photo credit: Der Ohlsen

Några personer har dragit igång vad de kallar Anvil Aid. Initiativtagarna vill se Anvil toppa de svenska topplistorna för nedladdade låtar genom att så många som möjligt köper låten Metal on Metal från iTunes Music Store. Mätningen pågår mellan den 15 till och med 22 december så passa på att köpa Metal on Metal redan nu! Låten kostar endast 9 kronor.

Anvil Aid är ett försök att uppfylla Lips önskan om att bli rockstjärna.

UPPDATERAT: Anvil – Metal on Metal är nu etta på iTunes Music Store. Hårt!

photo credit: mithrandir3

Jag har de senaste dagarna funderat kring vilken som är världens bästa black metal-låt. När jag i huvudet placerat band som har låtar vilka skulle kunna konkurrera om titeln så har jag inte tagit hänsyn till några speciella kriterier som skulle kvalificera eller diskvalificera ett band som ett black metal-band. Jag har mer eller mindre enbart gått på rent subjektiva åsikter för att slippa ta hänsyn till objektivt tjafs om att band X minsann kan kategoriseras till genren medan band Y inte kan det eftersom det minsann inte uppfyller kriterie Z.

Black metal är en genre som svällt till enorma proportioner de senaste tio åren. Att då i en sådan här fråga börja diskutera vad som är black metal eller inte kan leda till diskussioner som tar bort fokuset från huvudfrågan. Enklast är då att följa Kristdemokraternas exempel och tillåta alla utom en grupp inträde i gemenskapen. Således är allting som i den här diskussionen kan antydas vara black metal, black metal utom det med kristet budskap. Sanningskommisionen säger i detta ärende att DHG kan räknas som black metal, så gäller även < code >, Dimmu Borgir och andra band som man kan känna tveksamheter kring. Frågan är dock om dessa band är tillräckligt bra för att kunna slåss om äran att ha skrivit världens bästa black metal-låt?

Jag återkommer i ämnet när jag funderat klart. Tills dess vore det kul att veta vad ni har för absoluta black metal-favoritlåt.

photo credit: rthakrar

När legendarerna sviker, resten av folket vill ha Sabaton, Mustasch och Volbeat samtidigt som allt annat känns för jävligt då får man söka sig till underjorden. Även om det även där finns avskrädeshögar så är chansen större att man hittar något kvalitativt om man bara tar sig tid att leta och lyssna. Det är nämligen inte varje dag man kommer över något så fantastiskt som Dawnbringer.

Dawnbringer är Nachtmystium-sessionmedlemmen Chris Blacks egna heavy metal-band och har i och med Nucleus nu släppt fyra skivor. Jag har inte hört någon av de tidigare skivorna, men vad jag läst mig till så ska även de vara präglade av Blacks experimentlusta.

Chris Black lyckas på ett briljant vis komponera låtar som hämtar inspiration från hårdrockens allra ondaste genrer utan att det blir såsigt. Med grunden i NWOBHM och Judas Priests 70-tal (om Judas Priest spelat black metal omkring 1978 så hade det låtit som på The Devil ) prickar man in varenda en av de rätta subkulturella markeringarna utan att man skäms för det. Det är doom metal utan att det går speciellt sakta, det är thrash metal utan att det går speciellt fort, black metal utan att det är dränkt i ruttet blod och det är förbannat bra heavy metal. Men det är inte bara de vida influenserna från hårdrockens allra ädlaste avarter som får detta att skina utan det är framför allt låtskrivartalangen.

På Nucleus finns det knappt en enda tråkig sekund. Varenda låt är förfinad in i dess minsta detalj och här finns inget överflöd, inget teatraliskt trams, inte ens ett enda onödigt gitarsolo kan höras. Detta är hårdrock av ädlaste valör och utan tvekan en av årets bästa hårdrocksskivor.

