Jag skulle kunna skriva en fin djup introduktion till denna reklamfilm, men det är jag alldeles för trött för så jag säger bara att den är söt. Sedan hoppas jag på en diskussion i kommentarerna.
Andra bloggar om: Film, Reklamfilm, Budskap
Har inte följt årets ishockey-VM alls men fick tidigare i dag ett meddelande (jag har inte Viasta Sport) om att Finland gått till final efter vinst med 2-1 mot Ryssland. Och precis som min valda rubrik så verkar det just nu som att Finland möter Kanada i finalen, eftersom de leder med 4-1 mot Sverige. Kul att Finland är i ytterligare en final, hur det kommer att gå vet jag ej, men självklart hoppas jag på ett finländskt guld.
Annars sitter jag med min uppsats, känner mig otroligt kass med både huvudvärk och kraftlöshet. Det är bara uppsats just nu även om hockeyn är på i bakgrunden. Och nu är matchen över. 4-1, synd.
[Andra bloggar om: Sport, ishockey, finland, kanada, sverige]
VBS.TV är ett tv-nätverk som endast finns tillgängligt på nätet och de erbjuder kostnadsfria dokumentärer för den som är intresserad. Det finns en ganska intressant ”kanal” som heter ”Music World” där man besöker olika delar av världen för att dokumentera signifikativa musikaliska strömmningar. Än så länge har jag bara hunnit se en dokumentär som beskriver hur hiphopen i Houstons ghetton blev en stor industri utan att de stora skivbolagen deltagit. Istället är den enskilda artisten och hans crew entreprenörerna för att sedan sälja skivorna i bilköer, ur sina bilar och på olika klubbar. Framför allt läggs tonvikten på den stil som heter ”Screwed and Chopped”, en mixstil där man saktar ner tempot för att man ska hänga med i musiken samtidigt som man är hög på gräs och kodeinbaserad hostmedicin. En ganska intressant dokumentär om man är intresserad av hiphop. Framför allt om man som jag, inte har så hemskt stor koll på dess subgenres. Dokumentären ”Screwed in Houston” hittar ni här.
En annan minst lika intressant dokumentär är den om Gorgoroths Gaahl och den norska black metal-scenen. Ni som är de flitigaste besökarna av den här bloggen har, förmodar jag, en hyffsad koll på om inte Gorgoroth så i alla fall den norska black metal-scenen. Jag tycker att dokumentären ger en ganska bra grogrund för att förstå vad den norska svartmetallen handlar om. Nästan allting handlar om hur man som individ ska slå ifrån sig från den flock av får som följer samhällets normer utan att reflektera kring varför individen gör som den gör. Dokumentären ger också en liten inblick i hur Gaahl är som person och jag ska inte sticka under stolen med det faktum att jag emellanåt blir väldigt illa till mods och känner ett stort obehag. Ni finner ”True Norwegian Black Metal” hos VBS.
Jag gillar satsningar som VBS eftersom det ger ett alternativ till traditionella intervjuer och dokumentärer eftersom man har ganska fria händer och inte begränsas av fånigheter som kanske inte är acceptabla i public service eller andra betalkanaler.
[Andra bloggar om: Musik, Internet, VBS, Gorgoroth, tv, black metal, hip hop, dj screw]
Kommer ni ihåg reklamfilmen där en stor mängd färgade bollar studsade omkring på San Fransiscos gator och José Gonzalez cover på Knifes Heartbeats spelades? Jag tycker att det var en av de vackraste och mest själsliga reklamfilmerna jag någonsin sett. Det var en reklamfilm på två och en halv minut som jag gärna såg flera gånger i rad bara för att hänföras av dess fantastiska bildspråk.
Nu har Sony gjort ytterligare en ny reklamfilm för sin TV-modell BRAVIA, och även denna gången är temat ”colour like no other”. Den här gången verkar man ha tagit över ett bostadsområde och lekt med målarfärg istället. Reklamfilmen är visserligen tuff, men inte i närheten av föregångarens känslomässiga kvalitet. Jag blir bara ledsen över att jag sett filmen och att jag smutsat ner mina BRAVIA-reklamfilmsminnen med en undermålig och faktiskt ganska tråkig filmsnutt. Den nya reklamfilmen kan ni se här.
Andra bloggar om: Reklamfilm, Reklam, TV, Sony, Bravia, Jose Gonzalez
Dessa fem delar av Rick Mercers ”Talking to Americans” hittade jag på ett diskussionsforum jag brukar hänga på. ”Talking to Americans” är ett program där tv-profilen Rick Mercer åker omkring i USA och pratar med amerikaner om ”nyheter” i deras norra grannland. Jag själv kommer att tänka på ”Ursäkta röran…”-programmen när jag ser de olika inslagen även om skämten här är något mindre uppenbara (för mig i alla fall).
Håll till godo!
Del 1: http://youtube.com/watch?v=fCgbNhnfSBQ
Del 2: http://youtube.com/watch?v=F0y47PRlifs
Del 3: http://youtube.com/watch?v=9kB74VDwU1w
Del 4: http://youtube.com/watch?v=GTKJFlPGpUk
Del 5: http://youtube.com/watch?v=I8uKECeb0FQ
Andra bloggar om: Humor, Youtube, Kanada, USA, Rick Mercer
Jag har tagit en lite längre bloggpaus och försökt vara lite ledig och göra saker som jag skjutit upp på istället för att oroa mig om att blogga. Eftersom jag jobbat vid en dator i kontorsmiljö hela sommaren så har jag försökt att sitta vid datorn så lite som möjligt den senaste tiden för att istället se på film och tv-serier som jag hamnat efter i.
Den första tv-serien jag plöjde igenom var Invasion, en science fiction-serie om ”the next step in human evolution”. Serien var fantastiskt bra men tyvärr verkar det som att det inte blir någon fortsättning på den då många av skådespelarna satsat på nya projekt. Lite tråkigt, men vad kan man egentligen vänta sig från en amerikansk publik när det gäller vassa ämnen som evolutionen?
Den andra tv-serien och den senast sedda är Supernatural, en serie om spöken och övernaturliga beteenden. Serien handlar om två bröder på jakt efter sin mors mördare och sin försvunne far. Självklart kantas vägen dit av små uppdrag för att rensa USA på övernaturliga ting. Kanske inte det allra bästa jag sett när det gäller sci-fi, men det är ganska skön stämning i många avsnitten om man ser den efter att mörkret lagt sig utanför fönstret. Dean från Gilmore Girls medverkar som den yngre brodern Sam. Ett plus för personen som musiksatt serien; det är sällan man hör Rush eller annan ”Classic Rock” i tv-sammanhang.
Utöver detta så verkar det som att ytterligare två personer har gjort Chuck Shuldiner och många andra fallna hårdrockare sällskap. För några dagar sedan beslutade Jon Nödtveidt sig för att begå självmord. Det verkar som att han kände att han uträttat allt han kunnat uträtta i jordelivet och att det var dags att ta upp kampen på annat håll. Personligen tycker jag att Dissections senaste platta Reinkaos var en bra platta. Att ens jämföra med bandets tidigare verk känns något underligt eftersom det är ett helt nytt band som spelat in skivan; en pånyttfödelse, vilket även skivan marknadsfördes som.
Den andra personen som, kanske, lämnat jordelivet är Shinings frontman Kvarforth. På bandets hemsida står en liten notis om hans försvinnande (eller dödsfall, ingen vet var han håller hus) och hur framtiden för bandet ser ut. Tydligen hade Niklas djupa depressioner de senaste veckorna och har varit försvunnen i fyra veckor. Han hade dock ordnat med ersättare sedan en tid tillbaka ifall att han skulle försvinna eller dö. Ersättaren heter Ghoul och verkar vara en okänd typ då ingen har koll på vem han egentligen är.
