King Giants video handlar visserligen den också om överlevnad men i det här fallet är de tre huvudpersonerna hotade av zombies och inte nordstatare.

Om en vecka är det dags för den tredje upplagan av Muskelrock – Sveriges starkaste festival. Årets lineup är utan tvekan den som jag på förhand fattat mest tycke om vid en jämförelse mot de två tidigare upplagorna. Festivalen är verkligen helt i tiden och med tanke på den framgång Graveyard, Ghost och Pentagram haft på senare tid så kan jag tänka mig att det finns några som åker till festivalen enbart för att se något av dessa band.

Min önskan inför förra årets festival var att de skulle boka Griftegård, vilket ledningen inte lyckades med. Därför är jag lite extra glad över att bandet dyker upp i år. Annars är det idel kanonbokningar som vi bjuds på i år och några favoriter är utöver de redan nämnda Blaze, Girlschool, Portrait, Antichrist, OZ, Lord Vicar och Witchgrave.

Ni som inte varit på festivalen tidigare kan läsa vad jag tyckte om förra årets festival här. Om ni inte orkar läsa, så finns det lite bilder här.

Nu är det dags att börja peppa och lyssna in mig på de artister som jag inte hört samt införskaffa mig en ny campingstol med parasoll och kopphållare.

photo credit: benzpics63

28 februari 1986 släpptes Master of Puppets i Sverige. I måndags var det 25 år sedan. 1986 hade jag ännu inte fyllt fem år och var fortfarande utan min första skiva. Mitt första Metallica-relaterade minne är från när jag var i 9-10 års åldern. En kille i ishockeylaget hade en äldre bror som hade spelat av …And Justice for All-vinylen på ett stycke C90 som han emellanåt lyckades få uppspelad i omklädningsrummet. Efter det så var det egentligen ganska tyst på Metallica-fronten om man bortser från de där timmarna man satt fastklistrad vid MTV som vi kunde få in på televisionen.

Det var först i sexan som det återigen tog fart. Vi fick en ny klasskompis, Christoffer vill jag minnas att han hette, och han hade en …And Justice For All-patch fastsydd på sin skolväska. När jag fick syn på det där märket så var ishockeyrivaliteten som bortblåst (han spelade också ishockey, dock i ett motståndarlag). De raster som inte ägnades åt fotboll på skolgården satt jag och Christoffer och lyssnade på Master of Puppets. Första gången kände jag inte igen omslaget till skivan så jag trodde inte att jag hade hört den tidigare. Men när titelspårets intro gick igång så fanns där inga tvivel: titelspåret hade tidigare figurerat på mitt blandband Hårt TVÅ. Exakt där visste jag att det bandet skulle följa med mig många år framöver.

Den 3 juli kommer Metallica tillbaka till Ullevi tillsammans med Slayer, Anthrax och Megadeth. Jag kommer förmodligen inte att ha råd med en biljett men om någon vänlig själ vill köpa mig en ståplatsbiljett i 30-årspresent så är denne mycket välkommen.

photo credit: Der Ohlsen

Några personer har dragit igång vad de kallar Anvil Aid. Initiativtagarna vill se Anvil toppa de svenska topplistorna för nedladdade låtar genom att så många som möjligt köper låten Metal on Metal från iTunes Music Store. Mätningen pågår mellan den 15 till och med 22 december så passa på att köpa Metal on Metal redan nu! Låten kostar endast 9 kronor.

Anvil Aid är ett försök att uppfylla Lips önskan om att bli rockstjärna.

UPPDATERAT: Anvil – Metal on Metal är nu etta på iTunes Music Store. Hårt!

photo credit: rthakrar

När legendarerna sviker, resten av folket vill ha Sabaton, Mustasch och Volbeat samtidigt som allt annat känns för jävligt då får man söka sig till underjorden. Även om det även där finns avskrädeshögar så är chansen större att man hittar något kvalitativt om man bara tar sig tid att leta och lyssna. Det är nämligen inte varje dag man kommer över något så fantastiskt som Dawnbringer.

Dawnbringer är Nachtmystium-sessionmedlemmen Chris Blacks egna heavy metal-band och har i och med Nucleus nu släppt fyra skivor. Jag har inte hört någon av de tidigare skivorna, men vad jag läst mig till så ska även de vara präglade av Blacks experimentlusta.

