snyggt arrade när det gäller band i denna genre?).

Många vänner brukar säga att band i progressiva skolan ofta brukar tappa svänget, gunget och det som gör att det är lätt att digga. Det gör inte Karmakanic. Detta märks framför allt i den underbara Do you tango? från 2004 års Wheel of life. Även om det, förmodligen, är helt sjukt avancerade taktarter som det handlar om så låter allting busenkelt och ett sällan skådat proggung uppstår. Under kvällens gång bjuder medlemmarna på sig själva (framför allt Jonas) och jag har hela tiden ett stort leende mitt i ansiktet.

Personligen skiter jag fullständigt i musikens komplexitet. De får spela hur svårt, hur enkelt eller hur fel som helst så länge upplevelsen inte förstörs. Jag kan med största säkerhet säga att jag aldrig skulle märka ifall det smög sig in några misstag här eller där. Jag bryr mig inte så mycket om sådant längre. Värre var det när jag var ung och stod med händerna i kors längst bak och analyserade band efter hur de lät på skiva hemma. Men Karmakanic behöver inte oroa sig det minsta den här kvällen, ja om det då inte vore för ljudet. Till slut orkar jag inte bry mig så mycket om det, jag släpper alla hämningar och njuter. Ställer mig upp och skriker, applåderar, jublar och busvisslar så att det står härliga till.

Under några timmar satt jag högst upp i Partille Kulturums bänkrader och njöt fullständigt av den absolut mest briljanta uppvisningen av hård prog som jag någonsin varit med om. Ny skiva snart va? Ska vi säga våren 2010, eller absolut senast vintern 2010?

Men ett tips till nästa framträdande i Göteborg. Ge Göran lite mer utrymme. Låt honom också visa att han kan sjunga, precis som ni andra får utrymme för att visa att ni är fantastiska musiker.

Inleder konserten gör Best Years från senaste studioskapelsen Good to be bad och i och med det lägger man direkt nivån på spelningen. Redan efter några minuter suckar jag och tittar på min stolsgranne Danger Avenue-Thomas för att sedermera beklaga mig över Davids horribla skrikande. Den väntade örfilen uteblir och döm min förvåning när Thomas, ett enormt stort Whitesnake-fan, instämmer i mina ord. Så fortsätter det under stora delar av konserten. Vi beklagar oss, går på toaletten och köper öl utan att bry oss om det vi missar.

Någonstans innan det att gitarristerna Doug Aldrich och Reb Beach får tillgång till hela scenutrymmet i strax över tio minuter så summerar Thomas kvällen på ett alldeles utmärkt sätt genom att säga något i stil med:

Jarno, jag känner mig lurad. När man går och ser Whitesnake så ska det vara som det bästa sex man haft. Det ska inkludera förspel och uppskattning, samtidigt som det är till mig David ska rikta uppmärksamheten. Nu känner jag mig lurad och utnyttjad bland tusen andra one-night-stands. Jag är värd mer än så.

Det är exakt den känslan jag får när jag sitter på ena långsidan och ser över mot scenen. Det är som att herr Coverdale inte bryr sig om att hans röstresurser inte längre räcker för att ta de höga tonerna. Istället blir det ett hemskt skrikande, nästan, hela konserten igenom. Det är när man saktar ner, stoppar de skrikande heavy metal-gitarrerna, gömmer de stora trummorna och plockar fram den akustiska gitarren som konserten blixtrar till. Det är när Coverdale tar sångerna till hjärtat, accepterar sin röst och tar sig an The deeper the love, Ain’t gonna cry no more och Deep Purples underbara Soldier of fortune som Coverdale bevisar oss att han inte slängt bort världens bästa rockröst.

Det blir istället alldeles för uppenbart att detta förmodligen är det sista vi får se av den numera 57-årige cock rock-guden. Han är förmodligen trött efter 30+ år i branschen, men jag skulle mer än gärna betala 485 kronor för att se en ny uppdaterad version av Starkers in Tokyo. För något mer av den här kalkonartade farsen är i alla fall inte jag inte intresserad av.

Huvudattraktionen för mig, och förmodligen även för den större delen av besökarna, var amerikanska stoner/doom-bandet Om. Bandet bildades av ruinerna från legendariska, och för nästa sommar återförenade, Sleep. Min live-erfarenhet av drone eller annan långsam doom sträcker sig till fantastiska Earths två senaste Sverigespelningar. Att jag inte hört mer av Om än dess förträffliga Pilgrimage, gjorde att jag kände en spänd nyfikenhet över vad bandet hade att erbjuda.

