Jag älskar att skriva om musik. Jag har saknat att skriva om musik på den här plattformen. Anledningen till varför jag slutat med det vet jag inte, men det här är ett riktigt försök till att börja på nytt. Jag har mycket idéer på gång men tänker börja med ett hjälpmedel och ha riktlinjer för vad jag ska skriva om.

Det ska bli kul att skriva små betraktelser om låtar jag gillar, inte gillar eller som på andra vis passar in under nedanstående teman. Den ursprungliga tanken är att man ska skriva om en låt per dag, men jag väljer att bryta den regeln. Istället blir det aningen mer sporadiskt men tanken är att det ska ske regelbundet och ett mål jag själv har är tre låtar i veckan. Jag har själv bestämt att en låt och respektive skiva endast får förekomma en gång men en artist får förekomma flera gånger.

I morgon kör jag igång med min favoritlåt.

01 – din favoritlåt
02 – din hatlåt
03 – en låt som gör dig glad
04 – en låt som gör dig ledsen
05 – en låt som påminner dig om någon
06 – en låt som påminner dig om ett ställe
07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
08 – en låt som du kan hela texten till
09 – en låt du kan dansa till
10 – en låt som får dig att somna
11 – en låt av ditt favoritband
12 – en låt av ett band du hatar
13 – en låt som är guilty pleasure
14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
15 – en låt som beskriver dig
16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
17 – en låt som du ofta hör på radio/Spotify (eller i nuläget tjejlyssnar på)
18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
19 – en låt från din favoritplatta
20 – en låt du lyssnar på när du är arg
21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
24 – en låt du vill ha på din begravning
25 – en låt som får dig att skratta
26 – en låt du kan spela på instrument
27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
29 – en låt från din barndom
30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

Att börja den här utmaningen med att välja ut sin favoritlåt är inte enkelt. Att ens veta varför en låt är ens favoritlåt är inte lätt. Jag kan tänka mig att de flesta har favoritlåtar som påminner dem om en händelse i livet, en fantastisk semester, barnets födelse eller låten som spelades på klubben där de träffade sin man/hustru. Men att ge sina favoritlåtar så starka minnesband resulterar i att låtarna inte längre är låtar utan minnen. Låten blir istället en portal till något som man glömt bort men som kommer till ytan när man hör den igen. Lite som med Prousts Madeleinekaka så är det inte längre låten som är i fokus längre utan det man tillskrivit den.

Jag har själv många sådana låtar men de är inte mina favoritlåtar. En favoritlåt för mig är en sådan låt som man älskar till döds och vill att hela världen skall älska den lika mycket. Skulle de inte gilla den är de helt enkelt okunniga eller dumma i huvudet. Svårare än så är det inte.

Sonic Youth – Teen Age Riot

(Groovesharklistan: 30 låtar)

Elgitarren är det instrument som jag inte skulle kunna leva utan att få höra dagligen. Om jag går en dag utan att höra ett riff, en melodi eller bara ett gitarroljud så är det som att gå en dag utan kaffe. Gitarren är min drog. Jag önskar att gitarren vore mitt svärd. Att det då tog mig 22 år att höra Sonic Youth är underligt. Daydream Nation varifrån Teen Age Riot är tagen ifrån släpptes 1988 och förändrade hela det amerikanska musikklimatet. Dess inverkan är för mig som inte har koll på genren i stort ganska svår att förstå, men jag kan tänka mig att det är genrens Reign in blood.

Första gången jag hörde låten var en liveversion och på den var Kim Gordons inre monolog bortklippt. Så låten började istället med en otroligt smittande gitarrslinga för att mot slutet av låten övergå i klassiskt Sonic Youth-oljud. Det var allt som behövdes för att få mig bli besatt av det fantastiska gitarrljudet.

När jag lyssnar på låten numera, med inre monolog, så får jag en känsla av låten fått eget liv och inte längre är Sonic Youths. Det är istället temat för hela den amerikanska indiescenen från 1988-1995. Så när jag idag läser att låten i fråga först hette Rock ‘N’ Roll President och att man skrev den för att hylla J Mascis som indiescenens president blir jag inte förvånad över dess kraft.

Det är mycket enklare att uttrycka sig om musik som man finner fel i, än den man älskar. Den musik man finner fel i lyssnar man inte lika mycket på och tillåter inte den att komma lika nära som de där fantastiska låtarna som man inte villa släppa taget om. Därför skulle jag, förmodligen, kunna öppna Spotify, gå in på topplistan och välja vilken som helst av de som syns där och skriva opersonligt och tröttsamt om det. Samma sak gäller om jag skulle attackera modern dödsmetall eller metalcore, men det blir lite som att fiska med handgranater – en jävla sörja.

