Menu Sidebar
Menu
Live @ Copperfields, Stockholm

Ett år i Stockholm

I förra veckan var det ett år sedan jag flyttade till Stockholm. Min sambo fick ett jobberbjudande hon inte kunde tacka nej till i Uppsala. Jag hade inga problem med att omlokalisera till Stockholmskontoret. Även om det låter som ett lätt beslut så var det inte det. En minst tjugo år lång aversion mot Stockholm och stockholmare skulle sättas på prov. Var huvudstaden så hemsk som jag inbillat mig?

Självklart inte.

Nu hade vi ”tur” som hade möjligheten att betala en hutlös andrahandshyra i innerstaden utan att hamna i ekonomisk knipa. Det är också här jag tror mycket av min nyfunna kärlek till Stockholm grundar sig. Närhet till exakt allting man kan tänka sig. Rock ‘n’ roll, vinyler och alkohol på en armlängdsavstånd är verkligen riktigt bra grejer!

Bandsupport utan konsumism

Många bra gig har jag sett, en hel del bakfyllor har jag erfarit men även hel del nya vänner har jag fått. Samtidigt så har Stockholm fått mig att tänka i nya banor när det gäller många saker. Framför allt har jag funderat en hel del kring hur vi som fans kan hjälpa band att klara sig ekonomiskt när gigställena inte alltid vill pröjsa tillräckligt gage. Det utan att konsumera ytterligare en t-shirt du kommer att ha på dig en gång om året eller en vinylskiva som du inte kommer att ta bort plasten från.

Tyvärr har Stockholm också varit anledningen till att jag bloggat väldigt lite det senaste året. Tid har jag egentligen haft men det har varit så många nya intryck att jag helt enkelt prioriterat annat. Men jag har också fått ett sug för att göra något av det här verktyget ändå. Tanken var att jag skulle vara igång i våras men det blir kanske efter semestern istället. Mer om det kommer i ett inlägg innan semestern.

Bästa gigen i Stockholm

Jag räknade lite snabbt att jag sett 47 gig sedan jag flyttade till Stockholm. Klart godkänt. Det absolut bästa giget var helt klart Grand Magus på Fryshuset tidigare i ”vår”. Samma kväll spelade norska Deathhammer på Copperfields där man verkligen fick stället att gunga och svänga. En alldeles magisk kväll helt enkelt!

Jag vill just nu helst inte flytta tillbaka till Göteborg. När jag kommer tillbaka till Stockholm efter att ha varit på resande fot känns det som att komma hem. Tyvärr är bostadsmarknaden lite problematisk just nu.

Vi avslutar med en bild som jag planerade i nästan ett år; posör i Skogskyrkogården.

Left Hand Path i Skogskyrkogården

Left Hand Path i Skogskyrkogården

Sanctuary - Inception (album cover)

Recension: Sanctuary – Inception

Jag älskar hårdrock! Det finns ingen bättre musik. Visst finns det hemskt dålig hårdrock men det är inget jag lyssnar på. Receptet är att leta efter band bland alla generationer. När det inte finns något nytt som jag känner mig sugen på vänder jag mig till Youtube och går bakåt i tiden. Just nu finns det inget bättre än amerikansk Speed/Power metal!

Ett sånt band är återuppståndna Sanctuary. I skiftet från 80- till 90-talet släppte bandet två bra skivor Refuge denied och Into the mirror black. Därefter bröt bandet upp och ur tumultet bildades grymma Nevermore. Det bandet släppte ett par otroligt bra skivor under följande årtiondet. Under 2000-talet fortsatte man med att släppa plattor men 2011 la man ned verksamheten. Vilket i sin tur gjorde att Sanctuary återförenades några år senare.

För två år sedan släppte man en fullängdare och nu har man släppt sin gamla demo som fullängdare. Eller ja, flera av låtarna fanns redan på debutskivan men på Inception är det ursprungsversionerna som man spelat in. Jag har alltid haft problem med Refuge Denied och dess ganska dåliga inspelning. Även om Dave Mustaine (Megadeth) var duktig genom att hitta bandet så lyckades han inte ratta in något vidare bra ljud.

Inception är ljudet en mycket trevligare upplevelse än föregångaren även om det är en väldigt modern produktion. Men det finns ett annat trycka och dynamiken i ljudet är bättre. Men man har mycket att tacka att dessa låtar skrevs i den tidiga amerikanska power metal-eran för där fanns en annan inställning till att skriva låtar.

