-
Skribenten
Jarno är en 27-årig rocker som vill tro på den romantiska konstnärsmyten. Han är dock: vegetarian och en inbiten kultur- och hårdrocksälskare. Tackar sällan nej till öl.
-
Senaste inläggen
-
-
-
-
-
-
Jag lyssnar på
Recension: Metallica “Death Magnetic”
Jag började skriva på den här recensionen redan innan jag åkte till Prag, men fick aldrig tillfälle att skriva klart slutet. Sedan dess har jag lyssnat på skivan ett par gånger till och det här är min åsikt som den ser ut i dagsläget.
När St. Anger släpptes för ungefär fem år sedan så koncentrerade sig snacket kring Lars nya kakburkar, hur otroligt kass skivan var och hur det var slutet för rockbandet Metallica. För egen del så gillade jag St. Anger till viss del, och tyckte att skivan hade en del sköna partier. Att komma överens med trumljudet hade jag inga större problem med. Desto värre var det med låtlängderna. Nästan samtliga låtar var helt enkelt alldeles för långa.
I dag släpps alltså, Death Magnetic, Den stora återkomsten™. Första singeln, The Day That Never Comes, var som bekant helt okej. Och jag headbangade en del när My Apocalypse spelades ute förra helgen. Så efter dessa två smakprov förstod jag att förhandssnacket om att bandet skulle ge oss en “back to the roots”-skiva inte var lika löst taget ur luften som Martin Carlssons St. Anger-reportage.
I flertalet av de recensioner som jag har läst uttrycker recensenterna om hur bandet “hittat hem“, att skivan hjälper Metallica återfå sin forna stjärnstatus eller att det återigen handlar om “
Tillåt mig att tvivla. Det låter helt klart bättre än på St. Anger, men det är inte mer än marginellt. Faktiskt.
Återigen är låtarna alldeles för långa och jag tröttnar redan innan de flesta låtarna nåt halvtid. Det är egentligen bara All Nightmare Long och That Was Just Your Life som jag kan lyssna på i en sittning. Resterande låtar lider, i min mening, av fantasibrist. Jag får känslan av att alldeles för många imponeras alldeles för lätt av det faktum att bandet låter hårt igen. Förmodligen beror på det på att Kirk återigen spelar gitarrsolon, att Lars återfått sin virveltrumma och att musiken är hårdare än på 90-talsskivorna.
Men jag går inte på den enkla.
Kirk spelar sina solon och Lars trummar på, men det görs halvhjärtat. Kirk slarvar med sina solon och Lars får inget riktigt skönt sväng i sitt trumspel. Sedan har vi syndromet med långa låtar. Visst, bandet har alltid haft långa låtar på sina skivor men de har då skrivit låtar som håller hela vägen. Jag tröttnar på låtarna redan halvvägs in i dem men jag tvingar mig att tränga igenom dem för att förstå mig på helheten. Men det hjälper inte.
Nej, Death Magnetic är inte en skiva som jag kommer att bära med mig under hösten. Förmodligen kommer jag att fylleskråla till någon av singlarna ute på krogen ett par gånger till, men efter det så lär de falla bort i glömska och världen kommer att vara sig lik innan jag fick nys av “Metallicas pånyttfödelse“.
Hemma från Prag
Är hemkommen från en fantastisk vecka från kulturstaden Prag sedan ett par dagar och börjar anpassa mig mer och till verkligheten igen. Det är inte längre läge för en irish coffee för 20 kronor till eftermiddagsfikat längre, och öl till frukosten är förmodligen inte uppskattat av chefen.
Allt som allt var resan fantastisk. Staden var både vacker och ful samtidigt, och det var inte svårt att förälska sig i det som är Prag. Det enda som jag tyckte var negativt var utbudet av vegetarisk mat, vilket resulterade i att jag oftast åt någon form av pasta eller pizza till middag. Med ölen var det desto bättre, god och billig. Eftersom det var mitt första besök i staden så besökta jag och min reskamrat de flesta av de många “turistattraktioner” som Prag har att erbjuda. Vi besökta även “benkyrkan” i Kutna Hora.
Då jag landade hemma först sent i tisdagskväll så har jag precis hunnit att packa upp resväskan men ännu inte hunnit med att gå igenom de omkring 500 bilder jag tog. Vilket i sin tur innebär att jag inte har hunnit med att skriva sammanfatta om de enskilda dagarna ännu, men förhoppningsvis skall jag hinna med det under nästa vecka. Så redogörelser om samtliga turistbesök kommer framöver.
Så innan jag hinner med det så bjuder jag på fem bilder.
Andra bloggar om: Resa, Prag, Semester
Jedno pivo, prosím
En öl, tack. Så översätts rubriken från tjeckiska till svenska. Anledningen till varför jag tagit reda på detta enkla, men ack så värdefulla tjeckiska uttryck, är lika enkel som uttrycket. Jag ska på semester till Prag på tisdag. Under en vecka ämnar jag vara turist i denna oerhört vackra och kulturrika östeuropeiska stad. Självklart kommer jag, i egenskap av nördigt metalhead, att besöka St. Vituskatedralen.
Eftersom jag inte haft någon annan semester än fyra dagar under fotbolls-VM i Tyskland sedan min USA-resa 1998 så känner jag mig i stort behov av lite andrum från Göteborg och Sverige. Därför har jag och min resekamrat inhandlat en gedigen resehandbok (inkl. stadskarta) för att verkligen ha en bra överblick av samtliga turistattraktioner. Utöver det så har förberedelserna ägnats åt att försöka finna så många rockklubbar, skivbutiker och jazzklubbar som möjligt i staden. Rockklubbar borde det finnas fler än det fåtal jag hittat via Google. Jag menar, har landet en rockhistoria med band som Citron, Drakar, Trist och Törr, så någon bra rockklubb måste det finnas i Prag. Just nu verkar Hells Bells som det första och bästa valet. Har ni tips på rockklubbar eller skivbutiker i Prag så är de välkomna. Uppskattar om ni kan ge både namn och adress då det är första gången jag besöker staden.
Innan avresa är det dock släktträff på fars sida som väntar. En helg i Säffle. Blir nog lugnt och stillsamt, trots att samtliga är finländare. Vi är inte den typen som bär kniv.
Konserttips: Om + Guds söner
San Franciscos vibrationsrika Om kommer till Sverige och Göteborg den sjätte november. Tillsammans med konstnärsduon Guds söner kommer det på jazzklubben Nefertiti att bjudas på en minst sagt speciell kväll i konstens tecken.
Som vanligt har Ticnet biljetterna. 120 kronor styck.