Nej, då är det bättre att ta en låt som man verkligen irriterar sig på av den enkla anledningen att den är i vägen för något man älskar.

Black Sabbath – Who Are You?

(Groovesharklistan: 30 låtar)

Jag har försökt att tycka om Who Are You?, intalat mig om att synthslingan skulle vara ond och att det är jag som inte förstår låtens mening. Så har det varit ända fram till för några år sedan. Nu orkar jag inte längre. Det här är skitdåligt och jag kan inte lyssna på låten utan att bli irriterad. Det är väldigt olyckligt eftersom Sabbath Bloody Sabbath annars innehåller några av mina Black Sabbath-favoriter (Spiral Architect, Sabbra Cadabra, A National Acrobat och Killing Yourself to Live).

Who Are You? är den där låten som ett band skriver för att försöka utveckla sig lite, ta in nya influenser och testa vingarna inom nya områden. Trots att vi idag 40 år senare vet att sådana eskapader oftast slutar i diket finns det band som inte lär sig. Vi vet att Black Sabbath hade grava problem med alkohol och andra illegala substanser kring den här tiden, och det är kanske under berusning som den här låten lyfter?

Anledningen till varför jag gett låten så många chanser är pianot som kommer halvvägs in i låten. Det ger låten en beklagande karaktär, men så kommer den förhatliga synthen tillbaka och förstör. Kan inte något band med den rätta känslan (t ex Graveyard, Horisont eller Spiders) ta och göra en cover på den här så att jag kan byta ut originalversionen. Jag har nämligen raderat Who Are You? från alla digitala spellistor.

Slough Feg – Trick the Vicar

Jag lyssnar inte på glad musik. När jag blir glad av en låt brukar jag redan vara glad, men förmodligen även full. Det är sällan gånger jag blir så glad av musik som när jag får höra att den som spelar låtar för kvällen har den goda smaken att gilla samma låtar som jag. Senast jag hemmavid blev riktigt glad av en låt var när jag för första gången hörde den alliterationfyllda Trick the vicar.

Varje gång en stor hårdrocksikon dör ställer sig hårdrockspressen frågan om vem som skall ta över stafettpinnen. Mitt förslag är Mike Scalzi och hans Slough Feg. Det ska dock föras till agendan att detta inte är några duvungar precis, men det är endast positivt eftersom det också innebär erfarenhet. Bandet har sedan år 2000 mer eller mindre släppt högklassig hårdrock med utgångspunkt i historien. Finner man inte nöje i Slough Feg så förstår jag inte hur man kan finna nöje i Iron Maiden.

Groovesharklistan: 30 låtar

The Smiths – Last night I dreamt that somebody loved me

Jag gillar hård musik för att jag, oftast, inte känner igen mig själv i den. Den dag jag känner igen mig i låtar som Apartment 213 (Macabre), Blood on my hands (Morbid Angel), Criminally Insane (Slayer) eller Abyss of the void (Gamma Ray) så misstänker jag att det gick snett någonstans på vägen.

Med popmusik är det raka motsatsen. De poplåtar jag älskar, älskar jag eftersom textförfattaren lyckats beskriva något som jag känner. Ett substitut i väntan på en tröstande vän. I Last night I dreamt that somebody loved me belyser Morrissey längtan efter kärlek så som vi alla någonsin har känt den. Det är en låt som fortfarande gör mig ledsen. Det är en låt som påminner mig om puben och om hur jag brukade vara där en kvart före vännerna bara för att få en stund för mig själv.

Jag är glad över att den påminner mig om hur lycklig jag är i dag.

Groovesharklistan: 30 låtar

Opeth – The Night And The Silent Water

När jag började skriva på den här listan var jag mer eller mindre bergsäker på att jag skulle inleda med en Opeth-låt. Något från Morningrise eller Still Life kändes rätt. Tvekade lite mellan The Night And The Silent Water, Black Rose Immortal, Godhead’s Lament och White Cluster. Det blev något helt annat.

The Night And The Silent Water var inte den första låt jag hörde med Opeth, men den var nog bland de fem första. Jag minns hur jag brukade höja volymen i pojkrummet omkring 7.30 in i låten för att verkligen känna av det makalösa crescendot omkring minuten senare. Det monotona trumspelet tillsammans med elgitarren mot slutet är något annat jag idag gillar. Och introriffet är bland det bästa eller minnesvärda som bandet skrivit.

Att låten handlar om Mikaels sorg efter sin farfars död visste jag inte. Det kusliga är att jag läste mig till den informationen på 5-årsdagen av min farfars död. Jag tror inte att jag kommer att kunna komma undan symboliken och således kommer låten för alltid påminna mig om min farfar.

