• Recensioner

    Danny the dog

    av  • 26 Dec 2005 • Film, Recensioner • 2 Kommentarer

    Så här på annandag jul är man lite slö efter två dagar av frosseri och vad passar egentligen då bättre än att se en skön och lättsam film? Kanske att slå sig ner för att lyssna på en fantastisk skiva, men jag har lånat ett par DVD-filmer som jag ännu inte sett och en av dem är Danny the dog (dess amerikanska titel är Unleashed).

    Danny the dogFilmen handlar om Danny (Jet Li) och hans liv som slav och livvakt till lånehajen Bart (Bob Hoskins). Bart har uppfostrat Danny till att vara lika trogen som en hund för att på så sätt kunna använda honom som slagskämpe när han driver in pengar från olika skumrasktyper i Glasgow. Dannys sinne och förstånd är inte speciellt välutvecklat utan kan närmast efterliknas vid ett litet barns. Det enda han vet och kan är hur man slåss. En dag när Danny, Bart och hans lakejer är för att driva in pengar träffar Danny den vänlige och blinde pianostämmaren Sam (Morgan Freeman) som låter Danny hjälpa till att stämma ett piano. Mer än så säger jag inte för att inte förstöra alldeles för mycket av filmupplevelsen.

    Jet Li är i mina kretsar välkänd som en hyffsat tråkig och ointressant skådespelare, men i Danny the dog lyckas han förmedla så enormt mycket med användandet av sina ögon och sitt fantastiska kroppsspråk (och då menar jag inte hans digra kunskaper i olika kampsporter). Att Li inte säger speciellt mycket i filmen förstärker bara uttrycket och kanske är det därför han blir så fantastisk då hans engelskkunskaper är ganska limiterade. Utöver Li så gör både Freeman och Hoskins bra rollprestationer men det är framför allt Li som briljerar i rollen som den emotionellt döde Danny. Även filmens extremt våldsamma slagsmålsscener är snygga samtidigt som de verkligen känns i kroppen samtidigt som de är ett bevis på att Jet Li är en av de bästa aktörerna som finns i genren idag.

    Manuset står Luc Besson för och Louis Leterrier (Transporter, Transporter 2) har regisserat. Jag vill påstpå att filmen handlar om livet och hur musik kan öppna vägar till det fördolda i människan. Ni som vill se Jet Li i en västerländsk men samtidigt i en film med mer substans än i många av Lis Hollywood-kalkoner bör se Danny the dog.

    4 stjärnor

    Äckel päckel i Saw II

    av  • 23 Dec 2005 • Film, Recensioner • 6 Kommentarer

    Hade tänkt se Saw II igår men jag vågade helt enkelt inte utan la mig för att läsa istället. Därför såg jag filmen alldeles nyss istället för att kunna se den innan jag åker iväg till föräldrarna för att fira jul. Första filmen var suverän, en psykologisk thriller som testade människans vidrigare sida, men samtidigt hennes allra innersta väsen. Andra filmen spelar vidare på samma tema, men lämnar ett djupare spår i mig. Vad det handlar om är helt enkelt en sjuk individ, vid namn Jigsaw, som kidnappar personer som inte verkar uppskatta livet, och bör därmed inte heller få leva enligt Jigsaw. Så den här klart störde personen gillrar fällor för dessa personer samtidigt som han ger dem ett sätt att överleva. Visserligen innebär dessa lösningar någon form av självstympning. Ett exempel är öppningsscenen i Saw II där en person bär en så kallad ”Death mask” och för att han skall få loss den här masken utan att spikarna på vardera sida ska krossa hans huvud (tänk en Iron Maiden men för huvudet) så måste han hitta en nyckel som opererats in bakom hans öga. Jigsaw ställer därmed frågan, är du villig att skära ut ditt öga för att fortsätta leva? Det är sådana här livsbejakande frågor som ställs under båda filmernas gång, framför allt under den andra filmen. Även om filmen i sig var ganska sjuk och framför allt bisarr så ställer den även människans medfödda överlevnadsinstinkt i dager, och Darwinismen gör sig påmind.

    Klarar man av blod och riktigt ”sjuka” tortyrobjekt (eller fällor, välj själva) så ska man se den här filmen. Gillade man ettan så ska man även se uppföljaren. Gillade man inte första filmen så ska man se den andra ändå eftersom den inbjuder till en mer psykologisk tolkning av filmens huvudtema. Eftersom jag inte riktigt hinner att skriva en lite djupare analys av filmen så tycker jag att in får ta och se den istället så återkommer jag med en djupare analys efter julhelgen.

