-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Recension: In Flames “A sense of purpose”
Även om jag gillade några spår från Come Clarity så var det en skiva som inte lämnade några bestående intryck utan föll i glömska ganska fort. Egentligen har väl In Flames post-Clayman alltid varit relativt ointressant för min del. Detta trots att jag någon gång under slutet min grundskoletid höll ett muntligt anförande om hur gärna jag ville growla i en rockorkester, till vilket jag hade Episode 666 (vald enbart för att väcka anstöt hos min svensklärare) som exempel. Hade jag haft polare som gillade brutalare dödsmetall hade jag förmodligen valt något med Cannibal Corpse istället.
År 2000 kan i många avseenden ses som året då den svenska hårdrocksscenen fick sitt stora genombrott. In Flames släppte Clayman, Hammerfall gav oss Renegade, Iron Maidens åteförening resulterade i Brave New World och ett (i raden av många) utsålt Stockholms stadion. Huruvida år 2000 även markerar en formtopp för genren i sig har diskuterats, diskuteras just nu och kommer att diskuteras framöver men oavsett vilken åsikt man har kan man inte bortse året som en historiemarkör. Allting de nämnda banden i detta stycke spelat in efter år 2000 har mer eller mindre klassats som dåligt.
När Reroute to Remain släpptes 2002 innebar den en, relativt, drastisk ändring på ljudbild och en hetsk diskussion om huruvida In Flames sålt sig eller inte tog vid. Jag intresserade mig inte för skivan nämnvärt, musiken intresserade mig inte och jag gick vidare. Två år senare, 2004, kom Soundtrack to your escape och även den lyckades passera utan att göra avtryck även om jag tyckte att den lät bättre än föregångaren. Come Clarity kom ytterligare två år senare och den markerade en återgång till ett mer gitarrorienterat In Flames. Jag vill minnas att skivan inledningsvis fick mig att imponeras men precis som tidigare fanns det inte utrymme för bandet i mitt liv och skivan föll i glömska utan att den saknades.
Nu när då det är dags för ytterligare ett In Flames-album så räknas det som en stor release i och med att bandet vuxit i och med varje släpp. Enligt Kulturbloggen så har förhandslyssningen av A Sense of Purpose på MySpace varit lyckad för In Flames då skivans låtar spelats över en miljon gånger. Tydligen ett nytt rekord för MySpace Sverige. Och även i nationell press får skivan relativt bra mottagande, men jag förstår fortfarande inte. Metalcentral ger skivan 7/10 och skriver något om skillnader i sånglägen mellan då och nu. Ännu mindre förstår jag när Isabelle på Dagens skiva ger skivan fullpott och tio poäng.
För mig låter Anders Fridén ansträngd och gnällig, musiken likgiltig och återvunnen samtidigt som det enda i förväg intressanta spåret, The Chosen Pessimist inte lyckas locka tillräckligt. Att Fridén drar till med högstadiepoesi i stil med “I feel like shit! But at least I feel something” trodde jag inte att jag skulle få höra, men att han gör det förvånar mig inte längre. För mig spelar det ingen roll att In Flames är framgångsrika eller att bandmedlemmarna tycker att A sense of purpose är bandets bästa skiva någonsin. Det är inte därför jag känner att bandet irrat bort sig. Utan jag tycker att bandet har blivit uddlöst, självsäkert och kravlöst. Av någon anledning kan lyckas jag inte engagera mig lika mycket längre.
Vi har helt enkelt vuxit ifrån varandra. Jag har sökt mig till andra jaktmarker medan In Flames gått vidare med sitt, och för det skall de ha en eloge. De vågar göra det de själva tror på trots att man får internettrollen på sig. De vet att det enda krav man kan ställa på sig själv är ärlighet och att så länge man spelar musik ur ett ärligt perspektiv kan man vara nöjd. Synd bara att det ska vara så förbannat tråkigt.
Konsertrecension: Insomnium, Swallow the Sun & Amorphis
Musik är inte bara relationer utan även petitesser som preferenser, smak och intresse spelar in i hur en person fungerar när denna lyssnar till musik. Men ofta handlar det om just relationer och associationer när man utvecklar en ohälsosam fascination för ett simpelt rockband. Det var länge sedan jag lyssnade aktivt på Amorphis och anledningen till att jag befann mig på Sticky Fingers i går ligger nästan tio år bak i tiden. Jag var ung, okritisk och köpte det mesta som hade en trevlig melodi men aldrig Stratovarius och det är jag än i dag mäkta stolt över.
I dag är kraven självklart högre och av den anledningen bryr jag mig inte nämnvärt om att jag missar nästan hela Insomniums gig. Jag anländer i slutet och hinner höra två bleka spår vilka låter som standardmall 1A för melodiös metal i stil med Dark Tranquillity. Roligast, får jag senare veta, är att bandet snurrar bort sig i återförenade At the Gates gamla örhänge Blinded by fear. Insomnium är alltså inget som en vän av kvalitetsmetal bör lägga ner tid på.