Men det är fortfarande låtarna som det handlar om och innan jag hörde skivan trodde jag inte att jag skulle gilla den så mycket som jag gör. Jag är inte speciellt förtjust i Refuse Denied men uppdateringen låtarna fått på Inception höjer dom i samtliga avseenden. Därför tycker jag också att det faktiskt är en bättre skiva. Men någon Into the Mirror Black är det då inte! Men det är en skön speed metal-platta. Och gillade man inte Refuge Denied så kan detta vara en värdig uppdatering.

Judas Priest - British Steel

Grattis i efterskott British Steel

Det var en rejäl miss jag gjorde igår när jag bara gratulerade Iron Maidens debutalbum. Det var nämligen även 37-årsdag för British Steel; Judas Priests klassiska album. Den största skillnaden mellan de två brittiska banden är dock att Judas Priest redan hade en framgångsrik karriär. Man hade släppt fem fantastiskt bra skivor och en bejublad liveplatta. Framför allt pekade karriären uppåt med tanke på framgångarna med den mer kommersiella Killing Machine (Hell Bent for Leather i USA).

Nitar, läder och motorcyklar

Det var också på turnéerna för Killing Machine som bandet bytte image. Det blev nitar, läder och motorcyklar för hela bunten. Det är alltså starten för det imagemässiga Judas Priest vi idag känner till. Stora förändringar i både sound och image alltså. Kommersiellt var det ett genidrag då framgångarna blev enorma!

British Steel höll man sig kvar på inslagen kommersiell bana och framgångarna bara ökade. Detta till stor del tack vare tre enormt slagkraftiga singlar; Breaking the Law, United och Living After Midnight. Tre låtar som än idag håller och frambringar allsång var de än spelas. Men resterande låtar är inte direkt dåliga de heller.

British Steel: Breaking the what?!

Bäst är nog The Rage. Om inte för dess återhållsamhet så för att det är Robs främsta sånginsats på skivan. Stabilt i verserna och snyggt och höga skrik i refrängerna. Som det bör. Men riffmässigt är det inledande Rapid Fire som imponerar mest. Avslutande Steeler är kanske skivans mest underskattade spår.

Grattis i efterskott, British Steel!

Iron Maiden debut album

Iron Maiden, debutalbumet, fyller 37 idag!

Idag fyller jag 36 år samtidigt fyller Iron Maidens självbetitlade debutskiva 37 år. Även om man inte skulle vara ett större fan av denna skiva är det ett viktigt album i hårdrockens historia. Kanske det största hårdrocksbandet någonsin (i ständig kamp med Metallica om titeln). Utan tvekan ett av de mest inflytelserika hårdrocksbanden. Högst upp på listan av favoritband hos många hårdrockare. Upphovsmän till många hits, allsångskvällar och en och annan bakfylla. Det går helt enkelt inte att bortse Iron Maiden när man pratar om hårdrock. På ett eller annat sätt har man berörts av bandet.

Grattis på födelsedagen Iron Maiden

Idag fyller alltså Iron Maidens självbetitlade debutskiva 37 år. Det är inte min favoritskiva med bandet, men det är en otroligt bra skiva. Det är också en fantastiskt bra debutskiva. Jag har lyssnat på den hundratals gånger och låtarna sitter i ryggraden. Trots det har jag svårt att förstå att det är en debutskiva. Nu var visserligen medlemmar en bit över 20 när de spelade in skivan och kanske har den mognaden lite att göra med hur kompetent skriven den är.

Det är en oerhört genomtänkt skiva med mycket dynamik och variation. Helt klart något som man inte hör så ofta idag (säger gubben!). Att man har så variationsrika, snygga och perfekta låtar redan på debuten gjorde att Iron Maiden stod ut från många andra.

Stabil och hållbar formel för en hel karriär

Inledande Prowler med sitt sågtandade riff är en riktig rökare är fantastisk. Detsamma efterföljande Sanctuary. Det är de två låtar som är de lite mer punkiga på albumet. Visst kan man även klassa med titelspåret i den kategorin men dess gitarrmelodier är lite för snygga och hårdrock i min bok. Sedan har vi Phantom of the Opera som visar på att Steve Harris redan från början varit förtjust i den mer progressiva hårdrocken som bandet flörtat med genom hela karriären.

Iron Maiden var början på en fantastisk karriär som erfarit både uppgång och nedgång. Det är en grym skiva som absolut bör firas på sin födelsedag! 37 år idag! Fortfarande vital!

Up the Irons!

