12 - 1.
Jag förstår inte vad som har hänt. Liverpool har gjort 12 mål i de senaste två Champions League-matcherna i och med dagens vinst mot Porto. Det är självklart uppskattat men jag hade nog hellre velat se att målen sorterats ut på ett sådant sätt att vi hade haft 15 poäng istället för de sju som vi innehar just nu.
Vinst mot Marseille om två veckor är ett måste för att klara avancemang, och det är något som vi måste klara av. Men det fixar Torres!
Kul också att Leksand fortsätter hålla i sin vinstsvit efter kvällens 7-3 vinst mot Rögle.
YNWA!
Stå rak i ryggen och med huvudet högt
2-1. Visst svider det lite direkt efter förlusten och den lille jäveln inuti som blir förbannad vill ut. Men nej, istället ställer jag mig upp med rak rygg och huvudet högt och är nöjd med den prestation som vi, Liverpool, åstadkommit. Ingen trodde på oss, men ändå stod vi där på Olympiastadion i Aten. Första halvleken genomförs på ett magnifikt sätt och vi har övertaget, men så får vi ett väldigt oturligt mål bakåt. I andra försöker försöker vi få till ett kvitteringsmål men istället gör Inzaghi sitt andra för kvällen. Det enda jag är irriterad över är att domaren i blåser av matchen alldeles för tidigt.
Ställ er upp! Stå raka i ryggen! Sjöng med stolthet!
When you walk through a storm, hold your head up high
And don’t be afraid of the dark.
At the end of the Storm there’s a golden sky
And the sweet, silver song of a lark.
Walk on through the wind, walk on through the rain,
Though your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you’ll never walk alone.
You’ll never walk alone.
[Andra bloggar om: Sport, Fotboll, Champions league, Liverpool, Milan]
You’ll never walk alone
I kväll så smäller det. I Italien talar man om revansch. I England talar man om nuet. Milan befinner sig två år bak i tiden. Liverpool är här och nu. Milan må kanske vara bättre på pappret, men Liverpools manskap är som lejon. De släpper inte taget förrän de känner avsaknaden av offrets puls. Jag vet att jag kommer att sitta i soffan, med mina mjukisbyxor på, Gerrard på ryggen, en punköl i näven, hjärtat i halsen och hes i rösten. Även om finalen 2005 var en magnifik tillställning så var ändå hoppet kört i botten vid halvtid, men det ordnade sig till slut. Jag bävar för en liknande matchbild, det var fantastiskt, men jag tvivlar på att hjärtat mitt klarar av sådan berg och dal-bana igen.
Jag kommer inte att ha några problem med att ställa upp i sång under kampens gång, men jag hoppas att jag får en anledning till att sjunga även efter kampen är avblåst. Jag tycker att det vore alldeles förträffligt om Gerrard får lyfta bucklan återigen. Det är den evige Liverpool-sonen värd.
Är det fler än jag som vill sjunga med så går sången som gäller så här:
When you walk through a storm, hold your head up high
And don’t be afraid of the dark.
At the end of the Storm there’s a golden sky
And the sweet, silver song of a lark.
Walk on through the wind, walk on through the rain,
Though your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you’ll never walk alone.
You’ll never walk alone.
Det är så vackert att ögonen tåras!
[Andra bloggar om: Sport, Fotboll, Champions league, Liverpool och Milan]
Finland mot Kanada i VM-final
Har inte följt årets ishockey-VM alls men fick tidigare i dag ett meddelande (jag har inte Viasta Sport) om att Finland gått till final efter vinst med 2-1 mot Ryssland. Och precis som min valda rubrik så verkar det just nu som att Finland möter Kanada i finalen, eftersom de leder med 4-1 mot Sverige. Kul att Finland är i ytterligare en final, hur det kommer att gå vet jag ej, men självklart hoppas jag på ett finländskt guld.
Annars sitter jag med min uppsats, känner mig otroligt kass med både huvudvärk och kraftlöshet. Det är bara uppsats just nu även om hockeyn är på i bakgrunden. Och nu är matchen över. 4-1, synd.
[Andra bloggar om: Sport, ishockey, finland, kanada, sverige]