Lyssna på Swing hard:
[Ljudklipp: läs inlägget via bloggen för att lyssna]

photo credit: Kristian M

För drygt två och ett halvt år sedan var Skinnskatteberg inget annat än en gammal bruksort som jag möjligen passerat som barn. Fullständigt obetydlig alltså. Någon gång i juni 2008 sorterade jag in ”Skinnskatteberg” under kategorin musik, och det efter att jag fått hem Erik Enockssons With Its Dark Tail Curled ’round the Garage.

Året dessförinnan hade jag, likt alla andra som sett Farväl Falkenberg, fullständigt trollbundits av Erik Enockssons tonkonst. Jag såg Man tänker sitt förra sommaren: ensam i en liten salong på Biopalatset i Göteborg vid lunchtid en tisdag. Förmodligen var det kombinationen av att Farväl Falkenberg var den bästa svenska film jag sett på flera år och att dess filmmusik är den vackraste jag någonsin hört i en film som gjorde att jag gick.

Väl ute ur biosalongen visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka, känna eller tro om filmen. Besvikelsen var monumental. Men en sak kände jag och det var att ta en promenad i skogen. I filmen var skogen den tillflyktsplats som karaktärerna valde, och det var i de scener som Enockssons sakrala soundtrack gjorde störst intryck på mig. Det kändes som att Enockssons musik i Man tänker sitt var ämnad för en skogspromenad och grubblerier kring livets svåra frågor. Det fanns en stillhet i musiken som jag tidigare bara känt i skogen, en meditativ känsla där tankar kommer upp till ytan för att långsamt begrundas och bearbetas.

Ända sedan jag via Kning Disk fick reda på att det skulle släppas en konsertfilm med Erik Enocksson från en skog i Skinnskatteberg har jag gått i väntans tider. När jag av Mattias på KD fick veta att Skinnskatteberg skulle släppas på DVD i januari 2010 stillades min väntan. När januari 2010 passerade kom det ingen DVD och jag tänkte att: ”det tog 14 år för Chinese Democracy att släppas så den kommer väl snart”. Igår fick jag veta av en vän att Skinnskatteberg visades i SVT den 26/8.

Jag visste att jag skulle älska Skinnskatteberg, men jag trodde inte att jag skulle bli så berörd som jag blev. Det är fantastiskt vad en gitarr, några stämmor, ett piano, tramporgel och lite andra instrument kan åstadkomma med en människas känsloregister. Inramningen med den västmanländska skogen bidrar säkert en hel del.

Allting är så fantastiskt vackert och melankoliskt att jag hamnar i trans, men så kommer en melodi som jag tidigare inte hört (ca 17.15 in i klippet) och jag blir berusad av musikalisk glädje. Det vackraste inom minimalistisk musik sker, en monoton gitarrslinga upprepas om och om igen för att strax ackompanjeras av ett piano. Sedermera kommer en manskör in men det är den här korta minuten som är behållningen med dessa 28 minuter fantastisk konsertfilm.

Det är tråkigt att Erik Enocksson avskyr att spela live, men samtidigt kanske det betyder att vi snart kommer att få höra ny spännande musik från honom. Jag längtar redan!

Skinnskatteberg finns tillgänglig på SVTPlay t o m 27 september.

photo credit: swanksalot

Det första problemet man möter är att man inte kan kommunicera med de vänner eller artister som inte använder sig av iTunes. Ping är, precis som mycket annat, integrerat med iTunes. Det första jag försöker mig på är att koppla ihop Ping med Facebook, precis som jag gjort med Spotify, men icke. Det fungerar inte. Istället tvingas jag bjuda in mina vänner via e-post, klumpigt och långsamt. Jag kan bara e-postadresserna till min sambo, min mor och min gamla chef, ingen av dom använder iTunes. Jag provar med att söka på några vänner som jag vet är tekniktokiga, Apple-fanatiker och iTunes-användare men de har inte aktiverat Ping.

