Mitt allra första favoritband var Europe. Jag gillar fortfarande bandet och följer det relativt väl. Under tonåren älskade jag Blind Guardian och viss amerikansk collegerock. Numera bryr jag mig varken om det ena eller det andra. Inte heller får jag längre mysbånge av fornstora giganter som Dream Theater eller Opeth. Väldigt få nya band intresserar mig till den grad att jag blir fanatisk, att jag tjejlyssnar på varenda låt och slutligen räknar det som ett favoritband.

Graveyard är ett undantag.

Graveyard: Axel Sjöberg, Jonatan Ramm, Joakim Nilsson och Rikard Edlund.

Jag kommer inte ihåg vem det var som skickade mig det där sms:et som förändrade resten av 2008 och de nästkommande två åren för mig, men snubben ska ha all tack för det. Sedan sommaren 2008 har jag sett bandet nio gånger tror jag, och det fantastiska med det är att det blir bättre för varenda gång jag ser det. Detta trots att jag till en början var skeptisk inför Hisingen Blues. Premiärkvällen på Nefertiti var underbar men jag kände en skepsis inför materialet även om det funkade bra live. Lyssnade mer på albumet och kände mig till en början besviken eftersom förväntningarna var enorma. Sedan kom sommaren och Muskelrock. Där visade Graveyard verkligen sig från sin bästa sida. Nya låtar är på gång, och en kort turné pågår i Sverige, Danmark och Norge men tyvärr inget gig i Göteborg.

Så under tiden tittar jag på dessa låtar, i HD, från festivalen Bonnaroo tidigare i år .

Graveyard – No Good, Mr Holden (live @ Bonnaroo 2011)

En bekant förklarade Graveyards framgång med följande punkter (utöver det flitiga turnerandet):

• Det känner Witchcraft
• Det var rätt i tiden, om man kan säga så om nåt som är retro.
• Det är riktigt bra live
• Det har bra låtar
• Det är samspelt
• Det består av duktiga musiker
• Det ser bra ut och klär sig rätt

Sju mycket rimliga faktorer till varför folk kommer att prata om Graveyard istället för Ghost under 2011. Nefertiti är till bristningsgränsen fyllt med både kvinnor och män, tjejer och killar i för kvällen moderiktiga flanell- och jeansskjortor (punkt 2). Ljudteknikern spelar Black Sabbath-hits, projicerar omslaget till Hisingen Blues på backdropen och bland publiken snackas det om varandras förväntningar. Verkligen alla tror på en gyllene kväll. Hypen är total!

Jag förstummas av den aningen långsamma inledningen med No good, Mr Holden och funderar efter ett tag om det inte hade varit bättre att inleda med singeln istället (men vi kan kryssa av punkt 7). Så när Hisingen Blues presenteras som nästa låt ökar tempot på publiken aning, och kanske ville man inleda kvällen lite lugnt. Lugnt blir det inte när Lost in confusion drar igång även om publiken fortfarande är svårflörtad. Inte ens det fantastiska Free Bird-jam i slutet av Uncomfortably Numb får publiken att gå i extas. Men det är precis här som konserten klättrar upp i ”klassisk” Graveyard-standard. Kryssar direkt av punkterna 3, 4, 5 och 6.

Det är också så det fortsätter låt efter låt. Frenetiskt rockös blandas med fingerfärdigt bluessväng. Men någonstans känns det som att bandet vill visa hypen långfingret och skrika: ”Fuck off! Vi är inte månadens smak!” och drämmer av Ain’t fit to live here, As the years pass by, the hours bend samt Thin line i snabb procession. Det är en sån eufori att höra det här bandet live och det är nog det enda moderna band som jag uppskattar när det drar ut i längre jam. För här ligger låten fortfarande i fokus. Buying truth (Tack och förlåt) samt The Siren avslutar det ordinarie setet och Blue Soul samt Rss kommer som extranummer.

Men det är inte tillräckligt, jag vill ha mer.

Funderar lite kring denna enorma framgång som Graveyard nått. Beror det på de senaste fyra årens massiva turnérande, eller på att Jocke sålde sin själ för ett ciggpaket? Nåväl, andra genomlyssningen av nya Hisingen Blues pågår för fullt och de inledande oroligheterna har dämpats. Egentligen hade jag inte tänkt att lyssna på skivan förrän jag hade det fysiska exemplaret i min ägo, men vi lever trots allt i en modern tid med Spotify till hands.

Dessutom är vinylen på väg och cd-skivan ingår i biljettpriset till kvällens konsert på Nefertiti. Jag säger det redan nu att ni kan förvänta er åsikter om både konsert och album. Så Doomfrämjandet, håll utkik!

Oh Lucifer! Come take my hand!

Jag älskar när band tänker lite extra på sina låt- eller skivtitlar. Eller när titlarna i alla fall känns genomtänkta. Titlar fulla av ord som blir vackra tillsammans eller får lyssnaren att fundera ger verket en ytterligare dimension. En vän brukar alltid säga att han någon gång minsann ska skriva en progrocklåt som heter Dying in the living room. Titeln är fantastisk men ännu har jag inte hört låten och jag väntar fortfarande.

För några veckor sedan hamnade jag i en otroligt djup Graveyard-period och lyssnade på bandet dagarna till ända. Det sägs att det kommer en EP i höst, och att nya skivan kommer i början på 2011.

Kommer det att finnas en lika vacker låttitel som As The Years Pass By, The Hours Bend från debutskivan? Medan vi väntar på att få svar på det så kan vi lyssna på denna hittills outgivna Roky Erickson-hyllning: The Siren inspelad på SRF 2008.

httpvh://www.youtube.com/watch?v=wB15PnQyTAM