Av någon anledning röjs det mest till Swallow the Sun. Vad anledningen till det är har jag absolut ingen aning om eftersom bandet är otroligt onyanserat, tråkigt och saknar allt det som gör ett ordinärt band till ett någorlunda intressant liveband. Musiken är dessutom fruktansvärt “osvängig” för det mesta. Mellansnacket är av klassiskt oinspirerat snitt - “thank you, this next song is called…” eller ett simpelt “thanks” - inte det minsta kul om man är ute efter att se ett doom band. Endast en låt sticker ut ur mängden och det är ett spår från bandets första skiva The morning never came, men vad låten heter uppfattade jag aldrig. Det är den enda låt där nyanserna tillåts nå lyssnaren till den mängd att det går att tyda en sång och inte enbart en ogenomträngbar ljudvägg. Inte speciellt intressant i mina öron så jag kommer nog inte att lägga ner mer tid på det här ytterst mediokra bandet.
Med Amorphis är allting annorlunda. Jag har en relation till bandets musik och har lyssnat på bandet väldigt länge även om det var flera år sedan jag övergav bandet. Visst har jag lyssnat på bandet efter det att Tuonlea släpptes (den sista skivan som jag lyssnade på seriöst) men det har aldrig varit lika fanatiskt som i tonåren. Jag har helt enkelt velat minnas Amorphis på det sätt som jag mindes bandet i min ungdom.
Tre band under en kväll är i min mening ett för mycket eftersom det blir alldeles för mycket slöseri med tiden av allt väntande. Det är också något som jag märker av själv eftersom jag inte är direkt intresserad förrän några låtar in i setet. Däremot syns det tidigt att Amorphis är ett mycket mer rutinerat band och Toni Joutsen försöker göra så mycket han kan för att få start på publiken men ingenting tycks fungera. Publiken tycker helt enkelt att det är mycket roligare att fotografera bandet på scen än att rocka till musiken det spelar. Så håller det på under hela kvällen och inte ens bandets allra svängigaste låtar från dess tidiga karriär lockar till något mer än några enstaka jubel. Kanske står jag alldeles för nära scenen (tre meter från scenkanten) och inte ser de bakom mig som röjer som om det vore det sista de någonsin kommer att göra, men det betvivlar jag. Flera gånger i inledningen av konserten kommer jag på mig själv att fundera kring om jag borde köpa en peruk som jag kan ta på mig när det vankas rockkonsert, för inte är det speciellt tufft när en snubbe i page står och försöker headbanga.
Men efter ett tag orkar jag inte bry mig och försöker digga till klassiker som Drowned Maid, The Castaway, Black Winter Day (sista låten som spelas kvällen, och den drar hem ett ganska stort jubel), On Rich And Poor och Against Widows. Trots att leendet emellanåt breder ut sig från öra till öra så kan jag inte acceptera att publiken agerar så nonchalant och leker med sina mobiltelefoner istället för att rocka.
Men Amorphis skall inte dissas för att publiken beter sig illa utan bandet ångar på och försöker så gott det kan. Man lirar sina låtar utan att låta sig träffas av den dåliga uppslutningen (inte många fler än 150 betalande, om ens det) och river av låtarna utan trubbel och anledningen till att spelningen inte är bättre än bra beror utan tvekan på den tafatta publiken. Bäst ikväll är utan tvekan det att bandet spelade ganska många gamla låtar och sämst var den tafatta publiken.
Konsertrecension: High on fire & Pelican
När Pelican går på scen är publiken på golvet minst sagt lätträknad, ungefär 35 fick jag det till vid en snabb räkning. Pinsamt nog står samtliga, även jag, på säkert avstånd från bandet. Bortsett från två långhåriga herrar i mössa står publiken mest med armarna i kors och lyssnar avvaktande på bandets melankoliska och atmosfäriska ljudlandskap.
Först efter halva setet har basisten fått nog och visar med en inbjudande gest att publiken ska komma närmare, och lite tveksamt (förmodligen även halvt på skämt) skuttar en sliten man fram och tio-femton sekunder senare har publiken äntligen tagit sig fram till scenkanten. Jag stannar kvar intill väggen och njuter av att emellanåt kunna sluta ögonen och drömma bort en stund. Stora delar av bandets senaste skiva rivs av utan någon större intern eller extern interaktion, bortsett från då bandets ena gitarrist blygt får ur sig “Thank you, this is our first time in Sweden.” Personligen hade jag nog tyckt att det hade varit kul om han, precis som många andra amerikaner, förväxlat Sverige med Schweiz så att publiken kunnat visa lite känslor.
Trots avsaknaden av interaktion med publiken lyckas Pelican fånga mig och kanske är det melankolin inom mig som förenar sig med den som ljuder ur högtalarna. Bandets organiska miljonprogramsmetal visade i lördags sin bästa sida i låtarna Bliss in concrete och City of echoes. Främst i titelspåret till bandets senaste skiva som ståtar med den vackraste gitarrmelodi jag hört den här sidan 2000-talet. När samma melodi återkommer för andra gången några minuter senare är det som att återse sin käresta efter att hon varit bortrest under en längre tid och man känner hennes ljuvliga doft vid den första omfamningen, vilken övergår till en mjuk omtänksam kyss. Helt klart höjdpunkten från ett bra gig som annars led av lite för mycket av tafatt ljussättning.