För er som inte känner till Shining så är de ett black metal-band som förespråkar självmord och självplågan. Mina favoritskivor med bandet är Livets ändhållplats samt Självdestruktivitetens Emissarie (en superb titel för övrigt); två fantastiskt mörka och påträngande skivor som inte är nåogt för den som är ute efter något lättsmält. Shining är absolut ett band att rekommendera för den som känner sig sugen på fantastisk mörk black metal.
Det har även släppts lite roliga skivor den senaste tiden som jag har haft tid att lyssna på så förhoppningsvis får jag igång mitt recensionsskrivande snart igen. Men mer musik senare, nu ska jag istället sätta mig ner och avnjuta lite Zelda – A Link to the Past.
Och Jazzkatten; Talib Kweli och Mos Def är två av många.
Andra bloggar om: TV, Musik, Invasion, Supernatural, Dissection, Shining, Död
Äntligen har Finland en chans att vinna Eurovision Song Contest. Rundgång-favoriterna Lordi vann nämligen den finska melodifestival-finalen och gjorde det överlägset med sina 67 369 (42,2%) röster, vilket är över 22 000 fler röster än tvåan Tomi Metsäketo. Nightwish kom tvåa år 2000 med en dängan Sleepwalker. Enligt Aftonbladet så vann tydligen något The Poodles förra veckans delfinal och tydligen skall det vara ett hårdrocksband. Jag är inte direkt intresserad av melodifestivalen, men jag gillar verkligen när normer bryts och framför allt när hårdrocken blir allt mer folklig. I det här fallet är det kul att normer inom både hårdrocken och melodifestivalen bryts eftersom folk blir så rädda över det som är ”deras egna”. Ska bli intressant att se hur det går för Lordi. Jag själv håller dom som det bästa bidraget i hela tävling trots att jag inte hört deras låt, men det beror mest på mina fördomar kring de andra låtarnas sunkighet.
Andra bloggar om: Musik, Lordi, Melodifestivalen
I det senaste avsnittet av suveräna TV-serien Gilmore Girls sjunger Sebastian ”Gil” Bach en cover på Gwen Stefanis hit Hollaback Girl och gör det på ett ganska skönt sätt. Nu finns klippet på YouTube.com så ta en titt. Ni som gillar Baz, jag hoppas att ni lånat ett öra till Frameshifts senaste giv In Absence of Sympathy. Det är hård rock ‘n’ roll-ig progressiv metal. Grymt!
Andra bloggar om: Gilmore Girls, Sebastian Bach
Jag har haft en ganska lugn vecka och trots gårdagens besök på diverse ölhak i Göteborg så har lördagen flutit på i en lugn och behaglig takt utan någon baksmälla. Dagen har trots det mest ägnats åt att se på veckans missade tv-serier. Bland annat har jag tittat igenom veckans Veronica Mars-, CSI- och framför allt Gilmore Girls-avsnitt. Samtliga tre är alla alldeles suveräna och jag föredrar faktiskt dem framför den senaste tidens tv-succéer Lost och Prison Break.
Förhoppningsvis kommer mina föräldrar förbi imorgon på en bit mat efter att vi varit på Ikea och handlat lite sådant som jag fortfarande saknar. Senare på kvällen blir det ett besök på Musikens Hus och en nästan två timmar lång konsertorgie med Karmakanic. Jag har tänkt ringa Musikens Hus någon gång under förmiddagen för att höra om det är okej att fotografera. Ska bli kul att se vad man kan åstadkomma som en halvdan amatörfotograf. Kanske kommer ni se lite bilder på Sveriges främsta progband, eller så gör ni inte det. Förhoppningsvis så är det okej för arrangörerna att jag fotograferar så håll tummarna!
Annars sitter jag här och ser på det andra avsnittet av Rundgång via svt:s hemsida och skrattar mest åt de två otroligt töntiga programledarna, men men, det är väl sådant man får ta. Arkivmaterialet är intressant så länge det inte rör sig om rena promotionvideos. Å andra sidan så känns det lite kul att se att programledarna är lite seriösare när de träffar Marduk i deras studio. Att faktafelet med Venom som den extrema metallans urfader slapp igenom går väl att acceptera, men jag ser gärna att det sätts upp en liten inforuta i nästa program om att Celtic Frost och Possessed var före.