    God jul!

    By the way

    av  • 15 Nov 2005 • Musik, Recensioner • 2 Kommentarer

    Eftersom jag har ~250 sidor kurslitteratur att läsa ikapp till på torsdag så tänkte jag ta kvällens resterande timmar för att läsa lite och således slänger jag in den sista recensionen i min RHCP-serie. Mycket nöje!

    src=”http://image.allmusic.com/00/amg/cov200/drf300/f376/f37613cy174.jpg” alt=”By the Way” />

    Band: Red Hot Chili Peppers
    Skivtitel: By the Way
    Skivbolag: WEA
    Releaseår: 2002
    5/5

    Om det på ”Californication” märktes att John Frusciante var tillbaka så är det ännu tydligare på ”By The Way” i och med att varje låt är fulla av Frusciantes välkända gitarrmelodier. Mycket av funken har försvunnit till förmån för vacker och emotionell popmusik, vilket säkerligen många grämer sig över. Själv kan jag inte vara mer nöjd över bandets utveckling då den tagit fram de bästa aspekterna från deras låtskrivande. Har man någon gång förut lagt ner så mycket kraft på sångarrengemangen som nu? Anthony måste ha jobbat hårt med sången, för aldrig tidigare har han fått gåshuden att resa sig så högt som i låtar som den otroligt vackra ”Dosed”, den mörka och fantastiska ”Don’t Forget Me” eller skivans mest känslosamma låt ”Tear”.
         Ärligt talat så är mycket på ”By The Way” det bästa Cali-grabbarna gjort någonsin och förmodligen är det Frusciante vi har att tacka. Finns det någon, idag levande, gitarrist som har lika mycket själ i sitt spel som denne fantastiske herre? Nu är inte skivan enbart fullproppad med vackra ballader utan det finns även spår som visar på Red Hots historik som ett skickligt funkband.

    Californication

    av  • 3 Nov 2005 • Musik, Recensioner • 5 Kommentarer

    Här kommer en väldigt sen del fyra i kavalkaden av RHCP-recensioner. Håll till godo!

    src=”http://image.allmusic.com/00/amg/cov200/drd500/d507/d50789923ic.jpg” alt=”Californication” />

    Band: Red Hot Chili Peppers
    Skivtitel: Californication
    Skivbolag: Warner Bros.
    Releaseår: 1999
    4/5

    Red Hot Chili Peppers var inte speciellt hippa efter att ha släppt totalfiaskot ”One Hot Minute” och många ville säkerligen ha tillbaka John Frusciante på gitarr. Dessa blev säkerligen alldeles till sig när de fått veta att John lagt in sig själv på rehabilitering och fått ordning på sitt drogproblem, för att sedam övertalats att återvända till sin familj. Bandets populäraste sättning var således återförenad och ett arbete med ny skiva påbörjades.
              När skivan så väl kom visade det sig att bandet hade slagit in på ett lugnare och mer radiovänligt spår. Många såg sig lurade men jag själv älskar bandets lugnare och mer melodiösa bana, framför allt då John Frusciante får fritt fram att smeka fram sina enormt snygga gitarrmelodier. Att det kom hela fem singlar från skivan visar på att det fanns något speciellt på skivan och jag vill hävda att det som lyfter ”Californication” är arbetet mellan Frusciante och Flea. Nästan alla låtar har otroligt minnesvärda gitarr- och basmelodier, samtidigt som det duelleras friskt. Och vad är det här för inhuman jävla skivinledning egentligen? ”Around The World”, ”Parallell Universe”, ”Scar Tissue”, ”Otherside”, ”Get On Top”, ”Californication” och ”Easily” får passera innan vi möts av sjunkande kvalitet i den tomma men ganska söta ”Porcelain”. Tyvärr är det även här gränsen och RHCP återhämtar sig inte till fullo (bortsett från suveräna Road Trippin’), men det är inte mycket man kan göra när man har en så stark inledande låtkanonad bestående av de sju (7!) första låtarna. Jag menar hur underbart är inte Johns solo i första singeln ”Scar Tissue”? Eller ta gitarrmelodierna i titelspåret, eller det smakfulla gitarrsolot i samma låt eller varför inte Johns insats i ”Easily”? Eller det fantastiska samspelet mellan rytmsektionen och Frusciante på de två inledande låtarna.
              ”Californication” är som ni märker John Frusciantes skiva som framstår som en gitarrmaestro när han dominerar skivan igenom med sitt lätta och smakfulla gitarrspel. Resten av gänget må hamna i skymundan men även Anthony skall ha en eloge för sin sångförbättring, det är han verkligen värd. Och rytmsektionen med Flea och Chad Smith är alltid lika bra och den här gången är inget undantag. En modern klassiker!