Chris Black lyckas på ett briljant vis komponera låtar som hämtar inspiration från hårdrockens allra ondaste genrer utan att det blir såsigt. Med grunden i NWOBHM och Judas Priests 70-tal (om Judas Priest spelat black metal omkring 1978 så hade det låtit som på The Devil ) prickar man in varenda en av de rätta subkulturella markeringarna utan att man skäms för det. Det är doom metal utan att det går speciellt sakta, det är thrash metal utan att det går speciellt fort, black metal utan att det är dränkt i ruttet blod och det är förbannat bra heavy metal. Men det är inte bara de vida influenserna från hårdrockens allra ädlaste avarter som får detta att skina utan det är framför allt låtskrivartalangen.

På Nucleus finns det knappt en enda tråkig sekund. Varenda låt är förfinad in i dess minsta detalj och här finns inget överflöd, inget teatraliskt trams, inte ens ett enda onödigt gitarsolo kan höras. Detta är hårdrock av ädlaste valör och utan tvekan en av årets bästa hårdrocksskivor.

Lyssna på Swing hard:
[Ljudklipp: läs inlägget via bloggen för att lyssna]

Antichrist!

httpvh://www.youtube.com/watch?v=t_QaoHohqPU

photo credit: Miky In The Sky

Det är nu nästan en vecka sedan jag nåddes av nyheten att Ronnie James Dio förlorat kampen mot sin magcancer. När jag läste det korta sms – Dio är död :-( – en vän skickade mig i söndags kväll kunde jag inte förstå vad som faktiskt skett. Min första reaktion var en simpel axelryckning följt av en lättviktig suck. Förmodligen för att jag tidigare under söndagen läst de rykten som florerade på nätet.

Inte en tår. Inte en särskild tanke gav jag det. Jag förstod helt enkelt inte vad som hade skett. Någon minut senare kom jag att tänka på ett par rader från forne Marillion-sångaren Fishs låt Vigil:

When I was young, my father told me just the bad guys die
at the time just a little white lie
it was one of the first but it hurt me the most
and the truth stung like tears in my eye
that even the good guys must die
- Fish Vigil

Jag har sedan så tidigt jag kan minnas ofta hört lärare, vuxna och föräldrar säga att “det där händer inte dig, du är ju en god människa”. I filmerna som jag såg som barn var det bara de onda som dog, de goda överlevde.

Verkligheten är dock inte lika välregisserad. Det gör alltid lite mer ont att förlora en av goda, och Ronnie James Dio var absolut en av de goda.

Han har i många år ansetts vara en av de främsta hårdrockssångarna som vi haft. Han ställde upp för de olyckliga och de svaga. 1985 samlade han sina vänner i välgörenhetsprojektet Hear ‘n Aid. Han visade alltid en enorm kärlek till både sin musik och de som älskade hans musik. Han tog sig ofta tid att prata med sina fans och de journalister han träffade.

När jag de senaste dagarna läst dödsrunor i våra tidningar sammanfattas hans sex decennier långa karriär med idel lovord. Han var framgångsrik i Rainbow, i Black Sabbath och i sitt egna band Dio.

Född 1981 har jag alltid sett Dio som sångare i just Dio och inget annat. För mig har Dio aldrig varit bäst i varken Black Sabbath eller Rainbow. Även om jag gillar Heaven and Hell och Mob Rules så gör jag inte det på samma sätt som jag älskar de sex första, och bästa, Black Sabbath-skivorna.

Rainbow är ett svårare kapitel. Även om Rainbows Rising är fantastisk så lyssnar jag oftare på låtar från de skivor där Dio inte sjunger.

Men så är det inte för alla. Det som gör att Dio är större än alla andra hårdrocksstjärnor som gått bort är att alla hårdrockare har en relation till honom och hans musik. Både gammal som ung.

