Ur högtalarna strömmar förbannat fantastisk musik.

Cirka en timme senare trycker jag återigen på play på fjärrkontrollen.
Lägger en kudde under svanskotan.
Blundar.

I dag får jag nys om att Khoma släppt en ny låt för nedladdning på sin hemsida. From the Hands of Sinners heter stycket som börjar med ett Twin Peaks-minnande intro (Laura Palmer temat), och sedan drar det igång i sedvanlig Khoma-anda.

Fullängdaren som döpts till A Final Storm släpps på min födelsedag, 14:e april. Den 23:e april står bandet på Sticky Fingers Top Floor.

Riktigt bra skivor utanför topp fem:

Count Raven – Mammons War
Wolf – Ravenous
Obliteration – Nekropsalms
Dinosaur Jr. – Farm
Necrophobic – Death to All
Mastodon – Oblivion
Baroness – Blue Record

Topplistan med 2009 års fem allra bästa skivor kommer snart. Då med utförliga åsikter kring dem.

Ikväll lirar Sveriges bästa heavy metalband Wolf på rockklubben Belsepub som ligger i Henriksbergs lokaler. Förband är lokala Disdain.

Efter att ha lusläst Daniel Ekeroths fantastiska svenska dödsmetallbibel, Swedish Death Metal, under julen så har jag fått mig en gedigen genomgång av hur de tidiga åren såg ut för dödsmetallscenen i Sverige. De skillnader som fanns banden emellan var att de bestod av olika personer. Alla band repade i högstadieskolans musiksalar, spelade in kassettdemon, spred dem på spelningar och drack kopiösa mängder folköl. I vissa fall dracks det så mycket folköl att man inte kom in på de arrangerade spelningarna, men vad spelade det för roll om man fick ut sin demokassett? Att hela scenen bestod av tonåringar innebar att det fanns en ungdomlig naivitet kring banden och deras musik. Allting skulle vara rått, hårt och brutalt, annars fick det vara. Det enda man ville göra var att lira dödsmetall, spela in låtar och dricka folköl.

At the Gates byggdes upp på resterna av Tomas Lindberg och Alf Svenssons fantastiska band, Grotesque. Under de sista åren av 1980-talet var det ett av ytterst få västkustband som gjorde väsen ifrån sig i ett klimat mest bestående av Stockholmsband. Med sin otroligt brutalt primitiva dödsmetall var Grotesque absolut ett av de bästa banden från det tidiga 1990-talet. Låtar som Blood Runs From the Altar och Incantation står sig fortfarande med enkelhet vid jämförelse mot mer välkända band som Nihilist eller Dismember. Redan innan Grotesque lades ner av Kristian Wåhlin så hade Tompa hunnit gå med i Infestation där bröderna Björler ingick. Så när Grotesque inte längre fanns rekryterades Alf Svensson, och At the Gates var ett band.

Även om dokumentärfilmen koncentrerar sig på At the Gates karriär så är det samtidigt ett tidsdokument om hur det faktiskt var att lira dödsmetall i dess ungdom. Det At the Gates gjorde, gjorde även de andra banden (kan jag tänka mig) varför dokumentären fungerar bra som ett komplement till Ekeroths Swedish Death Metal. Filmen ger även en inblick i hur Göteborgscenen såg ut för den som tyckte att huvudstadskoncentrationen i nämnda bok tog lite för mycket plats.

Även om dokumentären inte är en lika bra dokumentär som Anvil! The Story of Anvil så är det väldigt kul att de alltid haft med sig en videokamera för att dokumentera bandets karriär. Det är också här som styrkan i filmen ligger: kombinationen av gammalt arkivmaterial och kommentarer av inflytelserika karaktärer. I slutändan når filmen sitt mål och ger en bra och tydlig bild av bandets karriär, även om jag hade velat veta mer om pressens reaktioner kring Slaughter of the Soul när den kom ut. En Earache-anställd nämner i förbifarten att succén inte var omedelbar men jag hade gärna höra mer om hur detta, numera, legendariska verk emottogs när det kom. Hur som helst, en rolig dokumentär om ett fantastiskt band!

Slutligen en Spotifylista: Swedish Death Metal (1989-1993).