Kvällen erbjöd även ett, mycket underligt, danskt band samt brödraparet Guds Söner. Men dem sket jag i, och drack istället öl på 7:ans ölhall. Väl framemot klockan 23 möter jag upp tillresta vänner från Stockholm och vi tar plats längst fram vid scen för att verkligen uppleva och känna kraften som är Om.

Att beskriva bandet är svårt, men det handlar om något så simpelt men kraftfullt som trummor, bas och sång. Och vibrationer. I dryga timman bjuder Al Cisneros och Emil Amos på musik som närmast kan efterliknas vid ett religiöst mässande där låtarnas evolution är magnifik och storslagen. Bäst är bandet när det långsamt byggt upp ett vackert mullrande ljudlandskap för att i nästa taktbyte rasera det med något som närmast kan efterliknas vid en Titan från den grekiska mytologin.

När det endast återstår en låt av kvällen får en man i publiken ett telefonsamtal där han försöker övertala sin vän att ta sig till Nefertiti så skyndsamt som möjligt med orden: ”Fan, det är ju världens bästa stonerband som spelar nu. Skynda dig!”. Vad ska man svara på något sådant?

När St. Anger släpptes för ungefär fem år sedan så koncentrerade sig snacket kring Lars nya kakburkar, hur otroligt kass skivan var och hur det var slutet för rockbandet Metallica. För egen del så gillade jag St. Anger till viss del, och tyckte att skivan hade en del sköna partier. Att komma överens med trumljudet hade jag inga större problem med. Desto värre var det med låtlängderna. Nästan samtliga låtar var helt enkelt alldeles för långa.

I dag släpps alltså, Death Magnetic, Den stora återkomsten™. Första singeln, The Day That Never Comes, var som bekant helt okej. Och jag headbangade en del när My Apocalypse spelades ute förra helgen. Så efter dessa två smakprov förstod jag att förhandssnacket om att bandet skulle ge oss en ”back to the roots”-skiva inte var lika löst taget ur luften som Martin Carlssons St. Anger-reportage.

I flertalet av de recensioner som jag har läst uttrycker recensenterna om hur bandet ”hittat hem”, att skivan hjälper Metallica återfå sin forna stjärnstatus eller att det återigen handlar om ”balls out metal”.

Tillåt mig att tvivla. Det låter helt klart bättre än på St. Anger, men det är inte mer än marginellt. Faktiskt.

Återigen är låtarna alldeles för långa och jag tröttnar redan innan de flesta låtarna nåt halvtid. Det är egentligen bara All Nightmare Long och That Was Just Your Life som jag kan lyssna på i en sittning. Resterande låtar lider, i min mening, av fantasibrist. Jag får känslan av att alldeles för många imponeras alldeles för lätt av det faktum att bandet låter hårt igen. Förmodligen beror på det på att Kirk återigen spelar gitarrsolon, att Lars återfått sin virveltrumma och att musiken är hårdare än på 90-talsskivorna.

Men jag går inte på den enkla.

Kirk spelar sina solon och Lars trummar på, men det görs halvhjärtat. Kirk slarvar med sina solon och Lars får inget riktigt skönt sväng i sitt trumspel. Sedan har vi syndromet med långa låtar. Visst, bandet har alltid haft långa låtar på sina skivor men de har då skrivit låtar som håller hela vägen. Jag tröttnar på låtarna redan halvvägs in i dem men jag tvingar mig att tränga igenom dem för att förstå mig på helheten. Men det hjälper inte.

Nej, Death Magnetic är inte en skiva som jag kommer att bära med mig under hösten. Förmodligen kommer jag att fylleskråla till någon av singlarna ute på krogen ett par gånger till, men efter det så lär de falla bort i glömska och världen kommer att vara sig lik innan jag fick nys av ”Metallicas pånyttfödelse”.

Kvällens första förband (Cursed spelade inte i Göteborg), Principles of Existance, var inte det sämsta bandet jag sett i mitt liv, men går man på scen före Rotten Sound så har man stora krav på sig som band. Dessa krav infriades inte på långa vägar. Man var inte ens i närheten av att bjuda upp till röj och Principles of Existance kommer inte att gå till världshistorien med sin variant på punkinfluerad hardcore. Att publiken inte visar bandet det minsta intresse kan inte vara kul när man som Uffe Cederlund (ex-Entombed, Disfear) tidigare spelat för utsålda klubbar, men det är förståeligt när man agerar förband till Rotten Sound och ytterligare ett svenskt Pitchfork-hypat band, Disfear.

