Ronnie James Dio, 1942-2010
photo credit: Miky In The Sky
Det är nu nästan en vecka sedan jag nåddes av nyheten att Ronnie James Dio förlorat kampen mot sin magcancer. När jag läste det korta sms – Dio är död :-( – en vän skickade mig i söndags kväll kunde jag inte förstå vad som faktiskt skett. Min första reaktion var en simpel axelryckning följt av en lättviktig suck. Förmodligen för att jag tidigare under söndagen läst de rykten som florerade på nätet.
Inte en tår. Inte en särskild tanke gav jag det. Jag förstod helt enkelt inte vad som hade skett. Någon minut senare kom jag att tänka på ett par rader från forne Marillion-sångaren Fishs låt Vigil:
When I was young, my father told me just the bad guys die
at the time just a little white lie
it was one of the first but it hurt me the most
and the truth stung like tears in my eye
that even the good guys must die
- Fish Vigil
Jag har sedan så tidigt jag kan minnas ofta hört lärare, vuxna och föräldrar säga att “det där händer inte dig, du är ju en god människa”. I filmerna som jag såg som barn var det bara de onda som dog, de goda överlevde.
Verkligheten är dock inte lika välregisserad. Det gör alltid lite mer ont att förlora en av goda, och Ronnie James Dio var absolut en av de goda.
Han har i många år ansetts vara en av de främsta hårdrockssångarna som vi haft. Han ställde upp för de olyckliga och de svaga. 1985 samlade han sina vänner i välgörenhetsprojektet Hear ‘n Aid. Han visade alltid en enorm kärlek till både sin musik och de som älskade hans musik. Han tog sig ofta tid att prata med sina fans och de journalister han träffade.
När jag de senaste dagarna läst dödsrunor i våra tidningar sammanfattas hans sex decennier långa karriär med idel lovord. Han var framgångsrik i Rainbow, i Black Sabbath och i sitt egna band Dio.
Född 1981 har jag alltid sett Dio som sångare i just Dio och inget annat. För mig har Dio aldrig varit bäst i varken Black Sabbath eller Rainbow. Även om jag gillar Heaven and Hell och Mob Rules så gör jag inte det på samma sätt som jag älskar de sex första, och bästa, Black Sabbath-skivorna.
Rainbow är ett svårare kapitel. Även om Rainbows Rising är fantastisk så lyssnar jag oftare på låtar från de skivor där Dio inte sjunger.
Men så är det inte för alla. Det som gör att Dio är större än alla andra hårdrocksstjärnor som gått bort är att alla hårdrockare har en relation till honom och hans musik. Både gammal som ung.
Alla som kommer ihåg honom har en historia att berätta, om det så var då de såg Elf vara förband till Deep Purple eller från när Ritchie Blackmore bildade Rainbow utifrån vad som faktiskt var Elf. Kanske har man samma erfarenheter som jag och kan skildra de berättelser som ens far i alla år har berättat om när Ronnie James Dio tog över mikrofonen i Black Sabbath. För min far fanns det inget tvivel om att Ozzy var den person som skulle sjunga i bandet och utan honom försvann det som under 1970-talet var “Sabbath”. I modern tid kan samma diskussion härledes till både Judas Priest och Iron Maiden.
Eller så är det som för mig, man har Dio som sin absoluta favoritperiod i mannens karriär.
Trots att Dios karriär som musiker spänner över sex decennier så får jag känslan av att han dog alldeles för tidigt.
Only the good die young
All the evil seem to live forever
- Iron Maiden Only the good die young
Jag har aldrig lyssnat på Danzig
photo credit: Kristine Leuze
Rubriken är sann. Jag har aldrig lyssnat på Danzig förut. Jag har hört Danzig men aldrig lyssnat på det.
Självklart har jag hört Mother, Devils Plaything och säkerligen många fler låtar som ofta spelats antingen på Rockbaren eller hos vänner. Framför allt var Danzig i ropet runt tiden då Guitar Hero blev något som gemene man spelade på förfester och alltför ofta kunde jag höra fulla killar och tjejer skrika (samtidigt som de slängde iväg ett magasin med tuffa luftgitarriff):
åh ja! Guitar Hero-låten som är så bra! Maaaaather!