Alla som kommer ihåg honom har en historia att berätta, om det så var då de såg Elf vara förband till Deep Purple eller från när Ritchie Blackmore bildade Rainbow utifrån vad som faktiskt var Elf. Kanske har man samma erfarenheter som jag och kan skildra de berättelser som ens far i alla år har berättat om när Ronnie James Dio tog över mikrofonen i Black Sabbath. För min far fanns det inget tvivel om att Ozzy var den person som skulle sjunga i bandet och utan honom försvann det som under 1970-talet var “Sabbath”. I modern tid kan samma diskussion härledes till både Judas Priest och Iron Maiden.

Eller så är det som för mig, man har Dio som sin absoluta favoritperiod i mannens karriär.

Trots att Dios karriär som musiker spänner över sex decennier så får jag känslan av att han dog alldeles för tidigt.

Only the good die young
All the evil seem to live forever
- Iron Maiden Only the good die young

photo credit: Kristine Leuze

Rubriken är sann. Jag har aldrig lyssnat på Danzig förut. Jag har hört Danzig men aldrig lyssnat på det.

Självklart har jag hört Mother, Devils Plaything och säkerligen många fler låtar som ofta spelats antingen på Rockbaren eller hos vänner. Framför allt var Danzig i ropet runt tiden då Guitar Hero blev något som gemene man spelade på förfester och alltför ofta kunde jag höra fulla killar och tjejer skrika (samtidigt som de slängde iväg ett magasin med tuffa luftgitarriff):

åh ja! Guitar Hero-låten som är så bra! Maaaaather!

Kanske en fantastiskt fånig anledning till att avfärda ett band som 2006 lyckades få en tv-spelshit med en låt från en skiva som det släppte nästan 20 år tidigare. Tycker fortfarande att det är en fullständigt rimlig handling.

Nu närmare fem år senare läser jag ett enkelt blogginlägg och lyssnar på den låt som det länkas till i inlägget.

Jag klickar mig vidare i högerspalten och landar i Blood and Tears.

Resultatet är att jag kommer att prenumerera på Spotify Premium. Jag har efter flera skivköp de senaste veckorna bestämt mig att jag faktiskt ska åka iväg på semester även i år. Det här är ett sätt att bidra med några kronor till de artister som jag kommer att köpa skivor med framöver.

Tack Magnus för den här alldeles fantastiska låten.

Nu ska jag lyssna mer på Danzig.

photo credit: AndyWilson

Jag gillar tåg.

Framför allt gillar jag att åka tåg trots att det var knappt två år sedan jag åkte tåg för andra gången i mitt liv. Mycket av min tågromantisering kommer från första scenen i filmen Before Sunrise. Redan innan jag såg filmen hade jag en önskan av att resa på den Transsibiriska järnvägen och jag har alltid sett på transportmedlet som något bohemiskt vackert.

Men tyvärr är verkligheten nästan aldrig lika vacker som drömmen, varför jag alltid brukar plocka ihop en spellista som klockar in på min exakta restid.

Själva tanken är beundransvärd. Eftersom jag på något sätt vill att musiken ska passa transportmedlet så brukar jag alltid inleda spellistan med långsam musik. Den här gången är de tre första artisterna Cult of Luna, Reverend Bizarre och Neurosis. Men jag brukar tröttna på det och istället hoppa mellan olika skivor som känner ett sug efter just där på tåget. Det brukar sluta med att jag sätter på Altars of Madness för att slippa lyssna på personerna runt omkring mig.

Trots det gillar jag att färdas med tåg.

Men att behöva lämna Göteborg i morgon kommer vara något mer ledsamt än vad det brukar då jag vet att jag kommer att missa norska Obliteration som spelar på Truckstop. Om ni missat det, kolla upp Nekropsalms.

Men vad gör man inte för vänner egentligen? En kompis har blivit med ny lägenhet och den måste invigas. Det blir ett besök på kulturinstutionen Klasses skivor och jag ska provsmaka den legendariska kebabsåsen från Jönköping. Och på lördag spelar Portrait på stans rockbar.

Men åter till spellistan. In med låtar av bland annat Black Flag, Invasionen, Final Exit, Minor Threat, Venom, Bathory, Gates of Slumber, Black Breath, Masshysteri, Aloha och Darkthrone för lite fart.

Ikväll lirar Sveriges bästa heavy metalband Wolf på rockklubben Belsepub som ligger i Henriksbergs lokaler. Förband är lokala Disdain.