Låtsnacket 6: Karmakanic

Karmakanic – Who’s The Boss In The Factory

Näst sista låten i omgång sex av Låtsnacket står svenska Karmakanic. Bakom bandet finner vi några av Sveriges främsta musiker med namn så som Jonas Reingold, Göran Edman och Zoltan Csörsz. Det är Jonas Reingold som är initiativtagaren till Karmakanic, men han är även känd från progressiva rockband som The Flower Kings och The Tangent. Göran Edman sångdebuterade så vitt jag vet med Hudiksvalls bandet Madison (kolla in Best of Show om du gillar melodisk hårdrock) och har bland annat sjungit på skivor med Yngwie Malmsteen, Glory, John Norum och säkert ytterligare ett trettiotal artister.

Med Karmakanic handlar det inte så mycket om hårdrock utan fantastisk progressiv rock, och kanske är det här en genre man bör vara intresserad av om en låt skall fastna. Den här omgångens låt, Let In Hollywood, härstammar från bandets tredje skiva Who’s The Boss In The Factory (2008, Inside Out Music).

Jag skall erkänna att jag först hade tagit med titellåten från Agents of Mercys debutskiva The Fading Ghosts of Twilight (2009, Foxtrot Records) men på grund av att jag inte raderat omslagsbilden från den fil jag skickade över avslöjade jag artisten och skivan.

Chief Rebel Angel (Metal!)
Det här måste väl vara Steven Wilson. Det både låter och luktar så, och det är en karl som jag tycker blandar genialiska skapelser med mindre intressanta. Just den här är väl okej, men inte sådär skitbra som jag önskar (och är det nu inte Steven Wilson så kommer den här texten att få mig att se ut som en idiot, och i så fall vill jag säga att det här påminner om just nämnde Wilson, men inte lika bra som han ibland kan vara. För att gardera mig!).

Andréas (Sarcophagic)

Hmm, inte riktigt min bag, men ändå lite småintressant. Tänker på Snuten i Hollywood av syntslingan. Tummen ner!

Thimp
Förutom Rush så har proggresiv rock aldrig varit något för mig. Jag har försökt lyssna lite på Fish och äger någon Marillion-skiva, men den är nog en av de ytterst få skivor Jarno rekommenderat som jag knappt aldrig lyssnat på.

Smuts
Oj, oj, oj! Vansinnigt spretig låt. Vet inte riktigt vad bandet vill med den här kakafonin. Känns som de vill låta som Queen, Van Halen, Aerosmith och John Lord på samma gång. Hittar ingen röd tråd, inget sammanhang och det gör låten otroligt jobbig att lyssna på. Var för sig är musikerna säkerligen väldigt kompetenta, men ihop blir det bara en sörja. Delar av låten gillar jag jättemycket, andra inte alls så det är svårt att ge ett samlat intryck av den. Fusionrock där alla vill låta som dom vill samtidigt är det mest rättvisa betyg jag kan ge.