Recension: Landskap – I

Förutom att skriva bra låtar så är ens bandnamn det viktigaste och svåraste för alla nystartade band. Ibland lyckas man. Ibland inte. För en skandinav finns det nog inget mindre passande bandnamn för ett hårdrocksband än Tröjan. Men Landskap är mycket nära. Det är numera ganska enkelt att tyda huruvida ett band är bra utifrån dess namn. T ex kan vi ta alla band som skriver ihop sina bandnamn (T ex Iwrestledabearonce, Ungl’Unl’Rrlh’Chchch och Paracoccidioidomicosisproctitissarcomucosis). Dessa band är per automatik väldigt dåliga. Bandnamn med endast ett ord är i regel väldigt bra (T ex Europe, Megadeth, Slayer, Anthrax och Metallica) även om det till denna regel finns mängder med undantag (U2, Takida och Nickleback). För den som missade; Landskap tillhör kategorin bra band.

Bandets EP debutskiva I (2014) består av fyra låtar men är ändå tre minuter längre än Reign In Blood. Inledande A Nameless Fool börjar trevande. Dock hör man direkt de gamla rockreferenserna och doomreferenser från Black Sabbath och Candlemass. Men under låtens gång även psykedeliska tongångar. Jag har läst i intervjuer att bandet inte gillar att man sorteras under kategorin doom. Då föreslår jag att man inte ska spela doom. Det händer väldigt mycket under låten och hela bandet förutom sångaren är aktiva och slår av en skön stämning. Riktigt skön låt men tyvärr har den inget minnesvärt riff, ingen skön melodi eller annat som jag fastnar för. De bästa partierna är de utan sång.

Mental instrumental

Andra låten, My cabin in the woods, är en kort instrumental låt. Inget speciellt egentligen men jag gillar den varma bastonen.

Tredje låten heter Fallen so far och har ett ganska skönt riff som kommer efter den lugna inledningen. Jag fortsätter att lyssna på basgitarren eftersom den är så tydlig och skön. Även klaviaturen hörs väl och ger en till dimension. Det är det här som är skivans nackdel. Jag lyssnar på den underbara produktionen mer än på låtarna eftersom de vägrar fastna hos mig. Men varje gång jag tänker att jag borde byta låt så dyker ett skönt parti upp och jag lyssnar vidare.

Skenande tåg i rymden

Skivans utan tvekan bästa låt är avslutande To harvest the storm. Första halvan domineras av basgitarren och är ett långsamt skenande tåg i rymden. Det är här de tidigare låtarnas olika idéer blir ett och lyfter till högre höjder. Så även om det fortfarande är doom så kan jag förstå att man vill få erkännande för att man tittar utanför boxen. Att låten är instrumental stör mig inte det minsta eftersom det konstant presenteras nya idéer och mitt sinne flyter iväg. Underbart!

Det finns egentligen inga som helst fel här och speciellt inte i sista låten. Den är ett fantastiskt crescendo där gammal rock möter nya idéer i en långsam skrud. Vissa kanske blir rädda av den felfria instrumentala insatsen. Själv är jag lyrisk kring den, produktionen och delar av låtarna. Istället är jag mer orolig över att de riktigt starka och minnesvärda låtarna saknas. Det är trots allt en bra EP som visar var bandet står men jag tycker att det finns en hel del kvar att slipa på. Jag förstår nog vad man är ute efter men låtarna fastnar inte hos mig. Kanske gör dem det hos någon annan?

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

1 kommentar

  1. Endast läst första stycket, men garvar redan nu, underbart skrivet!!!! :D

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.