    Intensive Care by Robbie Williams

    av  • 24 Okt 2005 • Musik, Recensioner • 2 Kommentarer

    src=”http://images.cd-wow.com/images/1/1129873973_big.jpg” alt=”Intensive Care-omslaget” />

    Band: Robbie Williams
    Skivtitel: Intensive Care
    Skivbolag: EMI
    Releaseår: 2005
    3/5

    Jag är säkert inte den enda som har tjuvlyssnat på Robbie Williams senaste Intensive Care, samtidigt är jag inte den enda som har förhandsbokat skivan hos någon form av skivbutik. Singeln Tripping var aningen blek men trots det så snodde den åt sig topplaceringen på Englandslistan redan första veckan, en bedrift som monsterhiten Angels inte lyckades med. Ska jag vara ärlig så känner jag inte igen Robbie Williams på Intensive Care, ändock har han inte gjort någon helomvänding på det musikaliska planet. Det är helt enkelt såhär Robbie Williams låter utan sin vapendragare Guy Chambers.
          Inte för att vara taskig eller cynisk men Robbie Williams gjorde ett fatalt misstag med att kräva att Guy Chambers skulle skriva låtar exklusivt för honom. Chambers erbjöds en mängd pengar i samband med att Robbie skrev på för EMI, men han ville inte offra sin artistiska integritet för pengar. Således var epoken Williams/Chambers över och att de skrivit arton (18!!!!) UK TOP10-singlar tillsammans verkade inte bekymra herr Williams. Det borde det gjort, för jag kan säga det direkt, Intensive Care är ingen Sing When You’re Winning. Den är inte ens i närheten av någon annan av stjärnans studioalbum.

    Nej, det nya albumets stora nackdel ligger i att det inte finns några konkreta singelhits, något som alltid har varit synonymt för den före detta TAKE THAT-medlemmen. När det inte finns några direkta singelhits brukar det istället tyda på att det finns starka albumspår men några självklara sådana finns det inte heller. Trots att iTunes säger att jag har lyssnat på skivan 14 gånger har jag ännu inte fått någon klar uppfattning om skivan, således saknas det lilla extra. Några favoritspår har jag trots allt hittat och de låtar som står sig bäst bland all lightreggae, synthpop och Stones-rock är den långsamma balladen ”Advertising space” (förmodligen nästa singel), den avslutande och mjuka ”King of bloke & bird” samt den ganska fräcka synthinspirerade ”Sin sin sin”. Bland resten av låtmaterialet finns det inte mycket som tränger sig utanför massan och det nya låtskrivarteamet Williams/Stephen Duffy (LILAC TIME) lyckas inte bibehålla den höga nivå som melodigeniet Guy Chambers byggt upp. Samtidigt skall det sägas att låtmaterialet inte är dåligt på något sätt (det finns t.ex. inget lågvattenmärke i klass med How Peculiar från succéskivan Escapology), det är bara inte i par med vad vi har vant oss vid.

    One Hot Minute

    av  • 13 Okt 2005 • Musik, Recensioner • En kommentar

    Här kommer del två i min RHCP-recensionsserie.

    One Hot Minute

    Band: Red Hot Chili Peppers
    Skivtitel: One Hot Minute
    Skivbolag: Warner Bros.
    Releaseår: 1995
    1/5

    Jane’s Addiction gitarristen Dave Navarro ersatte John Frusciante efter att denne hoppat av pga. allt större drogproblem vilket gott och väl kunde varit slutet för bandet. Dave Navarros mer hårdrocksbaserade gitarrspel passar verkligen inte in i bandet och ”One Hot Minute” är en kvalitetsmässig flopp (trost det sålde den hyffsat). Personligen tycker jag att det är en riktigt usel skiva med endast två intressanta låtar i ”My Friends” samt ”Aeroplane” och dessa är inte ens speciellt bra. Mer tyngd, bröte, sämre lyrik och inga minnesvärda melodier gör ingen bra skiva så bortse från den här skivan om du skulle vara intresserad av Red Hot Chili Peppers bakkatalog. Bajs! Bajs! Bajs!

    Blood Sugar Sex Magik

    av  • 12 Okt 2005 • Musik, Recensioner • En kommentar

    Jag hade tänkt att jag skulle skriva en lång och gemensam recension på Red Hot Chili Peppers Rick Rubin-producerade plattor men det visade att jag inte har tillräckligt med tid för det just nu. Därför bjuder jag här på den första recensionen i serien.

    Blood Sugar Sex Magik-omslaget

    Band: Red Hot Chili Peppers
    Skivtitel: Blood Sugar Sex Magik
    Skivbolag: Warner Bros.
    Releaseår: 1991
    3/5

    Jag måste erkänna att jag inte är något stort fan av RHCP pre-Warner utan föredrar bandets senare album. Men det är väl lite tack vare framgångarna med ”Mother’s Milk” och bandets tolkning av Stevie Wonders ”Higher Ground” som de började få något annat än ett undergroundfölje. RHCP fick i alla fall sitt stora break med sin femte skiva ”Blood Sugar Sex Magik” och den vackra men ledsamma balladen ”Under the Bridge” som behandlar Anthony Kiedis drogproblem. Det märks att Rick Rubin gjort underverk med bandet då man lyckas fokusera sig på att utgå från låtarna istället för att låta funkbrötandet ta överhanden. Samtidigt har John Frusciantse enkla och smakfulla gitarrspel lyft bandet och det han åstadkommer på den här skivan är fruktansvärt bra. Mycket av skivans kvalitéer har vi John att tacka för, men även rytmsektionen ståtar med många sköna passager. Lyssna på Johns grymma känsla och häng i ”I Could Have Lied” och inse hur han förgyller Kiedis starka (men bisarra) lyrik.
              Hela albumet är ett mer nyanserat verk än de bandets tidigare giv och även ett bättre album än vad man tidigare åstadkommit. Däremot är det här inte det suveräna album som musikkritiker världen över hävdar. Visst finns här riktigt starka låtar som ”The Power Of Equality”, ”Breaking The Girl”, ”Apache Rose Peacock” samt ”My Lovely Man” men samtidigt finns det även en mängd låtar utan någon direkt agenda vilket sänker betyget ordentligt. Det är egentligen inte konstigt att det är så oerhörda kvalitetsskillnader på en platta som rundar in på ungefär 74 minuter när bandet fortfarande håller på att definiera sin stil.

    You Could Have It So Much Better

    av  • 8 Okt 2005 • Musik, Recensioner • Inga kommentarer

    skivomslaget

    Band: Franz Ferdinand
    Skivtitel: You Could Have It So Much Better
    Skivbolag: Domino/Sony
    Releaseår: 2005
    4/5

    ”Bandet som hände” skriver Sonic i senaste numret om omslagspojkarna Franz Ferdinand. Och ärligt talat visst är fler än jag som ställt sig frågan; Vad fan hände egentligen? Hur kom det sig att ett litet indieband från Glasgow helt plötsligt var bandet på allas läppar. De var gänget som hyllades 24/7 samtidigt som de sopade rent galor och allt det här med ett knippe konstnärligt geniala och dansanta pophits. Personligen tycker jag att debuten inte är riktigt den suveräna skiva som den avbildats som, utan är en platta med ett gäng suveräna singelhits men med avsaknad av riktigt starka albumspår (inte alltför olikt Def Leppards hitfyllda ”Hysteria”). Självklart generar framgångarna en hel del krav på uppföljaren och förmodligen även en hel del ångest hos bandet men något sådant tycker jag mig inte höra på fenomenala ”You Could Have It So Much Better”. Snarare hör jag ett band som tagit det här med superstjärnestatusen med en klackspark och begett sig in i studion för att lira in en platta utan att tänka på något än att få folk att dansa och sjunga.

    Nu är läget lite annorlunda då det inte finns några direkta superhits likt ”Take me out” eller ”This fire”, men istället är albumet jämnare och låtarna mycket starkare. Här är allting känslosammare (Fade Together), vackrare (Walk Away), mer konstnärligt och förmodligen även mer genomtänkt. Ta bara den otroligt sköna Beatleshintande kärlekssången ”Eleanor, Put Your Boots Back On” som förs fram av ett vackert pianoplinkande samt Kapranos lågmälda röst. Eller dess totala motsvarighet i ”I’m You Villain” som med dess raka och enkla komp (och suveräna gitarrmelodier) driver fram som ett punkband med dansambitioner. Det är i dessa stunder som man börjar förstå vidden av vilket konstnärligt mästerverk som Franz Ferdinand lyckats få till med ”You Could Have It So Much Better”.

    Det finns inte någon tillstymmelse till utfyllnad utan allting sitter där det ska och väcker en känsla av glädje och kärlek. Det är sällan man får höra så här kraftfull popmusik men hur skall man toppa bandets två första album med den klassiskt svåra tredje plattan? Just nu bryr jag mig inte utan slänger på skivan för ytterligare ett varv samtidigt som jag tar av mig den redan svettiga t-shirten och börjar slipa på dansstegen.

    Bon Jovi "Have A Nice Day"

    av  • 25 Sep 2005 • Musik, Recensioner • En kommentar

    Have a Nice Day-omslaget

    Band: Bon Jovi
    Skivtitel: Have A Nice Day
    Skivbolag: Island
    Releaseår: 2005
    1/5

    Nej, jag hade inte tur den här gången heller. Läsare av bloggen kommer ihåg att jag blev lyrisk över Bon Jovis första singel, tillika titellåt från bandets nionde skiva ”Have a nice day”. Skivan verkar vara ett försök av Jon Bon Jovi att vara seriös och semi-politisk vilket inte kan sluta som något annat än ett magplask. Och det gör det inte heller. Där ”Have a nice day” är den ouppnåeliga toppen så är ”Bells of Freedom”, ”Novocaine” och ”Last Cigarette” de djupaste dalarna. Är det inte dags för gubbarna att inse att de varken är Bruce Springsteen eller Bob Dylan, utan ett förträffligt partyrockband? Eller, de var ett förträffligt partyrockband, numera är de ett gäng pajasar som lurar småflickor på pengar.

    Herr Sambora och herr Bongiovi, lägg bandet på hyllan! Sök jobb på Target, eller så rycker ni upp er och skriver suveräna klockrena rockhits som titelspåret!

    Superheroes

    av  • 7 Sep 2005 • Musik, Recensioner • Inga kommentarer

    Superheroes-omslaget

    Band: EdGuy
    Skivtitel: Superheroes EP
    Skivbolag: Nuclear Blast
    Releaseår: 2005
    4/5

    Att EdGuy verkligen tycker om sina fans är något som de senaste årens singelsläpp kan intyga. På bandets tre senaste singlar finner vi hela 8(!) egna b-sidor samt någon enstaka cover eller alternativa versioner av singellåtarna. På ”Superheroes” så fortsätter bandet sin inslagna väg med lite mer rock ‘n’ roll i kakan vilken man inledde redan på föregående fullängdaren ”Hellfire Club”. Egentligen är det inte så stor skillnad på låtarna på den här EP:n och bandets tidigare skivor, men man märker utan större kraftansträngning att Tobias utvecklats oerhört som låtskrivare de senaste åren. Framför allt är det mannens styrka att skriva slagkraftiga refränger samt hans melodisinne som utvecklats och samtliga Edguy-låtar (”The Siren” är en Magnum-cover) på den här singeln har starka refränger.

    Värt att nämna är att Sammets vapendragare från hans Avantasia-projekt Michael Kiske medverkar på ”Judas At The Opera” och att endast titellåten är ämnad att hamna på fullängdaren som kommer i början av nästa år. Superheroes-versionen som titulerats som ”episk” på den här EP:n är en ganska fin och lugn ballad dominerat av ett piano men har en stor nackdel och det är Sammets hemska vibrato. Det finns ingen anledning till att strunta i den här singeln om man är ett fan av EdGuy då den endast kostar 49kr och man får tre låtar som inte kommer att finnas på den kommande fullängdaren. Det finns även en DVD-version (kostar ~100kr) av singeln med promotionvideo, tre livelåtar samt galet material från turnér och skivinspelningar.

    Smakprov:
    Superheroes

    Something To Be

    av  • 15 Aug 2005 • Musik, Recensioner • Inga kommentarer

    Something To Be-omslaget

    Band: Rob Thomas
    Skivtitel: Something To Be
    Skivbolag: Atlantic
    Releaseår: 2005
    3/5

    Medan andra postar bilder på sina badrumsskåp så tänkte jag pimpa lite schysst musik och den här gången är det Matchbox twentys frontman och huvudsaklige låtskrivare Rob Thomas’ platta ”Something To Be” som står på tur. De som inte känner till Rob Thomas’ huvudakt kommer säkert ihåg Santanas stora comebackplatta ”Supernatural” som kom ’99 där Thomas skrev superhiten ”Smooth”. Det är också de musikaliska banorna som Rob Thomas utforskar med sin första soloplatta . Jag nästan garantera att om vi hade haft en ordentligt fin sommar i Sverige den här sommaren så hade Rob Thomas med allra största säkerhet stått för en av sommarens radioplågor (förmodligen i en remixad version). För så här dansant och själfylld popmusik var det länge sedan jag hörde, å andra sidan lyssnar jag aldrig på radio så jag vet inte.
    (Läs mer…)

    A lot like love

    av  • 7 Aug 2005 • Film, Recensioner • Inga kommentarer


    2/5
    imdb plot: On a flight from Los Angeles to New York, Oliver (Kutcher) and Emily (Peet) make a connection, only to decide that they are poorly suited to be together. Over the next seven years, however, they are reunited time and time again, they go from being acquaintances to close friends to … lovers? (imdb-länk)

    • Jag trodde att filmen skulle vara en klichéartad romantisk komedi, vilket den visserligen till viss del var, men jag irriterade mig inte på den det minsta.
    • Efter en stund in i filmen så gick mina tankar till de fantastiska filmerna Before Sunrise och När Harry Mötte Sally, då de har en något likartad intrig.
    • Amanda Peet borde satsa på den alternativa rockstilen som hon har i början av filmen, den klär henne.
    • Ashton Kutcher är ingen Johnny Depp, men han börjar välja lite bättre filmer än Dude Where’s My Car? och det är positivt.
    • Det fanns en hel del mysiga låtar i filmen och det interna Bon Jovi-skämtet var faktiskt småroligt.
    • Tråkigt nog så var det inte så speciellt svårt att lista ut vad som skulle ske senare i filmen, framför allt med Bon Jovi-skämtet och ett par andra händelser.
    • Chicagos ”If you leave me now” var med i filmen. Vad är det egentligen med Peter Cetera och kärleksfilmer, är filmerna inte smöriga nog utan hans låtar?
    • Oliver (Ashton Kutcher) har ett online-företag som säljer blöjor. BLÖJOR!
    • Det är absolut ingen Oscarvinnare, men jag tycker att filmen var mysig. ”Chick flick”-varning utfärdas men det är ändå en skön film att se om man vill ha en lugn kväll i TV-soffan.

    In Your Honor

    av  • 24 Jul 2005 • Musik, Recensioner • 2 Kommentarer

    In Your Honor-omslaget

    Band: Foo Fighters
    Skivtitel: In Your Honor (2-CD)
    Skivbolag: RCA
    Releaseår: 2005
    4/5

    Även om 2002-års Foo Fighters-släpp ”One by One” blev en hyffsad kommersiell framgång (mest tack vare de två suveräna singlarna ”All my life” och ”Times like these”) så var det inte något vidare bra låtmaterial vi erbjöds på. Nu är det 2005 och Foo Fighters ”gör en Opeth” och väljer att släppa en hård- och en soft platta men, till skillnad från Opeth, gör man det som en dubbel-cd. Hur lyckas man då med detta projekt?

    (Läs mer…)

    Octavarium

    av  • 22 Jul 2005 • Musik, Recensioner • En kommentar

    Octavarium omslag

    Band: Dream Theater
    Skivtitel: Octavarium
    Skivbolag: Atlantic Records
    Releaseår: 2005
    4/5

    Kanske har Dream Theater (tillsammans med Queensrÿche) några av progvärldens mest trögfattade fans. Var man än hör eller ser diskussioner kring Dream Theaters förfall i och med ”Six Degrees of Inner Turbulence” så drömmer fansen sig våta om en återgång till ”Images And Words”-era. Personligen tycker jag att det räcker gott och väl med 1999 års ”Images And Words”-flört ”Metropolis Pt 2: Scenes from a Memory”. Kanske är det av just den här nostalgivåg som mediokra band som Pagan’s Mind får mängder med lovord, just för att de gör det som Dream Theater har karaktär nog för att inte göra?

    Läs mer hos MetalCentral.