Doomlobbyn gästar: Fem Black-metalband du inte trodde fanns

När jag presenterade ämnet för Jarno blev hans reaktion ”Var hittar du alla dessa band?”. Svaret är givetvis idogt googlande och rotande på youtube. När man väl fått giftet i blodet är det omöjligt att sluta. Min lista på extrem-metal från världens alla hörn omfattar just nu 113 länder och en hel del riktigt obskyr skit. Satanistisk proto-hårdrock från Island? Check! Doom metal från Azerbajdzan? Check! Death metal från Nordkorea? Check!

Det är inte direkt ett sammanträffande att min kommande post på den egna bloggen blir en recension av Lenna och John Resborns utmärka reportagebok Labour of Love & Hate om extremmetal i sydostasien. Den boken passade mig som hand i handske.

Jag har kommit fram till att ju jävligare landet och levnadsförhållandena är med västerländska mått desto råare och på många sätt bättre är metallen. Små, jävligt inavlade scener som Burmas har fem musiker och tio band. Alla får spela in allt de vill skapa och ljudet är som om någon spräckt varenda högtalare i Grieghallen anno 1992. Det är en otroligt cool känsla, den att de här banden i och med internet inte bara kan få inspiration från hela världen utan också nå ut. Det är känslan av att tape-tradea med någon obskyr brasiliansk akt eller ett gäng från bakom järnridån. Kanske dock med något mindre personlig känsla eftersom man inte växlar uselt handskrivna brev på kackig engelska utan enbart följer de som är så offentliga att de har facebookkonton eller twitter.

Sak samma, låt oss kasta oss in i en värld som ni inte trodde existerade.

Först ut, för att sätta tonen. Kommer ett band från Madagaskar som jag redan tipsat om på min egen blogg,  så ni känner så klart redan till dem, men för eventuella nytillkomna läsare. Gomor – Cadavra:

Den usla videokvaliteten på den här enda inspelningen av Gomor som jag kunnat hitta (det försvåras av att det finns ett polskt Gomor också men de låter och ser ut som feta bikers, så glöm dem) är tråkig, för jag skulle verkligen vilja se mer av det här bandet. Det är svårt att bedöma exakt när bandet var verksamma, kanske någon med bättre koll på instrumentmodeller kan komma med en tidigaste-datering men det är besides the point.

Ljudet är rått och burkigt och svartmetallen är tämligen primal men skapligt kompetent (om vi bortser från basistens sånginsats på lokala tungomålet malagasy runt 3.40) det olyckliga smurffiltret som är på en stor del av videon kunde man varit utan, men jag tycker om hur Gomor har förvaltat det klassiska black-metalarvet att spela in sin video i naturen. Även om den madagaskiska savannen inte är det mest grimma och frostbitna jag sett. Men de fäktas med facklor i sann Emperor-anda så vad fan mer kan man önska?

Från en önation till en annan. Dhishti från Sri Lanka är allvarligt riktigt bra. Det är lite väl slick produktion för att passa in i idealbilden av rå och otämjd black metal, men jag lovar att de flesta av er inte kände till den lankesiska svartmetallscenen innan idag.

En bonus är att sångaren, Jayakody, låter helt vansinnigt desperat. Jag gillar sånt. Introt doftar av något jag inte riktigt kan placera, är det Panteras Cemetary Gates, eller Testaments Return to Serenity? Men när renset väl drar igång är sådant förlåtet. Annars är det väl check på det mesta man förväntar sig av en video från svartmetallare. Ångest? Check! Kåpor? Check! Spikar och kniv? Check. Motljus? Check! Basisten Lord Bhahirawa (numera utbytt mot Spleen Saints Arosha Hettiarachi) har ett patronbälte över sin taniga nakna torso, 100% trve och kvlt.

Den lankesiska scenen verkar frodas något helt enormt. De har gott om svart- och extremmetal-festivaler och Dhisthi turnerar flitigt, framför allt i Indien. Jag skulle helt klart ljuga om jag sa att jag inte är lockad att någon gång åka till Colombo och gå på ett par spelningar. (Även om Botswana och Angola ligger högre på min lista)

Den raka motsatsen till Dhisthis slicka svartmetall hittar vi i Vietnam. Att länka till Vothana är egentligen ett brott mot all anständighet, för bandets primus motor och ende medlem Lord Nebulah hatar Internet. Så mycket att när hans till 100 exemplar limiterade skiva läckte ut på Internet slog han sönder alla kvarvarande kopior. True story. Otrve folk som du och jag ska inte lyssna på mullrande mästerverk som Hai Bà Trùng. Det solkar ner det kvltiga.