Kanske en fantastiskt fånig anledning till att avfärda ett band som 2006 lyckades få en tv-spelshit med en låt från en skiva som det släppte nästan 20 år tidigare. Tycker fortfarande att det är en fullständigt rimlig handling.
Nu närmare fem år senare läser jag ett enkelt blogginlägg och lyssnar på den låt som det länkas till i inlägget.
Jag klickar mig vidare i högerspalten och landar i Blood and Tears.
Resultatet är att jag kommer att prenumerera på Spotify Premium. Jag har efter flera skivköp de senaste veckorna bestämt mig att jag faktiskt ska åka iväg på semester även i år. Det här är ett sätt att bidra med några kronor till de artister som jag kommer att köpa skivor med framöver.
Tack Magnus för den här alldeles fantastiska låten.
Nu ska jag lyssna mer på Danzig.
Dom kan inte höra musiken
photo credit: AndyWilson
Jag gillar tåg.
Framför allt gillar jag att åka tåg trots att det var knappt två år sedan jag åkte tåg för andra gången i mitt liv. Mycket av min tågromantisering kommer från första scenen i filmen Before Sunrise. Redan innan jag såg filmen hade jag en önskan av att resa på den Transsibiriska järnvägen och jag har alltid sett på transportmedlet som något bohemiskt vackert.
Men tyvärr är verkligheten nästan aldrig lika vacker som drömmen, varför jag alltid brukar plocka ihop en spellista som klockar in på min exakta restid.
Själva tanken är beundransvärd. Eftersom jag på något sätt vill att musiken ska passa transportmedlet så brukar jag alltid inleda spellistan med långsam musik. Den här gången är de tre första artisterna Cult of Luna, Reverend Bizarre och Neurosis. Men jag brukar tröttna på det och istället hoppa mellan olika skivor som känner ett sug efter just där på tåget. Det brukar sluta med att jag sätter på Altars of Madness för att slippa lyssna på personerna runt omkring mig.
Trots det gillar jag att färdas med tåg.
Men att behöva lämna Göteborg i morgon kommer vara något mer ledsamt än vad det brukar då jag vet att jag kommer att missa norska Obliteration som spelar på Truckstop. Om ni missat det, kolla upp Nekropsalms.
Men vad gör man inte för vänner egentligen? En kompis har blivit med ny lägenhet och den måste invigas. Det blir ett besök på kulturinstutionen Klasses skivor och jag ska provsmaka den legendariska kebabsåsen från Jönköping. Och på lördag spelar Portrait på stans rockbar.
Men åter till spellistan. In med låtar av bland annat Black Flag, Invasionen, Final Exit, Minor Threat, Venom, Bathory, Gates of Slumber, Black Breath, Masshysteri, Aloha och Darkthrone för lite fart.
Livsviktiga låtar: John Waite – Bluebird Café
Jag har alltid haft en fallenhet för enkla sånger som i sig är en kort novell där sångaren på ett relativt enkelt sätt berättar om ett människoöde, en upplevelse eller delar ur sitt egna liv. Det är i dessa låtar som det mer eller mindre inte spelar någon roll hur musiken låter utan det är rösten och texten som står i centrum. Låtarna i denna kategori är nästan alla country eller någon form av pop. Det finns dock undantag och ett är John Waites Bluebird Cafe som mer är AOR/västkustrock.
John Waite är kanske allra mest känd som sångare i det brittisk/amerikanska AOR-bandet Bad English där han tillsammans med Journey-bekantingarna Neal Schon och Jonathan Cain släppte två skivor. Om man inte gillar AOR så är det ingen idé att bry sig om dessa (Bad English (1987) och Backlash (1991)) då skivorna är väldigt tidsenliga med allt vad det innebär. Bandet splittrades före det att Backlash hade mixats då interna stridigheter uppstod kring bandets nya och mer popigt tillrättalagda sound.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Första gången jag hörde just Bluebird Cafe var en tidig natt hemma hos en vän för i alla fall fem år sedan. Vi hade precis sett färdigt någon hyrfilm och smuttade på varsin folköl varpå vännen kände sig tvungen att spela en så fantastiskt fin låt som han bara några dagar tidigare återfunnit. Vilken liten pärla det visade sig vara!