Nu ska jag se klart veckans Numb3rs-avsnitt.
Då har det första avsnittet av SVT:s senaste kulturgärning Rundgång avslutats. Rundgång är ett hårdrocksprogram av fans för fans enligt SVT. Vad som är klart är att programledarna inte är mycket tuffare än Hammerfalls curlingvideo och att få bort töntstämpeln från hårdrocken kommer att kräva mycket jobb för dem machohårdrockarna (eller true-anhängarna som de även kallas). Överlag tycker jag att det är intressant med hårdrock i TV (trots att det i 95% av fallen är otroligt svenssonifierat) men problemet är att det alltid är Klassikerna som avhandlas i de program som visas. När kommer man våga visa något av hårdrockens smalare gångar? Personligen skulle jag finna det otroligt kul om grabbarna Becker, Lindeblad och Franz kunde göra något om t.ex. Roine Stolt, den progressiva hårdrocken eller varför inte demoband?
Det är alltså inte i nördigheten som jag finner det största problemet för programmet. Istället tycker jag att nördigheten visar på en viss distans, och det är uppskattat hos mig. Problemet är istället att man återigen koncentrerar sig på sådant som för de flesta redan är välkänt. Jag kan tänka mig att det i dagens avsnitt är Arch Enemy och Lordi som är de minst välkända och (i mina ögon) rättvist fick de också mer tid än de andra banden. Problemet som jag ser det är att hårdrockare överlag är alldeles för benägna att stanna kvar i det förgågna istället för att rikta blickarna framåt. Nej, i det tionde och sista programmet vill jag se att man dedikerar hela halvtimman till Karmakanic och den progressiva hårdrocken. Man har säkert redan spelat in samtliga avsnitt men om man inte har gjort det så finns det möjlighet att nästa helg besöka trum-SM och Karmakanics spelning efteråt med ett stort tv-team.
Återigen visar Aftonbladet på bländande journalistik genom att göra TV4 till syndabocken när de gör säsongsuppehåll av den omåttligt populära tv-serien Lost. För en gångs skulle köper TV4 in en serie som är relativt aktuell och med det menar jag att de endast ligger något avsnitt efter produktionslandet USA, vilket mig veterligen inte har skett så många gånger förut (rätta mig om jag har fel). För att få en något bättre uppfattning av ämnet så kan det vara bra att ha en lite större förståelse kring det amerikanska tv-systemet, som är väldigt olikt vårt svenska system. Inte helt oförståeligt är tv-industrin något enormt i USA och säsongerna är uppstyckade efter något som heter ”sweeps” och är enkelt förklarat ett tidsfönster för statistikmätning för de olika tv-bolagen. Den eminenta tv-seriebloggen 43 minuter har skrivit en liten artikel om fenomenet. Det mest konkreta som sägs om sweepsperioderna är kanske följande stycke:
De här sweeps-fönstren är den främsta orsaken till att det amerikanska tv-året är så uppstyckat. På ett helt annat sätt än vi i Sverige är vana vid så tar serier uppehåll lite då och då under säsongerna, bara för att kunna tajma säsongstopparna till det är sweeps-dags. Under de här uppehållen kör man oftast repriser av äldre avsnitt, samtidigt som man kör ut reklamspottar in absurdum för nästa nya avsnitt, som enligt trailarna ligger på ungefär samma dramatiknivå som när Jesus gick på vatten.
Ett exempel är det tre veckor långa uppehåll som gjordes i Amerika mellan 19/10 och 9/11, eller det uppehåll som görs nu över jul och nyår. Serien gör alltså ett uppehåll även i USA, inte bara i Sverige. Men visst, att det är uppehåll i USA måste inte innebära att det skall vara paus i Sverige det är sant. Dock tror jag att det finns någon form av klausul i det kontrakt som TV4 skrivit med amerikanska ABC (som äger serien) vilken säger att man inte får komma alldeles för nära det aktuella avsnittet som visats i USA. Att man är så nära som man faktiskt är måste ha kostat en rejäl summa pengar för TV4.
I alla fall, för att återgå till Aftonbladet så har de enligt sedvanligt manér frågat tittarna vad de tycker om det faktum att TV4 gör ett säsongsuppehåll i Lost. Det är en ganska traumatisk läsning faktiskt. Tänk att så många människor blir så fullkomligt bestörta av att ett tv-program gör en paus i tre veckor. Visst kan jag förstå dem men samtidigt så finns det så väldigt mycket större och viktigare ämnen och orättvisor att lägga ner sin tid på än att klaga på att ett tv-program tar en kort paus. Finns det verkligen ingenting annat som man kan fylla denna timme med? Jag hade förstått uppståndelsen om det hade gällt något viktigt som deras framtida liv, men nu är det ändå bara en tv-serie.
Och ni som undrar, jag älskar också Lost, men den här pausen gör att jag hinner ta itu med alla de romaner jag bör läsa samtidigt som jag kan se på några filmer som jag samlat på mig de senaste månaderna. Samtidigt som jag kan börja förbereda mig i god tid inför den tenta jag har bara någon dag efter att Lost återvänder. Jag lär inte kunna koncentrera mig på det när programmet väl återvänder.
Äntligen får vi se Veronica Mars i svensk television, underbart! Veronica Mars är en av de mer framgångsrika tv-serierna förra säsongen i USA. Handligen utspelar sig kring sjuttonåriga Veronica i den rika orten Neptune i Kalifornien. Hennes far är privatdetektiv och Veronica hjälper gärna både honom och skolkamrater i nöd. Äntligen finns det en möjlighet för alla mina vänner att förstå vad det är jag pratar om när jag euforiskt nämner Veronica Mars och allt som händer runt omkring Neptune. ;)
Dessutom är seriens vinjettlåt (Dandy Warhols ”We Used To Be Friends”) en av de bättre vinjettlåtarna sedan vi kunde Foo Fighters ”Next Year” i den underhållande serien ”Ed”.
Just precis. Inte precis som man tänkt sig innan avsnittet, men sedan blev det väl lite som man tänkt sig om än inte så som man tänkt sig. Just precis exakt så.
Nu är det dags för Veronica Mars i ~45 minuter och därefter ett någorlunda intensivt tentapluggande.
Sweepsperioderna ROCKAR!
Äntligen är Family Guy tillbaka! Jag såg det precis och jag är lika förbluffade varje gång jag ser ett avsnitt, för det här är verkligen det bästa tecknade tv-programmet som någonsin visats på TV. Hutlöst rolig (politisk) satir i varje avsnitt. Simpsons är verkligen i lä när det gäller kvalitet per avsnitt.
Dagens (eller ja, gårdagens) avsnitt började med att Stewie (den maktgalne bebisen) sparkade skiten ur Bin Laden och hans lakejer i bästa Yoda-stil. Därefter censurerades alla möjliga TV-program efter ett litet misstag på nationell-TV, vilket ledde till att Peter startade ett eget TV-bolag där ordet censur inte fanns. Ett aktuellt tema där skaparna av Family Guy kastade ganska mycket skit mot FCC i det här avsnittet vilket kan vara en påföljd av att de själva fått ta emot väldigt mycket skit under seriens gång.
Ett riktigt roligt avsnitt och nu är det dags för American Dad! ytterligare en satir från skaparna av Family Guy. Samma kärnfamiljs tema men med en CIA-agent och fullfjädrad patriot till far och feminist och vänsteranhängare till dotter. Inte lika bra som Family Guy men ganska kul att se hur de driver med riktigt urgamla amerikanska traditioner.
Idag har jag verkligen inte gjort något produktivt, och jag är inte heller speciellt sliten efter att ha festat hela helgen (även om lördagsmorgonen var riktigt tuff). Istället har jag surfat omkring på nätet på jakt efter nya intressanta bloggar att läsa, mest genom att uppdatera nyligen.se lite då och då. Jag har även sett den senaste veckans avsnitt av The O.C. och Numb3rs. OC var inte så bra som jag önskade mig efter det långa uppehållet, men jag kan tänka mig att det kommer att bli något i hästväg framöver i och med att det är sweeps-tider i USA snart.
Vad gäller Numb3rs så har jag verkligen fastnat för det här programmet trots att jag inte är någon grym matematiker, däremot är jag väldigt fascinerad av matematiken som ämne. Det är helt otroligt vad man kan åstadkomma med några variabler och ekvationer, det är verkligen en spännande värld. Det är inte i klass med Veronica Mars men det är fortfarande ett sevärt program.
Annars har jag mest lyssnat på musik hela dagen, och har återigen kommit fram till det faktum att det inte finns något annat band som förmedlar ”höstkänslan” bättre än Anathema. Vackert, långsamt och otroligt känslosam musik från ett band som har sin grund i hårdrockens doom metal-genre. Förutom hastigheten så har inte Anathema så mycket mer gemensamt med den genren längre utan är väldigt snälla, även om det ibland kan dyka upp ett lite tyngre gitarriff. Därför tänkte jag bjuda er på ett vackert litet smakprov i form av ”Anyone, Anywhere”. Var inte rädda med att provlyssna om min beskrivning skulle avskräcka er, det är en riktigt vacker men lite ledsam sång.
South Park är kanske världens roligaste animerade serie, om inte roligast, så i alla fall mest kontroversiella. Därför tänkte jag bjuda på en länk med Eric Cartmans tolkning av stand up-klassikern The Aristocrats. De flesta av er har säkert redan sett den då den flutit omkring på nätet ganska länge redan, men det är Cartman.
Eric Cartmans version av ”The Aristocrats”.
EDIT: Det verkar som att filmen tagits ner och det enda som syns är texten ”CARTMAN THE ARISTOCRAT IS ON VACATION”. Jag hade ganska bråttom när jag skrev inlägget imorse och hann därför inte kolla om länken fungerade, förlåt. Som plåster på såren skall jag bjuda på suverän hårdrock i mp3-form.
De flesta av mina vänner vet att jag är ordentligt hooked på en mängd olika TV-serier och att jag följer ett gäng olika serier varje säsong. Förra årets solklara favoritserie var den helt otippade ungdomsserien Veronica Mars som knockade mig med dess lättsamma humor och spänning. Andra serier som jag följde slaviskt under förra året var de mer välkända Lost, The O.C., Desperate Housewives, Joey och CSI: New York, samtliga som snart kommer med nya spännande avsnitt.
Nu när det snart är dags för en ny säsong av tv-serier så är det bäst att jag hjälper er att hitta rätt i denna djungel så här kommer tips på två nya serier som verkar spännande.
(Läs mer…)
Jag har redan blivit mobbad av nästan hela min vänskapskrets över att jag spenderar alldeles för mycket fritid på att glo på Gilmore Girls så om det även sker i bloggosfären så är jag härdad. I alla fall så blev jag idag klar med sista säsongen av serien efter att ha börjat om från början när skolan slutade i våras. Vad ska man säga mer än att det kommer en del spoilers i detta inlägget. Säsong fem har verkligen vispat om Rorys personlighet men det var visserligen något jag förväntade mig efter att hon blev kär i Jess redan under andra säsongen. Att hon däremot skulle vara så fruktansvärt taskig mot sin mor trodde jag aldrig men kanske är det någon form av tonårsrevolt, å andra sidan har Lorelai aldrig förbjudit Rory att göra saker utan mer informerat om vissa saker istället.
Gigantisk spoiler: Fast det var bra jävla onödigt av Rory att stjäla den där jakten tillsammans med Logan efter att hon fått förklarat för sig att hon inte har de rätta egenskaperna för journalistyrket. Och varför ska hon hoppa av Yale efter allting som hennes mor har kämpat för? Jag är glad för att Lorelai har hittat tillbaka til Luke och hoppas verkligen att han svarar ja på hennes frieri.
Så, inget mer bloggande i egenskap av en nybliven tonårsflicka… den här veckan dvs. Titta på Veronica Mars!