Finska Rotten Sound är ett aktat band inom genren och det sägs att grindkonnässörer håller bandets skiva Murderworks(2002, Century Media Records) som ett klassiskt verk. När bandet då drar igång sin armada med låtar så borde det genast formas en moshpit framför scen, men den här kvällen verkar det som att publiken har betongklossar till skor då färre än tio personer försöker röja. Hur man lyckas med det övergår mitt förstånd när finnarna levererar sitt kompromisslösa totalmangel med bravur. Rent generellt är grindcorelåtar sällan längre än två minuter, men ikväll gäller det att vara i toppform då bandet bundit ihop många av sina låtar till längre medleys. Något som görs med en precision värdig kvantfysiker, dock utan att förlora den ack så viktiga dynamiken.

På Sticky Fingers får vi se ett styrkebesked som visar att bandet är, om inte världens, så åtminstone Europas absolut bästa grindband. Och som om inte det räckte så är bandets senaste skiva, Cycles(2008, Spinefarm), minst lika bra som tidigare nämnda Murderworks. En blivande klassiker.

Headlinern för kvällen, Disfear, innehåller två av de största profilerna inom svensk metal – Tompa Lindberg (At the Gates) och Uffe Ulf Cederlund (ex-Entombed) – men den här kvällen har inte det någon som helst betydelse. Jag och min vän Anders, med flickvän, lämnar Sticky Fingers efter att Disfear blott hunnit spela ett par minuter. Våra ansikten täcks med leenden större än Stilla havet. Nacken känns öm, kroppen sliten och orken knapp men ändå känner jag mig som en vinnare. Vi har precis bevittnat något som kan vara årets spelning i Göteborg 2008.

År 2000 kan i många avseenden ses som året då den svenska hårdrocksscenen fick sitt stora genombrott. In Flames släppte Clayman, Hammerfall gav oss Renegade, Iron Maidens åteförening resulterade i Brave New World och ett (i raden av många) utsålt Stockholms stadion. Huruvida år 2000 även markerar en formtopp för genren i sig har diskuterats, diskuteras just nu och kommer att diskuteras framöver men oavsett vilken åsikt man har kan man inte bortse året som en historiemarkör. Allting de nämnda banden i detta stycke spelat in efter år 2000 har mer eller mindre klassats som dåligt.

När Reroute to Remain släpptes 2002 innebar den en, relativt, drastisk ändring på ljudbild och en hetsk diskussion om huruvida In Flames sålt sig eller inte tog vid. Jag intresserade mig inte för skivan nämnvärt, musiken intresserade mig inte och jag gick vidare. Två år senare, 2004, kom Soundtrack to your escape och även den lyckades passera utan att göra avtryck även om jag tyckte att den lät bättre än föregångaren. Come Clarity kom ytterligare två år senare och den markerade en återgång till ett mer gitarrorienterat In Flames. Jag vill minnas att skivan inledningsvis fick mig att imponeras men precis som tidigare fanns det inte utrymme för bandet i mitt liv och skivan föll i glömska utan att den saknades.

Nu när då det är dags för ytterligare ett In Flames-album så räknas det som en stor release i och med att bandet vuxit i och med varje släpp. Enligt Kulturbloggen så har förhandslyssningen av A Sense of Purpose på MySpace varit lyckad för In Flames då skivans låtar spelats över en miljon gånger. Tydligen ett nytt rekord för MySpace Sverige. Och även i nationell press får skivan relativt bra mottagande, men jag förstår fortfarande inte. Metalcentral ger skivan 7/10 och skriver något om skillnader i sånglägen mellan då och nu. Ännu mindre förstår jag när Isabelle på Dagens skiva ger skivan fullpott och tio poäng.

För mig låter Anders Fridén ansträngd och gnällig, musiken likgiltig och återvunnen samtidigt som det enda i förväg intressanta spåret, The Chosen Pessimist inte lyckas locka tillräckligt. Att Fridén drar till med högstadiepoesi i stil med ”I feel like shit! But at least I feel something” trodde jag inte att jag skulle få höra, men att han gör det förvånar mig inte längre. För mig spelar det ingen roll att In Flames är framgångsrika eller att bandmedlemmarna tycker att A sense of purpose är bandets bästa skiva någonsin. Det är inte därför jag känner att bandet irrat bort sig. Utan jag tycker att bandet har blivit uddlöst, självsäkert och kravlöst. Av någon anledning kan lyckas jag inte engagera mig lika mycket längre.

Vi har helt enkelt vuxit ifrån varandra. Jag har sökt mig till andra jaktmarker medan In Flames gått vidare med sitt, och för det skall de ha en eloge. De vågar göra det de själva tror på trots att man får internettrollen på sig. De vet att det enda krav man kan ställa på sig själv är ärlighet och att så länge man spelar musik ur ett ärligt perspektiv kan man vara nöjd. Synd bara att det ska vara så förbannat tråkigt.