En bekant förklarade Graveyards framgång med följande punkter (utöver det flitiga turnerandet):

• Det känner Witchcraft
• Det var rätt i tiden, om man kan säga så om nåt som är retro.
• Det är riktigt bra live
• Det har bra låtar
• Det är samspelt
• Det består av duktiga musiker
• Det ser bra ut och klär sig rätt

Sju mycket rimliga faktorer till varför folk kommer att prata om Graveyard istället för Ghost under 2011. Nefertiti är till bristningsgränsen fyllt med både kvinnor och män, tjejer och killar i för kvällen moderiktiga flanell- och jeansskjortor (punkt 2). Ljudteknikern spelar Black Sabbath-hits, projicerar omslaget till Hisingen Blues på backdropen och bland publiken snackas det om varandras förväntningar. Verkligen alla tror på en gyllene kväll. Hypen är total!

Jag förstummas av den aningen långsamma inledningen med No good, Mr Holden och funderar efter ett tag om det inte hade varit bättre att inleda med singeln istället (men vi kan kryssa av punkt 7). Så när Hisingen Blues presenteras som nästa låt ökar tempot på publiken aning, och kanske ville man inleda kvällen lite lugnt. Lugnt blir det inte när Lost in confusion drar igång även om publiken fortfarande är svårflörtad. Inte ens det fantastiska Free Bird-jam i slutet av Uncomfortably Numb får publiken att gå i extas. Men det är precis här som konserten klättrar upp i ”klassisk” Graveyard-standard. Kryssar direkt av punkterna 3, 4, 5 och 6.

Det är också så det fortsätter låt efter låt. Frenetiskt rockös blandas med fingerfärdigt bluessväng. Men någonstans känns det som att bandet vill visa hypen långfingret och skrika: ”Fuck off! Vi är inte månadens smak!” och drämmer av Ain’t fit to live here, As the years pass by, the hours bend samt Thin line i snabb procession. Det är en sån eufori att höra det här bandet live och det är nog det enda moderna band som jag uppskattar när det drar ut i längre jam. För här ligger låten fortfarande i fokus. Buying truth (Tack och förlåt) samt The Siren avslutar det ordinarie setet och Blue Soul samt Rss kommer som extranummer.

Men det är inte tillräckligt, jag vill ha mer.

Funderar lite kring denna enorma framgång som Graveyard nått. Beror det på de senaste fyra årens massiva turnérande, eller på att Jocke sålde sin själ för ett ciggpaket? Nåväl, andra genomlyssningen av nya Hisingen Blues pågår för fullt och de inledande oroligheterna har dämpats. Egentligen hade jag inte tänkt att lyssna på skivan förrän jag hade det fysiska exemplaret i min ägo, men vi lever trots allt i en modern tid med Spotify till hands.

Dessutom är vinylen på väg och cd-skivan ingår i biljettpriset till kvällens konsert på Nefertiti. Jag säger det redan nu att ni kan förvänta er åsikter om både konsert och album. Så Doomfrämjandet, håll utkik!

Oh Lucifer! Come take my hand!