Jag har aldrig skrivit en sång om mig själv. Ganska ofta händer det dock att jag känner igen mig i låtar, men det är sällan de beskriver mig väl. Som en, gärna skäggig, långhårig man utan det minsta intresse för mode och med ett jobb inom finansbranschen är det i vissa lägen svårt att inte ta till sig Born too late.

När jag var yngre så försökte jag att passa in så gott jag kunde. I de tidiga tonåren fick jag vänner tack vare att jag var hyfsat duktig i lagsporter som ishockey och innebandy. Några år äldre så gjorde jag mig vänner tack vare mitt datorintresse. Och i de senare tonåren handlade allting om hårdrock.

Redan innan de sena tonåren hade jag haft långt hår. Innebandyfrisyren var något som passade mig, Kurt Cobain som förebild, men det tog tid innan jag slutade lyssna på dem som tyckte att det långa håret var för långt. Jag hann med att klippa av håret vid ett par tillfällen innan jag fått nog.

Saint Vitus MK-IV

Hela diskussionen kring hårdrock(are) och utseende är egentligen ganska intressant men samtidigt för komplex att ta upp i ett kort blogginlägg. Kontentan av diskussionen kan jag tycka är att korthåriga hårdrockare är ledsna över att de inte ses som riktiga hårdrockare medan långhåriga hårdrockare tycker att det är orättvist att de inte tas seriöst i yrkeslivet eller samhället i stort. Själv har jag inte blivit diskriminerad yrkesmässigt pga mitt långa hår, men har flera gånger hört folk säga ”klipp dig och skaffa dig ett jobb!” eller ”är det inte dags att klippa dig och växa upp?”.

Vad är det som är så provocerande med att ha långt hår år 2011? Varför tycker folk att det är opassande med en finansminister med hästsvans?

Det är bara hår.

Saint Vitus – Born too late

UPPDATERAT: Jag hade visst lagt upp Angry Man istället för Born too late, låtarna behandlar samma tema men rätt ska vara rätt.

Andra bloggare om: , ,