Lord Nebulah har för övrigt numera omlokaliserat sig till USA så hans sura attityd och hans dödslista för folk som laddar upp hans musik till Internet är inte längre charmigt exotiskt utan bara tretton på dussinet.

Jag var lite sugen på att köra kirgisistanska Darkestrah som nästa band. Men de selloutsvinen ligger ju för fan på Osmose. Så kvinnlig sångare, strupsång och exotisk krigisistansk folkblack till trots får de nöja sig med ett hedersamt omnämnande.

Istället går den fjärde luckan till kubanska Ancestor. Här med videon till Vlad the Impaler.

Det känns skapligt old-school på gränsen till tidig göteborgsdöds. Videon är inspelad på en livekonsert och vad annat man kan se är att det inte tycks råda någon brist på skapliga spellokaler för den kubanska scenen. Eller publik för den delen. För att vara en kommunistdiktatur så tycks de ha god tillgång till instrument, nitläder och musikaliska uttryck.

Det finns till och med en kubansk svartmetallfestival, 6.6.6 Fest och Ancestors har nominerats till kubanska populärmusikpriser, så känslan av ett band i motvind vill inte riktigt infinna sig. Men handen upp alla ni som trodde all kubansk musik var salsa.

Bara för att visa på hur länge scenen funnits kan jag länka er till en video med Kubas officiellt första svartmetallband, Godes Yrre som kom med sin inte allt för oävna demo redan 1994.

Det band ni kanske redan har hört, den här sortens grejer tenderar till att cirkulera och CVLT Nation körde nyligen en artikel om henne, är Janaza från Irak. Du sitter där i garaget till dina föräldrars villa i Väslands Uppby och tycker du är jävligt på kant med tillvaron. Har precis spelat in en blasfemisk cover på Idas Sommarvisa och photoshoppar ihop ett kvltigt omslag till CD:n. Tänker, ”det kan ju inte vara någon som lever mer antikosmos än jag”.

Pilutta dig. Anahita i enkvinnasbandet Janaza är en tjej som spelar anti-islamisk svartmetall i ett land där myndigheterna är oförmögna eller ovilliga att skydda henne frång miliser som glatt skulle stena henne till döds bara för att hon spelar musik. Never mind att den musik hon valt är västinspirerad och dessutom uttalat på kant med religionen.

Ni tyckte Acrassicuda spelade under extrema förhållanden? Glöm de thrashposersarna, de har ju flytt fältet. Janaza och medlemmarna i hennes huvudprojekt Seeds of Iblis bor fortfarande kvar i Baghdad. Hennes föräldrar och hennes bror dödades av en självmordsbombare. Hennes enormt brinnande frihetslängtand och törst efter att få spela sin musik utan att kontrolleras av självutnämnd moralpolis lyser igenom i de få intervjuer hon gör.

[Jarnos notering: Men nu ställer sig flera frågan om Janaza är på riktigt, för de verkar ha lånat andras bandbilder för att göra sina egna. Kanske är det som så att de inte kan se så black metal ut i Irak, men samtidigt tycker jag att man skall vara aningen skeptisk just nu. Läs mer här.]

[Doomlobbyns notering: Det var då själva fan också, aldrig får man vara riktigt glad för sakens skull tar jag och petar in lite Bangladeshisk dödsblack på slutet av artikeln]

Jag kanske bör påtala att kommentarsfält och dylikt för anti-islamsk svartmetall lyckas samla än fler tokstollar än de för vanlig anti-kristen svartmetall. Vi snackar inte direkt NSBM-nivå men, tja… låt oss bara konstatera att det finns folk som gillar både NSBM och arabisk anti-islamsk metall av samma politiska skäl. Så ni surfar vidare i genren på egen risk.

Så, det var allt för den här gången. Jag får ta och fundera lite över vad jag ska bjuda på nästa gång. Förslag emottages tacksamt.

Edit: Då redaktörn påtalat att jag kanske gått på en nit av reklambyråstora mått tar jag mig friheten att lägga till ett band för de som vill ha precis fem obskyra band från udda delar av världen.

Från Bangladesh kommer Svartmetallarna SaTaNic. De spelar en rätt habil dödsblackthrash som ligger någonstans mellan Slayer och Necrophobic.

Säg nu inte att jag inte har backupplaner när verkligheten kommer emellan.

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

4 kommentarer

  1. Lysande! Både Dhishti och Ancestor måste kollas upp mera nogrannt.

  2. Sjukt intressant! Keep it up!

  3. Vilket inlägg, bra där!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.