Huvudattraktionen för mig, och förmodligen även för den större delen av besökarna, var amerikanska stoner/doom-bandet Om. Bandet bildades av ruinerna från legendariska, och för nästa sommar återförenade, Sleep. Min live-erfarenhet av drone eller annan långsam doom sträcker sig till fantastiska Earths två senaste Sverigespelningar. Att jag inte hört mer av Om än dess förträffliga Pilgrimage, gjorde att jag kände en spänd nyfikenhet över vad bandet hade att erbjuda.

Kvällen erbjöd även ett, mycket underligt, danskt band samt brödraparet Guds Söner. Men dem sket jag i, och drack istället öl på 7:ans ölhall. Väl framemot klockan 23 möter jag upp tillresta vänner från Stockholm och vi tar plats längst fram vid scen för att verkligen uppleva och känna kraften som är Om.

Att beskriva bandet är svårt, men det handlar om något så simpelt men kraftfullt som trummor, bas och sång. Och vibrationer. I dryga timman bjuder Al Cisneros och Emil Amos på musik som närmast kan efterliknas vid ett religiöst mässande där låtarnas evolution är magnifik och storslagen. Bäst är bandet när det långsamt byggt upp ett vackert mullrande ljudlandskap för att i nästa taktbyte rasera det med något som närmast kan efterliknas vid en Titan från den grekiska mytologin.

När det endast återstår en låt av kvällen får en man i publiken ett telefonsamtal där han försöker övertala sin vän att ta sig till Nefertiti så skyndsamt som möjligt med orden: “Fan, det är ju världens bästa stonerband som spelar nu. Skynda dig!”. Vad ska man svara på något sådant?

När St. Anger släpptes för ungefär fem år sedan så koncentrerade sig snacket kring Lars nya kakburkar, hur otroligt kass skivan var och hur det var slutet för rockbandet Metallica. För egen del så gillade jag St. Anger till viss del, och tyckte att skivan hade en del sköna partier. Att komma överens med trumljudet hade jag inga större problem med. Desto värre var det med låtlängderna. Nästan samtliga låtar var helt enkelt alldeles för långa.

I dag släpps alltså, Death Magnetic, Den stora återkomsten™. Första singeln, The Day That Never Comes, var som bekant helt okej. Och jag headbangade en del när My Apocalypse spelades ute förra helgen. Så efter dessa två smakprov förstod jag att förhandssnacket om att bandet skulle ge oss en “back to the roots”-skiva inte var lika löst taget ur luften som Martin Carlssons St. Anger-reportage.

I flertalet av de recensioner som jag har läst uttrycker recensenterna om hur bandet “hittat hem“, att skivan hjälper Metallica återfå sin forna stjärnstatus eller att det återigen handlar om “balls out metal“.

Tillåt mig att tvivla. Det låter helt klart bättre än på St. Anger, men det är inte mer än marginellt. Faktiskt.

Återigen är låtarna alldeles för långa och jag tröttnar redan innan de flesta låtarna nåt halvtid. Det är egentligen bara All Nightmare Long och That Was Just Your Life som jag kan lyssna på i en sittning. Resterande låtar lider, i min mening, av fantasibrist. Jag får känslan av att alldeles för många imponeras alldeles för lätt av det faktum att bandet låter hårt igen. Förmodligen beror på det på att Kirk återigen spelar gitarrsolon, att Lars återfått sin virveltrumma och att musiken är hårdare än på 90-talsskivorna.

Men jag går inte på den enkla.

Kirk spelar sina solon och Lars trummar på, men det görs halvhjärtat. Kirk slarvar med sina solon och Lars får inget riktigt skönt sväng i sitt trumspel. Sedan har vi syndromet med långa låtar. Visst, bandet har alltid haft långa låtar på sina skivor men de har då skrivit låtar som håller hela vägen. Jag tröttnar på låtarna redan halvvägs in i dem men jag tvingar mig att tränga igenom dem för att förstå mig på helheten. Men det hjälper inte.

Nej, Death Magnetic är inte en skiva som jag kommer att bära med mig under hösten. Förmodligen kommer jag att fylleskråla till någon av singlarna ute på krogen ett par gånger till, men efter det så lär de falla bort i glömska och världen kommer att vara sig lik innan jag fick nys av “Metallicas pånyttfödelse“.

Allt som allt var resan fantastisk. Staden var både vacker och ful samtidigt, och det var inte svårt att förälska sig i det som är Prag. Det enda som jag tyckte var negativt var utbudet av vegetarisk mat, vilket resulterade i att jag oftast åt någon form av pasta eller pizza till middag. Med ölen var det desto bättre, god och billig. Eftersom det var mitt första besök i staden så besökta jag och min reskamrat de flesta av de många “turistattraktioner” som Prag har att erbjuda. Vi besökta även “benkyrkan” i Kutna Hora.

Då jag landade hemma först sent i tisdagskväll så har jag precis hunnit att packa upp resväskan men ännu inte hunnit med att gå igenom de omkring 500 bilder jag tog. Vilket i sin tur innebär att jag inte har hunnit med att skriva sammanfatta om de enskilda dagarna ännu, men förhoppningsvis skall jag hinna med det under nästa vecka. Så redogörelser om samtliga turistbesök kommer framöver.

Så innan jag hinner med det så bjuder jag på fem bilder.

Andra bloggar om: Resa, Prag, Semester