The Night And The Silent Water finns ej på Spotify. Men på Grooveshark.

Judas Priest – Ram it down

Studenter festar alldeles för mycket. Likaså gjorde jag. Universitetsåren var inte de mest hälsosamma helt enkelt. Men vi hade kul samtidigt som vi lärde oss en hel del. Grunda på billig importöl i någon förort och sedan ta vagnen mot Rockbaren. Under de här åren finns det inte någon annan låt än Judas Priests Ram it down som får mig att tänka på det haket. Inte ens den avskyvärda låten som spelas vid stängningsdags.

Vi brukade beställa en ”Ram it down” det första vi gjorde när vi kom ner i baren. Det innebar en öl, en jägershot och låten på stereon. Självklart ingick det allsång.

Numera är det ytterst sällan jag är på Rockbaren. Ibland hälsar man på och säger hej till bekanta från förr men nej, stället har mist sin touch. Men varje gång jag hör Ram it down så blir jag ölsugen.

Groovesharklistan: 30 låtar

Death Cab For Cutie – I Will Possess Your Heart

De bästa poplåtarna är de som kommer under huden. De bästa punklåtarna är de som agiterar eller handlar om ett utanförskap. De bästa rocklåtarna är de som handlar om knulla. De bästa hårdrockslåtarna är de som handlar om något som är större än livet.

Så när pojke möter flicka är det sällan punk eller hårdrock jag lyssnar på. Jag skyller allt på de brittiska poplåtarna.

Jag kommer inte ihåg om jag spelade upp låten för min sambo efter att vi blivit vi. Om jag gjorde det så hoppas jag, idag, att det var en tid in i förhållandet.

Då i mars 2008 symboliserade låten mitt liv. Det var skrämmande att den kom exakt då. Det enda jag tänkte på var hur jag skulle vinna hennes hjärta. Då var det världens vackraste kärlekssång. I dag tolkar jag låten som skriven av en besatt man. Både ur ett textmässigt och ett musikaliskt perspektiv, med den repetitiva texten och basslingan.

Men kräver inte initial kärlek att man är aningen besatt?

Groovesharklistan: 30 låtar

Jag tror inte att jag längre kan fullständiga låttexter. Kanske att Welcome Home (Sanitarium) sitter kvar från tonåren då jag ville bli hårdrockssångare. Dan Berglunds De mördades fria republik kunde jag utantill under studentåren, men jag är tveksam till hur den sitter idag. Just nu är den lös i kanterna. Trots att jag inte kan en enda text utantill så har låttexter en stor betydelse för mig.

Sedan countryns intåg i mitt liv för några år sedan har jag ganska ofta lyssnat på den här låten. Av någon anledning har jag mer eller mindre vid varje tillfälle då jag varit för mig själv sjungit med. Waylon Jennings var en man som skrev enkla amerikanska låtar och detta är inget undantag.

Groovesharklistan: 30 låtar

httpvh://www.youtube.com/watch?v=3dXR5Dk8YNw

Jag dansar inte. När jag fortfarande följde med vänner på klubbar där det dansas satte jag mig istället i baren, eller i någon soffa i ett hörn. Så gör jag än idag, oavsett om det dansas eller inte. Att dansa och veva omkring med armarna är inte tufft.

Men skulle jag dansa skulle jag göra det till detta.

Groovesharklistan: 30 låtar

photo credit: halfrain

Jag somnar inte till musik längre. För några år sedan kunde jag inte somna utan att lyssna på några låtar innan jag gjorde mig redo för nästa dag. Idag har min sängkamrat ersatt nattmusiken. Vi pratar om något aktuellt, om morgondagen och efter det jag somnar fort.

Annorlunda var det då jag bodde i min första lägenhet. Jag fick min första och enda tillsägelse då jag somnade innan jag hann stänga av stereon. Än idag undrar jag hur min granne kunde höra musiken då jag själv knappt hörde den i mitt eget sovrum. Men jag kunde inte somna utan att lyssna på musik.

Jag hade en återskrivbar CD-skiva som jag brukade radera någon gång i månaden och ersätta med nya låtar. Ett tag bestod den skivan endast av Porcupine Tree-låtar. Emellanåt brukade jag programmera om min stereo så att den skulle spela Collapse the Light Into Earth om och om igen.

Jag är glad över att jag inte behöver lyssna på den låten för att somna idag.

Mitt allra första favoritband var Europe. Jag gillar fortfarande bandet och följer det relativt väl. Under tonåren älskade jag Blind Guardian och viss amerikansk collegerock. Numera bryr jag mig varken om det ena eller det andra. Inte heller får jag längre mysbånge av fornstora giganter som Dream Theater eller Opeth. Väldigt få nya band intresserar mig till den grad att jag blir fanatisk, att jag tjejlyssnar på varenda låt och slutligen räknar det som ett favoritband.