Istället tittar jag vilka artister som Apple föreslår mig att gilla, och som jag kanske skulle finna vettiga att uppdatera mig om. De första fem artisterna är Lady Gaga, U2, Kate Perry, Linkin Park och Jack Johnson. Inte okej! Jag har 100+ GB musik i mitt iTunesbibliotek och last.fm lyckas utmärkt med att föreslå artister som jag förmodligen skulle gilla. Varför lyckas inte Ping med det? Basera era förslag på den musik som jag lyssnar på i er mediaspelare, inte enbart den som jag köpt via er butik. Jag har å andra sidan bara handlat en låt via iTMS och det var en låt med Cult of Luna som fanns på en Earache-samling för några år sedan. Vilket också är otroligt långt ifrån Linkin Park och Jack Johnson.

Nej, även om Ping är helt färskt så tror jag inte att det kommer att bli någon större succé. I alla fall inte utanför USA. Det finns mycket som måste förbättras innan Ping kan konkurrera med t ex MySpace eller Facebook (även Spotify men det är inte ett socialt nätverk). T ex dessa fem punkter:

• Allting måste finnas tillgängligt utanför iTunes. Vem vill använda ett så slött program som iTunes för att se ifall ens vänner tipsat om musik? Ping är ett låst socialt nätverk.
• Alla ska med! Även de artister som inte finns med i iTMS ska kunna synas i ens flöde, för det är ju så man upptäcker ny och spännande musik. Om det inte fungerar så, bjud in dom till iTMS också. Vi lyssnar ju ändå på musiken från iTunes.
• Möjligheten att skapa spellistor! Detta är en obligatorisk funktion för ett socialt nätverk med specialisering på musik.
• iTunes är en databas med enormt mycket data. Var ser vi användare den? Synliggör all data, fram med listor, diagram och allt annat sådant som vi statistiktörstande musikälskare gillar.
• MySpace är inte ett perfekt exempel men där tillåts användarna att konfigurera sina egna profilsidor, vilket det finns hemska exempel på, men för varje dag som går får jag en alltmer klaustrofobisk känsla av att bläddra i iTunesbutiken. Låt artisterna konfigurera sina egna sidor!

Detta är ett par förbättringar som måste göras innan jag kan tänka mig att använda tjänsten mera. I dagsläget är det Spotify kombinerat med Facebook som jag använder mig av för att skicka musik mellan vänner.

Jill Scott är en amerikansk soul och R&B sångerska som nått en hyffsad framgång i hemlandet. Hennes debutalbum, Who Is Jill Scott? Words and Sounds Vol. 1, släpptes för tio år sedan och sålde dubbelplatina då. Hennes efterföljande skivor har inte haft riktigt samma försäljningsframgång även om de klättrat högre på de inhemska listorna. I Sverige är hon kanske mest känd som Precious Ramotswe i TV-serien Damernas detektivbyrå som visats på SVT.

Själv snubblade jag över Jill Scott på en musikblogg dedikerad för svart musik, men länken till den har jag tappat bort för länge sedan. Där fanns en musikspelare som för tillfället hade med Jills låt Golden från hennes liveskiva inspelad i Paris under hennes Europaturné Big Beautiful 2005.

Låten är i sitt originalutförande en obehaglig nutida R&B eller neo soul-bit och jag kommer aldrig att lyssna på den versionen självmant igen. Det är egentligen underligt vilken transformation mycket modern hip hop och soul får när den framförs live, i nuet. Nästan allting som på album låter plastigt och opersonligt får live en sådan passion och glädje att det är svårt att inte omfamna och älska det. Vad jag menar förstår man om man jämför originalversionen, med tidigare nämnda liveversion från Paris.

När man jämför de två versionerna förstår man att det mer eller mindre saknas regler för det Jill Scott och hennes band gör. Tillsammans tar de sina låtar och gör exakt vad de vill med dem låtar även om det i det här fallet kanske är aningen traditionellt att klä om låtarna i en jazzig skrud. Men samtidigt kan jag inte bry mig mindre när det görs med en sådan musikalisk briljans och tekniskt kunnande. Att det i en enda låt sedan svänger mer och är väldigt mycket mer intressant än något som Dream Theater gjort på ett decennium är för mig svårt att förstå. Det är framför allt från det pianodominerade stycket strax innan låten passerar sju minuter som den blir magisk. Det är här bandet tar över och äntligen får leka.

