Om man bortser från Manowar-överdosen på Muskelrock förra sommaren så är det flera år sedan jag aktivt lyssnade på bandet. Så det känns lite underligt att jag ägnat den här morgonen till att knåpa ihop en Spotify-setlist så som jag själv hade velat höra den i tisdags.

Självklart följer jag bandet och låter dom spela hela Battle Hymns med undantaget att jag vill höra 1982-versionerna av den enda anledningen att de svänger mer och har en betydligt rockigare framtoning. Här finns även två låtar som bandet absolut gjorde en tabbe med i och med att de inte spelade dem: Gates of Valhalla och Bridge of Death.

Och är det någon som vet varför låten Hail to England inte finns på Spotify? Den skulle annars ha ersatt Blood of the kings där mellan Violence and bloodshed och Thor (The Powerhead).

Hur skulle era setlists se ut om ni fått välja?

Manowar är världens enklaste band att bespotta. Det spelar egentligen inte någon större roll vad man försöker skoja om, man lyckas varje gång. Bandet är fullständigt orimligt och live brukar allting kunna dras några extra steg på orimlighetsskalan. När allting kring Manowar kretsar så mycket kring ”warriors of true heavy metal”, brudar och allt däremellan så är det ibland svårt att komma ihåg varför Manowar faktiskt fortfarande existerar idag och når nya människor varje dag. Nämligen musiken.

Jag hade egentligen inte tänkt se bandet eftersom jag såg bandet då de var här 2002 och redan då var jag måttligt road av bandets gimmickar. Men när man omger sig av bra personer i bekantskapskretsen så händer det ibland att man får goda överraskningar. Den här gången var det Andréas som gav mig en gratis biljett då hans sällskap fått förhinder. Uppvärmningen hemmavid skedde med Saxon-öl och Battle Hymns.

Det är också här Manowar finner inspiration för kvällen då de inleder konserten med Manowar från just Battle Hymns, dock i uppdaterad skrud bör tilläggas. Bandet har nämligen gjort något så tokigt som att spelat in sin debutplatta på nytt. Den här gången något mer modern och med en större ljudbild än tidigare. Så efter att nämnda skiva är genomkörd så är det dags för solon och gamla örhängen.

Eftersom spelningen saknar åldersgräns så säljs det ingen alkohol inne i Trädgår’ns konsertlokal utan man får ta en öl bland Texas Hold ‘Em-bord och vakter istället. Ett utmärkt ställe att slippa lyssna och se på solon, något som bandet fortfarande håller på med eftersom de yngre fansen gillar det. Vi andra som vuxit upp med skivor som inte dränkts i instrumentala partier och overtyrer hade hellre hört en bra låt istället för dylikt trams.

Tänk vilken superb setlist bandet skulle kunna få ihop om det bara insåg att de inte skulle hålla på med det här tramset runt omkring. Att vi ikväll slipper trams som ”visa pattarna” och att låta en besökare spela ett gitarrsolo är skönt och man inser snabbt att man inte kan få allt här i världen. Trots att jag mer än gärna hade bytt ut flertalet låtar (de flesta av dessa är post-Louder than Hell) så är jag nöjd över att ha fått skråla till klassiker som Heart of Steel, Fighting the World, Sign of the Hammer och Hail and Kill tillsammans med mina ”brothers of metal”. Det finns ingen hejd på allt sign of the hamrande och när Black Wind, Fire and Steel ljuder ut och The Crown and the Ring (Lament of the Kings) spelas i högtalarna så vet min glädje ingen sans och jag inser att den som missade detta spektakel förmodligen också missade något alldeles speciellt.

Återigen, tack till Andréas som bjöd mig på denna kväll. Du kan räkna med åtminstone någon finöl framöver.