Umberto står för det perfekta soundtracket när feberyrseln ger en syner en frisk man inte skulle kunna tänka sig. Lagom till helgen så har jag fått en släng av feber och halsont. Det har gjort mig soffliggande och jag har redan nu sett sex filmer. Det är fyra fler än vad jag sett de senaste tre åren.

Igår såg jag Nightmare City som är en film där infekterade människor löper amok i en storstad efter att ett forskningsprojekt på en avlägsen ö gått fel. Fantastisk i sin enkelhet och perfekt när man inte orkar följa en komplex handling. Filmen fick mig också att lyssna på modern tolkning av den klassiska filmmusiken till 70- och 80-talets de klassiska italienska skräckfilmerna. Umberto är ett enmansband från Los Angeles och har sedan som soloartist släppt fyra skivor. Självklart är det mycket Goblin, men visst finns där också vissa influenser från John Carpenter.

Det här är, förutom Kraftwerks Tour de France epos, nog den enda synthdominerande musiken som jag klarar av att lyssna på länge (visst AOR funkar ju så klart också men det måste vara gitarrfokus då). Min favorit skiva är nog Prophecy of the Black Widow (men de är alla bra). Favoritlåten heter The Child. Och självklart är det i hörlurar, i ett mörkt rum, som denna musiken skall upplevas.

Yann Tiersen är en annan kompositör av filmmusik som jag gillar, men med en helt annan inriktning. Vilka är era favoriter när det gäller sådan här långsam, instrumental och transcendental musik?

[symple_toggle title=”Mer information” state=”closed”] Facebook | Bandcamp [/symple_toggle]

Provlyssna: