photo credit: swanksalot

Det första problemet man möter är att man inte kan kommunicera med de vänner eller artister som inte använder sig av iTunes. Ping är, precis som mycket annat, integrerat med iTunes. Det första jag försöker mig på är att koppla ihop Ping med Facebook, precis som jag gjort med Spotify, men icke. Det fungerar inte. Istället tvingas jag bjuda in mina vänner via e-post, klumpigt och långsamt. Jag kan bara e-postadresserna till min sambo, min mor och min gamla chef, ingen av dom använder iTunes. Jag provar med att söka på några vänner som jag vet är tekniktokiga, Apple-fanatiker och iTunes-användare men de har inte aktiverat Ping.

Istället tittar jag vilka artister som Apple föreslår mig att gilla, och som jag kanske skulle finna vettiga att uppdatera mig om. De första fem artisterna är Lady Gaga, U2, Kate Perry, Linkin Park och Jack Johnson. Inte okej! Jag har 100+ GB musik i mitt iTunesbibliotek och last.fm lyckas utmärkt med att föreslå artister som jag förmodligen skulle gilla. Varför lyckas inte Ping med det? Basera era förslag på den musik som jag lyssnar på i er mediaspelare, inte enbart den som jag köpt via er butik. Jag har å andra sidan bara handlat en låt via iTMS och det var en låt med Cult of Luna som fanns på en Earache-samling för några år sedan. Vilket också är otroligt långt ifrån Linkin Park och Jack Johnson.

Nej, även om Ping är helt färskt så tror jag inte att det kommer att bli någon större succé. I alla fall inte utanför USA. Det finns mycket som måste förbättras innan Ping kan konkurrera med t ex MySpace eller Facebook (även Spotify men det är inte ett socialt nätverk). T ex dessa fem punkter:

Detta är ett par förbättringar som måste göras innan jag kan tänka mig att använda tjänsten mera. I dagsläget är det Spotify kombinerat med Facebook som jag använder mig av för att skicka musik mellan vänner.

Överflyttningen av domänen kommer förhoppningsvis starta senare idag och vara igång under nästa vecka.

Jill Scott är en amerikansk soul och R&B sångerska som nått en hyffsad framgång i hemlandet. Hennes debutalbum, Who Is Jill Scott? Words and Sounds Vol. 1, släpptes för tio år sedan och sålde dubbelplatina då. Hennes efterföljande skivor har inte haft riktigt samma försäljningsframgång även om de klättrat högre på de inhemska listorna. I Sverige är hon kanske mest känd som Precious Ramotswe i TV-serien Damernas detektivbyrå som visats på SVT.

Själv snubblade jag över Jill Scott på en musikblogg dedikerad för svart musik, men länken till den har jag tappat bort för länge sedan. Där fanns en musikspelare som för tillfället hade med Jills låt Golden från hennes liveskiva inspelad i Paris under hennes Europaturné Big Beautiful 2005.

Låten är i sitt originalutförande en obehaglig nutida R&B eller neo soul-bit och jag kommer aldrig att lyssna på den versionen självmant igen. Det är egentligen underligt vilken transformation mycket modern hip hop och soul får när den framförs live, i nuet. Nästan allting som på album låter plastigt och opersonligt får live en sådan passion och glädje att det är svårt att inte omfamna och älska det. Vad jag menar förstår man om man jämför originalversionen, med tidigare nämnda liveversion från Paris.

När man jämför de två versionerna förstår man att det mer eller mindre saknas regler för det Jill Scott och hennes band gör. Tillsammans tar de sina låtar och gör exakt vad de vill med dem låtar även om det i det här fallet kanske är aningen traditionellt att klä om låtarna i en jazzig skrud. Men samtidigt kan jag inte bry mig mindre när det görs med en sådan musikalisk briljans och tekniskt kunnande. Att det i en enda låt sedan svänger mer och är väldigt mycket mer intressant än något som Dream Theater gjort på ett decennium är för mig svårt att förstå. Det är framför allt från det pianodominerade stycket strax innan låten passerar sju minuter som den blir magisk. Det är här bandet tar över och äntligen får leka.

Jag har försökt att hitta en låt på liveskivan från Paris som skulle engagera mig lika mycket utan lyckas. Alla andra låtar blir för smöriga och bandet hamnar i skymundan. Musiken blir ointressant men det tekniska kunnandet finns där utan att få släppas loss, men så är det ju inte jazz heller.

Men när jag då ramlar över något så oerhört vackert som, Bookshelf Porn, så är det bara att kapitulera. Här är det omöjligt att känna och bläddra på böckerna så istället låter jag ögonen ta intryck. Jag stänger igen dörren till arbetsrummet, slänger på lite John Coltrane i iTunes och bläddrar igenom varenda bokhyllebild.

Jag får aldrig någon inblick i om ägarna sorterat sina böcker alfabetiskt, efter inköpsdatum, genre, språk eller litterär period men jag förstår att samtliga älskar sina böcker. Att de lagt ner möda och besvär i att böckerna ska få ett fint hem samtidigt som de böcker som utgör respektive bibliotek berättar en historia om ägaren eller ägarna. Men framför allt är dessa bilder inredningsporr för bokälskare.

Vår bokhylla:

Jag har själv aldrig varit lika intresserad av att sortera mina böcker som min skivor. Skivorna har jag alltid haft en pedantisk kontroll på och de har sorterats i följande ordning:

1. Alfabetiskt
2. Utgivningsår
3. Format (singel och EP före album)

Men böckerna har jag ända sedan jag fick mina första böcker sorterat efter storlek och därefter efter författarens efternamn (pseudonymer sorterats efter efternamn, inte tillsammans med hans/hennes riktiga namn). Efter att jag blev sambo och vi satt upp våra vita hyllor hade vi inte rum nog att sortera efter efternamn, utan valde att sortera inbundna böcker på en hylla och de mindre pocketböckerna på sin egna hylla. Som ni ser på bilden ovan så behövs det organiseras på hyllorna, framför allt på pockethyllorna där det finns två rader med böcker. Böckerna fick helt enkelt sin plats där det fanns utrymme för dom.

Det är också just utrymmet som är det allra största problemet med det privata biblioteket. Jag har aldrig riktigt gillat tomrum i mina hyllor, oavsett om det gäller för mina böcker eller för mina cd- och vinylskivor. Det är anledningen till varför jag ställt mina single malt-flaskor i tomrummet till höger, eller att jag ställt de bokstavsklossar som mina syskonbarn leker med då de är på besök på den nedersta hyllan. Det finns helt enkelt ingen stringens bland böckerna och jag har emellanåt, precis som hos mina vänner, svårt att hitta den bok jag för just det tillfället söker.

Hur sorterar ni era bibliotek och hur ser de ut?

Några favoriter från Bookshelf Porn:

Antichrist!

www.youtube.com/watch?v=t_QaoHohqPU

Felsökte och hittade en lösning som såg rimlig ut. Det slutade dock i katastrof och av någon anledning ändrades teckenkodningen och samtliga icke-engelska tecken såg ut som skit. Självklart gjordes detta innan det att jag kom på att ta en säkerhetskopia på min databas. Inte nog med det så krånglade mitt webbhotell något ofantligt och åtkomsten till den var minimal under kvällen.

Som tur var så hade jag inte bloggat så frenetiskt och kunde använda mig av en databaskopia från i mitten på april. Teckenkodningen löste sig och jag installerade WordPress 2.9.2 istället för den allra senaste versionen.

De inlägg som saknades i den säkerhetskopia jag hittade är som ni kan återskapade och för det har jag (kanske även ni) Google att tacka. Eftersom jag prenumererar på mitt RSS-flöde så kunde jag på så sätt gå tillbaka till gamla inlägg och kopiera dem till min nya WordPress-installation. Det tog omkring 4-5 timmar men nu är det gjort och jag har tagit en ny säkerhetskopia på både bloggfilerna samt min nya databas. Kommentarerna till dessa inlägg är dock borta.

Eftersom jag absolut inte är den enda med problemet så kommer jag att vänta på en mer stabil version innan jag gör nästa uppdatering. Dock kommer jag inte att vänta med nytt material. Antichrist-relaterat kommer snart!

Festivalen är belägen i den gamla 60-tals folkparken Tyrolen i Blädinge, en gräsplätt strax utanför hålan Alvesta. Där andra festivaler i landets slår till med lyx och flärd går Muskelrock mot andra hållet. En storleksmässigt betydligt mindre festival än alla de andra rockfestivalerna i landet men kärleksmässigt en betydligt större sådan. Här har vakterna stora leenden, bjuder på sina egna varianter av Göteborgsvitsar när de hör att man kommer från västkusten och bjuder på vatten, inte för att man skulle vara berusad utan pga värmen.

Förra året hade man 500 besökare och festivalen lyckades inte med att gå runt ekonomiskt. Bättre blev det i år med över 700 besökare, nästan samtliga långväga gäster. Publikframgången innebär att det blir en ny festival nästa år.

Förhoppningsvis fortsätter man på den redan inslagna banan med att boka sådana band som de stora festivalerna inte vågar boka, men som publiken fortfarande vill se. Förra året var huvudakten den kanadensiske muskelmannen (och festivalens namngivare) Thor. I år var det Ross the Boss från Manowar, och bandet drog förmodligen själva minst hälften av publiken (nästan alla bar tygmärken, t-shirts, skor eller tatueringar för att hylla the Kings of Metal). I mitt tycke är bokningarna perfekta för att festivalen ska den intima känsla den har. Det är band som är bra, som turnerar mycket och som levererar. De minsta banden är lokala band (t ex Antichrist), därefter fyller man på med band som är kända i landet och de största banden är sådana som har lite av en kultstatus.

De band som jag själv absolut ville se detta året var Pagan Altar och Electric Wizard. Ett band som bildades 1978 men inte släppte något officiellt förrän 1998. Själv var det inte förrän för några år sedan som jag själv upptäckte bandet, men bandets blandning av NWOBHM och Black Sabbath-doom är så pass bra att jag hellre ville se dom framför festivalens andra giganter Nifelheim. Pagan Altar levererade helt klart en trevlig spelning även om Terry Jones hade problem med rösten. Kul att man avslutade med Judgement of the Dead.

Festivalens absoluta topp var varken Pagan Altar, Ross the Boss eller Nifelheim även om de två sistnämnda bidrog med rejält ös och fantastisk stämning. Nej, istället var det Örebrobandet och Göteborgsbekantiga Horisont som spelade på Dansbanan och fick publiken att svänga runt i ett enormt glädjerus. Jag har ändå sett bandet tre gånger förut men aldrig tidigare har bandet svängt så förbannat mycket som man gjorde på lördagskvällen. Utan tvekan festivalens bästa spelning! Efterföljande Grand Magus levererade men jag såg inte klart hela spelningen.

Men man är inte på Muskelrock för att lyssna på band. Man är på Muskelrock för att delta i gemenskapen och livespelningarna är som en stereo på den stora festen. Man strosar runt på festivalområdet med en öl i handen och ett gäng i påsen och lyssnar på musiken, provar på de olika aktiviteterna och pratar med alla de vänliga och sköna människorna som delar de tre dagarna med en själv.

Electric Wizard förresten. Otroligt skönt emellanåt men otroligt otajt emellanåt. Trots det var det skönt med redigt tung doom metal mitt i fredagsnatten.

Jag återkommer nästa år!

Utöver den nyheten så bjuder jag på lite ögonblick från våren 2010.

Annars är det fredag ikväll och lönen för en månads slit har kommit. Det innebär en kväll på 3 små rum och livemusik. De fantastiska Göteborgsbanden We live in trenches och Bombus gör gemensam sak och ställer till med punkös på Sticky Fingers i anledning av att Bombus debutskiva nått allmänheten.