Fredagslåten: Judas Priest

När det kommer till Judas Priest och deras låtkatalog så finns det alltid folk som vill höra Breaking the Law trots att de är nyktra. Hur man kan ödsla så värdefull tid för en låt som blir så mycket bättre när man är full vet jag inte. Speciellt då det finns minst 20 låtar som är bättre, men så är det detta med personlig smak…

En kompis berättade att det bland hans vänner rådde ett stort ställningstagande på 1980-talet. Antingen så gillade man Iron Maiden eller så gillade man Judas Priest. Sällan tyckte man om båda banden, eller så var det bara han som inte gjorde det. Detta är så klart otroligt främmande för mig. Båda banden har en fantastisk låtskatt och att bara strunta i den ena är fullkomligt korkat! Så därför tänkte jag denna fredag bjuda på min favoritlåt, för idag, med Judas Priest. För som kalsongerna på kroppen varierar favoritlåten med Judas Priest dagligen.

Igår var Beyond the Realms of Death min favoritlåt. Idag är det The Sentinel. Imorgon är det förmodligen Victim of Changes. Men idag är det The Sentinel som står på scen med strålkastarljuset i ansiktet. Vad är det som gör denna låt till min absoluta favorit idag? Den brukar alltid vara med i topp tre när någon frågar mig om mina fem favoritlåtar med Judas Priest.

Om vi börjar med introt. Finns det någon annan gitarrbaserad introduktion som är mer episk än Tiptons och Downings kärleksfulla gnabb? Tror inte det kompis. Sedan har vi Halford. Han är som vanligt övermänsklig men håller nere sina skrik, både till antalet och ljudnivå, för att istället berätta om denna pansarvagn eller detta mekaniska framtidsodjur som skjuter knivar ur bröstet mot de som försöker ta kål på honom.

Textmässigt är detta en kort historia om en strid mellan The Sentinel och hans motståndsarmé. Men redan från början känns det som att motståndsarméns järnrör inte kommer att rå på denna monstruösa best. Slagfältet är en mörk gränd i den del av en storstad man helst undviker efter mörkrets inbrott. Men ska man rå på The Sentinel får man inte vara rädd för något. Framför allt inte denna best som för alltid är dömd att vandra på helvetets gator.

Personligen tycker jag att den soloduell som Tipton och Downing har precis innan slagsmålet startar är den bästa soloduell Judas Priest någonsin haft. Det är något speciellt med denna lite smutsiga duell, och känslan blir än mer episk. Därefter sänks tempot för att sedan direkt öka då motståndsarmén attackerar The Sentinel. Men slaget är lika snabbt förlorat för motståndsarmén. De hade aldrig någon chans mot knivarna som då de kastas blir lika förstörande som gevärsskott.

Det jag ännu inte nämnt är riffen. Det är de bästa som någonsin spelats på gitarrer tillhörande Downing och Tipton. Speciellt det inhumant episka riffet före solona. Helt fantastiskt! Det är ingen idé att ens försöka spela luftgitarr till riffen för man gör sig endast till åtlöje oavsett hur väl man försöker (även om vissa menar att det är något man gör så fort man försöker spela luftinstrument).

Nej, det här är fan inte bara Judas Priests bästa låt idag, utan det är VÄRLDENS bästa låt idag! Så är det. Och hör sen! Ännu bättre blir det för er som är eller ska till Sweden Rock Festival eftersom Judas Priest spelar där i morgon.

Sworn to avenge
Comdemned to hell
Tempt not the blade
All fear the Sentinel

← Föregående inlägg

Nästa inlägg →

4 kommentarer

  1. Så jääävla bra låt! Idag och alla andra dagar.

  2. Kanon låt från en kanon skiva!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Visa min senaste bloggpost

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.