Jag har försökt att hitta en låt på liveskivan från Paris som skulle engagera mig lika mycket utan lyckas. Alla andra låtar blir för smöriga och bandet hamnar i skymundan. Musiken blir ointressant men det tekniska kunnandet finns där utan att få släppas loss, men så är det ju inte jazz heller.

Antichrist!

httpvh://www.youtube.com/watch?v=t_QaoHohqPU

Festivalen är belägen i den gamla 60-tals folkparken Tyrolen i Blädinge, en gräsplätt strax utanför hålan Alvesta. Där andra festivaler i landets slår till med lyx och flärd går Muskelrock mot andra hållet. En storleksmässigt betydligt mindre festival än alla de andra rockfestivalerna i landet men kärleksmässigt en betydligt större sådan. Här har vakterna stora leenden, bjuder på sina egna varianter av Göteborgsvitsar när de hör att man kommer från västkusten och bjuder på vatten, inte för att man skulle vara berusad utan pga värmen.

Förra året hade man 500 besökare och festivalen lyckades inte med att gå runt ekonomiskt. Bättre blev det i år med över 700 besökare, nästan samtliga långväga gäster. Publikframgången innebär att det blir en ny festival nästa år.

Förhoppningsvis fortsätter man på den redan inslagna banan med att boka sådana band som de stora festivalerna inte vågar boka, men som publiken fortfarande vill se. Förra året var huvudakten den kanadensiske muskelmannen (och festivalens namngivare) Thor. I år var det Ross the Boss från Manowar, och bandet drog förmodligen själva minst hälften av publiken (nästan alla bar tygmärken, t-shirts, skor eller tatueringar för att hylla the Kings of Metal). I mitt tycke är bokningarna perfekta för att festivalen ska den intima känsla den har. Det är band som är bra, som turnerar mycket och som levererar. De minsta banden är lokala band (t ex Antichrist), därefter fyller man på med band som är kända i landet och de största banden är sådana som har lite av en kultstatus.

De band som jag själv absolut ville se detta året var Pagan Altar och Electric Wizard. Ett band som bildades 1978 men inte släppte något officiellt förrän 1998. Själv var det inte förrän för några år sedan som jag själv upptäckte bandet, men bandets blandning av NWOBHM och Black Sabbath-doom är så pass bra att jag hellre ville se dom framför festivalens andra giganter Nifelheim. Pagan Altar levererade helt klart en trevlig spelning även om Terry Jones hade problem med rösten. Kul att man avslutade med Judgement of the Dead.

Festivalens absoluta topp var varken Pagan Altar, Ross the Boss eller Nifelheim även om de två sistnämnda bidrog med rejält ös och fantastisk stämning. Nej, istället var det Örebrobandet och Göteborgsbekantiga Horisont som spelade på Dansbanan och fick publiken att svänga runt i ett enormt glädjerus. Jag har ändå sett bandet tre gånger förut men aldrig tidigare har bandet svängt så förbannat mycket som man gjorde på lördagskvällen. Utan tvekan festivalens bästa spelning! Efterföljande Grand Magus levererade men jag såg inte klart hela spelningen.

Men man är inte på Muskelrock för att lyssna på band. Man är på Muskelrock för att delta i gemenskapen och livespelningarna är som en stereo på den stora festen. Man strosar runt på festivalområdet med en öl i handen och ett gäng i påsen och lyssnar på musiken, provar på de olika aktiviteterna och pratar med alla de vänliga och sköna människorna som delar de tre dagarna med en själv.

Electric Wizard förresten. Otroligt skönt emellanåt men otroligt otajt emellanåt. Trots det var det skönt med redigt tung doom metal mitt i fredagsnatten.

Jag återkommer nästa år!

Utöver den nyheten så bjuder jag på lite ögonblick från våren 2010.

Annars är det fredag ikväll och lönen för en månads slit har kommit. Det innebär en kväll på 3 små rum och livemusik. De fantastiska Göteborgsbanden We live in trenches och Bombus gör gemensam sak och ställer till med punkös på Sticky Fingers i anledning av att Bombus debutskiva nått allmänheten.