Demonic Death Judge - Seaweed

Recension: Demonic Death Judge – Seaweed

Demonic Death Judge är ett band jag aldrig tidigare hört talas om. Trots det är Seaweed bandets tredje skiva i ordningen. Varför jag inte hört bandet tidigare vet jag inte. Efter flertalet lyssningar så är jag aningen ambivalent kring vad jag tycker om det hela. Spontant säger jag att det är riktigt gött. Vid lite eftertanke säger jag att det är helt okej. Anledningen till denna obeslutsamhet är sången.

Riffen, melodierna och själva låtarna är fantastiska men jag sången får mig att tappa koncentrationen. Det är för mig en stor förlust. De otroligt läckra riffen, melodierna och hela atmosfären är något av det bästa jag hört i genren på länge. Jag kommer ihåg när jag hörde Weedeater för första gången för tio år sedan. Fantastisk skön låtkänsla, bra sväng och sedan kommer sången. Det värsta antiklimax man kan erfara när det kommer till hårdrock.

Men jag fortsätter att lyssna. Kopplar bort sången och koncentrerar mig på riffen och melodierna. Det är otroligt hur fantastiskt sköna riffen är i Heavy Chase. Det är också den enda låten på skivan som jag tycker att sången passar in. Vid en snabb jämförelse mot bandets två tidigare skivor så är Seaweed lugnare, mer melodiös och mycket trevligare att lyssna på. Produktionen är mycket bättre, det är ett mycket fläskigare ljud på alltihop vilket så klart passar alla stoner/sludge band. Så även Demonic Death Judge.

Sida A (de fyra första låtarna) är nog min favorit av de två. Att den avslutas med en otroligt vacker instrumental låt är positivt. Det ger ett andrum till intensiva Backwoods. Det är en väldigt mycket mer aktiv låt och det händer en hel del under tiden. Det är bästa låten på sida B och innehåller tuffa saker så som fågelkvitter, banjo och koklocka. Men det är inte bara på sida A de feta riffen finns utan sida B är också fullt av dom. Solona är fortfarande minst lika engagerande som allt det andra.

Seaweed är en riktigt bra skiva så länge man kommer överens med den skrikiga sludge metal-fåran. Personligen gör jag det emellanåt och då är det fantastiskt bra. Andra dagar byter jag musik när sången inte faller mig i smaken. Det är som jag så många gånger tidigare sagt i den här recensionen; väldigt tråkigt. Men den som föredrar klassisk sludgesång mot klassisk doomsång bör absolut lyssna på Demonic Death Judge.

Virgin Steele - Marriage Part 2

Fredagslåten: Virgin Steele – Blood And Gasoline

När jag började min karriär som musikskribent gjorde jag det i slutet av nittiotalet på en nättidning vid namn Intromusik. Det var riktigt kul. Jag kommer ihåg att jag gav Luca Turillis soloskiva King of the Nordic Twilight betyget 10 av 10. Vissa menade att det inte fanns någon som helst sanning i att det kunde vara en perfekt platta, men där och då, för 18 (!) år sedan så var det en fantastiskt bra skiva. Det var en oskuldsfull tid likt tonåren för de flesta. Men det otroligt kul.

Första intervjun

Chefredaktören var i min ålder och han lyckades få till intervjuer med många artister. Om jag inte minns helt fel så hade vi en intervju med Håkan Hellström innan han breakade. Min första intervju med ett kontrakterat band var med amerikanska heavy metal-bandet Virgin Steele. Jag var otroligt nervös, seriös och tog mig själv på väldigt stort allvar. Min kompis som läste media på gymnasiet hade lånat en kamera för några tiotusen och en inspelningsapparat för några tusenlappar. Det var grymt att skolan lät oss låna utrustningen.

Så jag och min kompis kommer till Lisebergshallen där Virgin Steele ska vara förband åt Hammerfall. Vi blir insläppta backstage, blir dirigerade till ett rum där Virgin Steele ska befinna sig. Ingen är i rummet men representanten säger att de är på väg. Min nervositet visar sig i att jag blir otroligt kissnödig och eftersom jag veckan innan spelat innebandy i samma hall så vet jag var omklädningsrummen är så jag beger mig iväg. Hinner 25 meter runt hörnet och min kompis skriker att de kommit. Jag vänder.