High on Fire äntrar scenen. Publikjubel och Fury whip. Hela tiden slår det mig att publiken agerar nickedocka och lyder Matt Pikes gitarr efter hur brutala riff den avger. Ju brutalare, desto mer aggressiv publik. Så fortsätter det under resten av kvällen och jag hinner inte tänka speciellt mycket utan lyder gitarren även jag, men så händer det. Helt plötsligt kommer jag på mig själv att fantisera tillbaka till min barndom och undra varför ingen spelade gitarr lika tufft som Matt Pike då jag var ung och hade nästintill obefintligt med tid att ägna åt eventuellt gitarrspelande (så kids, det är honom ni ska dyrka nu och inte någon annan!). Men lika fort som tanken kom till mig försvinner den i Turk och de två kamraterna framför mig blir som besatta och börjar slå i luften och slänger sig sedan in i den tjocka publikmassan precis framför Pikes fötter.
Det snortajta bandet river av en hel del spår från nya Death is this communion (bl a Waste of Tiamat, Rumors of War, Cyclopian Scape, nämnda Turk samt titelspåret) men hinner samtidigt med en del gamla låtar som nämda Speedwolf, Eyes & Teeth, Devilution och publikfavoriten Baghdad från debutskivan The art of self defence.
När det hela börjar lida mot sitt slut och blåmärkena efter alla de hårda gitarriffen börjar att både synas och kännas undrar jag varför jag egentligen sågade Surrounded by thieves för fem år sedan. Men sent ska syndaren vakna sägs det. Tydligen är det även redan för sent för extranummer och portarna för den discoklubb som huserar i lokalen öppnas, men inte förrän buropen ljuder och golvet skakar av ilskan från 200 fötter. Men när discomusiken ljuder ur högtalarna blir Svensson som förbytt och går mot kapprummet med trötta och möra ben samtidigt som det breda leendet breder ut sig över ansiktet.
Recension: Ordo ad chao
Det har tagit mig väldigt lång tid att skriva den här recensionen eftersom jag inte riktigt förstår mig på Ordo ad Chao. Nu menar jag inte på det traditionella bra/dåligt-viset utan jag förstår inte vad den gör med mig när jag lyssnar på den och jag måste erkänna att det ibland gör mig lite orolig. Den påverkar mig till den grad att jag ibland känner av en svårighet att andas och att rummet jag vistas i krymper (speciellt under mörka kvällar nu under hösten) men musiken påverkar även mina drömmar till den grad att jag ibland vaknar och tror mig vara instängd i en blöt och rutten trädstam innan jag inser att det är mitt täcke som är dränkt i svett. Inte helt otänkbara reaktioner om man lyssnat på Ordo ad chao under en längre period i ett mörklagt rum då produktionen verkligen är klaustrofobisk och kvävande.
Ens psyke mår inte bättre av att lyssna till Attila Chisar då han kvider, pratar, skriker, grymtar, ljuder, mässar, stönar, vrålar eller viskar fram sin lyrik. Att Chisar inte låter som den gemene black metal-vokalisten är av stor vikt för hur jag uppfattar denna skiva. Istället för att vara en “vanlig sångare” skapar han ett ytterligare instrument som bidrar starkt till ljudbilden. Vilket är något jag inte upplevt på ett lika positivt vis förut även om Mike Pattons insatser i Fantômas gör sig påminda.
Även om det, för mig, är Attila som lyfter skivan så går det inte att undvika det som Blasphemer gjort för Mayhem på Ordo ad chao. Att flytta från Oslo för att bosätta sig med sin flickvän i Portugal kan mycket väl vara det bästa som hänt honom personligt, men samtidigt även musikaliskt. Som vi kunde läsa in Close-Up Magazine #90 så säger Blasphemer att han “var strandsatt i en negativ spiral i Oslo” och att flytten till Portugal öppnat ett annat perspektiv för honom att se sig själv ur. Om det nu är klimatbytet som givit honom möjligheten att skriva Ordo ad chao (Blasphemer har skrivit nästan varenda ton sedan han gick med i bandet för tio år sedan) så är jag inte den som vill veta hur han kände sig i Oslo, ty verket är det mörkaste som jag någonsin hört.
Att jämföra Ordo ad chao med någonting som jag tidigare hört är svårt, om inte omöjligt då jag aldrig hört något liknande. Kanske för att skivan helt saknar konventionella låtar och istället förmedlar sig självt genom flöden vilka är mer öppna för personliga tolkningar och upplevelser. Det är vad jag vet, ett unikum. Ett unikum som grundar sig i de traditionella genreregler som bandet själv en gång var med och lade grunderna till, men som samtidigt kräver en blick in i framtiden.
Ordo ad chao är förmodligen årets bästa skiva.
Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Recension, Mayhem, Ordo ad chao, Black Metal