Vi introduceras för den sjuttonåriga servitrisen Jean som för att kunna nå sina drömmars mål utger sig för att vara den fyra år äldre Mary. Hon drömmer om att få spela på The Bluebird Cafe i Nashville, en legendarisk restaurang/klubb för låtskrivare i countrymeckat Nashville. För att nå dit spar hon den dricks hon får i en burk vid vilken hon har en bild på Patsy Cline. Förmodligen har hon bilden på Patsy vid burken för att påminna sig själv att om även hon kan lyckas bara hon kämpar. För precis som Waite vill att lyssnaren ska förstå så är Jean en bild av Patsy Cline när hon var i samma ålder. Cline jobbade även hon på ett fik under dagarna för att sjunga på nattklubbar, barer och liknande etablissemang under kvällarna/nätterna då hon hoppat av skolan.
She comes out of work some nights
Stops and stares down the road
Through the heat and the crickets
And the telegraph poles
Out in the darkness
Hank’s Blue Highway calls
And she just stops and smiles
Yeah
Sista versen förklarar för oss att Jean inte övergett sina drömmar utan trivs och mår bra varefter Waite sjunger refrängen två gånger för att försäkra lyssnaren att hon en dag kommer att stå på Bluebird Cafes scen.
Record Store Day 17 april
På lördag firar hela världen Record Store Day och många svenska skivbutiker deltar. Själv har jag redan tjuvstartat då jag tidigare idag beställde Slayers Psychopathy Red på 7″-vinyl och igår slog jag till på Triptykons debutskiva Eparistera Daimones. Den sistnämnda ett strålande fynd, 139kr för en fantastiskt vacker dubbelvinyl!
Men köpfesten slutar nog inte där utan jag tar förmodligen spårvagnen in till Majorna på lördag för att se vad skivbutikerna där har för trevliga arrangemang dagen till ära.
2009 – en retrospektiv studie del 2.5: skivorna
Gates of Slumber – Hymns of Blood and thunder Underjorden har de senaste åren överbefolkats av band bestående av unga killar som försöker låta som de idag mest uppskattade banden lät då de var som bäst (ofta omkring första demon alternativt första skivan). En ganska självklar motreaktion mot dagens acceptens av den mer radiovänliga hårdrocken i mitt tycke. Ett band som förmodligen hade kopplats ihop med denna retrovåg är Gates of Slumber om det inte vore som så att de (åldersmässigt) kunnat turnera tillsammans med Pentagram, Saint Vitus eller Iron Maiden på 1980-talet.
Hymns of Blood and Thunder är en hårdrocksskiva som fyller alla de kriterier som retrovågen kräver utan att vara varken nostalgisk eller modern. Det är ett styrkebesked som bevisar att heavy metal-genren fortfarande mår utmärkt och fortsätter att utvecklas.
Slough Feg – Ape Uprising!
Slough Feg (tidigare The Lord Weird Slough Feg) tillhör samma kategori hårdrocksband som Gates of Slumber, de som spelar hårdrock enligt reglerna utan att låta dassiga och förlegade. Detta trots att influenserna i text är allt annat än moderna: blixtrande gitarrleads från klassisk NWOBHM, Iron Maidens galopptakt, Thin Lizzys bluessolon eller Motörheads svettiga energi.
Ape Uprising! är en hårdrocksskiva på 37 minuter som inte är tråkig under en enda sekund. Det är egentligen bara det första spåret, The Hunchback of Notre Doom, som saknar den riktiga fingertoppskänslan men utöver det så finns här inget som lämnar något övrigt att önska. Det är kaxig heavy metal från början till slut, och även om varje enskild beståndsdel kan plockas isär och knytas an med ett band som hade sin storhetstid för mer än 25 år sedan så finns det ingen anledning till det. Mike Skalzi och hans manskap visar med Ape Uprising! att man kan värna om traditioner utan att imitera dem till punkt och pricka.
Kreator – Hordes of Chaos
När Kreator släppte Violent Revolution för snart tio år sedan var det både för både bandet och mig en nytändning. Inte ens tjugo år fyllda trodde jag att jag hade missat thrashens guldålder men så kom det helt plötsligt en trio tyska thrash metal-skivor (Destruction släppte Antichrist och Sodom M-16) som fick molnen att skingras. Sedan kom Enemy of God som jag obemärkt lät passera.
Med Hordes of Chaos var det annorlunda. Den kom i efterdyningen av ett uppvaknande för hela thrash metal-genren då mängder med killar börjat spela thrash metal så som dagens största band lirade den för 25 år sedan. Dock gjorde inget av de nya banden det lika engagerat som veteranerna i Kreator. I all positiv bemärkelse är skivan underbart frustrerad, förbannad och hetsig. World Painted Blood är en parentes i jämförelse.
Griftegård – Solemn, Sacred, Severe
Betydligt långsammare går det för östgötarna i Griftegård som står för årets bästa doom metal-platta. Solemn, Sacred, Severe är allt annat än en munter skiva vilket man förstår när man i det till vinylutgåvan medföljande häftet läser Pär Lagerkvists dikt Det besegrade livet.
En griftegård är helt enkelt en kyrkogård men utan angränsande kyrka. En stillsam och sakral plats oavsett religiös tillhörighet precis som den funeral doom-besläktade skivan. Paradoxalt nog är kyrkklockor det första vi hör på skivan vilka lägger an en ödesmättande ton på resten av den långsamma och blytunga kompositionen om Charles Taze Russell, upphovsmannen till Jehovas Vittnen.
Likt all annan långsam doom kräver Solemn, Sacred, Severe din fulla koncentration för total upplevelse. Häng tunga draperier framför alla fönster, placera strategiskt ut värmeljus kring den plats du tänkt befinna dig på under den 47 minuter långa flykt från barnpassning, fakturor och andra vardagliga bestyr. OBS! Inget för den rastlöse individen.
Candlemass – Death Magic Doom
Candlemass är Griftegårds raka motsats. Om Griftegård handlar om att hitta den rätta stämningen tack vare riffet, så är meningen med Candlemass att hitta gunget med hjälp av det. Leif Edling har alltid varit en jävel på att få ur sig feta riff likaså på Death Magic Doom som är ett sjudundrande styrkebesked.
Att det är bandets andra skiva med amerikanen Robert Lowe hörs i hur låtarna är skrivna med hans enorma röst i åtanke. Även om hans insats på King of the grey islands var bra så är uttrycket här mycket personligare, ett besked på att han känner sig hemma i bandet.
Att Lowe äntligen känner sig hemma måste också ha fått Edling att koncentrera sig på att skriva bra låtar igen för det finns det gott om på Death Magic Doom. Man hör att hela bandet återigen är suget på att lira hårdrock igen, borta är alla störningsmoment (nästan i alla fall) och man har lyckats få till sin bästa skiva sedan From the 13th Sun. Kanske är det doom metal-hypen som fått Leif att återgå till sina rötter och lyssna på Saint Vitus, Pentagram, Pagan Altar och på så sätt fått en nytändning. Kanske vill han helt enkelt visa världen att bandet inte tynar bort utan Messiah Marcolin.
Khoma släpper Spotify-singel
From the Hands of Sinners släpptes för nedladdning för drygt två veckor sedan. Jag hörde den för första gången i förra veckan och har sedan lyssnat på den ganska många gånger vid olika tillfällen.
Det är annorlunda. Mer än så vill jag inte säga nu. Jag vill inte associera låten med någonting annat än det den är i sin helhet. Det är tillsammans och utifrån varandra som låtarna kommer att betyda någonting. Ensamma, utan mening, är de som vilken låt som helst.
Khoma bjuder Spotifyanvändare på sin nya singel: In it for fighting.
Jag har bara reklamversionen och när Spotify valde att göra reklam för ett köpcentra stängde jag ner. Khoma kan inte befläckas med något sådant. Men det låter fint.
Televisionen som ett tveeggat svärd
Ibland är helgerna sådana att man måste göra det man inte hinner med på vardagarna och för mig brukar det innebära städning. Så under helgen har jag varvat städning med tvättande, tv-spelande och musiklyssnande. Framför allt ikväll har jag legat i ett skönt kuddhav på vår nya vardagsrumsmatta och lyssnat på progressiv rock. Jag tog chansen att lyssna noggrant och spela högt när sambon lämnade lägenheten för några timmars stadsbesök. På stereon, Roger Waters Amused to Death.
Efter att Roger Waters lämnat Pink Floyd 1983 släppte han ganska tätt inpå två stycken väldigt trevliga soloskivor, The Pros and Cons of Hitch Hiking (1984) och Radio K.A.O.S. (1987). Hans tredje, och solklart bästa, soloalbum kom 1992: Amused to Death. Amused to Death är en progressiv rock-skiva så som de är när de är som allra bäst: fantastiskt producerad, storslagen, vacker och fängslande.
Vi bjuds på en temaskiva om televisionens genomslagskraft. Televisionen har enligt Waters all möjlighet att fungera som ett utbildnings- och kommunikationsverktyg i positiv anda samtidigt som den kan användas för att förvirra och leda bort fokus från viktiga frågor. På Amused to Death symboliseras detta genom att en gorilla/apa sitter och zappar förbi olika kanaler för att hitta något som roar honom.
En utomordentligt exceptionell skiva och rekommenderas för alla som gillar progressiv rock eller är ett PF-fan men missat att ta tag i Waters solokatalog. Nedan finns en officiell video från skivan, samt en av mina favoriter från skivan.
Officiell video för What God Wants Pt 1
DIY-video för It’s a miracle
From The Hands Of Sinners
Det har länge varit tyst om Umeåbandet Khoma och hos mig hade bandet mer eller mindre fallit i glömska. Så när jag får syn på att en kompis blivit ett Khoma-fan på facebook finner jag saknaden av det band som förgyllde min höst 2006. När jag senare samma dag hunnit hem så rotar jag fram The Second Wave, slänger skivan i stereon och lägger mig i ett kuddhav på vardagsrumsmattan.
Ur högtalarna strömmar förbannat fantastisk musik.
Cirka en timme senare trycker jag återigen på play på fjärrkontrollen.
Lägger en kudde under svanskotan.
Blundar.
I dag får jag nys om att Khoma släppt en ny låt för nedladdning på sin hemsida. From the Hands of Sinners heter stycket som börjar med ett Twin Peaks-minnande intro (Laura Palmer temat), och sedan drar det igång i sedvanlig Khoma-anda.
Fullängdaren som döpts till A Final Storm släpps på min födelsedag, 14:e april. Den 23:e april står bandet på Sticky Fingers Top Floor.
2009 – en retrospektiv studie del 2: skivorna
2009 var inte något stort musikår för egen del. Jag lutade mig tillbaka mot gamla trotjänare och det fåtal nya skivor som inhandlades var nästan alla storverk från förr. Men när det väl kom något som golvade mig så slog det till alldeles ordentligt. Det mesta av det allra bästa handlade om musik med anknytningar till doom metal. Tyvärr har jag inte hunnit lyssna ordentligt på alla listade skivor varför vissa kanske behandlats något orättvist och förmodligen borde samtliga på nedanstående lista vara full av skivor, men jag har inte riktigt hunnit med att koncentrerat lyssna på fler skivor.
Riktigt bra skivor utanför topp fem:
Count Raven – Mammons War
Wolf – Ravenous
Obliteration – Nekropsalms
Dinosaur Jr. – Farm
Necrophobic – Death to All
Mastodon – Oblivion
Baroness – Blue Record
Topplistan med 2009 års fem allra bästa skivor kommer snart. Då med utförliga åsikter kring dem.