Graveyard är ett undantag.

Graveyard: Axel Sjöberg, Jonatan Ramm, Joakim Nilsson och Rikard Edlund.

Jag kommer inte ihåg vem det var som skickade mig det där sms:et som förändrade resten av 2008 och de nästkommande två åren för mig, men snubben ska ha all tack för det. Sedan sommaren 2008 har jag sett bandet nio gånger tror jag, och det fantastiska med det är att det blir bättre för varenda gång jag ser det. Detta trots att jag till en början var skeptisk inför Hisingen Blues. Premiärkvällen på Nefertiti var underbar men jag kände en skepsis inför materialet även om det funkade bra live. Lyssnade mer på albumet och kände mig till en början besviken eftersom förväntningarna var enorma. Sedan kom sommaren och Muskelrock. Där visade Graveyard verkligen sig från sin bästa sida. Nya låtar är på gång, och en kort turné pågår i Sverige, Danmark och Norge men tyvärr inget gig i Göteborg.

Så under tiden tittar jag på dessa låtar, i HD, från festivalen Bonnaroo tidigare i år .

Graveyard – No Good, Mr Holden (live @ Bonnaroo 2011)

Det finns väldigt många band jag verkligen inte gillar men få som jag faktiskt hatar. Mitt hat mot dessa två band har nästan resulterat i handgemäng. Det ena, och kanske mest solklara, är Takida. Det andra är Volbeat.

Jag har väldigt svårt att förstå hur folk/vänner med annars prickfritt musiksinne anammar dessa danskar eftersom det är skit rakt igenom. Folk hävdar att det är den perfekta mixen av Metallica (post-Justice), Elvis Presley och Johnny Cash och må så vara, men jag är inte det minsta intresserad av att lyssna på en blandad cocktail av dessa artister. Men det är kanske något Verkligehetens folk är.

Jag mår illa varje gång jag hör den här skiten. Det är nästan som så att jag hellre lyssnar på Sabaton.

Volbeat – Radio Girl

En guilty pleasure ska vara en låt som man skäms för att man gillar. Jag förstår konceptet men tycker att det är konstigt att skämmas för något som man gillar. Visst, kanske att jag utifrån en viss kontext ska skämmas för att jag gillar Håkan Hellström, Toto eller Glory to the brave av Hammerfall. Samtidigt kan jag hålla med om att det faktiskt hade varit väldigt pinsamt att erkänna det om jag hade gillat Dead by April, Nickleback eller Hoffmaestro. Så därför tänker jag begå karaktärsmord nu.

Jag är med i en hemlig Facebook-grupp där idén är att en dag i veckan bjuda på en bra låt. Vi är tio medlemmar så det blir en hel del bra låtar. En vecka i somras var det guilty pleasure-tema vilket var en riktig utmaning. Vad vill jag helst inte erkänna att jag gillar? Den gången valde jag Avril Lavignes söta poplåt My Happy Ending. Valet kändes, i en grupp där de flesta härstammar från punk-, hardcore- och rockkretsar, vågat. Hade jag valt den låt jag ämnar att välja nu så är jag rädd för att jag hade blivit utslängd och portad från gruppen.

Creed – One

Jag är helt säker på att när vi om 15-20 år lyssnar på guilty pleasures så kommer merparten av låtar härstamma från det sena 1990-talets och tidiga 2000-talets alternativrock. Jag gillade Creeds första skiva, My own prison, allra mest under högstadiet men hängde retsamt kvar in på gymnasiet. Framför allt gillade socialisten i mig låten One: en låt som för mig handlade om ett förenat folk som tillsammans, en gång för alla, förintar världens samtliga orättvisor. Det var en framtidsvision som jag då verkligen brann för.

När jag idag lyssnar på låten så känner jag att alla de ostiga (i de flesta fall italienska) power metal-band som jag på den tiden höll kära skulle idag kunna ha samma kulturell dignitet som Bob Dylan vid jämförelse. Låten är idag precis så dålig och texten så banal att jag förstår varför den tilltalade mig då. Framför allt finns där en koppling till alla mina skrivuppgifter om jämlikhet och anti-rasism i SO-ämnena. Jag hade inte uppfattat något liknande inom rockmusik tidigare. Det ska också tilläggas att det var någonstans här som mitt verkliga musikintresse vaknade. På gymnasiet fann jag utöver en mängd nya hårdrocksband även Ride och The Smiths.

Anledningen till varför jag ser One som en guilty pleasure är inte för att jag gillar låten utan för att den påminner mig väldigt mycket om hur jag var som person under mina första gymnasieår. Det är det som jag gillar med låten.