Nervösa killar och erfarna fullblodsproffs

Så jag gör intervjun kissnödig och nervös. När jag är klar med mina nedskrivna frågor så säger jag att jag är klar. Stänger av bandaren och ber om en fotosession. ”Absolut”, säger David DeFeis. ”Vänta bara så ska vi få ihop bandet”. Det visar sig att han måste leta efter sina snabba solglasögon medan de andra ställer upp sig snyggt och prydligt. När min kompis fått bra bilder så frågar vi blygt om vi kunde få ta en bild med bandet. ”Självklart!, vänta så ska vi se hur långa och snygga ni är. Ed, tar du bilden så kommer hela bandet med tillsammans med grabbarna?”, vilka proffs! Det slutar med att vi får ett par riktigt snygga bilder på Virgin Steele och ett par riktigt misslyckade bilder på oss tillsammans med Virgin Steele. Innan vi hinner gå frågar jag, något orutinerat, om han någonsin funderat på att starta ett Alice Cooper-coverband eftersom han liknar honom. Han skrattar och säger ”Nej, kompis. Men kanske kan jag och han göra något när våra karriärer är på dekis om några år.”

Ett lättsammare teatraliskt Manowar

Det var när bandet turnerade med The House of Atreus-skivorna. Min favoritperiod med bandet är skivorna som det släppte på 90-talet, Life Among the Ruins och The Marriage of Heaven and Hell 1 & 2. Det är tre skivor som är så otroligt bra heavy metal trots de teatrala tendenserna på The Marriage of Heaven and Hell. Det är klassisk heavy metal med snygga melodier och bra sång. Aningen teatraliskt men låtarna är riktigt bra! Speciellt dagens låt, Blood and Gasoline.

Det är före millennieskiftet som Virgin Steele är som allra bäst. Från att ha släppt makalöst bra Age of Consent i slutet av 80-talet kom Life Among the Ruins (otroligt bra sexig heavy metal) i början av 90-talet. Den klassiska hårdrocken knockades av grunge och annan metal, men Virgin Steele fortsatte att släppa bra skivor. Efter ”äktenskapsskiorna” släppte man den mycket hårdare Invictus och därefter kom ”Huset Atreus”-skivorna. Trots att det var där jag fann bandet så kopplade det inte riktigt. Man gjorde för mycket. Numera är bandets produktion inte något att lyssna på, och istället för stora låtar satsar man på stora svärd. Trist!

Amerikavecka: De sjunger undergångens lov

Amerikavecka: De sjunger undergångens lov

Kanske är det inte helt sant att de sjunger undergångens lov, men de sjunger om en värld som en gång mått bättre. Sedan merparten av låtarna skrevs så har världen dock blivit bättre. Men så som mitt Facebookflöde sett ut den senaste veckan verkar det som att jordens undergång är ankommande.

When the Wild Wind Blows

Av den enkla anledningen så har jag satt ihop en lista med omkring fem timmar undergångsmusik. Det finns alla sorter. Jazz, dödsmetall, rock, svartmetall och vanlig jävla heavy metal! Allt i undergångens härliga atmosfäriska tema. Listan inleds med en kort introduktion av David Bowie om hur den post-apokalyptiska staden ser ut efter att Trump har raserat alla framgångsmöjligheter. Därefter får vi höra om föreningen ”Majority for Musical Morality” och Mr Roboto från Styx. Helt klart är att framtiden är konservativ.

Rättvisan styrs av gatudomare som Judge Dredd, vi blir ett jordbruksfolk igen och ingen kan längre brygga en IPA. Men det är ingen fara för det kommer att snabbt. Nedräkningen har börjat…

De sjunger undergångens lov

Amerikavecka: Sånger om att vara bakfull

Amerikavecka: Sånger om att vara bakfull

Drack du alldeles för mycket i tron om att hela det här presidenttjafset skulle vara över, eller du kanske rent av firade alldeles för hårt? Oavsett vilket så har du förmodligen en rejäl baksmälla. Om du känner dig ensam, ynklig och trött så har du här ett par låtar som hjälper dig. Nu när vi är på väg mot ljusare tider så får du hjälp med hur du löser problemet med ljuset, du får tröst bland andra som druckit lite för mycket igår. Det är inte lätt att vara bakfull.

Det är inte lätt att vara bakfull

Well I woke up Sunday morning
with no way to hold my head, that didn’t hurt
and the beer I had for breakfast
wasn’t bad so I had one more for dessert

Kris Kristofferson skrev den här låten om sitt liv när han hade det som värst. Han bodde i en enkel lägenhet i ett mindre trevligt område. 25 dollar låg månadshyran på. Anledningen till varför han valde en söndagsmorgon istället för vilken annan morgon som helst var för att pubarna höll stängt. Han kände sig då som allra mest ensam. Helt klart är att är man såpass bakfull att man klämmer två öl innan man tagit på sig tröjan, ja då är det tufft.

Så minns jag kvällen igår

Lee Hazlewood flyttade till Sverige på 190-talet och det verkar verkligen ha gått hårt till. Han skrev skivan Cowboy in Sweden då han bodde i Stockholm, och han verkar ha ångrat en och annan fylla. Kanske är det också en och annan Trump-röstare som ångrat vad denne gjort?

I wake up Sunday morning
With my mind all in a haze
Tearstains on my pillow
And make-up on my face
I see those empty whiskey bottles
And records scattered on the floor
And from the next room, I hear crying
Then I remember the night before

Nu när du står på benen

Det är fortfarande tungt men du börjar hitta runt i lägenheten men trots att vi är i januari som någon menar är en vintermånad så är det väldigt ljust. Du behöver något som döljer ljuset så att du kan ta lugnt och slutligen kan hitta något som ger dig energi. Det är bara att klä på dig, gå ut på byn och leta upp ett par billiga solglasögon. Precis som ZZ Top gjort.

When you wake up in the morning and the light hurts your head
The first thing you do when you get up out of bed
Is hit the streets a-runnin’ and try to beat the masses
And go get yourself some cheap sunglasses

Amerikavecka: Ted Nugent om Trump

Amerikavecka: Ted Nugent om Trump

Kanske har det redan skett, eller så sker det senare idag. Donald Trump är USAs 45:e president och Ted Nugent är lycklig. Ted Nugent är en artist som jag inte lyssnat så mycket på tidigare. De senaste åren har det däremot ökat rejält och hans två första skivor Ted Nugent och Free-For-All är fantastiskt bra rockmusik. Och nu när det är fredag och någon säkert är sugen på en ölbärs så kan det vara skönt att bara låta gitarren tala.

Ted Nugent diskuterar Donald Trump

Jag har snabbt satt ihop en spellista baserad på Teds låttitlar vilka skall fungera som kommentarer kring hela den här Trump-fadäsen. Någon gång då och då lyckas någon få ordet och komma med mothugg. Men ‘Nug har ordet oftast. Listan inleds med att världen vaknar upp i en gemensam Scream Dream. Skulle en vara mer intresserad av ‘Nug har att säga om Trump så har Blabbermouth en kortare artikel om det.

Now I’ve been smoking for so long
You know I’m here to stay
Got you in a stranglehold baby
You best get out of the way

Amerikavecka: Power Trip (omslag av Paolo Girardi)

Amerikavecka: Power Trip

Det är torsdag och här på A Fair Judgement brukade det betyda att jag skrev lite om thrash metal. Varför inte fortsätta med den traditionen. Amerikaveckan fortsätter så det blir lite amerikansk thrash metal. Power Trip är nog ett av de bättre banden i den stora högen med ”den nya skolans” thrash metal. Dessutom passar deras textuella tema utmärkt in i den här amerikaveckan.

Power Trip kommer från Dallas, Texas och är signade av Southern Lord. De släppte sin debutskiva 2013 och den missade jag helt och hållet då. Jag var helt slut efter den thrash metal-våg som startade åtminstone fem år tidigare. De nya band som var på folks läppar och i tidningar blev bara sämre och sämre och utan någon egen identitet. När jag sedan fick höra Power Trip var det andra bullar. Här hade vi ett crossover/thrash-band som hämtade det bästa från båda världar men som också lät riktigt bra.

Donald Trump; En rejäl Power Trip

Det lät farligt på riktigt igen. Precis så som de gamla klassikerna en gång gjorde. Och den farliga musiken blandad med lyriken om kärnvapenkrig, hur du blir bedragen av staten och om hur den den lyckligt ovetande mänskligheten sakta men säkert vandrar ner i avgrunden. De flesta låtar utgår, enligt Riley Gale utifrån konceptet ”du tror att du vet hur det är, men du har egentligen ingen aning”. Något som man verkligen kan se när man följer diskussioner på sociala medier. Titellåten från bandets debutskiva Manifest Decimation är en passande kommentar för vad som just nu sker i USA där Donald Trump i morgon svär eden för att bli landets 45:e president.

Under the boot of great oppression we slither and crawl.
On the path for annihilation but in the name of god?
Manifest Decimation, we stumble and fall.
Manifest Decimation, to suppress us all.

Under the boot of great oppression, a dark figure conquers us.
Manifest Decimation, when all hope is crushed.

Crushed.

Power Trip släpper en ny skiva i slutet av februari och redan nu kan du lyssna på ett par nya låtar på Spotify. Det bådar helt klart gott. En lite långsammare låt och en snabb låt har man släppt än så länge. Bra attityd och ös! Nightmare Logic heter den.

Power Trip @ Facebook

Power Trip @ Instagram

Newer Posts
Older Posts

A Fair Judgement

Om hårdrock, metal och allt annat värt att leva för.